En liten men ändå intressant bomb slog ner här på morgonen. Såklart via Twitter. Springtime väljer att köpa och gå samman med både pr-byrån Mahir och byrån Early October och de kommer finnas under Springtimeparaplyet vilket kraftigt stärker deras plats i sociala medier.

Den rent faktiska sammangåendet och konsekvenserna, och outcome av det hela tänker vi inte kommentera. Och vi anser att vi på JMW självklart är de som är i täten :).

Men själva händelsen är intressant utifrån ett utvecklingsperspektiv av digital PR och sociala medier. Det vi ser nu är en utveckling som flera av oss förutspått – att sociala medier är på riktigt:

• Sociala medier är inte någon lek längre. Det är inte en extra liten cherry on the top utan en viktig pusselbit i integrerad marknadskommunikation. För att säga det enkelt: för kommunikationsbranschen och för de större kunderna är sociala medier idag vardag. Vi ser också en snabb utveckling av användandet bland viktiga breda målgrupper liksom en teknisk utveckling där den nya marknadskommunikationen blir bättre inriktad på rätt personer i rätt målgrupp. Helt enkelt blir det mindre lek och mer allvar.
• Sociala mediebubblan, den grupp early adopters som rört sig i framkanten av den svenska utvecklingen av web 2.0 och sociala medier, brister mer och mer. Dels blir den större och större, dels sker konstanta konsolideringar. Tillsammans med att det lätt anarkistiska och vilda västernaktiga draget av kampanjer förändras till större strategiska idéer och en utveckling där sociala medier blir de facto-standard så innebär det här en konsolidering och ett “normaliserat” konkurrensläge.

Framtiden känns spännande. Och som Björn påpekade  i sina rapporter från juryarbetet i Cannes så är det idag extremt viktigt att ha konsumentinsikter och se sociala medier som en plattform för den nya marknadskommunikationen i ett nytt medielandskap.

Det som jag ser som fortfarande mycket utvecklingsbart och samtidigt det som utmanar företag och PR-branschen allra mest är konversationen. Sociala medier hamnar lätt i kampanjer, och det är ett insteg i det nya medielandskapet men för att kunna utnyttja sociala mediernas fulla potential och den inneboende kraft som finns i att faktiskt skapa en dialog, att mötas som två jämbördiga konversationspartners även om den ena är ett företag och den andra en konsument är fortfarande relativt outnyttjat. För det är svårt och det är skrämmande eftersom det kräver att man släpper många av de gamla sanningarna.

Vi kommer till det.

Anders Mildner skriver i SVD idag veckans viktigaste text för alla i Almedalen att fundera över - hur rädda är politikerna egentligen för ordet “vi”?

Jag ställde en fråga i SVT Gomorron som knyter an till det. I en diskussion om sociala medier undrade jag om de etablerade politiska partierna vill ha bara väljare dvs en person som lägger sin röst på just dem eller aktiva, engagerade medlemmar.

Om man kokar ner Piratpartiets framgångar i EU-valet så handlar det om en sak: att de som röstade på PP kände att det går att påverka. Delaktighet. Världens enklaste boll är passad till dagens politiker och de tittar åt ett annat håll.

Personligen har jag en stor tveksamhet till PPs förmåga att i längden kunna förvalta det förtroende de fått. Det faktumet tillsammans med att delaktighet om något borde vara det enklaste av allt för varje etablerat parti att visa gör att man blir förvånad. Partimedlemskapet ger ju en biljett till den politiska beslutsprocessen. Visa det! På ett relevant sätt. Kan man inte det? Well då är ju frågan om de etablerade partierna alls har någon framtid.

Det är halvtid i Almedalen och allt känns väldigt traditionellt. Lobbyister och politiker pratar med och för varandra. Ingen använder det radikala ordet “vi” som Mildner refererar till. Det finns inget “vi” som handlar om att bjuda in till formandet av framtiden och det partipolitiska visionsarbetet framåt.

Sen förbluffas jag ändå över att ingen av partistrategerna rått de etablerade partierna att faktiskt adressera integritetsfrågan och informationspolitiken? Varken V, Fp eller C har gjort det. Trots att det varit en av de viktigaste frågorna under våren 2009 för ett stort antal nya väljare - framtidens väljare. Varför fortsätter man så enkelt ge PP ägandeskapet för en så viktig fråga för många. Det visar att “vi” inte finns. Det är den förutbestämda processen och agendagången som styr. Det visar på respektlöshet för vad som pågår i omvärlden. Det är otidsenligt. På oerhört många sätt.

Det är en strategisk miss att inte förstå och ta tillvara det spirande större politiska engagemanget som finns. Ett intresse som inte bara finns hos unga dataintresserade killar i 20-års åldern. Människor i gemen har fått ett nyvaknat intresse för politik. Sociala medier kan trivialsieras i all oändlighet om man vill men de bär och gör de frågor som diskuteras inom partier sökbara och delbara 24/7. Långt efter att solen gått ner över Almedalsscenen.

Intresse för sin omvärld är en guldkista att ösa ur för de etablerade partierna. Det är vad politik handlar om. Och inget av detta har jag sett eller hört om i Almedalen än.

Som Anders Mildner skriver idag:

Framtiden kommer med all säkerhet att betrakta det som ett historiskt misslyckande att majoriteten av riksdagspartierna inte klarat av att se vad denna helhet skapar.

Men jag är optimistisk - det är ju bara halvtid än i Almedalen … och igår startade Makten och öppenheten…bara en sån sak!

/Brit Stakston

På väg till Almedalen efter lärorika och inspirerande dagar på den 11:e upplagan av Reboot. Där många av föredragen berörde myndigheters och politikens användande av ny teknik och frågor om hur  man kan arbeta för sann medborgardelaktighet.

I Almedalen är programmet mer fullspäckat än någonsin. Från förra årets dryga 600 evenemang till årets 1042.

Vid sidana av de klassiska frågorna om miljö, klimat och arbete kan man fråga sig om inte Almedalen 2009 också kommer att präglas av:

• Att EU-valet och Piratpartiets framgång kommer spöka. Piratpartiet är på plats och Falkvinge kan mycket väl intervjuas mest av alla och få bli den ständigt kommenterande till alla andra partiera utspel inklusive frågor som inte rör integritet eller fildelning.
• Att inte ett enda av Almedalstalen kommer innehålla något riktigt överraskande så här ett år före valet.
• Att pr-konsulter och lobbyister kapar Almedalen fullständigt och ställer oss alla frågande till framtiden för Almedalen.
• Att Twitter kommer fungera som nyhetsförmedling för de som inte är på plats, lokaliseringstjänst för möten för de som är på plats (bra koll på vem som lunchar med vem för alla) och aggregering av seminarier, intervjuer, bloggposter och annat. Många av vårens twittrare som flitigt diskuterat politik och nya medier kommer säkerligen träffas för första gången nu i Almedalen.

Apropå Falkvinge. Hörde honom på Reboot och det börjar bli uppenbart att Piratpartiet kan få problem. Många var de Piratpartister som på plats skruvade besvärat på sig när Falkvinge skrek och gapade. Här hade han chansen att ge de många av sina sympatisörer som ändå fanns på plats kunskap, insyn och vilja att jobba gemensamt framåt. Bjuda in dem och vara stolta tillsammans. Men det var en ren egotripp där dessutom målgruppens kunskap om upphovsrätt underskattades. Var jämförelserna gick retoriskt ska jag inte ens nämna men undrar om vi här inte snart ser ett klassiskt exempel på en organisation som kommer att lida av Founders Syndrome.

The organization faces founder’s syndrome as the scope of activities widen and number of stakeholders increase. Without an effective decentralized decision making process there will be growing conflict between the newcomers, who want a say in how the organization develops and the founder who continues to dominate the decision making process. This can be very destructive, both to the organization and to the individuals concerned and should be dealt with quickly and decisively.

Det finns en kraft, ett nyvaknat eller återupptäckt politiskt intresse hos t.ex. Piratpartiets anhängare som borde göra övriga politiska partier överlyckliga istället för att de ska oroa sig eller avfärda dem. En kraft som skulle kunna komma alla partier tillgodo och som borde diskuteras i Almedalen.- hur kan de gamla strukturerna möta de nya?

Men när man till och med under ett föredrag av Falkvinge ställer sig frågande till om ens Piratpartiet vill och förmår använda sina väljares vilja till engagemang så är ju frågan hur stort gapet är mellan väljare och etablerade maktstrukturer som partier är.

Vill de politiska partierna egentligen ha något annat än väljare? Vill de ha aktiva medlemmar?

För i så fall. Den nyckeln ligger ju på bordet framför dem, det är bara att lyfta upp den och låsa upp dörren till engagemang. Det Piratpartiet visade sina väljare var att det går att påverka. Det borde de större partierna lätt kunna visa. De har ju till och med både fler mandat, fler väljare och därmed större inflytande. Ny teknik och därmed nya sätt att enkelt att synliggöra den demokratiska processen och möjlighet att involvera partimedlemmar finns. Politiska partier borde sätta fingret på vad ett engagemang i ett politiskt parti handlar om i jämförelse med att var och en av oss enbart förlitar oss på våra egna publicistiska plattformar.

Almedalen 2009 borde ge en bild av att politik inte enbart handlar om megafonkommuniktion, lobbyism och maktspel med avsaknad av transparens. Det handlar om demokratiska processer i ett öppet samhälle som bygger på möjlighet till delaktighet.

Ett tips inför veckan: projektet Makten och öppenheten som startar i Almedalen kan ge ytterligare en del viktiga pusselbitar till hur Piratpartiet lyckats ta sig dit de är idag. Hör av dig till dem ifall du har tips på myndigheter att granska och/eller personer att intervjua - inspirerande eller avskräckande exempel!

/Brit Stakston

Ibland överträffar dikten verkligheten.

Jag läser Marielouise Samuelssons ifrågasättande krönika i DN idag över SR:s kampanj ”Jag sommarpratar” där hon skriver

redan nu signalerar kampanjen tanklöshet, slarv med principer och risk att lyssnarna känner sig lurade.

En härlig samtidsdokumentation där vi ser hur oerhört olika vi förhåller oss till de nya spelreglerna i relationen varumärken och kunder.

”Jag sommarpratar” är en kampanjsajt där man kan spela in ett eget sommarprogram som sedan publiceras på sajten där också årets officiella sommarpratare också presenteras. Programmen kan man sedan enkelt tipsa vidare om till sina vänner via Facebook, Twitter eller mail. Det finns också en sms-funktion för att bli påmind om en specifik sommarpratare.

I kampanjsajten ingår en del som heter ”Proffsen tipsar” där bl.a. Anders Wennersten producent för ”Sommar” ger tips om hur man bygger ett bra program för att förmedla känslor och skapa närhet. Man blir direkt sugen på att leka med språket såsom Anders Wennersten gör i ljudklippet.

Men visst, det känns lite krystat när det poängteras att man:

av upphovsrättsliga skäl inte ska inkludera låtar i det program man talar in

men att man gärna ska

berätta vilka låtar du hade velat spela om lagstiftningen sett annorlunda ut så kan de som lyssnar kanske hitta låtarna ändå.

Jag blir hur som helst glad när jag lyssnar igenom några av bidrag som kommit in. Det finns något här som skulle kunna bli stort. Närhet finns absolut. Passion. Glädje. Engagerade människor. Visst finns det massor mer SR hade kunnat göra med detta för att ytterligare ge utlopp för både kreativitet och engagemang.  Men det är en bra början. Och det handlar inte om något som alla vill eller kan göra. Eller ens bryr sig om att göra.

Så vilka gör sina egna somamrprogram då? Tja allt ifrån Erik, 31 år som berättar om sin stora passion reggae och vad hans reggaeblogg betytt för honom som publiceringsplattform och ber om feedback på den (smart drag).  Eller Kerstin, 52 år som berättar om hur livet kan bli när det inte går som man tänkt sig och ser sitt program som ett exempel på sitt nya självförtroende. Eller Alice, 14 år som sprudlar av livsglädje och funderingar över livet. Vore kul att analysera de inkommande bidragen mer men lämnar det därhän just nu.

Utan musik blir det onekligen ganska mycket torrsimning och smått larvigt med alla låthänvisningar i dessa bidrag…men det är ändå ett embryo till en community med rötterna i lyssnarnas kärlek till Sommarprogrammet och livet…de egna drömmarna. Och det fyller helt klart en funktion för vissa lyssnare att göra det just inom ramen för “Sommar”-redaktionen.

Marielouise Samuelsson gör en helt annan tolkning av kampanjsajten i krönikan “Jag sommarpratar. Reklam möter journalistik i vansklig mix”.

Hon finner det problematiskt att SR via reklambyrån Forsman & Bodenfors använder lyssnare som ska:

jobba gratis och fungera som varumärkesputsare

och menar att:

redan nu signalerar kampanjen tanklöshet, slarv med principer och risk att lyssnarna känner sig lurade.

Och det fortsätter:

webbkampanjen har ingenting med själva sommarprogrammen att göra, kampanjen är ett rent reklambyråbudskap med SRs marknadsavdelning som uppdragsgivare.

Själv ser jag det här som en hyllning till sommarprogrammen, ett försöka att fånga upp den genuina kärlek som finns till programkonceptet och den tradition som finns bakom “Sommar”. Kampanjsajten gör det lätt att hitta guldkorn bland de kommande programmen, tipsa vidare, sprida såväl det egna programmet och andras till vänner. Den lyfter också upp 100 klassiska program sen sändningsstart 1959. Och allt detta menar Marielouise Samuelsson inte har med sommarprogrammen att göra?!

”…man kan också fråga sig om det verkligen ingår i SR:s uppdrag att skapa aktiviteter och trafik på nätet, utanför SR.se.”

Well det är som att säga ”man kan fråga sig om det ingår i SR:s uppdrag att berätta att vi sänder överhuvudtaget.”

Den stora nyttan med att nätet  dessutom bär programmen bortom den faktiska sändningstiden verkar vara perspektiv som krönikören inte ens är medveten om fördelarna med.

“Slarv med principer”….det är sannerligen stora ord. Själv undrar jag då vilken princip vi pratar om. Den om public service  i allmänhetens tjänst menar hon ju tydligen inte. Handlar det om en feltolkning av kontrollperspektiven i public serviceuppdraget tro?

”När alla-får-göra-”Sommar”-kampanjen skickas vidare ut på nätet, bortom SR.se, förvinner också kontrollen över vad Sveriges Radio och ”Sommar” kan komma att förknippas med framöver.”

Oj. Kontrollen har väl ändå försvunnit i samma stund som programmen överhuvudtaget sänds - alla lyssnare har sedan 1959 spelat in och burit med sig sina egna tolkningar och upplevelser av Sommar-programmen långt, långt utanför Sveriges Radios studio.

Marielouise Samuelsson har skrivit om kampanjen tidigare. Då fokuserade hon dock på dels det ickedemokratiska i att påstå att alla kan sommarprata eftersom alla inte har datorer dels att det förstör konceptet genom att göra det exklusiva till vardagsgods….

drömmen trivialiseras om SR viftar för mycket med ”allas” möjlighet att Sommarprata.

Den här krönikan är något av det mest roliga jag läst på länge.

Och detta samma vecka som jag just i glädjen över hur långt vi kommit från teknikfokus skrivit om hur sociala medier nu är vardag…

Det är så oerhört nyttigt att ständigt bli påmind om hur olika perspektiv man kan ha inför de nya villkoren på den nya mediearenan.
/Brit Stakston

Idag öppnade JMWs kontor på Croisetten i Cannes. Det är ett litet kontor. En stol och ett skrivbord. Ett mycket tillfälligt sådant. Vi har hyst in oss på ett av hotellen i reklamfestivalstaden. Tanken var att jag skulle ägna dagen åt att bli ytterligare inspirerad. Men efter en veckas frånvaro från HQ i Stockholm gjorde sig verkligheten sig påmind. Att-göra-listan som var lång när jag åkte ned hit hade inte blivit kortare utan snarare tvärtom. Det var bara att ta tjuren vid hornen och sätta sig på hotellrummet och börja jobba. Men jag måste erkänna att det är svårt att koncentrera sig när jag vet att det myllrar av spännande seminarium tvärs över gatan. Och att det finns massor av människor man kan diskutera med. Men en man måste göra vad en man måste göra. Det gäller även PR-konsulter som fått möjligheten att åka  till Cannes Lions.

Men tanken med denna blogg var inte att beklaga mig över hur fasansfullt det är att jobba på distans. Utan snarare berätta om de otaliga möten med människor som man får möjlighet att träffa i Cannes. Det är bara att acceptera och konstatera att Cannes Lions är en mötesplats för många av de främsta inom kommersiell kommunikation. Här nere är framtiden extremt närvarande eftersom alla funderar över hur framtidens kommunikation ser ut. Vilka sätta, vilka vägar ska vi välja för att kommunikationen så att den når de resultat som våra uppdragsgivare önskar. Cannes är också platsen för inspiration. Gårdagens prisutdelning gav mig både en och två ahaupplevelser och till och med några wow-stunder.

Att den kommersiella kommunikationen befinner sig vid ett vägskäl är ganska tydligt. Det är nog inte ett vägskäl utan snarare motsatsen. Flera vägar övergår i en bred väg. Det är intressant att se att nästan alla vinnare som presenterats hittills har inslag av traditionell PR, online-PR och traditionell reklam. Nästan alla vinnare har lyckats engagera sina konsumenter online, fått dem att föra historien vidare och göra den till sin egen. Låt oss konstatera att det är de sociala medierna som utlöst detta som möjliggjort detta systemskifte.

Det kommer mera från Cannes.

Björn Mellstrand

Igår var den stora prisceremonin för Cannes PR Lions. Under pompa och ståt presenterades vinnarna av PR Lions och Grand Prix.

Vinnaren av Grand Prix blev The Best Job In The World. Redan från förbedömningen av bidragen som vi i juryn gjorde innan vi åkte till Cannes var den min självklara favorit. Under den knappa vecka av bedömningar av 431 bidrag som vi ägnat oss åt så har detta bidrag stått ut och stått över alla andra bidrag. Inget bidrag har lyckats fånga många människors drömmar och fått dem att fantisera om jobbet. Projektet fick över 34 000 människor runt om i världen att ansöka om jobbet som ö-vakt i Queenslands skärgård. Uppmärksamheten och diskussionen om platsannonsen blev enorm. Den redaktionella uppmärksamheten också fantastisk.

Bakgrunden var att turistmyndigheten i Queensland ville öka det internationella intresset kring öarna utanför kusten. Genom att kombinera traditionell PR med en brilliant idé lyckades de.

Juryn var i princip enhällig kring att detta var den givna vinnaren av Grand Prix. Självklart kan man diskutera om det är bra eller dåligt att det första Grand Prix går till en “reklambyrå”. För mig är det bara ytterligare ett bevis på att vi lever i en bransch där gränserna mellan olika traditionella discipliner suddas ut.

Jag återkommer mer berättelser från juryarbetet.

Björn Mellstrand