Exempel 1. En engagerad stockholmare skrev e-postbrev till en av våra partiledare och uttryckte sin uppskattning. Det var första gången som stockholmaren, fd socialdemokrat, tog kontakt med ledaren för ett av våra borgerliga partier. Ett stort steg. Tre veckor efter att brevet skickades har han ännu inte fått något svar.

Exempel 2. En ivrig ipodanvändare i Stockholm skrev ett e-postbrev till den svenska vdn för Apple och undrade när Apple Musicstore ska öppna i Sverige. Något svar har inte dykt upp i brevskrivarens postlåda.

Två exempel på hur avsaknad kommunikation sänder signaler. En signal om att ”du – lilla vän – betyder så lite och jag, som är så upptagen och viktig, har inte tid att svara på ditt brev”. Men då glömmer partiledaren och vdn bort: Att väljaren kan rösta på ett annat parti som bryr sig mer. Ipodanvändaren kan byta sin Ipod mot en annan MP3-spelare. Och att en missnöjd konsument berättar om sina negativa erfarenheter.

Idag är det lättare att ge uttryck för sina åsikter. Att skicka iväg ett e-postbrev är betydligt lättare än att skriva ett brev. Men uteblivna svar sänder samma signal som tidigare.

Min bedömning är att många organisationer och företag saknar rutiner och resurser för att hantera konsumenternas och sympatisörernas synpunkter via e-post. Med e-post kommer de närmre och blir mer påträngande. De ställer krav och har synpunkter. En modern organisation måste se sina kunder, hantera deras önskemål, ge snabb feedback och ta emot synpunkter. Och speciellt gäller det våra politiska partier – de företräder folket och då måste man kommunicera med dem.

BjM

Att Phuket är ett av de största turistmålen för svenska charterturister hade tydligen gått utrikesministern förbi. Och sådant kan väl hända. Vem begär att en utrikesminister ska ha koll på hela jordgloben. Svensk utrikespolitik fokuserar ju på Bryssel, Washington, Hanoi, Kapstaden och Mombasa. Men att hon inte informerades av sina tjänstemän direkt om att denna vita fläck på ministerns karta tar emot tiotusentals svenskar varje år väcker frågetecken. Struntade UDs tjänstemän att informera ministern? Eller ville ministern inte bli informerad?

Det var säkert en väl övervägd mediestrategi att skylla på sina bristande kunskaper i geografi. Men jag tror inte att de socialdemokratiska mediestrategerna insåg hur illa läget för utrikesministern är. Bristande nulägesanalys och brist på ett utifrånperspektiv är ofta de viktigaste skälen till varför en mediestrategi inte fungerar.

Idag är få, mycket få lojala med henne, att Lailas stöd har raserats är ingen överdrift. Och nu verkar det som om endast statsministern och övriga ministrar stödjer utrikesministern. När Aftonbladets megainflytelserika Lena Melin kritiserar ministern är det ett tydligt bevis på att ministern har gått från att vara en tillgång för regeringen till att bli en belastning. Nu återstår frågan ”När avgår Laila?”. Svaret är givet: snart.

BjM