”Sex av tio lärare vet inte hur de stoppar skolbråk”. Detta var vad jag läste på DNs framsida i går. Suckandes tänkte jag att mycket kan man begära av lärare men att vänta sig att min späda förortsarbetande lärarväninna ska ge sig in och stoppa gängbråk – är inte det lite mycket begärt?

Vid en närmare läsning så visade det sig att jag faktiskt hade läst fel.

Vad debattartikeln egentligen handlade om var att sex av tio lärare inte vet om de får stoppa skolbråk. Avsändaren visade sig vara de två lärarfacken. Läser man artikeln noggrant och är något sånär insatt i svensk skola, så förstår man att deras poäng är att skollagen måste göras tydligare.

Vad jag inte förstår är hur lärarfacken tänker.

Jag tror nämligen att de flesta av DNs läsare nöjde sig med att skumma igenom denna extremt långa debattartikel, kanske ännu en gång suckandes över att:
1. Det är så bråkigt i skolorna.
2. Lärarna – i ännu en fråga – framstår som lätt inkompetenta. Vill de verkligen veta vad de har för befogenheter så får de väl kolla med sin arbetsgivare, sitt fack eller varför inte med Skolverket?

OCH om några av DNs läsare istället igår morse gjorde som jag och läste den undersökning som artikeln hänvisar till, så förstår man faktiskt ännu mindre hur facken tänker. Då visar det sig nämligen att lärarna inte alls står handfallna vid skolbråk!

70% att lärarna svarar till exempel att de känner sig ”ganska säkra” när det gäller att lösa konflikter som uppstår i skolan. 22% känner sig ”mycket säkra” och bara 8% känner sig ”ganska” eller ”mycket osäkra”. Och slår man ihop alla jakande svarsalternativ på frågan om lärarna har klart för sig vilka åtgärder man har rätt att vidta vid konflikt så blir siffran 83%. Och så vidare.

Med andra ord tycker jag nog ändå att det verkar som om Sveriges lärare har rätt god koll på konflikthantering. Frågan är om facken har koll på DNs läsare.

FrF