Man brukar ju säga att det är ett ålderstecken att läsa familjesidan. I så fall är jag där nu. Ibland brukar jag roa mig med att kolla hur många män respektive som kvinnor som får de dyrare tvåspaltiga dödannonserna. Måste erkänna att det verkar vara dött lopp. Helgen slutade 4-4. Snopet för den som är ute efter ett genusperspektiv. Däremot är det ingen konst att reta upp sig på att mäns äktenskap oftast omnämns perifert i dödskrönikorna, medan kvinnornas äkta män ofta får en central plats i texten.

Dagens Nyheter brukar också av en anledning som jag egentligen aldrig har förstått under rubriken med Dödsfall utlandet återge ganska skrönartade livsgärningar av företrädesvis döda amerikaner. Personen som väljer ut dessa utländska dödskrönikor och sedan översättare dem måste ha humor. Hela sidan känns ofta som en fristad. Ett ställe som lämnats därhän av alla smarta tidningsmakare.  

I helgen porträtterades den avlidna strippan och gangsterbruden Liz Renay som dog 81 år gammal. I likhet med Carolina Gynning började denna dam måla tavlor som hon sedan sålde för 5 000 dollar styck. Hon satt då i fängelse eftersom hon inte vill tjalla på maffian och ”hamna i East River”. Liz strippade tillsammans med sin dotter och lanserade sin självbiografi genom att springa spritt språngande naken nerför Hollywood Boulevard, något som Carolina säkert fnyser åt nu med sin nya borttagnabröst-identitiet. Men det är inte bara jag som börjar bli gammal. Häromdagen medarbetade den f d musikjournalisten Per Mortensen på familjesidan. Det känns på något sätt som om mitt bisarra intresse i döda och födda är ok då.       ASH