Jag förstår inte. Tiden den går. Och ingenting händer. Snart är det ett år sedan valet. Och regeringen Reinfeldts kommunikationsstrategi som började som en formidabelt fiasko fortsätter på den inslagna banan. Att nämna Chiló, Borelius och nu senast Littorin kanske är lite ”over kill”. Eller att man misslyckades ta hem poängen med mer pengar i plånboken efter skattesänkningarna är att strö salt i såren.

Låt mig reflektera över strategin kring statsministern. Under de borgerliga regeringarna före denna så har alltid statsministern kritiserats för att glömma bort det egna partiet. Fälldin ansågs av centerpartisterna att vara för mycket statsminister och för lite centerpartist. Centerpartiet blev lika med regeringen. Carl Bildt kritisterades av moderaterna för att bara vara statsminister och inte ledare för moderaterna. Med Reinfeldt så är läget ett helt annat. Moderaterna tycks ha valt att statsministern först och främst ska vara partiledare för moderaterna – prata om moderaternas visioner om skattesänkningar och miljön -och statsman. Han som träffar världens ledare – Bush, Merkel, etc. Men rollen som statsministern – han som leder regeringen och är med i dagspolitiken - tillhör inte hans nuvarande rolluppsättning. Men problemet är att en regering behöver en statsminister – en ledare – som visar vägen och verbaliserar visionerna. Ett lag utan lagledare är inget segrande lag. Ett fotbollslag där lagledaren spelar andra matcher än övriga laget kommer ha svårt att vinna. Ett fotbollslag där lagledaren spelar basket under matcherna kommer att förlora (om inte annat kommer han dra på sig ett antal hands). Om regeringens kommunikationsstrategi ska lyckas krävs att laget får en lagledare, att de spelar samma matcher och alla i laget utövar samma sport.

Eller är det så enkelt att jag inte förstår. Jag har inte sett storheten i den kommunikationsstrategi som de brillianta hjärnorna i Rosenbad och Gamla Stan har lagt. Men tiden går. Och även jag kommer kanske en dag förstå.

BjM