Läsvärt och tänkvärt om PR-jippon

I dagens DN På Stan finns en artikel om festivaler som PR-jippon som tyvärr inte är upplagd på DN.se. Johan Åkesson skriver om det, av honom upplevda, dominerande inslaget av reklamjippon i kultur- och nattlivet i Stockholm.

”Jag är inte livrädd för kommersialisering, men ett ”block party” – en kvartersfest ska, i min mening, växa fram från viljorna i de boende i kvarteret. Deras kreativitet ska komma till uttryck och kompisars kompisar ska fylla gatorna. Nu är det istället marknadschefer och pr-konsulter som styr våra kvartersfester. Och vi dansar efter minsta visselpipa. Så länge den är designad i New York.”

”I helgen är det Riddarholmens tur att tillfälligt förvandlas till en urban Folkfest. Igen ett fantastiskt initiativ. Denna gång från ett jeansmärke. . . . musik, fest och dans ska aldrig ha en baktankte, för att jag inte vill att festarrangören ska bry sig om hur jag klär mig, och framför allt för att han ska se mig som en människa i första hand – inte som en konsument.”

Ur DN på Stan, 30 augusti – 5 september 2007, Johan Åkesson.

En aspekt för oss alla i PR-branschen som är väl värd att begrunda vid nästa event kunden eller vi själva föreslår. Varje tillfälle till självgranskning är bra och poängen i det Johan skriver återfinns just i de där sista raderna. Att den närvaro man som företag har i externa sammanhang utanför kundens vanliga arena ”talar” till människan och inte konsumenten.

Personligen anser jag att den här typen av arrangemang mycket väl, även i konst- och nattlivet har sin plats bland annat för att de kan möjliggöra något som annars kanske inte realiserats. De kan ge både företagen och målgruppen en positiv upplevelse. Vårt ansvar som kommunikatörer blir att säkerställa att det är tydligt vem som arrangerar, varför det arrangeras samt välja arrangemang som matchar målgruppens behov och har sin grund i företagets genuina värderingar.

Brit

Ingen PR i världen räddar uselt kundbemötande

Under veckan har många fått kontakt med ”vänner” som dykt upp från ingenstans via Facebook. Det är inte bara bortglömda pysslingar som dyker upp utan även helt okända människor som vill bli vän med en. Den ”vänskapsfloden” kan man roa sig med att sätt i relation till vår generella oförmåga att kommunicera hyfsat med varandra när vi möts bortom klickandet framför datorn.

I sommar har DN låtit ”återvändare” berätta om sin syn på Sverige efter en längre tid utomlands. Nästan alla har de i sina berättelser berört samma sak, t.ex. tystnaden i tunnelbanan. Den oskrivna regeln om att vi i tunnelbanan inte låtsas som om någon finns där runt omkring oss. Att vi ständigt undviker varandras blickar och varje tillfälle till kommunikation.

Vi släpper dörren i ansiktet på den som kommer bakom oss. Vi hälsar inte gäster välkomna på den egna restaurangen. Som expedit möter vi ofta inte ens kundens blick. På föräldramöten eller barnens fotbollsmatcher hälsar vi ogärna på andra än de föräldrar som vi redan känner. Hälsar man i det läget på någon som man inte känner får man en tom blick tillbaks eller ser att personen förvånat vänder sig om – ”det var väl inte mig du hejade på, vi känner ju inte varandra?”.

Som utlandsfödd och med rötter i ett land där det är extremt oförskämt att inte hälsa på varandra i trappuppgången eller i butiken har den här delen av svenskheten alltid varit svår att lär sig att leva med. Att vi beter oss som om alla människor runt omkring oss är osynliga.

På sista tiden verkar det som om usel kundvård har fått nya dimensioner. Det har inte hänt en utan flera gånger att jag befunnit mig i situationer där kunder tillrättavisas. Läxas upp.

Exempel 1:

- Jag kliver in i träningslokalen för att köra spinning:
- Spinning tack, klockan sex.
- Cykel menar du, säger receptionisten med en mästrande ton.
- Ursäkta, säger jag med handen utsträckt framför mig, väntandes på min biljett.
- Ja, menar du cykel sa jag, säger hon.
- Jaaaa, jag sa ju det, säger jag tvekande.
- Nej, du sa spinning, här heter det cykel, spinning är en träningsform som ägs av ett annat företag, vi får inte lov att säga det här. Här har du din CYKEL-biljett, säger hon och slänger fram biljetten på disken (till den kund som betalar tusentals kronor för att träna där).

Exempel 2:

Efter ett ärende ner på stan en fredag så ska alla ta tunnelbanan hem. En enda kassa öppen. Lång, lång kö för den som inte har månadskort. Ända ut på gatan. Några platser framför mig i kön står en äldre herre. När han till slut kommer fram till luckan, hänger han upp sin käpp på diskkanten och säger lite frågande, sådär vänligt som bara en gammal belevad man kan säga det:
- Ursäkta fröken, skulle det inte vara möjligt att öppna en kassa till en dag som denna? Det var förskräckligt mycket folk här eller hur, säger han och ler mot henne.
- Skicka ett SMS!, fräser hon.
- Förlåt vad sa ni, säger den förvånade mannen.
- Du får väl skicka ett SMS om du har synpunkter, säger hon och slänger fram remsan åt honom.

Ur vilket djupt djuriskt vikingabehov föds denna vilja att sätta kunder på plats?! Att ständigt se kunder som problem snarare än de som verksamheten vänder sig till. Kunder som betalar den lön jag som anställd får ut i slutet av varje månad. Om det är verkligheten kunder möter så blir vårt jobb meningslöst. Ingen PR i världen kan kompensera för så dåligt kundbemötande.

Brit

P.S.
Känner någon till om det vunnits storseger i någon marknadsdomstol? Jag bara undrar för gissa vad som hände i veckan. Jag skulle gå på en CYKEL-klass i veckan, loggar in på nätet och  tro det eller ej klassen kallas nu . . . spinning. . .

D.S.

Framtidens kommunikationsbyråer hur ser de ut?

På Internetworlds webb-tv diskuteras hur framtidens reklambyrå  kommer att se ut. Kommer de traditionella reklambyråerna ta över webbyråns roll som den har idag eller kommer vi att fortsätta ha ett ekosystem med olika byråer för olika kanaler?

Reklambyrå, PR-byrå, webbyrå, eventbyrå, action-marketing byrå, DM-byrå . . . vad ska uppdragsgivaren egentligen välja?
Vi säger låt uppdragsgivaren välja! Vissa gillar helhetslösningar andra inte och så kommer det vara en längre tid framöver. Oavsett om vi arbetar på reklam-, webb- eller PR-byrå måste vi bli bättre på att samarbeta och kräva samarbete. Vi måste tillsammans våga tänja uppdragsgivares gränser och uppmana till absolut specialistkompetens oavsett var den finns. Ibland finns den inhouse, ibland inte. I slutändan handlar det att uppdragsgivaren måste ta kontroll över sin egen marknadskommunikation och inte överlåta ansvaret till en enskild konsult.

Vi alla konsulter vill gärna ”äga” de olika kanalerna i relation till uppdragsgivaren. Kanske är reklambyråerna de minst villiga att dela med sig av sin kunskap för att print och TV fortfarande tros väga mest.  Så med en ordlek från reklambyrå till strategisk kommunikationsbyrå kanske den ultimata helhetslösningen har hittats.

Vi tror att rörligheten i det föränderliga kommunikationslandskap vi alla agerar inom kräver en ökad flexibilitet, målgruppskännedom och specialistkompetens som över tid mår bra av samverkan mellan olika specialister. Vi kommunikatörer får hjälpas åt med att passa bollen till varandra ibland.

Framtidens kommunikation bygger på målgruppsförståelse och förmåga att förpacka och ibland skapa historier som är relevanta och går att ta ut i alla kanaler. Historier som går att återberättas.

Björn & Brit

CSR & biståndssänkningar – var kommer PR in?

I söndagens Agenda, SVT diskuterades frågan om att allt fler företag vill ta ansvar i samhället. På DN-debatt igår presenterades den nya biståndspolitiken, från 70 till 33 biståndsländer.

Är CSR bara ”flum” och ”fel fokus för företag” så som Marchus Storch och Mats Qviberg gav uttryck för i söndagens Agenda? Eller är det rätt fokus att göra som Ericsson och ägna en del av sin verksamhet åt CSR-verksamhet? Är CSR bara vackra ord utan innehåll och ett PR-trick?

Carl-Henric Svanberg försökte undvika att hamna i den uppenbara mediala grop som bestod av att deras engagemang egentligen är en liten del omsättningsmässigt och i slutändan bara handlar om lönsamhet åt Ericsson. Varför ger de som ansvarstagande företag inte bort all sin vinst eller åtminstone 5%?

Behöver det finnas en konflikt mellan vinstkrav och ett aktivt samhällsengagemang? CSR handlar inte om att rea ut sin verksamhet eller ge bort alla vinster i välgörenhet. CSR handlar om att som företag agera i ett sammanhang som vi alla är en del av och där det är angeläget att tydligt bidra till den sociala, miljömässiga och ekonomiska utvecklingen. Vi har nått en brytpunkt där inte bara myndigheter utan även andra samhällsstrukturer tydligare ställer sig frågan om hur just de kan bidra till en hållbar utveckling. Marknaden kräver det idag.

Men det är väl klart att företag ska tjäna pengar – eller? Det är trots allt syftet med affärsdrivande företag. Att vilja investera i kommande marknader i syfte att också ta stora marknadsandelar är inte heller det ologiskt. I Ericssons verksamhet kan det handla om att förse utvecklingsländer med den teknologi som vi tar för givet och egentligen blir de därmed också en av pusselbitarna till demokratiutvecklingen i de länder där telenäten byggs ut.

CSR handlar inte om att skaffa sig ytliga gratispoäng utan visar att företag idag är delar av en komplex samhällsstruktur som vid sidan av sina vinstkrävande aktieägare också har medarbetare och kunder att tillfredsställa. Medarbetare och kunder har helt andra krav idag –CSR skapar stolthet hos både ägare, medarbetare och kunder och kommer på sikt vara en integrerad del av ett företags verksamhet.

Vårt jobb som PR-byrå blir ofta att kommunicera CSR-arbetet utåt, men inte bara och inte alltid handlar vårt uppdrag om ett medialt genomslag. Vårt arbete handlar lika mycket om att tillsammans med företagen identifiera relevanta aktiviteter och engagemang som kan vara ett första steg i att realisera de vackra orden. Visa på och konkretisera nya spännande samarbetsformer som genuint gestaltar företagets värderingar och som gynnar allas affär såväl som den hållbara utvecklingen.

CSR hos företag och biståndspolitiken har en viktig pusselbit gemensamt – att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina livsvillkor.

Brit

Helgens Facebookfeber – är jag den enda som har ovänner i min adressbok?

Under helgen har alla i Sverige registrerat sig på Facebook. Alla.

Utmaningarna och möjligheterna för t.ex. ett företags HR-avdelning öppnar sig i en tid där konkurrensen om den bästa kompetensen är stenhård. Rådande och blivande medarbetare har sina sidor på Facebook. Lösningen är inte att göra som i England i somras där anställda stoppades från att använda Facebook.

Mitt personliga varumärke stärks av att jag visar vilka mina värderingar är. Jag visar gärna på olika sätt vad jag vill och vad som engagerar mig och kan gärna göra det på min Facebook-sida . . . men det finns ju många sociala nätverk av det här slaget, nätverk jag har nytta av i jobbet eller privat. Som konsult i London knöts mina viktigaste kunder via de digitala nätverken som samlar yrkesverksamma inom kommunikationsfältet. Ett klick bort fanns kreativ hjälp alltid att få. Några av mina roligaste dejter har sitt ursprung i möten på nätet i olika communities.

De sociala medierna är självklart viktiga kanaler för den bild som ges av mig och det företag jag tillhör, vid sidan av alla andra. Men vad i just Facebook attraherar så till den milda grad? Vad får min allra mest community-avståndstagande vän att nu gå med i Facebook? Jag blir så nyfiken . . .

1. Alla är med – du måste vara med!

Dryga 33 miljoner som använder Facebook gör det spännande. Just de globala aspekterna och möjligheten till utbyte kolleger emellan blir kul att se hur det utvecklas bortom den här perioden av att ”kolla av sina kompisar”.

En funktion som alla mina tidigare anti-communities vänner fallit för är att man i Facebook vid inloggning kan välja om man vill kolla igenom sina adressböcker knutna till Gmail, AOL, MSN, Yahoo eller Hotmail. Precis den sortens adresser man haft i 10 år eller mer.

Vilken mardröm säger jag! När det för något år sen var en liknande ”gå-med-du-också-feber” i London så var det första gången jag kom i kontakt med denna funktion. När jag registrerade mig fick jag på Tagged  automatiskt upp en låååång lista över alla som någonsin varit i mailkontakt med mig. Deras bild, profil och alias visades upp och det var bara att välja om jag ville lägga in alla i min lista över vänner.

Är jag verkligen den enda som har vänner som jag inte längre är vän med? Människor jag av en eller annan anledning är genuint ointresserad av vad de gör idag. Människor som jag också hoppas har glömt mig och varför de en gång mailat mig. Varje gång jag i mitt yrkesliv eller som privatperson varit offentlig har det genererat kontakter från obehagliga människor. För den här typen av personligheter måste ju Facebook just nu vara en källa till saliggörande förströelse eftersom alla väljer att använda sina riktiga namn.

Just offentliga personers närvaro och öppenhet har också lyfts fram i skriverierna om Facebook. Låt oss hoppas inte, annat än för sina närmaste vänner. Carl Bildts sida har förstås uppmärksammats. Den korta opersonliga lista han presenterar över vänner innehåller trots allt bland annat hans dotter Gunnel och via hennes sida kan jag sedan få en lista över alla hennes vänner. Gunnel Bildts vänkrets kan alltså ganska enkelt kartläggas. Kan inte det lätt bli svaga länkar för offentliga personer? Eller så är jag bara paranoid.

2. Öppenhet & ärlighet

Öppenhet kan diskuteras, det är ju ändå en stängd sajt för icke-medlemmar även om Facebook sedan för medlemmarna stödjer en del av dessa ”öppna” aspekter mer än andra nätverkssajter. Men att lyfta fram öppenheten som en unik chans att se andra sidor av människor är att ta i litegrann. Vad som visas kommer att vara en noggrant strategiskt planerad marknadsföring av sig själv som handlar om att visa den bild man vill visa. Mekanismerna är densamma för tonåringen som söker vänner såväl som den vuxne som visar hur den bidrar till samhället – uppmärksamhet och sammanhang att tillhöra.

På Facebook använder de allra flesta sitt riktiga namn till skillnad från andra communities där alias är vanligast. Här finns ju ett uppenbart problem med att tokskallar kommer att registrera namn på personer de hängt upp sig på av en eller annan anledning och man behöver inte heta Sofi Fahrman för att det ska hända. Ärlighet i en digital värld är lika töjbart som i verkligheten. Vi styr vad vi lägger ut och vilken bild vi visar och det är inte alltid nödvändigtvis det samma som ”ärlighet”.

3. Många applikationer

Det som är bäst med Facebook är att jag kan få med andra delar av mina sociala nätverk, allt kan hänga ihop lite mer med de andra virtuella sammanhangen jag finns i.

Applikationerna skapar också en viss rörighet och en del av dem är så genuint larviga (ja, ja jag vet att jag inte behöver använda dem…men ändå) och för tankarna till de allra första datingsajterna. Hur ofta tror ni Carl Bildt eller hans vän Lars Johansson  öppnar X-me applikationen i Facebook som: ”X me opens up a whole new world of action-based communication, for example ‘Hug Her, Slap Him, Tickle Them!’ Jag ser framemot fler smarta applikationer och mindre larviga collegevarianter. I förlängningen blir det spännande att se om just sammanfogningen av olika sociala medier utvecklas ytterligare. En inloggning för allt – sen kan jag välja vad jag vill visa för vem vare sig det gäller familj, vänner eller arbetskamrater. Tja kanske önskvärt men det kräver ju att hela mitt nätverk och min målgrupp väljer just Facebook . . .

4. Du får massor med nya kontakter!

Nya kontakter via mina vänners lista över sina vänner lyfts fram som en fördel med öppenheten i Facebook. OK, så om min väninna är god vän med Anna Carrfors Bråkenhielm blir det min ”vän” då också? Knappast – lika lite i den digitala världen som i verkligheten. Anna hör jag av mig till om jag behöver det eller om jag träffar henne alternativt arrangerar ett möte tillsammans med vår gemensamma kontakt. Visst jag ser poängen över en större ”kontroll” över vem som känner vad, säkert kan vänner i utkanten av mitt nätverk visa sig ha intressanta kontakter som jag på något sätt kan knyta an till. Men inte heller detta kan väl vara anledningen till denna Facebook-feber?Sen undrar jag – när vi går med i Facebook överlämnar vi alla uppgifter till dem och vi har väldigt lite garantier för hur den informationen kan komma att sprids framöver. Redan nu har Facebook fått revidera sin användarpolicy i samband med de nya möjligheterna för företag att marknadsföra sig till medlemmar och där skriver Facebook tydligt:Sen undrar jag – när vi går med i Facebook överlämnar vi alla uppgifter till dem och vi har väldigt lite garantier för hur den informationen kan komma att sprids framöver. Redan nu har Facebook fått revidera sin  i samband med de nya möjligheterna för företag att marknadsföra sig till medlemmar och där skriver Facebook tydligt:

Facebook does not screen developers for trustworthiness, and cannot (and does not) guarantee that all third-party developers will follow these rules.”

I helgen hackades också etablerade jobbsajten Monster. Vi får helt enkelt se upp med vad av vårt Digitalt DNA vi delar med oss av. Men slutsumman av denna vansinniga Facebook-helg, där verkligen ALLA verkar ha blivit medlemmar, så är det alltid lika spännande att vara där när ”the tipping point” sker. Nu har det hänt. Foppatofflorna  är på var mans fot och Facebook på var mans läppar.

Brit

BritP.S. Apropå Anna Carrfors Bråkenhielm. I lördags var Annas vänner i Facebook synliga för alla men idag har hon blockerat den möjligheten. Helt rätt gjort Anna.

D.S

Ny höstgarderob

Lönehelg och var man ska spendera pengar är självklart. Operan öppnar för säsongen och förutom att se Così fan tutte av Mozart så finns chans att ekipera sig inför hösten. 

Operan har öppet hus och säljer ut kostymer och hattar ur Operans garderob i Gäddviken, Nacka imorgon lördag mellan 10 -16. Hundratals teaterkostymer från operor som Hoffmanns äventyr, Lohengrin, Christina, Carmen och Trollflöjten säljs ut.

Foppatofflar tillsammans med Papagenos fjäderprydda kostym kommer definitivt att starta det kreativa flödet på måndagens obligatoriska kick off för veckan.

Brit

augusti 2007