Är mediebruset huvudmålet? del 1

Tidigare Medarbetare 07 januari, 2008
Kategorier:
Blogg, PR och kommunikation, Reflektioner

.

 . . eller Isbjörnarna behövs

De senaste året har vi sett många exempel på artiklar och reklamkampanjer som bidragit till ett ökat medvetande om hur vår livsstil påverkar världen. Resumé berättar om en kommande kampanj av Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, som verkar ta ett par rejäla stora kliv över problemet för klimat- och miljöfrågor idag. Kund och uppdragsgivare kan ha haft två uppenbart olika verklighetsbilder men inte förstått det under resans gång.

Med en Klimatförnekelsekampanj (!) med Koldioxidens Vänner som avsändare och bl.a videoklipp på YouTube med passionerade brandtal av en ”koldioxidman” för koldioxiden hoppas de skapa debatt och ge information om deras forskning och utbildning. Kampanjen startar nästa vecka med kampanjsajt, tunnelbaneannonser och banners.

Att blåsa upp att t.ex. växthuseffekten är en bluff är det ett smart grepp? Är det vad som behövs nu i ett läge där vi redan balanserar på gränsen till vad vi kan ta in vad gäller de här frågorna? Det kan mycket väl komma att förvirra mer än väcka engagemang i nya målgrupper och ger onödig draghjälp till motkrafterna.

Det kanske till och med ger de som inte orkat engagera sig vatten på sin kvarn. De får vid en hastig blick sina tveksamheter konfirmerade. Det är bara den redan frälste som kommer känna sig upprörd över hur slagkraftigt man kan vrida och vända på fakta till sin fördel. Och egentligen vad ska man göra med den insikten? Visst ”koldioxidmän” de finns i verkligheten  i Sverige såväl som i USA men är det verkligen de som argumenterar mot som är intressanta att lyfta fram för SLU?

”– Idag pratar alla miljö. Istället för att fastna i grönablad-träsket eller isbjörnsträsket ville vi hitta en vinkling som kan få folk att haja till. På det här sättet kan SLU dels tränga igenom mediabruset, dels få en möjlighet att uppmärksamma och faktiskt agera mot de motkrafter som fortfarande finns, och som bromsar klimatarbetet genom att skapa osäkerhet hos gemene man”, sagt av Peter Ohlsson, projektledare på Stendahls, i Resumé-intervjun.

”Idag pratar alla miljö”. Upplevs det som ett problem för SLU?

”Istället för att fastna i grönablad-träsket eller isbjörnsträsket . . . ”. Är t.ex. isbjörnsfrågan som för många människor fått gestalta vad klimatförändringarna leder till, inte ”fin nog” kunskap eller vad?

”. . .ville vi hitta en vinkling som kan få folk att haja till?”. ”Folk” är det då de som inte fastnat i  det där ”grönablad-träsket eller isbjörnsträsket”? Är det verkligen logiskt att anta att de som inte redan bryr sig kommer att engagera sig i klimatförändringarna genom att nu läsa omvända budskap som t.ex. att ”växthuseffekten är en bluff”? Där det finstilta behöver läsas för att mottagaren ska förstå att det är menat för att göra dem medvetna om att det finns de som inte tror på fakta om klimatförändringarna.

Är inte det en mer ”intern” fråga som även om den t.ex. drivs av amerikanska lobbyorganisationer och värd att uppmärksammas kommer att upplevas som kiv mellan vetenskapsmän?

”… som bromsar klimatarbetet genom att skapa osäkerhet hos gemene man”. Tror de att det är motargumenten som är huvudorsaken till osäkerhet och avgör om man engagerar sig eller ej idag?

Några tänkbara förklaringar till hur man tänkt när detta kläckts:
• Tidsbrist –Vi smider medan klimatjärnet är varmt men gör något nytt!
• Hemmablindhet – man tror att alla andra är lika intresserade och insatta vilket leder till angreppssätt som tar den egna kunskapsnivån  och de egna problemen som utgångspunkt
• Mediebruset hamnar i för stort fokus i uppdraget - analys görs inte av de kommunikationsförslag som ges och vad de kan komma att signalera
• Avsaknad av målgruppsanalys – vad är egentligen problemet idag? Ja, inte är det att folk är ”för mycket fast i några miljöträsk”

Tidigare arbetade jag med att undersöka kunskapsnivån, särskilt bland unga och lärare, om energi- och klimatfrågan. Två insikter bär jag med mig sen dess.

 1. Att det här är svåra frågor som man värjer sig mot, inte av ”dumhet” eller ignorans. Det är ett svårt område. Dels har det hänt extremt mycket på kort tid dels kräver det kunskap om saker man inte alltid kan ta till sig om man inte är naturvetenskapligt intresserad. Många människor har en vardag fylld av kortsiktiga problem och utmaningar där det inte alltid finns tid eller ork för att tänka på hur världen ser ut om 50 år.

2. Att ett tvärvetenskapligt angreppssätt behövs och att det gynnas av att det finns många, väl etablerade, kunniga strukturer som kämpat för de här frågorna i många år. Och att de samverkar.

SLU är en sådan part och så även t.ex. WWF (som är en av de aktörer som just lyft fram isbjörnarna). De och många fler behövs för öka kunskap om en hållbar samhällsutveckling.  

Isbjörnarna har blivit lika viktiga ”kunskapsförmedlare” som Al Gore. 

Det gryende korn av engagemang som många bär på nu har ändå dimensioner av ambivalens och undran inför om det ens är någon idé. Ursäkter för att slippa engagera sig gör det så enkelt för oss. Vi letar efter dem hela tiden. Är det verkligen så att SLU kommer ger oss alla ursäkter vi behöver nästa vecka? Jag hoppas inte.

/Brit

UPPDATERING:

Del 2 om kampanjen.

Del 3 om kampanjen.