BEFRIAD ZON: En omänsklig uppgift

Av Brit Stakston, 9 januari, 2008, kl. 7:38

Det är en snöslaskig regnig vardag i januari och mörkret kommer tidigt.

Stockholm har vaknat upp efter jul och nyår. På gatorna mellan möten passerade jag  igår löpsedlarna om domarna mot de pojkar som låg bakom dödsmisshandeln av Riccardo Campogiani. Varje gång knöt det sig lite i magen.

Föreställ dig en ”vardag” efter att ditt barn sparkats till döds. Ett barn som dödats av jämnåriga som, med lite tur, trots allt kommer att få nya chanser i sina liv inom en några år. Med möjlighet till en vardag, kanske får de till och med egna barn, kärlek, jobb och allt annat fantasiskt som livet i bästa fall består av. Oavsett deras egentliga förutsättningar till detta har de sina liv kvar.

 Hämnd är inte konstruktivt. Inte alls.

Hat förgör bara. Absolut.

Det här är inte skrivet för att förespråka dödsstraff, längre fängelsevistelser eller isolering av förövarna. Inte om dem och vad som ledde till vad. Inte heller om de i realiteten har några chanser i framtiden.

Det här är mer om en förtvivlan över att livet kan vara så svårt ibland. Och hur lätt vi glömmer bort det när det går bra i våra egna liv. En rädsla för hur en sådan vardag ens är möjlig att hantera. Det omänskliga i den uppgiften. 
 
Igår blev det så tydligt att det är något obevekligt i hur vardagen tuffar på oavsett vad som händer runt oss. Att vi stressar vidare som om inget hänt. Samtidigt som medmänniskor varje dag, i samma stad, har en verklighet där vardagen fullständigt ryckts bort från dem.

Kanske är det ändå där någonstans som ljuset ut ur mörkret kan födas på sikt. Det som kan bli något tryggt att hålla i handen och som visar på en väg ut ur sorgen. Möjligheten till just en vardag som stretar och drar upp till ytan igen.

Även om vardagen säkerligen inte fanns för dem, särskilt inte igår med löpsedlar som till och med fick mig att stanna upp mitt i jäktandet.

Styrka och omtanke till Riccardos familj.

/Brit