Självuttrycket är en vattendelare för sociala mediers genomslag – inte teknikförståelsen

Tidigare Medarbetare 10 juni, 2008
Kategorier:
Blogg, Reflektioner, Sociala medier

Viljan att uttrycka sig själv, sina tankar, känslor och sin berättelse är centrala delar av det som sker på nätet. Oavsett om det gäller till exempel bloggandet, delandet av sin kalender, mikrobloggandet eller hur mycket man väljer att presentera av sig själv i sin användarprofil i olika sociala nätverk. Det extroverta är centralt. Det extroverta inte nödvändigtvis att som person synas och märkas men det extroverta genom den plats man är beredd att på nätet. Genom sina ord. Inte alltid så tydligt eller starkt knutet till den person man är i den analoga vardagen.

I bloggosfären finns det många som fått en möjlighet att ”hitta sin identitet”, utvecklas eller helt enkelt bli mer äkta dvs mer den person de egentligen är men som de av omvärlden av en eller olika anledningar förhindrats kunna bli. Jag minns ett intressant samtal med Joshua om detta tidigt i våras under en bloggträff som han också reflekterade över här. Själv jämför jag denna process med att bryta upp från invanda mönster likvärdig den som sker när man bor eller arbetar utomlands under en period. Att tack vare nya sammanhang och kontakter kunna få börja om:

  • -Hej vem är du och varifrån kommer du?

En fråga som öppnar nya chanser. ”Looser-Stefan från Bagarmossen” kan på nya byggjobbet i Oslo eller Dublin, plötsligt kunna räta på ryggen och ta den plats han vill. Berätta sin historia. Börja om. Strunta i omvärldens syn på vem han är. Idag är nätet självklart en arena för samma identitetsprocess. För den som vill.

Så . . .

Under vårens missionerande om de sociala mediernas möjlighet för företag har jag fångat upp extremt många intressanta perspektiv. Reflekterade över några av de viktigaste delarna här . Men det finns fler perspektiv.

Så ok, självklart är väl att internet och de sociala medierna numer finns bland våra basbehov. Snart lika viktiga som den luft vi andas eller som jag skrev förra veckan viktigare än sex .

Men . . .

Det finns en vattendelare jag tror vi måste beakta för det stora genomslaget av sociala medier hur duktiga pedadoger vi än är. Jag inser mer och mer att även benägenheten till självuttryck är en stor vattendelare. Inte tekniken. Inte viljan att testa nytt. Inte bara analoga värderingar med en ganska stor oro för det digitala. Utan det handlar dels om individens behov av självuttryck dels om orden på nätet.

Hur vi förhåller oss till orden som dansar framför ögonen på oss avgör om den digitala konversationen är intressant. Hur vi kan relatera till text*. Om ord kan få oss att engagera oss. Digital konversation är för mig lika verklig som vilket analogt samtal som helst. Men det beror på att skrift tänder mig. Jag går loss på texter. Det gör inte alla. Det handlar inte om läskunnighet. Det handlar inte om teknisk okunskap.

Det handlar om att vissa människor bygger sina liv på relationer. Relationer i en analog verklighet. Och att deras behov av att dela sina tankar, värderingar och åsikter på en digital arena inte finns. Och aldrig kommer att finnas.

Mitt vanliga resonemang om analoga och digitala värderingar hör självklart hemma här också men bara till viss del. Självklart måste kunskapen om processer på nätet ökas. Det finns ju en rädsla för nätet som hindrar vissa idag.

  • -Nej, usch, jag vill inte att det ska läsas av ALLA andra…

Visst allt är tillgängligt på nätet, men let´s face it alla människor är mest fokuserade på sig själva ändå ;) Allt jag lägger ut kommer inte att skärskådas och granskas av alla över hela världen. Dessutom tenderar vi även i den digitala världen att mer hänga med våra polare än att börja haka på gäng man aldrig närmat sig i den analoga världen (det vill säga vi närmar oss dem som vi delar åsikter, erfarenheter och värderingar med). Synen på nätet som en farlig arena per se är ju en syn på nätet som just finns i större grad hos den generation som inte är uppvuxen med den digitala arenan. Självklart blir detta en viktig pusselbit också. Att ju fler som inser att allt som ligger på nätet inte kommer att läsas av miljontals andra så kommer fler att vilja använda nätet som kanal för sina åsikter och erfarenheter. Men den här postningen handlar inte om detta utan om en reflektionen över att det kommer finnas en grupp människor som aldrig kommer att kunna/vilja relatera till det som sker på nätet relationsmässigt.

Inte av rädsla. Inte av okunnighet. Inte på grund av förmåga att uttrycka sig. Utan för att det i grunden inte är intressant. Självuttrycket i denna form intresserar dem inte alls. De använder nätet ofta för det som de har ”riktig” nytta av i sin vardag (läs tjänster såsom bank, resande, deklaration etc) men de kommer aldrig delta i den digitala konversationen. För dem existerar den inte. Oftast inte alls. Kanske ses det ibland som ytligt, självcentrerat, förfalskat och revirpositionerande. Men framför allt mest tomt. Ointressant. Platt.

För dessa människor kommer alltid relationer handla om det som sker i den analoga verkligheten. Inte för att de har analoga värderingar som värjer sig mot teknisk utveckling utan för att de inte har ett behov av att vara extroverta på denna arena. Eller ser ett värde att ta till sig andras behov av självuttryck via de digitala arenorna. Visst självuttrycket är en extremt stark trend i samhället och hos kommande generationer och det kommer inte vara den största gruppen. Men tänk inte gamla vs unga här. Så enkelt är det inte : -)

Så vad landar detta nu i? Mest en reflektion om det spännande med människors mångdimensionalitet. Och vår viktiga uppgift som evangelister att förstå de olika former av ”motstånd” och olika ingångsvärden vi kommer att stöta på.

Slutpoängen får ändå bli den vi ger på varje kurs, så igen…sociala medier handlar inte om allt eller inget utan om både och.

Jäklars…vad spännande det är att få vara med på den här kommunikationsresans berg- och dalbana.
/Brit Stakston

*Visst numer finns det ju alternativ till det skrivna ordet. Videobloggandet och annat är på frammmarsch och tilltalar just nya målgrupper, de som inte har det skrivna ordet som sin starkaste uttrycksform. Men igen det kräver ändå en lust att uttrycka sig själv inför en större grupp av människor.