BEFRIAD ZON: Pirater blir onda när analoga och digitala värderingar möts

Läs med webReader

Pirater stjäl. Pirater rövar. Pirater är skurkar. Det är nog den allra vanligaste association som görs till begreppet pirat. Kanske särskilt bland de ”äldre”, de som kanske har mer makt och som har mer analoga värderingar. Är det en av orsakerna till okunskapen om de faktiska förhållanden när debatten runt The Pirate Bay, TPB, stormat som värst den gångna veckan?

En krock mellan analoga och digitala värderingar där namnet The Pirate Bay personfierat av en ung kille i huvtröja påverkar mer än vi vill tro eller ens är medvetna om. Jag tror att just ordet pirat i diskussionen runt TPB och fildelningen av förundersökningsprotokollet från Arbogamålet bidrar till missförstånden runt vad som faktiskt hänt. Det finns ingen vilja från medias sida att korrekt återge TPB´s roll i det hela. Det är ju så mycket lättare att avfärda pirater och skjuta dem i sank. De är ju laglösa och kriminella.

Visst Johnny Deep som piraten Jack Sparrow i Pirates of the Carribean är lite lagom rebelliskt cool (snygg som 17 också) och längst inne ganska snäll. Han testar gränser och det visar sig oftast att de andra är de största skurkarna. Det är mer med dessa sistnämnda konnotationer som  ”piratrörelsen” som driver upphovsrättsfrågor på olika sätt försökt ta över och äga begreppet ”pirat” med och göra till sitt eget positiva begrepp. Piratkopiering blev allmänt känt då när kassettbanden sågs som det stora hotet mot skivindustrin. TPB är idag en av världens största fildelningssajter.

Piratrörelsen har alltså tagit till sig och laddat begreppet med ord som nytänkande och utmanande i en föränderlig värld. Pådrivare av en nödvändig utveckling som vill utmana rådande strukturer. De vill se hur de nya digitala förhållningssätten påverkar t.ex. hur upphovsrätten måste reformeras. De gillar och äger ordet pirat helt enkelt.

Har precis sett reprisen på SVTs Debattprogram och inser att detta får blir ännu ett exempel på hur det skrivs nutidshistoria i den pågående kommunikationsrevolutionen. Det här kan vi ta med i vårt kollektiva minne som ytterligare ett exempel på hur det var i brytningspunkterna när människor med mer analoga värderingar mötte de med mer digitala sådana.  Hur etablerade system utmanas av nya beteenden hos en fildelande generation. De perspektiven av att det är två världar som möts som inte förstår varande blir än mer tydliga när man läser TPB´s Peter Sundes egen berättelse om under vilka premisser han valde att delta i SVTs Debatt. Läs också forskaren Karl Palmås reflektion  och hur han skäms för debattnivån i programmet som han också deltog i.

Jag är för dåligt insatt för att försvara varje steg i ”piratrörelsens” olika verksamheter. Jag vet inte vilka som äger TPB men jag vet å andra sidan inte heller vilka som äger Google eller Yahoo heller.  Det jag vet är att det är lätt att ta på det groteska i tanken att se obduktionsbilder på sitt eget barn, som dessutom mördats brutalt, på Internet. Någon måste anklagas och det blir lätt att gå vilse. Känslorna tar över. Varför inte hänga en pirat säg? Men det löser ju inte sakfrågan. Tekniken finns. Beteendet att lätt vilja fildela finns och kommer att finnas. Oavsett namnet på företaget/sajterna som tillhandahåller tjänster som underlättar detta beteende.

Janne Josefsson tappar greppet fullständigt i programmet och på slutet kan man skönja hans egen förvirring ordentligt. En gång ger han sig desperat in i debatten, som om han plötsligt inser vad som diskuteras, och han ropar lätt desperat:

”Vänta lite ska det inte vara fri information?”

För att någon minut senare återigen lägga fokus på det horribla genom att avbryta debatten med:

”Vänta nu får det vara tyst på er. Niklas Jangestig pappan till de två barnen som så brutalt mördades och vars obduktionsbilderna nu ligger ute vad säger du…”

Sakfrågan det vill säga hur fildelning fungerar rent tekniskt hos TPB och andra liknande sökmotorer samt praktiskt/filosofiskt/rättsligt i relation till t.ex. offentlighetsprincipen och frågor om integritet väljer SVT Debatt att inte lyfta alls utan igen sker ett snaskigt rotande i obduktionsbilder på mördade barn. Det finns ju oerhört viktiga frågor att diskutera när nu tekniken möjliggör helt nya saker.

TPB har efter programmet valt att avbryta alla medierelationer. Alla inbokade intervjuer  har avbokats, inga intervjuer ges framöver, telefonsamtal och mail besvaras ej. Telefonnummer till journalister har blockerats och alla presskontakter raderats.

“We have no longer any interest in participating in traditional media since it’s apparant that they are not trustworthy or willing to adopt.”
“This is not a message of war. This is a message of future.”

Mycket och utförligt har skrivits om vad som egentligen hänt bland annat här och här eller i denna intressanta Jaikudiskussion utifrån en artikel i fokus där Pressombudsman Yrsa Stenius yttrar sig om frågan.

Sammanfattningsvis ändå: en privatperson med användarnamnet ”Beckroth” som valt att  fildela de offentliga handlingarna av förundersökningsprotokollet för Arbogamålet via TPB den 9 augusti. Denne ”Beckroths” anledning till att vilja fildela detta material vet vi inget om. Men det vi vet är att filen inte ligger publicerad på TBP eller återfinns i deras servrar. Det är också ett material som var och en av oss kan läsa hos Västmanlands Tingsrätt eftersom det är offentligt. TPB är bara en sökmotor för så kallade torrenters och det som finns hos TPB är en förteckning över filer som kan delas. Det är som att jämföra med att Google bär ansvar för allt som det pekas till från t.ex. en bildsökning på ord som  ”Ku Klux Klan”  eller ”dead bodies”.

Det är en alltså denne privata användare som distribuerat innehållet och det ligger också kvar i dennes dator, finns inte hos TPB. När man väljer att ladda ner denna torrent så ansluts man till denne ”Beckroths” dator samt även till alla andra som laddat ner samma fil tidigare. Ju fler som laddat ner en fil desto snabbare går det att ladda ner den till den egna datorn. Innan alla medier berättade att TPB ”publicerat materialet” så fanns det cirka 10 nedladdningar av materialet. Idag är det enligt SVT Debatt drygt 50 000 som valt att ladda ner materialet tack vare bl.a. instruktionerna i TV 4 om hur man gör och all annan hänvisning till att materialet finns på TPB.

Materialet har alltså fått än större spridning tack vare traditionella mediers rapportering om att TPB ”publicerar materialet”. Det är en av de mest nedladdade  i kategoring ”e-boks filer” på TPB nu.
En aspekt som  TPB och andra försökt lyfta i det aktuella fallet är också varför åklagaren inte valt att sekretesstämpla de mest känsliga delarna av förundersökningsprotokollet som består av 2 500 sidor.

Det här är stora frågor. Som berör offentlighetsprincipen. Som berör integritet. Som berör den utveckling vi befinner oss i. Som ger en signal om vad som komma skall också. Vi kommer att få se fler liknande händelser framöver.

Det är viktigt att vi inser att det handalr om ett möte mellan mer analoga och digitala värderingar under en lång tid framöver och att dessa måste kunna samexistera. Grunden till det blir just insikt om att det finns två helt olika förhållningssätt. Den fildelande generationen med helt nya beteendemönster ser inte samma hot som den mer analoga generationen gör med Internet så mycket vet vi. En förståelse för varandras förförståelse måste finnas när samtalen/debatterna sker och en vilja till samexistens och förståelse. Pedagoger som kan förklara kommer att behövas när paradigmskiftet nu sker.

/Brit Stakston

Företag med Nordkorea som förebild

Läs med webReader

Idag slog det mig.

Det var när jag läste att Nordkorea firade sin 60 årsdag idag . Nordkorea är som vi alla vet ett slutet land. Informationen är begränsad och när något inträffar, som idag, så spekulerades det kring orsaker och förklaringar. Dagens firande ägde rum utan närvaro av Kim Jong-Il. Att landets ledare inte närvarade leder självklart till omfattande spekulationer. Har ledaren hjärtproblem?

Det finns likheter mellan hur Nordkorea som nation kommunicerar med många företag. Likheten är att man försöker begränsa informationen vilket leder till att det skapas grogrund för spekulationer och desinformation.

Att välja den nordkoreanska strategin är en farlig väg i det nya medielandskapet – där alla konsumenter har utrustats med en megafon. Om en konsument önskar information om en produkt eller en tjänst och inte finner den finns det en stor risk för spekulationer och felaktig information.

Företag bör i allt större utsträckning göra det enkelt för konsumenterna att få del av information – framtiden är transparent.

Björn Mellstrand

Frukostseminarium – sociala medier

Läs med webReader

Fredagen den 19 september kl 8.00 arrangerar JMW ett frukostseminarium om PR, bloggar, communities som till exempel Facebook och andra sociala medier. Vid seminariet berättar vi hur man kan använda dem för att bygga sitt varumärke och skapa en dialog med sina kunder och konsumenter. Vid seminariet presenteras bland annat några exempel som vi har arbetat med.

Frukosten finns uppdukad från kl 07.30. Anmälan görs till Ulrika Fagerlund, ulrika.fagerlund(a)jmw.se eller 08 53 48 07 50.

Antalet platser är begränsat.

Välkomna

Björn Mellstrand

PS

Nästa frukostseminarium äger rum den 16 oktober 30 oktober och temat är Kreativ PR. UPPDATERAT 081022 Vi återkommer om nästa frukostseminarium inom kort.

DS

BEFRIAD ZON: DN-debatt saknar ömhet…

Läs med webReader

Det är inte så att debatten om Newsmill borde hota den traditionella nyhetsjournalistiken. Den kommer självklart alltid ha sin roll att fylla. Men vad är det vi ser vi egentligen… att det är de traditionella medierna som blir underdogs? ;) Rolig och intressant positionsförflyttning tänker jag när jag läser inlägget av chefen för DN Debatt Mats Bergstrand idag ”Ett slag utan ömhet”. Så förtvivlat försöker han få grepp om något som glider honom mellan händerna lite.

Mats Bergstrand väljer därför att gömma/stödja sin kritik på Andrew Keen´s teorier om medborgarjournalistik som bland annat finns i boken The cult of the Amateur.

Jag hinner tyvärr inte göra en riktig djuplodande analys men det finns något oerhört slående i hur vi alla känner våra roller hotade av de sociala medierna. Till och med alltså Mats Bergstrand. Det kommer starkast till sitt uttryck i detta citat:

Medborgarnas möjligheter att agera journalister i det fördolda bidrar till att erodera tilltron till reporteryrket på ett sätt som på sikt, enligt Keen, ”omöjliggör upprätthållandet av en ansvarsfull journalistik”.

Det slag över munnen som den traditionella nyhetsjournalistiken just nu får smaka på saknar varje spår av ömhet.

Jag vet inte…att det idag finns sätt att gå runt DN Debatts extrema gatekeeperposition är det verkligen det yttersta hotet mot demokratin. På något sätt känns det inte så.

Att för medborgarna visa på poängen med traditionell nyhetsjournalistik är väl ändå en tämligen enkel uppgift för journalister.  Och kan man inte det vad har man då för funktion att fylla kan man undra… Jag tror inte heller att medborgarjournalistikens största problem ligger i att det sker i det ”fördolda” … men som sagt hinner inte skriva mer nu. Men tyck till här istället. Tell me your thoughts!

/Brit Stakston

P.S. Detta har jag skrivit om Newsmill dels vid lansering dels efter en vecka up and running. Gjorde även en version av det sistnämnda inlägget som publicerades som artikel på Newsmill.

BEFRIAD ZON: Bard & Folkpartiet tänker rätt nästan hela vägen . . .

Läs med webReader

Kommunikationsrevolutionen som puttrat på sen 1997 tar plötsligt gigantiska kliv. Paradigmskiftet sker verkligen nu. Man kan nästan ta på det dagligdags.

I helgen exemplifierades det med diskussionen om att någon laddat upp bilderna från förundersökningen av Arbogamorden på The Pirate Bay  eller om debatten runt  Newsmill som mediekanal. Under sommaren var det FRA-frågan och bloggosfärens roll i det sammanhanget och EUs legendariska funderingar på hur man bäst ska kunna kontrollera bloggare genom att t.ex. inte låta dem blogga anonymt. Vi har också i veckan fått veta att Alexander Bard gått med i Folkpartiet och talar om att nätet skapar öppningar för att vitalisera partipolitiken.

Självklart utmanar nätet partipolitiken. Sociala medier bryter igenom och luckrar upp strukturer överallt.

Alexander Bard blir alltså styrelseledamot i det nya virtuella nätverket Liberati, som ska bli folkpartiets brygga till vad de kallar ”den nya internetvärlden”.

”Enfrågerörelserna och enminutsengagemangen på internet bygger på den falska idén att politik inte får ta tid, att det är något man kan ägna sig åt lite då och då, utan alltför mycket besvär och utan att behöva ta ställning i besvärande målkonflikter. Vi trodde att internet skulle underlätta för många att delta. Rent tekniskt har det blivit så. Men samtidigt har det politiska engagemanget trivialiserats. Samma person som i ena stunden mejlar en åsikt till ett parti eller postar ett inlägg i ett av alla hundratals nätforum kan i nästa ögonblick uttrycka en totalt oförenlig åsikt med precis samma lätthet.”

Jag håller med om mycket av resonemangen i inlägget men i frågan om att nätet bara lett till enminutsengagemang har Alexander Bard helt fel tror jag. Enminutsengagemanget handlar mest om de upprop som skickas ut via Facebook eller i mail. De så kallade Facebook-uppropen ska man lägga åt sidan när man pratar om nätet som redskap för verkligt engagemang. Engagemang som leder till handling. Facebook-uppropen kan i bästa fall vara ett embryo till engagemang som bygger helt på avsändarens fortsatta förmåga till att kommunicera med sina ”medlemmar”. Ett ”medlemskap” i en Facebook-grupp är något helt annat än en faktisk handling vare sig det gäller att gå och rösta på det parti vars grupp man går med i eller om det gäller doneringar till bröstcancerforskningen. Som politiskt parti måste man här aktivt jobba med att digitalt skaka händer på samma sätt som man förr gjorde på torgmöten.

Det här med enminutsengagemang kan och ska hänföras i större grad till oss som är mer av digitala immigranter än de digitalt infödda på nätet. För partipolitiken  framöver ligger den stora utmaningen i att vara dynamiska, lyssnande och lärande för en generation som växer upp med långt fler megafoner än vi någonsin hade och som är vana med att snabbt se genomslag för sitt engagemang. Det är plötsliga händelser och skeenden som kommer att få unga att vilja agera. Politiska partier måste förstå när detta sker och snabbt gestalta sina värderingar och ställningstaganden runt aktuella frågor. Här ligger nätets stor styrka för de politiska partierna. Att tidigt förstå vilken fråga som kommer att engagera och tydligt visa var man står i den aktuella frågan.

Jag tror Bards utgångspunkt om att nätet mest lett till kortsiktigt engagemang är sin egen generations (även min). Vi som verkligen inte skulle sälja oss. Vi som hellre var med i olika underground subkulturer och kanske hellre skrev i fanzines än gick med i partipolitiska sammanslutningar. Vi som sen i och för sig sen också blev förvånade när de där ”töntarna” som var ordförande i  lokalföreningarna också kom att styra Sverige, plötsligt tog de ledarpositioner och blev ministrar och partiledare. Tog mig också många år att komma över de ”hinder” som det innebar att inte ha gnetat mig igenom organisationsstrukturer när jag blev chef för en ideell organisation. Jag saknade helt enkelt många av verktygen som organisationsmänniskorna hade.

Nu idag med lång och bred yrkeserfarenhet samt förnyad lust till engagemang och påverkan har jag försökt mig på partipolitiskt engagemang vid ett antal tillfällen och tröttnat direkt. Jag klarar inte flera års harvande på en lokalförening med att dela ut flygblad på meningslösa debatter utanför shoppinggallerior på helger för att förflytta mig uppåt i partiernas hierarkier. Det dödar all lust till engagemang och förändring för man ser inget hända.

Förstagångsväljarna 2010 hur ska de kunna se partipolitiken som en relevant plattform? Det är ju på sikt oerhört centralt inte minst för demokratins överlevnad. Det är alltså dags att visa vilken den stora styrkan i partipolitiken är och kommunicera den tydligare dvs de demokratiska aspekterna. Men de organisatoriska formerna måste anpassas och vara flexibla nog att passa i den värld vi lever i idag. Bli attraktiva för en generation som vant sig vid att nätet är navet i all vår kommunikation. Och att nätet ger oss alla en möjlig kanal. Där vi till exempel på 10 minuter kan sätta upp, ett eget ”Facebook”, ett socialt nätverk  för en fråga som engagerar oss på nolltid. Det här utmanar inte bara partipolitiken det här berör alla organisationer som arbetar med frågor som engagerar människor. Om fördelen med just den organisationen eller partiets verksamhet inte är tydlig kommer människor att skapa sina egna organisationer och sammanslutningar när de blir engagerade i olika frågor.

Vi har ju genom FRA-frågan sett bloggosfärens förmåga att snabbt kunna reagera på värderingar, samhällsströmningar och företeelser  och framför allt skära tvärs igenom olika grupperingar inom samhället. Över ålders-, köns- och partipolitiska grupperingar. Kraften i bloggosfären är just dialogen, samtalen med varandra om frågor som engagerar. När ser vi ett politiskt parti som bäst kan följa ett sådant flöde?

FRA-frågan ifrågasatte verkligen vitsen med partipolitiskt engagemang och är också typexemplet på en fråga som fick många människor att engagera sig. Den visade på svagheten med tröga maktfokuserade partistrukturer. Men fick också flera att engagera sig partipoliskt efter FRA-frågan. Det var mycket mer än ett kort engagemang.

Jag tror att det parti som mest pedagogiskt och tidsenligt kan visa på styrkan i den politiska strukturen (genom de helhetsbilder som ges och den bakomliggande demokratiska processen som de faktiskt bygger på) och som snabbast anpassar organisationen efter nya sätt att leva, kommunicera och engagera sig kommer att vinna valet om förstagångsväljarna år 2010.

Är Liberati ett smart steg mot det här? Ja kanske, det bygger i alla fall på en insikt om att
”Sociala mönster, samhällen och institutioner håller på att förändras” och att det behövs en organisatorisk förändring. Liberati verkar inse att de politiska samtalen inte bara sker analogt idag.

/Brit Stakston

P.S Sen var det roligt att läsa att Alexander Bard refererar till att det är Camilla Lindberg som inspirerat honom att engagera sig. Jag hade ju förmånen att träffa henne i Almedalen och passade då på att säga till henne att såna som hon behövs, någon som genuint kan gestalta varför det är så värdefullt att engagera sig.

Ja, det är den nya tidens konsumentmakt.

Läs med webReader

ResumeTV

I onsdags medverkade jag i Resumé TV och pratade konsumentmakt. Calle Schulman drev på sin blogg på 1000apor en kampanj mot Acne Jeans. Acne hade enligt honom bristande kvalitet. Han ville bli sedd och lyssnad på av modeföretaget. Att en ”kändis” drev en kampanj är ju egentligen inget nytt. Det nya i Calle Schulmans ”Acne-kampanj” är att den bedrevs i bloggosfären. Man kan analysera kampanjen. Man kan ifrågasätta dess trovärdighet och man kan fundera över om det bara är ett skämt från Schulmanbrödernas sida. Oavsett vilket så är kampanjen intressant. Dels för att den är ett uttryck för den nya tidens konsumentmakt. Och dels därför att den drar uppmärksamhet till detta fenomen i traditionella medier.

Men det verkligt intressanta är att alla konsumenter idag har tillgång till en megafon. Alla kan idag göra sin röst hörd. Tidigare var konsumenterna hänvisade till att skriva ett brev eller ringa till det företag som de ville klaga på. Klagomålen blev något som stannade mellan kunden och företaget. I undantagsfall blev de publika om kunden skrev en insändare. Det gav företagen i stor utsträckning kontroll över sina konsumenter.

Idag har konsumenterna till många och nya vägar att klaga på företagen. På till exempel prisjämförelsesajter som Pricerunner etc, kan man idag betygssätta en produkt/tjänst. På t ex fairshopping.se kan man klaga på ett företag och andra konsumenter kan ta del av klagomålen, och dessutom betygssätta och instämma. Och sedan bloggarna där jag kan ge uttryck för mina åsikter till mina läsare.

Många företag har inte insett att det ständigt pågår samtal om deras produkter och tjänster på de sociala medierna. För många företag har man inte dessa samtal på sin radar trots att bilden av deras varumärken i stor utsträckning formas i dessa samtal. Så länge som företagen inte tar notis eller bryr sig om samtalen kommer de negativa kommentarerna att fortsätta. Som företag måste man ge sig in i samtalen och svara på konsumenternas frågor och synpunkter. Om konsumenterna uppfattar sig som ignorerade så fortsätter de.

Calle Schulman blåste av sin kampanj efter att ha fått ett svar från företaget. Om Acne tidigare hade haft bloggosfären på radaren hade man kunnat undvika det mycket begränsade ”bloggdrevet” och dessutom artiklar och inslag i traditionella medier som uppmärksammade kampanjen.

Några snabba råd:

  1. Företagen måste inkludera de sociala medierna i sin omvärldsbevakning. Bloggosfären är en källa till information och tips för traditionella medier.
  2. Företag och varumärkesägare bör betrakta bloggosfären som ett ”early warnings system” – här får du tidigt information om samtal som pågår om ditt företag och dina produkter och tjänster.
  3. Ignorera inte upprörda kunder på de sociala medierna – se dem – lyssna till dem. Och ge din version av historien.
  4. Var genuin och ärlig i dina samtal på de sociala medierna.

Björn Mellstrand

september 2008