BEFRIAD ZON: Värme mellan människor är kanaloberoende

Tidigare Medarbetare 16 januari, 2009
Kategorier:
Blogg, Sociala medier

Är digitala relationer lika verkliga som analoga? En fråga som engagerar stort under våra heldagskurser. Aspekter som också Ronnestam berörde i en krönika i Internetworld. Där menar han att sociala nätverk är bra på många sätt men saknar värme och exkluderar många bland annat hemlösa och ensamma pensionärer…mot detta tyckte bloggaren Mymlan att det visst finns värme och gav ett personligt exempel. Båda har rätt och båda har fel.

Kan en stund framför datorn i sin ”ensamhet” ersätta ”riktigt” umgänge med allt vad det innebär ifråga om stöd, kärlek och ett genuint givande möte? Klart det kan (Vilket självklart Ronnestam också tycker). Sociala medier ger mig dessutom chansen att umgås med människor som jag har ett stort geografiskt avstånd till men vars åsikter, erfarenheter och värderingar är intressanta för mig. Tillgängligheten är den stora styrkan.

Betyder det att vi blir mer genuina, sanna och värma på nätet? Nja det skulle jag nog inte säga. Ärlighet till exempel är i det digitala sammanhanget lika töjbart som i verkligheten. Vi styr vad vi lägger ut och vilken bild av oss vi vill ge och det är inte alltid nödvändigtvis detsamma som ”transparens”. Självklart har det skett en förskjutning av gränserna mellan personligt och privat. Vissa kan i det digitala känna sig mer bekväma att bli mer öppna än vad man kanske väljer att vara i det mer analoga sammanhanget. Något som förvånar vissa mer än andra eftersom våra digitala och analoga värderingar påverkar hur vi tolkar det vi tar del av på nätet. Det finns ju ingen kollektiv norm om vad som är personligt och vad som är privat. Och det finns en viktig poäng: Att det som händer på nätet händer i verkligheten. Svårare än så är det inte.

Vilket också betyder att vi självklart inte blir varmare på nätet med automatik. Jag blir lika lite välkommen i analoga såväl som digitala sammanhang om det inte finns en relation mellan mig och den jag vill nå. Skriker jag på hjälp för en grupp okända människor på stan kommer jag, åtminstone initialt, mest få besvärande blickar. Skriker jag på hjälp i mitt första inlägg på en mikroblogg lär kommentarerna bli lika få som reaktionerna på stan.

Varför då? Jo för att allt handlar om relationer. Precis som i verkliga livet. Jag säger ju det – att det som sker på nätet sker i verkligheten också….och båda umgängesformerna följer självklart en massa sociala spelregler. Även i de sociala medierna bildas det snabbt grupperingar, olika statusnivåer bland medlemmarna och en mängd mer eller mindre synliga regler. Normer bildas och rätt/fel förhållningssätt utkristalliseras. I det analoga såväl som i det digitala mötet.

Min personliga definition av sociala medier är att det är digitala tjänster som stödjer djupt mänskliga behov av att vilja umgås, dela upplevelser och föra en dialog. Det innebär att där människor finns, där finns också värmen. Fullständigt kanaloberoende.

En aspekt är att exludering skapas med automatik när vi människor grupperar oss. En annan aspekt är självklart datortillgängligheten och förståelsen för den digitala arenan. Det sistnämnda kan vi kommunikatörer bidra till genom att vara pedagoger och välkomnande inte exkluderande och elitistiska – det förstnämnda är en helt annan fråga med både psykologiska och samhälleliga dimensioner som teknikutvecklingen i sig inte bär ansvar för.

Sociala medier är fantastiska. Men de löser inte allt. Det får vi människor själva göra. Vill vi inte att pensionärer och hemlösa ska exkluderas handlar det om något helt annat än om sociala medier i sig.

/Brit Stakston