BEFRIAD ZON: En sociala mediepolicy att skämmas för Sveriges Radio

Tidigare Medarbetare 05 december, 2009
Kategorier:
Blogg, Sociala medier

Sveriges Radios sociala mediepolicy publicerad i december 2009 är tidsdokumentation av rang.  Brytpunkter när det blir så tydligt hur gammalt och nytt möts. Eller frontalkrockar rättare sagt. Och visar en extrem rädsla för det nya medielandskapet. Sen funderar jag också om det är ett sätt att internt manifestera en hotbild som sedan används för att legitimera och hitta sin egen roll i relation till allt som publiceras på webben.

Under gårdagens sändning av JMW-talkshow undrade Emanuel Karlsten från tidningen Dagen vad vi tyckte om Sveriges Radios policy för sociala medier. Varken vi eller Kristian Lindquist från SVD.se hade då sett den. Efter sändningen hittade vi den via SSBD och att många andra också reagerat. Jag förstår att det var dagens snackis i medie- och kommunikationsbranschen.

Smaka på denna formulering av ett av Sveriges ledande medieföretag (sänder 270 000 timmar om året i 45 kanaler med 400 program):

Att publicera sig på webben oavsett om det handlar om bloggar, på Facebook eller andra sociala nätverk innebär inget annat än att publicera sig offentligt i tidningsartiklar, genom föredrag, debatter eller liknande. I förhållande till Sveriges Radio måste medarbetarna iaktta de regler som gäller i dessa sammanhang.

Intressant på sitt sätt att en Facebookstatus jämställs med att hålla ett föredrag eller skriva en debattartikel om vi tänker efter. Men mest ett bevis på total okunskap om vad som är vad för en anställd på Sveriges Radio. Redan det första stycket problematiserar och genomsyras av extremt analoga värderingar -med en ansats som visar total rädsla för nätet och att det är en arena som SR upplever som totalt okontrollerbar. Och redan i första stycket hittar SR krampaktigt det redskap som ska hantera detta otäcka nämligen regler. Sen följer ett stycke om att Sveriges Radio inte kan förhindra sina medarbetare att:

framföra sin mening i sociala, ekonomiska, politiska och kulturella frågor samt delta i den allmänna debatten om radion samt om företaget.

Den första delen av meningen goes without saying det vill säga självklart att medarbetarna inte kan förhindras men det är språkligt intressant att man väljer att specificera vad det är man inser att de får ”framföra sin mening” om. Det gör det krångligare än nödvändigt och lämnar en känsla av att det finns områden där man faktiskt inte får delta i debatten….

Att man sedan i samma mening inkluderar ”radion samt om företaget” är extremt intressant. För mig är det enkelt – självklart får medarbetarna även på Sveriges radio ”framföra sin mening”. Det är en sak. Vad som gäller för arbetsplatsen är en helt annan sak. Det som rör företaget och mitt arbete finns det förstås alltid – och har alltid funnits tydliga policies för hos de allra flesta företag. Det är inget som förändrar sig oavsett en mängd nya kommunikationsverktyg.

Det kan dock vara relevant att utifrån denna nya kontext idag diskutera hur vi som anställda väljer att använda de sociala medierna för kommunikation. Det finns ingen kollektiv norm till hur vi väljer att använda dessa arenor. Det är dock inte ett problem. Men kan vara värt att resonera om. För att gränserna mellan privat, personligt och proffessionellt suddas till viss del ut och förflyttas. En Facebookdiskussion är för vissa lika privat som samtalet i telefon med någon. Eller för vissa är det som att stå naken på ett torg och leder tvärtom till tystnad. Alla de här aspekterna mår varje arbetsplats bra av att resonera om och addera till de policies som redan finns idag. Men det går inte att blanda äpplen och päron och komma farande med piskan som Sveriges Radio gör. Det hela fortsätter i en märklig ålderdomlig juridisk ton.

I den mån medarbetare publicerar sig på Facebook eller chattar som är omodererade och därför inte har grundlagsskydd gäller för övrigt personuppgiftslagen (PUL). Enligt den får inga uppgifter som kan hänföras till en fysisk person läggas ut utan medgivande, om det inte sker uteslutande för journalistiska ändamål. Rent skvaller om och bilder på andra medarbetare och chefer är sällan för journalistiska ändamål.

Jag orkar inte ens gå in på alla detaljer här men jag vill lyfta delar av den sista meningen ”bilder på andra medarbetare och chefer är sällan för journalistisk ändamål”. Det där med ”andra medarbetare och chefer” visar en någorlunda hyfsat ålderdomlig syn på de anställda av Sveriges Radio. Medarbetare är väl ändå alla på en arbetsplats?  Även cheferna.

Sen är det ordet ”sällan” i sista meningen här ovan som är rolig. ”Rent skvaller om och bilder på andra medarbetare och chefer är sällan för journalistiska ändamål.”  Ordet ”rent” är också en intressant förstärkare av ordet skvaller och undertexten säger ”rent skvaller finns i stora lass i de här sociala medierna”. Jag blir dessutom extremt intresserad av när gränsen går för att skvallret bedöms ha journalistiska ändamål…Vilket hårfint hårklyveri.

Dokumentet avslutas sedan med:

Med hänvisning till ovanstående kan Sveriges Radio inte förbjuda medarbetare att medverka på Facebook eller andra sociala nätverk eller att ha egna bloggar, om det inte strider mot kollektivavtalet. Dock bör en viss försiktighet uppmanas bl.a. med hänvisning till Sveriges Radios oberoende och trovärdighet.

Jag är helt förbluffad och ordlös. Tror Sveriges Radio att det behövs regleras i ett dokument att människor får medverka i Facebook eller andra sociala nätverk. Har de missat att det råder yttrandefrihet i Sverige? Finns det liknande dokument för telefonen, fikasamtalen och hisskonversationerna också kan man fråga sig.

Sveriges radio toppar Förtroendebarometern och är det företag som svenska folket har störst förtroende för. Vilken guldgruva att förvalta! Även för de anställda.

Jag tror så här. Varje medarbetare på Sveriges Radio som använder sociala medier kommer att förakta sin arbetsgivare för hur man här blottlägger sin totala inkompetens och sin enorma rädsla för det nya medielandskapet. Det ledsamma är att de mer tveksamma kommer backa tillbaks till det hörn de redan befinner sig i och säga både ”vad var det vi sa” men framför allt känna ”nej jag vågar inte för det blir bara fel – PUL och regler och allt som lever kvar i oändlighet på webben”.

Sveriges Radios riktlinjer för SR-medarbetares publicering på webben stärker inte arbetsgivarvarumärket. Förtroende 2.0 tror jag kommer att behövas för att i framtiden ha några stolta medarbetare kvar.

Undrar om vd Mats Svegfors som gjort sig känd för att kokettera* om sin syn på nätet varit med och klubbat denna policy? För där någonstans finns kanske också en del av det sammanhang vi ska se det här tidsdokumentet som denna policy är i. Ju svårare nätet verkar, desto större uppgift för SR att hjälpa oss i filtreringen eller hur?

/Brit Stakston

* Mats Svegfors har förstås koll på sociala medier, men tror däremot att gemene lyssnare inte vill, kan eller hinner ha det.