Att Facebooka eller inte Facebooka på jobbet. Den eviga frågan. Jocke Jardenberg fick ta bollen denna gång i Nyhetsmorgon i en ”debatt” med personalchefen Lena Nordin på SATS.
Man kan väl säga så här, att receptionisterna på SATS skulle stå och Facebooka tror jag knappast skulle hända om så var möjligt rent tekniskt. De bör ha kundfokus helt korrekt och har rejält fullt upp med att t.ex. registrera och hälsa medlemmarna välkomna vid ankomst, boka in dem på klasser, skriva ut biljetter, låna ut hänglås, sälja vattenflaskor och frukt, svara på frågor, ge biljetter till kunder som står på väntelistor till träningspass, svara i telefon, beställa årskortskvitton, klippa upp lås när man glömt nycklarna och boka upp instruktionstider.
Varför i hela friden skulle de använda Facebook då – för att inte tala om spinninginstruktören eller yoga-ledaren…det är jämförbart med att fråga om en busschaufför eller om taksnöskottarena ska Facebooka medans de jobbar. Goddag yxskaft. Nej självklart inte.
Men SATS är en stor arbetsplats där det finns datorer och varierande arbetsuppgifter. Och där det under perioder finns arbetspass för vissa där medlemshantering etc sker via datorer. Det handlar ju om andra situationer än de som personalchefen ständigt återkom till där Facebook skulle kunna vara relevant. Läs gärna Jocke Jardenbergs egna tankar om det i hans postning om dagens debatt.
Personligen funderar jag om det är en positiv bild av ett företag att de behöver kontrollera sin personal på detta sätt. Jag tränar på SATS ett par gånger i veckan och ser att de som inte tränar eller står i receptionen dvs säljarna och platsansvarig ofta sitter inne på sitt kontor en stor del av sin arbetstid. Eller tänk en tränare som får hoppa in för en kollega som blivit sjuk, ofta med någon timmes väntetid. Att i dessa stunder eller under den egna lunchen inte kunna använda t.ex. Facebook på en fungerande dator på kontoret är en signal av kontroll av människor som jag inte tror är vad som bygger ett framgångsrikt arbetsgivarvarumärke på sikt. Misstro föder inte stolthet.
Lena Nordin sa om och om igen under intervjun att anledningen till att de stängt av Facebook är för att alla kunder ska känna sig välkomna och få full uppmärksamhet. Att det är naturligt för dem att ha kul på jobbet och hur de tycker om att umgås med sina kunder och att det gjort så här länge. Att de drivs av att umgås med sina kunder och skapa relationer med kunderna live. Verkar helt fantastiskt.
Jag kan inte låta bli att reflektera över mina egna drygt 10 år av träning på SATS. Kan inte säga att jag riktigt känner igen den där bilden av en massa människor som brinner för att kommunicera med mig så fort jag kliver innanför dörren. Mina favorittränare är de som lockar mig dit och de levererar ofta till 100%. Men i övrigt varierar kundattityden i vänlighetsnivå, jag har ju till och med bloggat om en ganska typisk SATS-händelse där jag mästrades när jag sa spinning istället för cykel. Antar att det egentligen var en sån där välkomnande receptionist med full uppmärksamhet på just mig ; )
Självklart ska kunden som valt att träna vara i fokus på SATS under sitt faktiskt besök där. Utan telefoner, faxar och datorer. Men att som arbetsgivare vara stolt över en kontrollerande företagskultur där Facebook och mobilerna stängs av känns som fel sätt att angripa ett eventuellt problem bland de anställdas attityd till kunderna. Och samtidigt oerhört tidstypiskt för när analoga och digitala värderingar krockar. Och visst precis som Jocke sa missar SATS de ”goda aspekterna”, ”vill inte ta del av relationsbyggandet” på nätet för dem själva och ”fokuserar på förbud istället för att känna tilltro”.
Och framför allt missar de faktiskt helt att jag som kund gärna kan tänka mig andra former av interaktion med mitt träningscenter än det som sker under min träning eller vid receptionsdisken. Och att det inte är en kommunikation som enbart ska kontrolleras och ske från centralt håll via en marknadsföringsavdelning för att upplevas som relevant och intressant för mig. De ringer ju som tokiga om de fått minsta lilla köpsignal. Vore det inte dags för en uppdatering av den försäljningsformen?
Den som reflekterat över detta med samspel mellan jobb och fritid vad gäller sociala nätverk är Johan Ununger, VD Saltå Kvarn. Jag skrev tidigare om hur intern stolthet skapas via de sociala medierna och gav exempel på vad som sker när man som anställd få ta del av de positiva omdömen som ges på nätet. Johan Ununger berättade också om hur användningen av deras intranät den sk ”Ningen” ser ut i relation till Facebook:
En intressant aspekt att fundera över är också att feedbacken till varandra, via ”Ningen”, sker utanför arbetstid, det vill säga före eller efter jobbet. Johan resonerar runt att det är onödigt av företag att förbjuda eller oroa sig för Facebook på jobbet och menar att det är ok.
”Sannolikheten är hög att de omvänt använder annan tid till Saltå – vilket just hänt i detta fall. Alla kommentarer har skrivits utanför ordinarie arbetstid..”, berättar Johan.
Det jag inte skrev då men som vi diskuterade runt Johan Unungers erfarenheter om samspelet mellan de sociala medierna och internkommunikationen var följande:
att om man nu är skeptisk till Facebook på jobbet borde man inte då i konsekvensens namn också förbjuda anställda att använda interna arbetsverktyg såsom intranät eller mail utanför arbetstid…..
Diskussionen kommer fortsätta. För vi har alla olika värderingar. Mer eller mindre analoga vs digitala. Mer eller mindre rädda för det privata (dvs det mer personliga) i det offentliga. Och för ordningens skull. Nej Facebook är inte bara för privata meddelanden. Anders Mildner skriver om fyra bra argument för att få använda Facebook på jobbet.
Och jag vill avsluta med att lyfta fram att människor ofta är rejält stolta över sin arbetsplats. Vill göra ett bra jobb. Det tycker jag är en bra utgångspunkt för en attraktiv organisationskultur.
Uppdatering: idag skriver GP på ledarsidan om att det är ”Fegt med Facebook-förbud”.
/Brit Stakston
P.S Förresten när kommer det en IPhone App för att boka träningspass på SATS?
Alla inlägg
