BEFRIAD ZON: En twittrande lokförare en utmaning för SJ

Läs med webReader

Tidigare har jag skrivit om vilka grundvärden SJ vill förmedla när de twittrar ”kram” till kunderna eller är småironiska när någon inte blir väckt enligt avtal på ett nattåg. Nu kommer något nytt att fundera över. En lokförare som inte twittrar på uppdrag av SJ men som privatperson väljer att läxa upp kunderna för händelser som skett under hans arbetstid.

En händelse som visar att man må uppleva sig själv som hur privat som helst – men för utomstående är man en representant för sin arbetsgivare. En konsekvens av de nya kommunikationsverktygen som nu varje verksamhet måste hantera. Vare sig det är privat eller offentlig verksamhet.

Det hela kan följas i det samtal som sker mellan en twittrande, bloggande lokförare och en av de många missnöjda resenärerna på det försenade SJ-tåget 544 häromdagen. En diskussion runt en tågresa som anlände till Stockholm från Malmö klockan 03:11 mot tänkta 20:39…en försening som förstås inte var rolig för någon att hantera.

Lokföraren på det nämnda tåget bloggar om händelsen och ger en intressant bild från andra sidan av vad som skedde under rubriken ”Det bidde en lång dag”. Detaljerade beskrivningar och bland annat Trafikverket får kritik för att bidra till att försämra bilden av järnvägen i stort:

Här fick vi och alla våra resenärer ett riktigt slag i ansiktet, när man från Trafikverket beslutade att släppa fram både ett södergående och ett norrgående posttåg medans 5-6 persontåg fick stå och vänta, bara titta på när posten swischade föbi, ett riktigt hån mot alla försenade resenärer, något som kraftigt skadar förtroendet för järnvägen i stort, skamligt gjort av Trafikverket!

Bloggposten är kryddad med många detaljer om dessa rejält kinkiga och extremt känsliga system där nyckelordet tycks vara restart med varsam hand:

Hojta igen om reset, låsa upp dörrarna, förvarna tågklareraren, göra reset, ingen tur, samma fel igen, fler fel. Ringa driftstöd om råd och tips, prova göra stora batterireseten när man dödar ganska precis ALLT för att även få maskinen att glömma att det är varmt, men nej, inte då, ”Termisk överlast uppladdningsmotstånd”, grattis!

Driftstöd lovade prata med felsökarna som kan allt i Hagalund, medans jag gav mig på att stänga av den motormodul som störde mest, och se på fan om inte tåget hoppade igång igen, nu var alla termiska överlaster som bortglömda och lilla fina lampan som säger ”Klart för körning” lyste så vackert grönt så! Woho, även om det innebär ett smått segt woho! så började vi i varje fall rulla igen, 50 minuter försenade.

Vi får också ta del av vad som faktiskt gjordes för att informera kunderna och besöket i förarhytten låter som ett briljant initiativ i det läge som var:

Tiden i Nässjö fördrevs så gott det gick, informera i högtalarna så snyggt det går att vi inte vet något, att ingen vet något, att det förhoppningsvis är reparatörer på plats, och även visa sig på plattformen med jämna mellanrum. Gjorde även en allmän inbjudan till att besöka förarhytten för de som var intresserade, ett bra sätt att fördriva tiden helt enkelt, och ganska snart var förarhytten tämligen full av såväl unga som gamla, pojkar som flickor av varierande åldrar, massa frågor om tågkörning och allt som hör till, samt även en hel del fotograferande, verkade på det stora hela ganska uppskattat!

Bloggposten avslutades sedan med en referens till de gnällande resenärer som syntes i flödet hos SJ (tipstack @hammarstrand):

Eftersom alla inte delar upplevelsen av att allt var välinformerat så ökar kritiken och så småningom reagerar lokföraren på den framförda kritiken även på twitter:

Varpå David Hall aka Moonhouse svarar:

Och här någonstans börjar det spåra ur ifråga om ton och tilltalsformer:

Sen fortsätter det på det här sättet, passagerarens upplevelse ifrågasätts och han får även gliringar över hur hans bakgrundsbild ser ut och vad den säger om hans mentalitet. Trots att lokföraren hävdar att hans arbetsgivare inte har med hans privatliv att göra och att han kan uttala sig hur han vill när han misskrediteras eftersom han ” inte är gift med sitt jobb” väcker det reaktioner hos andra som läser detta. Nu dras @sj_ab in också och får frågan om det hela är ok:

Deras svar är det förväntade i det här läget, backar undan och svarat att twitter är en öppen kanal där man som privatperson kan skriva vad som helst. Ett svar präglat av en gammal myndighetsbild av SJ:

Man förtydligar också att lokföraren agerat som privatperson ej som  SJ:

För mig är det här ett oerhört intressant exempel på de krockar som sker nu. Inte bara gällande sociala medier utan också i rollen som offentligt anställd. Där meddelarfriheten gör att man agerar som bakbunden från arbetsgivarens sida.

Jag har tidigare ofta i andra sammanhang funderat om meddelarfriheten i sin extrema tolkning bidrar till att skapa en kultur där det är ok att baktala och kritisera sin arbetsgivare. Lever en sådan kultur kvar även efter att organisationen ombolagiseras som i SJs fall. Är en sådan inställning ett defaultläge för offentligt anställda, helt enkelt den gängse kulturen och utgångspunkten snarare än en stolthet över det uppdrag man har att förvalta. Klart är att som representanter för offentlig förvaltning blir de sociala medierna en oerhörd utmaning och säkert ofta en skräckfylld upplevelse. Här pratar vi ju om kommunikationsverktyg där det är möjligt att göra mer, ta ansvar, ta konsekvens av sitt handlande etc. och detta i ett generellt arbetsklimat där det sitter i väggarna att inte ta plats eller göra bort sig.

Fundera om det inte är så att det inom offentlig förvaltning ofta sorgligt nog finns en inställning till sitt arbete som inte handlar om stolthet. Där employment branding ses som en sjukdom. Där ord som ambassadör för en arbetsgivare kan vara rena provokationen. Man värnar om meddelarfriheten och tolkar den som något som bidrar till att man står helt utanför arbetsgivaren och kan säga, tycka vad sjutton man vill.

Meddelarfriheten är oerhört viktig för att t.ex. våga ifrågasätta och kritisera saker, för att säkerställa att en lojalitet mot arbetsgivaren inte blir överordnad det som är den offentliga verksamhetens mål och syfte. Men hur blir det när detta demokrativerktyg  används mest som en ”rätt” att tycka vad man vill om sin arbetsgivare utan ansvar för konsekvensen av det egna agerandet. Hur kan vi styra om i en sådan kultur? En offentligt anställd har ju egentligen all anledning att vara stolt, tänk att få förvalta ett uppdrag man ytterst fått av oss som skattebetalare!

Ligger kanske också en del av problematiken i att det är svårt att mäta vad som är bra resultat för offentlig verksamhet? Att det i sig leder till ett mer reaktivt och passivt beteende i grunden. Men nej allt handlar om hur man tolkar sitt uppdrag. Visst borde det också inom offentlig förvaltning handla om att överleverera och inte passivt bara stanna inom de ramar uppdraget gett. Det finns alltid utrymme för tolkningar och val av handlingsvägar för att nå de uppsatta målen.

Så var landar jag när jag ser det här bemötandet av en kund hos SJ via en av deras medarbetare i en statligt bolagiserad verksamhet? Att det väl ändå även här och i all offentlig förvaltning måste råda sunt förnuft, hyfs mot kunder och vilja att ta ansvar!

Och att vi fick ännu en påminnelse om vikten av interna samtal på alla arbetsplatser om detta med att hur privat man än upplever sig själv på Twitter, i sin blogg eller på Facebook så är man det inte ur omgivningens synvinkel – och vad lär vi oss av det, hur vill vi hantera det. Vi måste våga prata om det ansvar man har för att undvika att rollerna blandas samman på ett sätt där kunden inte längre kan hålla isär de båda rollerna. Detta är samtal som inte alls sker för att kontrollera eller hindra yttrandefriheten utan för att skapa insikt om att vi alla gestaltar ett varumärke och bär ett ansvar för hur verksamheterna vi företräder gestaltas. Även inom offentlig förvaltning och i statliga bolag. De sociala medierna kommer definitivt sätta fingret på konflikten som finns här idag.

/Brit Stakston

JMW Talkshow – om kultur 2.0 med Kajsa och Matthieu Hartig

Läs med webReader

Sändningen är avslutad.

Här lägger vi upp den högupplösta versionen av inslaget samt den utlovade topp 10-listan över dels museum värda ett besök dels de som gjort bra digitaliserade saker enligt Kajsa och Matthieu Hartig.

JMW talkshow: Kultur 2.0 – går det att digitalisera upplevelsen i det fysiska rummet som är museernas kärna?

Läs med webReader

Kolla in JMW talkshow imorgon fredag då gästas vi av Kajsa och Matthieu Hartig för ett samtal om museernas närvaro på nätet.

Hur jobbar de med digitala medier – ser man det som hot eller möjlighet? Är besökarna redo att möta museer på nätet – och vad finns det för goda och dåliga exempel? Kajsa och Matthieu berättar om sina intryck från Museums and the Web,  vi är väldigt nyfikna på vad som är heta ämnen för museibranschen och webben. Hur förmedlar man museiupplevelsen digitalt?
Klockan 15.00 kör vi här på bloggen, har ni inte tid att titta ställ frågor här i bloggen så ställer vi dem under sändningen.
/Brit Stakston

Dags för finjustering! Valrörelsen 2010. Del 12.

Läs med webReader

Nu ni. Nu kör vi. Sociala medier är en del av medielandskapet på ett alldeles naturligt sätt. Allt är ju på plats. Nyfikenheten. Modet. Verktygen. Tekniken. Insikterna.

Nu kan vi ägna oss åt finjustering. Säkerställa att alla inkluderas. Stötta så man inte ger upp när interaktionen uteblir, när kritiken blir för offentlig eller när någon gör något obetänksamt på den digitala arenan. Vi ska inte glömma att det sitter i ryggmärgen för många av oss. Djupt rotade vanor av att en avsändare basunerar ut ett budskap. Det finns en trygghet och en kraft i det vi är vana vid. Vi får hjälpa till att hela tiden blicka framåt och inte hoppa ner i de invanda spåren. För ingen blir mer inkluderad för att vi återgår till gamla roller. Utan personlighet. Utan dialog. Utan relevans.

Veckan som gått har präglats av djupa insikter om hur långt vi kommit mot för tre år sedan när allt startade med en Facebookfeber. Jag har hurrat om att sociala medier är mainstream och känt att vi kommit till bergets topp efter en lång och bitvis mödosam klättring. Nu är det helt tydligt att sociala medier implementerats och är en reell del av vardagen för de allra flesta verksamheter. Från Värnamo bibliotek till vardagen för en lärare som Kristina Alexanderson som direkt kan applicera min handboksdel i Politik 2.0 in i skolans värld. Och gör det.
Vare sig det är bibliotek, hälsa, skola, politik, medborgare, offentlig förvaltning, kundtjänst, anställd, förälder så kan vi sätta begreppet 2.0* efter vart och ett av de orden. Med det perspektivet hittar vi konkreta exempel på att nätet har fördjupat, effektiviserat, förankrat och utvecklat relationer, arbetsprocesser, bemötanden, engagemang samt preferensen för avsändaren tack vare teknik vi har tillhanda och skapar tillsammans.

Gårdagen får ses som målgång för en resa som startats under våren. Sveriges Radios reporternätverk presenterade den undersökning de gjort om politiker och deras sociala medieanvändning under årets valrörelse. Reportage från hela landet som visar på många olika perspektiv. Först av allt visar undersökningen extremt positiva siffror för sociala medieanvändandet. 57% är politiskt aktiva i sociala medier och 84% säger att de vill få ut politiska budskap i valrörelsen med hjälp av sociala medier dessutom säger 70% att det är viktigt, mycket viktigt eller angeläget. De flesta i undersökningen använder Facebook för politisk kommunikation 56% , bloggen anger 35% att de använder och Twitter 12%. Det stora flertalet säger att de sociala medierna är viktiga i årets valrörelse. Gott så och min egen kommentar till Sveriges radio var att det är positivt och att jag tror att det är ett tecken på var man strävar, att det finns en vision av vad de sociala medierna kan åstadkomma även om vi inte är där än. Jag tror inte att de svarar så bara för att de känt av att vindarna blåser positivt runt ord som dialog, interaktion och samtal. Min förhoppning är att det är sagt i en vision av åt vilket håll man strävar.

Undersökningen och det grundreportage som gjorts ställdes mot tankarna hos tyckare inom området. Dessutom har lokala nedslag gjorts över hela landet med intervjuer både med politiker och väljare plus att journalisterna grävt djupare i de lokala bloggarna. Har de verkligen väljarkontakt? Vad bloggar de om eller använder Facebook till. En fantastisk samling av intervjuer.

I huvudinslagen som gick i Ekot i olika versioner under dagen presenterades undersökningen och kommenterades av bl.a. mig, Emma Marie Andersson (pp), Kent Persson (m) och statsvetaren Henrik Oscarsson. I Studio Ett-sändningen kompletterades undersökningen med bland annat samtal med Mary X Jensen som är moderaternas toppbloggare och Peter Andersson som är socialdemokraternas motsvarighet enligt Politometern och andra bloggtopplistor.  Att de fyra politikerna också medverkar i Politik 2.0 gör mig rejält stolt!

Det är i de lokala inslagen som tankar spinner loss. Jag hade själv förmånen att få lyssna på dessa i sin helhet hos Radio Västmanland och Radio Sörmland inför intervjuer med mig  i anslutning till dessa. Det är alltifrån bloggande politiker som gör allt rätt som Centerpartiets Inger Fredriksson från Flen vars perspektiv ställs mot de mer skeptiska andra politikerna. I Västmanland sattes väljarröster i relation till de tre bloggar jag fått djupdyka i samt Köping kommuns frågeforum. Förstagångsväljaren Andreas i inslaget från Västmanland visar oss vägen och möjligheterna om vi lyssnar på vad han säger – han refererar till att han visst ”pratar politiska åsikter” även på nätet men att politikerna inte varit några han varken letat upp eller sett. Han läser inga politiska bloggar men tycker politiker kan börja med att berätta vad de vill göra ”för det vet jag inte” är hans spontana svar på frågan om hur politikerna ska göra. Där ser ni – det är ju så det ser ut. Det handlar bara om att låta de politiker som är som Ingrid möta de förstagångsväljare som är som Andreas. ”A perfect match!”.

Min uppfattning är att den svenska politiska bloggosfären idag ännu inte når ut till den stora allmänheten utan att det till stor del handlar om interaktion med andra inom just den närmaste kretsen. Nätverken byggs genom länkande till varandra. Men det är inte bara av ondo även om det lätt kan leda till att det bara skapas ett nytt maktkluster så leder det också till fler och nya opinionsbildare. I samspel med traditionella medier självklart.

Det märks tydligt i reportagen som SR gjort att det finns två kulturer som möts. En analog och en digital. Det yttrar sig t.ex. i att man tror att sociala medier ska ersätta alla annan kommunikation och att de sociala medierna som begrepp är underförstådd kritik mot att annan kommunikation är asocial. Eller att politiska bloggar bara kommer vara valstrategers manipulerade ord. Eller att det inte är helt enkelt alltid att länka till motståndarens perspektiv. Visst är det av relevans för väljaren men vi ska vara medvetna om att det ofta innebär intensiva diskussioner inom lokalföreningarna. Att länka till motståndarens åsikter är å ena sidan värdefullt och rent tekniskt enkelt men å andra sidan innebär det ett helt nytt förhållningssätt och öppenhet. Precis det här är den typen av frågor vi måste våga stöta och blöta. Och det finns massor av sådana frågeställningar bland väljarrösterna kopplade till Sverige Radios undersökning eller hos journalisterna själva under arbetets gång. Visst märks det i reportagen att även journalisterna själva startat en resa mot större förståelse.
Undersökningens positiva resultat där politikerna säger att den respons de får i sociala medier till 45% är från väljarna och bara 6% från andra bloggare är nog till största del idag ett önsketänkande. Det räcker att titta på några slumpmässigt valda lokalpolitikers bloggar för att se att det inte är någon interaktion alls. Än. Man tänker traditionella kanaler och lägger gärna ut pressmeddelanden eller tal i sin helhet i en blogg, rapporterar opersonligt från möten man deltagit i. Inifrån och ut. Från en avsändare med megafon. Och även när man gör 100% rätt i varje detalj såsom Inger Fredriksson från Centerpartiet som jämställer den omsorg en blogg kräver med att gå ut med hunden går det inte alltid fram. Hon gör rätt både tekniskt och ambitionsmässigt men hon når inte fram till väljarna.

Vi som väljare måste också tänka om. Förstå att allt fler politiker på riktigt vill ha interaktion, månar om en aktiv medborgardialog och finns där. Sen måste politikern förstå att bara för att man öppnar en dörr är det inte säkert att någon vågar kliva in eller ens vet att den är öppen och att många tror att de bara vill manipulera –visar upp en fasad. Allt handlar om ett samspel – mellan mediekanaler och mellan individer. Potentiellt sett oavsett ålder, kön, bostadsort, yrke, tekniskt kunnande. Fullständigt oberoende av tid och plats. Var och en av oss bär ett ansvar som privatpersoner och i våra yrkesroller att bidra till att samspelet blir lättare och att tekniken hjälper oss åstadkomma det vi vill med våra liv.

Sveriges Radio, Värnamo Bibliotek och läraren Kristina Alexanderson gör precis det. Min lust att göra boken Politik 2.0 hade sitt ursprung i den viljan. Boken och allt som händer varje dag bevisar hur många som tänker samma sak också. Se bara på energin under Moving Images. Nu är resten är verkligen upp till oss!

/Brit Stakston

2.0-begreppet

Utdrag ur boken Politik 2.0, handboksdelen:
Platt och mer statisk kommunikation präglade nätet i början. Företagsbroschyren eller ett lexikon on-line var förstås ett fiffigt sätt att distribuera innehåll till fler men så mycket mer innebar det inte egentligen. Här fanns inga aspekter av konversation eller interaktion runt det som förmedlades. Den här tiden i webbens era kallas också ”Web 1.0” – ett slags första version av vad som var möjligt. Det efterföljande samlingsbegreppet ” ”Web 2.0” visar på en utveckling där användaren sätts i fokus och myntades i samband med en årlig internetkonferens av Tim O ´Reilly 2004. Egentligen är 2.0-begreppet ganska ointressant längre men under arbetet med denna bok stod det tydligt att det behövs sätt att visa på den utveckling som skett. Då är det relevant att använda väl inarbetade uttryck för att se hur de komponenterna som ligger till grund för 2.0 som fenomen förändrat kommunikationen och verkligheten inom en rad områden och verksamheter.


Denna kortare tillbakablick syftar till att visa att det inte är en tillfällig hype runt vissa tekniska tjänster utan att det är ett nytt samhälle som växer fram när maktstrukturerna så i grunden förändras. Politiken står inför några av de största och viktigaste förändringarna här

Dagens webb bygger till stor del på ett ömsesidigt samspel med andra – där alla bidrar till innehållet. En besökare på en nättjänst som anammat 2.0-begreppet står själv i centrum när tjänsten används – man kan bidra med sitt eget innehåll, interagerar med andra, ser de förändringar man gör, får kommentarer på det man bidrar med och kan med lätthet dela med sig av det som producerats. Länkekonomin är central och man utgår helt enkelt från att användaren adderar ett värde.

Att jämföra Britannica Online med Wikipedia sätter fingret på vad vi talar om. Britannica Online är ett lexikon i 1.0-versionen och Wikipedia där vi tillsammans bygger kunskap blir ett lexikon som bygger på 2.0-tänket. Ett annat talande exempel är skillnaden mellan en personlig hemsida och en blogg. Den ena statisk, en presentation av personen och mer sällan uppdaterad. Bloggen blir istället ett nav som gör det möjligt att samtala med besökarna och nätverka med omvärlden genom länkandet.


Ytterligare en central aspekt här är det faktum att vi använder nätet för att återbekräfta kunskap. Vi nöjer oss inte med ett svar, ett tips eller en hemsida. Vi kommer leta vidare innan vi fattar beslut om vilket alternativ vi väljer. Olika undersökningar refererar till att vi vänder oss till mellan tre och fem källor för återbekräftelse av hittad kunskap innan vi känner oss nöjda med den information vi fått.


Tack Lunarstorm!

Läs med webReader

Allt är förgängligt och teknik åldras. Det är väl känslan när vi nu får höra att Lunarstorm går i graven. Men självklart är det så att Lunarstorm i Sverige bäddat bra när det gäller de beteenden som gör att sociala medier idag är på väg att bli Internet för många.

Utvecklingen har visserligen gått fort men samtidigt varit konstant när man tittar på det senaste åren utveckling av besökare på de största nätverken i Sverige.

Lunarstorm startade som StajlPlejs 1996, en utveckling från de olika forum som poppade upp under internets barndom. Utvecklingen har sedan gått vidare och Lunarworks/LunarGroup som sedan blev Wyatt Media äger också Bilddagboken vars popularitet ökade, antagligen mycket på Lunarstorms bekostnad.

Ingen är nog speciellt chockerad över att Lunarstorm läggs ner, liksom tidigare i vår Playahead.

Lunarstorm har gjort sitt – användarbasen har till stor del gått över fr a till Facebook.

Generellt kan man se att Lunarstorm, precis som många andra communities, byggde på en tanke om att gemenskapen byggdes ”innanför murarna” – inget gick att flytta utanför och Internets grund i hyperlänkning fanns inte. Samtidigt lärde sig många av oss de sociala aspekterna online via Lunarstorm. För första gången var det den sociala relationen som stod i centrum och till skillnad mot IRC-nätverken var det möjligt för icke-nördar att delta. Bredden på tjänsten var också viktig: där fanns allt från realtidschat till en dagboksfunktion som byggde på ungefär samma idé som bloggar. Forumdelar, röstningar, tävlingar och presentationer skapade en plats för att skapa en identitet online.

På många sätt var Lunarstorm föregångare på svensk mark till den utveckling av sociala medier vi idag ser – precis som The Well, AOL och andra stora communities varit i andra delar av världen. Idag ser vi nästan fyra miljoner svenska användare på Facebook, nästan lika många på MSN, en stor och aktiv bloggosfär respektive en medvetenhet om att den sociala webben är framtidens webb. Genom Lunarstorm lärde vi oss att hantera balansen mellan privat och offentligt liksom att inte längre behöva hitta sina vänner endast i det begränsade utbud som finns i den fysiska världen: staden, byn, skolan eller på arbetsplatsen. Det skapade möjligheter att diskutera, skapa sin egen plattform för att uttrycka sin åsikt (under många år var Lunarstorms egna poll-verktyg Wzzup! oerhört viktigt för att ta pulsen på ungdomskulturen) och att för unga skapa möjligheten att omskapa sin egen självbild genom att vara mycket mer sig själv (eller den man vill vara) online och skapa sig sociala relationer med andra förutsättningar än tidigare.

Sociala medier utvecklades under början och mitten av 2000-talet. Bland annat började bloggarna växa i antal runt 2005, vilket innebar att de dagboksanteckningar som man tidigare endast delat med de personer som fanns i den stängda communityn blev synliga för många fler – via sökmotorer och mer och mer en del av ett nytt medielandskap där öppenhet och hyperlänkar blev viktigare och viktigare. Självklart innebar också det starka fokus som kom att läggas på Facebook 2007 och framåt också ett bakslag för Lunarstorm, liksom att Bilddagboken fick ett uppsving bland deras kärnmålgrupp genom en högre bandbredd, nya kameramobiler och en bättre teknisk plattform.

Den starka utvecklingen av globala fenomen som Facebook såväl som MSN som community innebar helt enkelt att Lunarstorm tappade mark. Facebook (och tidigt Myspace) skapade en bättre dynamik – och valde att mer och mer börja att öppna upp sina väggar, låta företag bli delar av nätverket men samtidigt fokusera på användarupplevelsen.

Så Lunarstorms dagar var räknade redan för ett par år sedan.

Personligen gick jag med i Lunarstorm 1998 (edit: onekligen känns det som om det borde varit tidigare än 2000 som Lunarstorm startade) även om jag hade en vilande användare på föregångaren. Vid den tidpunkten arbetade jag som ungdomspräst och Lunarstorm var både min personliga arena men blev också en arena för att bredda möjligheten för ungdomarna att möta mig – bredda mitt varumärke och på så sätt finnas där som ungdomarna finns: både i det fysiska rummet (på skolan och ute på stan på helgnätter) respektive online. Efter att jag valde att sluta att arbeta som präst och började arbeta i reklambranschen kom också Lunarstorm att vara en bra kanal för olika annonser riktad mot en ung publik vid mitten av 2000-talet.

Men Lunarstorm blev också för mig en plattform för personliga kontakter och genom Lunarstorm har jag mött människor som jag än idag räknar som mina närmaste vänner. För vår del, vi som var över 25, blev dock Lunarstorms starka fokus på tonåringar svårare och svårare att känna sig hemma i och ett stort antal av oss valde att bygga en ny community: Quicksilver aka QS.

Så personligen vill jag tacka Lunarstorm för den tid som var – precis som vi som tror och lever sociala medier måste se att Richard Ericsson och resten av Lunarcrew skapade något viktigt i slutet av nittiotalet.

Kjaam!

Program för socialamediakuten och JMW-talkshow i Almedalen

Läs med webReader

Snart dags för politikerveckan i Almedalen med fler än någonsin och galet brett utbud av seminarier, debatter och mingeltillfällen. Vi är som sagt på plats med socialamediakuten och daglig livesänd talkshow.

Upplägget för vårt arbete är enkelt och tydligt. Vi vill visa upp vad alla andra gör och vi kommer följa onlinesamtalen om Almedalen dygnet runt. Vi kommer också komma med en massa tips och trick för att komma igång alternativt optimera sitt användande av sociala medier. Realtidscaset politiken är en dröm att applicera på sociala medier. Här finns en guldgruva av misstag och framgångar att resonera runt. Våra erfarenheter samlas i bloggposter och presenteras via analyser och intervjuer med gäster  i en livesänd talkshow klockan 08.30 varje dag under hela politikerveckan. Det finns inte en tweet vi kommer att missa ; )

Moderator för talkshowen är Joakim Jardenberg, jag medverkar som ständig panelmedlem och med oss har vi minst två gäster varje dag. Självklart gör Björn Mellstrand ett gästinspel under veckan. Teamet från JMW på plats består bland annat Nikke Lindqvist, Niclas Strandh, Tove WidemarFredrika Fredmark och Ann-Sofie Halling.

Hör av er om ni vill medverka i talksshowen eller dagens spaningar! Arrangerar ni något som ni vill vi ska känna till och komma förbi under dagen för att göra inslag i talkshowen dagen efter så tipsa oss om det.

Ni kan också spana in sändningen på plats genom att äta frukost med oss! Vi sänder från Café Milagro, Stora torget 18 i Visby.

Under dagarna kommer vi vara mobila och hjälpa till med alla akuta sociala mediefrågor samt göra de intervjuer som vi sedan lyfter in i talkshowen. Vi kommer att vara synliga tack vare vår fina t-shirts med räddningsfågeln : ) och Björn Falkevik med sin kamera lär vara svår att missa.  Så ta chansen prata med oss, det är bara att stoppa oss när ni ser oss i vimlet!

Har ni i sista stund insett att ni glömt boka ett kamerateam för livesändning eller fått riktigt heta panelmedlemmar som det vore synd att missa dokumentera för internt bruk? Vi har fortfarande slots över i vårt schema för sådant, hör av er till mig för offert.

Vi ser framemot att träffas och vi ska jobba hårt för att  visa upp allt fantastiskt som händer i Almedalen även för de som inte har möjlighet att vara på plats. Förr året lyckades Almedalen nå utanför ön tack vare twitter. I år kommer det nå nya nivåer tack vare sociala medier och mycket rörliga bilder!

Vi ses! Och glöm inte kolla in oss här, klockan 09.00, söndag-söndag 4 – 11 juli 2010.

/Brit Stakston

juni 2010