Utan intern förståelse funkar inte sociala medier. Valrörelsen 2010. Del 15.

Läs med webReader

Läser några rader ur ett inlägg i en bloggdebatt från en kandiderande politiker om hur reaktionen blir i hennes vardag när hon råkar  publicera material i förväg inför en kommande kampanj som partiet planerat :

”Jag kollade noga så att det inte stod någonting om tider eller dylikt men det som fanns nämnt var datum. Jag borde väl förstått bättre kan jag tycka nu i efterhand, givetvis borde jag inte lagt upp det så tidigt.Och så var det ju, när jag kommer till jobbet blir jag uppringd av riksorganisationen. Jag har släppt det alldeles för tidigt, man hade inte haft pressträff ännu. Med rodnande kinder bad jag om ursäkt och kände mig faktiskt jättedum. Erbjöd mig att plocka bort det jag lagt ut och fick till svar att det vore bra om jag kunde göra det. I efterhand känner jag att jag stör mig rejält på detta.”

Det är verkligen helt ointressant vilket parti det är. I det här fallet var det Kristdemokraterna och riksdagskandidaten Lilith Svensson men här kan inget parti gotta sig i det som hänt och peka finger. Liknande situationer kunde och har säkert hänt hos samtliga partier. Det kan handla om interna infekterade diskussioner om man verkligen ska eller ens får länka till motståndares bloggar eller om man som moderat tjänstemän i Almedalen får tala med journalister.

Jag läser Lilith beskrivning och kopplat det direkt till det jag skrev i mitt inlägg som reflekterade över sociala medieanvändningen i Almedalen häromdagen. Problemet är precis det här, det interna arbetet och synen på sociala medier:

”Så vad  bakbinder dem egentligen?  Vi kan söka svaret i den interna partistrukturen, sättet att organisera arbetet. Det läggs en tung våt matta över nya sätt att arbeta med en undertext av ”det vi har gjort förut fungerar bra”. Det handlar troligtvis om att man inte får ihop det gamla vanliga sättet att arbeta med nya. ”De får väl hålla på lite i de där sociala medierna”. Sociala medier blir mest en uppgift lagd på någon att styvmoderligt hålla ett öga på – ett arbete som  internt säkerligen egentligen inte ses som den mest prioriterade uppgiften. Viljan att fortsätta ha kontroll får trots allt styra.

Lusten att använda nya kommunikationsplattformar baserar sig bara på en hyfsad omvärldskoll hos några få som förstått att man bör. Men i grunden har man inte förstått varför egentligen.”

Insynen i vardagen för Lilith visar att man inte förstått sociala medielogiken hos de utvalda representanterna som kontaktade Lilith från riksorganisationen. Låt oss stanna en stund i den specifika händelsen med för tidigt publicerat material. Hon kontrollerade extra noga om en deadline fanns men såg ingen varvid hon gjorde som hon brukar. Hon beskriver det själv:

”Den 28 juni fick vi släppa det och bjuda in media. Eftersom jag arbetade gjorde jag som vanligt när jag släpper någonting, jag lade upp det på min blogg, youtube, twitter och facebook innan jag gick till jobbet.”

Fantastiskt att få sån draghjälp. Någon timme för tidigt…. Men sånt händer. Klantigt av avsändaren att inte ange publiceringstid. För visst är det så att även i det nya medielandskapet kan man komma överens om publiceringsdatum. Vill man dock hålla saker hemligt till exakt en viss tidpunkt så finns det ett enda sätt att säkerställa det. Att inte släppa det alls till någon. Även om det just i det enskilda fallet hade respekterats av Lilith kan man inte överlag avkräva eller ta för givet att alla bloggare följer gamla mediespelregler. Det gör ju inte ens medierna själva…

Att man inte förstår sociala medier visar ju också att man tycker det är en god idé att Lilith tar bort det hon publicerat. En miss av dem för det finns ju fortfarande kvar och är läsbart hos de som följer Lilith blogg via sin RSS-läsare, skulle tro att de eventuella journalister som finns i Lilith nätverk valt att prenumerera på hennes inlägg på det sättet och redan hade sett det. Det väcker ju mer intresse när man tar bort saker…

Men det som blir riktigt allvarligt är vad den här diskussionen och  att bära med sig känslan av att ha gjort något dumt inför riksorganisationen får för konsekvenser:

”När ekots reporter Bengt Hansell kontaktade mig genom Twitter för att han först ville höra vår politik om skolan kände jag att det var bäst att bara vidarebefordra hans önskan uppåt i riksorganisationen, jag hoppas att någon där kommer att ta kontakt med honom för att låta honom få veta det senaste om vår skolpolitik (ja det som ännu inte ligger ute på hemsidan, det kan man ju helt säkert skicka vidare, men vad är nyhetsvärdet i det).”

Nu fick ju händelsen med den för tidigt publicerade informationen sannerligen en helt oerhört trist bieffekt. Att Lilith  inte känner sig bekväm med att svara utan hänvisar vidare trots att Bengt Hansell så tydligt vill veta mer om Kristdemokraternas skolpolitik.

När valmanifestet väl är publicerat hoppas jag Lilith ringer själv, tydligare uppmaning kan man ju inte få:

En av journalisterna som följer Lilith undrade imorse apropå postningen där hon berättar om den interna hanteringen av sociala medier om hon tror att hon nu kommer att bli ombedd att plocka bort även det här inlägget:

Låt oss hoppas att Malin Henrikson som är nyhetschef på Hallands Nyheter i Varberg inte har rätt i att det blir ryggradsreflexen hos riksorganisationen vid en genomläsning idag. Tvärtom tycker jag de bör ta kontakt med Lilith och säkerställa att nästa gång Ekot ringer vågar hon svara om det är ett område hon känner att hon vill och har kunskap om. Inte att hon instinktivt hukar.

Sociala medier utan bred intern förankring och förståelse för mediets logik och syfte är helt meningslösa. Varje given händelse är underlag för lärdomar och nya vägar framåt. Låt oss använda Liliths mod att dela med sig till precis det. Och det oavsett parti.

/Brit Stakston

Av Brit Stakston | 22 Jul 10 | Även postad i Blogg, Sociala medier, Valrörelsen 2010 | Kommentarer (19)

BEFRIAD ZON: Öppenhet förändrar alla maktstrukturer

Läs med webReader

För ett par veckor sedan skrev jag en bloggpost om sunt förnuft. Den resonerade kring företag som arbetar med sociala medier och berörde hur de gränser som förflyttas mellan arbetsgivare och arbetstagare påverkar dem i deras verklighet. Som anställda och som arbetsgivare. Den har väckt diskussioner. Nu sägs den vara uttryck för en viss samhällssyn, som utsätts för ideologisk kritik. Så då blir jag väl tvungen att vara tydligare med vad jag verkligen tycker.

Isobel Hadley Kamptz har i ett par bloggposter drivit diskussionen om arbete och gränsförflyttningen mellan privat och offentlig. De här frågorna är verkligen några av de mest utmanande i arbetslivet idag. I sin senaste postning undrar Isobel undrar följande:

”Om allting är offentligt och inget privat, sett till relationen mellan anställd och arbetsgivare, var finns det vi banalt kan kalla frihet?”

Det här är precis den intressanta frågan. Det här är mitt inspel:

Tack vare nätet sker förändringar i vår syn på frihet, relationer, ansvar som kräver ständiga samtal och diskussioner. Varje given händelse och diskussionen runt den luckrar upp gränser, ändrar rollfördelning och ger insikt och kunskap om den maktförskjutning som pågår. Det sker bland annat när jag ger “råd till företag om twitter”. För  de där ”företagen” består faktiskt av människor. Arbetsgivare likväl som arbetstagare. Vårdpersonal likväl som marknadsförare. Lärare likväl som journalister.

Till och med under stunden av rådgivning runt twitter diskuteras precis de här frågorna. I varje samtal berörs och synliggörs hur gamla roller och strukturer i allt större grad är obsoleta. Det ger varje deltagare som inte kände till det tidigare råg i ryggen, stärkt av kunskapen om att detta gäller oss oavsett position. Frågor om sunt förnuft, makt och ansvar är saker som medvetandegörs när frågor om t.ex. en twittrande lokförare, en Bjästa-rektor som inte läser Facebook, en pornstar-mössa eller  Ibizabilder diskuteras. Alla ser ju allt.

Min uppfattning är att den maktförskjutning som i och med detta sker mellan arbetsgivare och arbetstagare är av godo. Den kommer att skapa ett samhälle byggt på transparens och förmåga att vara sann med de val man gjort med sitt liv. Vi kommer att tvingas stå för det vi säger och tycker i alla situationer. Som arbetsgivare och som arbetstagare. Som vän och som förälder. Och det här är inte en fråga för arbetsgivare och tjänstemän. Det här gäller alla. Alla har tillgång till internet. Alla googlar på alla. Alla hittar allt om alla. Och jag tror att på sikt leder det oss till ett mer förlåtande samhälle. Vi kan inte gömma, sopa under mattan vare sig våra egna eller andras Ibizabilder.

Vi har ett val, en frihet att välja vad vi vill lägga ut. Det är enligt mig en förenkling att dra resonemanget om förflyttningen av individens gränser och hur de påverkar relationen till arbetsgivare, till att säga att detta är exempel på förtryckarideologi. Då bortser man från den positiva förändring det innebär och de möjligheter till makt den enskilde får. Å ena sidan att arbetsgivaren har koll. Men å andra sidan är även arbetsgivaren exponerad, synad och granskad av sina anställda och omgivningen.

Vare sig vi använder ord som branding och varumärke, maktkonflikt och exitstrategier är människan alltid utgångspunkten. Det är ju det fantastiska. Och vi ska se varandra exakt som de vi är. Och vi kan det när allt är synligt för alla. Om jag vill. Och ja, är vi sverigedemokrater är det så vi blir synliga.  Som ”kalejdoskop av det kloka, vackra, äckliga, idiotiska”. Exakt så och det är precis det som händer tack vare nätet. Möjligheten att vara hel med alla de val som är en del av alla människors liv. Bilden av ”anpassade, passande, marknadsförande helheter” är ju exakt det vi raserar genom att vara öppna med allt. Individens frihet ökar genom den allt mer jämlika relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Öppenhet kommer att tvinga gamla strukturer till anpassning.

Vår tids viktigaste uppgift är precis det här. Att visa på vilken makt vi som enskilda individer faktiskt har tack vare nätets möjlighet att alltid visa alla perspektiv. Men med makt kommer också ansvar. Där man är beredd att vara precis så komplex som människan är. Modig, rädd, smart och korkad – allt i en härlig mix som blir livet.

/Brit Stakston

Av Brit Stakston | 20 Jul 10 | Även postad i Blogg, Reflektioner, Sociala medier | Kommentarer (8)

Finns viljan till förnyelse? Ja då spelar sociala medier en roll. Valrörelsen 2010. Del 14.

Läs med webReader

Ok. Trots semester ger jag mig på den vanligaste frågan vi hört under våren. Det började för mig den 4 januari 2010. Det var den dagen det blev tydligt att politiken blir det realtidscase för sociala medier som kommer att förändra mycket av synen på de nya kommunikationsverktygen.

Frågan är den om sociala medier kommer att spela någon roll i årets valrörelse. Det är faktiskt exakt den viljan att så skulle ske som ligger bakom mitt arbete med Politik 2.0 och socialamedieakuten i Almedalen.

Så denna gång är det Kent Persson som i veckans bloggdebatt ställer de här  frågorna:

  • Kommer sociala medier kunna påverka valutgången alls eller är de på väg att floppa?
  • Kan de sociala medierna var till någon nytta i de lokala valrörelserna?
  • Ämnet är helt enkelt, är politiken i de sociala medierna flipp eller flopp?

När jag i Almedalen både i Gomorron Sverige och i debatter sa att sociala medier inte kommer att spela någon roll reagerade många både av förvåning och vissa uttryckte till och med besvikelse, som om jag svek allt jag predikat. Erik Westerberg från Dagens Media summerade det skämtsamt under ett samtal i Almedalen med ”är väl som om Jesus skulle börja säga att kristendomen inte gäller längre”. En kommentar som väl summerar hur  tydligt mitt extrema webbkramande varit och hur envist jag lyft fram möjligheterna med sociala medier för politik. Men det är klart jag är lika optimistisk och evangelistisk som alltid. Jag vet vad nätet rymmer för möjligheter till revitalisering av politiken. Jag ser vad som händer överallt hos enskilda individer och med de ambitionsnivåer som finns hos andra. Så svar på fråga 1 är. Självklart kan de sociala medierna påverka valutgången. Men de ser också ut att vara på väg att floppa om vi ser på valresultatet i stort för år 2010.

Jag är nämligen inte bara en obotlig optimist jag är också realist när så krävs. Det är knappt två månader kvar. Det är inte särskilt våghalsigt att redan idag säga att de traditionella valanalyser som kommer att göras med all sannolikhet inte kommer att hitta underlag för att slå fast att ”de sociala medierna påverkade valutgången!”.

Såvida inte ett nytt FRA dyker upp! Eller kanske SJ blir den nya valfrågan? Eller vad som helst. Något som inte är planerat budskapsmässigt. Som inte finns på valaffischer eller annan planerad kommunikation. Då skulle nätet kunna bära fram och med massiv tydlighet lyfta det parti som tydligast visar på en konkret lösning. Och med lätthet kunna förflytta de hundratjugotusen röster som avgjorde förra valet.

Men efter vad som hände i Almedalen är jag skeptisk. Mina råd till vad som kunde gjorts i Almedalen visar på svagheten i det som görs idag eftersom det mesta av det jag påpekade bara gjordes i mindre skalor och väldigt lite nytänk fanns.

Men visst de skulle hinna än. En socialamedieredaktör med lite passion, en himla massa mod och en partiledning som säger ”hörrni vi missar ju en chans här, nu ger vi järnet, gör det du tror bäst”  skulle fortfarande kunna åstadkomma ett under. Det går snabbt och effektivt att bli lika relevanta på nätet som för besökarna  i valstugan.  Så svar på fråga 2 är. Ja för en och annan lokal valrörelse kan de göra nytta.

Och oavsett vilket är ett säkert. Sociala medier är här för att stanna. Om det verkligen finns en vilja till förnyelse så kommer mycket att hända och med det synsättet är de sociala medierna självklart en flipp. Sen ska vi inte glömma att för enskilda individer, såväl väljare som kandidater, har självklart de sociala medier redan år 2010 spelat stor roll och är därmed en superflipp redan.

Men om frågan gäller valresultatet i stort ställd såsom Kent  formulerade det: Kommer de att påverka valutgången så blir mitt svar:

  • I det politiska läge med de frågor som står på agendan nu…
  • med väljarnas låga kännedom och intresse för politikernas närvaro på nätet såsom det är oftast är utformat idag…
  • och med det sätt partistrategerna hanterat (rättare sagt inte hanterat) de sociala mediernas integrering i det interna arbete så leder det mig fram till ett solklart svar på Kents sista fråga. Nej. De sociala medierna kommer inte att avgörande påverka valutgången år 2010.

Men de kommer att göra det. Det kan ni ge er på.Och hade mycket väl kunnat göra i år. Om partierna hade önskat en förnyelse och revitalisering av det politiska samtalet och engagemanget. Om det funnits en genuin glädje för nya kommunikativa möjligheter.

Men Kent för dig och många fler har de sannerligen redan spelat stor roll. Det är också tillräckligt!

/Brit Stakston

Av Brit Stakston | 19 Jul 10 | Även postad i Blogg, Valrörelsen 2010 | Kommentarer (7)

BEFRIAD ZON: Finns den lyckliga arbetaren?

Läs med webReader

Vi skriver 2010. Vi lever i ett samhälle där arbete för väldigt många blivit något mycket mer än bara pengar i plånboken. Där man lyxigt nog i allt större utsträckning, kan välja arbete utifrån de visioner och värderingar som man som individ har. Där vi ofta är nöjda medarbetare. Där det faktiskt är så att när det inte passar mig hittar jag en annan arbetsgivare.  Det är vad ”employment branding” handlar om i grunden, en matchning (och ja, det är ett larvigt amerikanskt organisationsord).  Det handlar inte om påtvingad lojalitet. Det handlar om en vald arbetsrelation. Aldrig tvång.

Såhär är det inte för alla, självklart. Precis lika lite som att alla har mat på bordet hela månaden eller kan åka på fina semesterresor med alla sina barn. Men för allt fler är arbetet i ett kunskapssamhälle en del av livet, där gränsen mellan arbetsliv och fritid alldeles frivilligt suddas ut. Där vi ofta känner en stolthet just för att vi inser hur stor del av våra liv vi lägger på våra arbeten. Så vi vill göra bra saker med den tiden.

Själv var jag lika stolt som vårdbiträde, barnsköterska, postsorterare, lärarvikarie, receptionist, kommunanställd informationsassistent, chef för en ideell organisation, projektledare som idag som konsult. Jag har alltid känt en glädje över det jag gjort. Är det självcensur och självbedrägeri? Nej, det är en vilja att åstadkomma något med mitt liv. Och det kände jag att jag gjorde lika mycket när jag duschade människor som inte kan göra det längre, som idag när jag coachar en fritidspolitiker att använda de publiceringsplattformar som finns.

För vi har gjort en förflyttning. De allra flesta arbetsgivare är inte auktoritära onda utsugande kravställande, ni vet, av typen den där feta fabrikören som piskade sina anställda under industrialismen. Vi är mycket mer fria idag.

Jag säger detta som inledning apropå det här med att de egna orden alltid tolkas annorlunda av omgivningen och hur jag fått bli symbol för just en själssugande fet arbetsgivare – hur nu det gick till.

Det började med en bloggpost  om arbete och lydnadskrav med rubriken ”Vi kan skapa en kultur där det är ok att kritisera sin arbetsgivare” av Isobel Hadley-Kamptz.  Många kloka tankar men intressant nog under läsningen fann jag i texten mina egna ord ur en bloggpost om en twittrande lokförare vara de resonemang som bloggposten tog avstamp från.

Isobels text handlade om hur hon valt bort vanliga anställningar på grund av bland annat lydnadskravet, men missar att inse att det är just den möjligheten att välja jag skriver om. Men jag lät texten bero då. När hon jämförde med sexköp insåg jag att jag verkligen bara var språngbräda för något annat. Det var en så extrem övertolkning att det blev absurt. Men kritik och övertolkning ska man ha respekt för och lära sig något av. Isobel har ju upplevt min text på det här sättet vilket jag då får välja att förhålla mig till, så jag gör ett försök att förtydliga mig.

Nej, Isobel jag är inte emot en kultur på arbetsplatser där det  är ok att kritisera sin arbetsgivare. Snarare tvärtom och jag har aldrig någonsin tvekat att stå upp för min egen yttrandefrihet eller andras.

För alldeles självklart så är yttrandefriheten och meddelarfriheten oerhört viktig. Den är menad att ge möjlighet till att man i situationer där man skulle vilja kritisera som offentligt anställd, ska kunna göra det. Eftersom man som chef/anställd kan hamna i en beroendeställning kan det vara svårt, och den möjligheten behövs.

Låt säga att din verkschef bjuder på champagne och skålar för alla som utvisats om du jobbar på Migrationsverket, att pengar förskingras eller att arbetsmiljön är för taskig. Meddelarfrihet ger dig möjlighet att reagera mot allt detta, vilket dessutom är allas angelägenhet – eftersom det handlar om verksamhet finansierad med våra skattemedel. Det ger mig som anställd möjlighet att berätta utan att efterforskningar om vem som sagt detta får göras. Det är en självklar rättighet och väldigt viktig för ett modernt samhälle.

Postningen var mix av ett aktuellt case med en lokförare (som inte är offentligt anställd, men som verkar i en kultur som fortfarande andas offentlig arbetsgivare, dvs inte han i sitt bloggande men SJs sätt att prata om hans bloggande i deras twitterflöde) och mina tankar om hur meddelarfrihet kan bidra till en kultur, som inte bara renodlat har goda demokratiska perspektiv, utan ibland kanske ger argument för att bara vara passiv.

Dessutom, som alltid, är det intressant att se hur sånt här utmanas av att sociala medier finns. Hur ska en offentlig arbetsgivare förhålla sig till det här. Men därifrån till att se mina ord inklippta i en text som argument för att det finns de som vill strypa yttrandefriheten eller ”sälja sin själ” var sannerligen intressant. Det var kanske för många perspektiv i en bloggpost och kan kanske förklara Isobels missförstånd?

Jag ville lyfta, egentligen oberoende om arbetsgivaren är privat eller offentlig, det där meningslösa gnället bakom chefens rygg och hur de sociala medierna ger alla arbetsgivare en chans att hantera just det här. Fikasamtalen hör man ju inte som arbetsgivare.

Jag har jobbat i offentlig förvaltning. Jag vet de där fikabordssamtalen där man gnäller men för den sakens skull inte känner sig motiverad att förbättra, förändra eller delta i en utveckling för att påverka rådande situation. Där man med stolthet slår fast att jag skiter i mitt jobb när jag går hem. Där ingen törs eller vill ta något ansvar.  För gu’bevars man ska ju behöva stå till svars för sin arbetsinsats.

Och igen jag talar inte om de som inte har röst, eller mandat, för att föra diskussioner på andra platser. Utan det där med att det på ytan är lättare att gnälla än att gemensamt försöka lösa saker. Egentligen är det här inte ens beroende av att det handlar om en anställning. Jag gillar inte meningslöst, ansvarslös gnäll. Varken hos en arbetsgivare, arbetskamrat eller vän. Att det perspektivet ska sättas in i en bloggpost som pratar om vikten av att ha en kultur på en arbetsplats där man kan kritisera, var trist att se.

Man jag lyfter frågan igen. Kan det kränka yttrandefriheten att vi på arbetsplatser behöver diskutera om det gemensamma ansvaret mellan oss som individer och de vi kommunicerar med? Att det skiljer sig att prata med grannen över staketkanten och att göra det på sin Facebookstatus. Att vi reflekterar över att hur privat jag själv än uppfattar mitt privata Facebookande, så kan det komma att uppfattas som offentligt av alla andra i min bekantskapskrets. Ibland även av de som råkar ta del av den privata kommentaren i ett digitalt sammanhang.  Där den så lätt kan spridas vidare. Delas.

Betyder ”vidgningen” av yttrandefrihet som offentligt anställd att jag verkligen bör/kan säga precis vad som helst i alla lägen som offentligt anställd? Principiellt, absolut. Men måste det innebära att vi inte vågar och ska prata om etiska aspekter av vår tjänsteutövning?

Sveriges Radio och Ekot tog veckan före Almedalen upp precis det här. Det om gränsen mellan privat och offentlig som anställd inom stat, kommun och landsting. Det aktuella fallet handlade om en tjänsteman som på Facebook skrivit saker som nu utreds om de kan anses som rasistiska. Jag och Migrationsverkets generaldirektör Christina Werner kommenterade detta i P1 Morgon. Ekot arbetade vidare med vinkeln och det hela kommenterades av jurister som säger att det är ”svårt att göra något åt värderingar”. De försökte också få kommentar från SKL som tagit fram riktlinjer för socials medier och e-delegationen som just nu tittar på sociala mediepolicies. Ingen av dem vill kommentera detta med det privata användandet av sociala medier. Alla är rädda för att komma i närheten av något som kan tolkas som att man på något sätt naggar i den lagstadgade yttrandefriheten för offentligt anställda. En sund respekt för rätten att tycka vad man vill på sin fritid, med andra ord, men som inverkar menligt på den allmänna relationen mellan involverade, för inga verktyg finns att hantera det. Därmed sitter problematiken fast i ett icke-utvecklande perspektiv.

Almedalen kom emellan och jag fick inte tillfälle att kommentera Isobels inlägg med den eftertanke det krävde. Noterar nu att det hela övergått till en allmän kritik av mig nu uppteamat av Rasmus Fleischer och igår i Expressen av Isobel.

Vi är idag alla våra egna ”varumärken”. När Isobel och Rasmus debatterar min bloggpost bygger de sina varumärken för de frågor de brinner för. Hur mycket ord som varumärke och brand ogillas. Även offentlig sektor är ett varumärke. Det handlar om att de olika varumärkena ska fogas samman: och då blir det viktigt att organisation och företag arbetar med att hantera sådana här saker på rätt sätt – inte genom att tysta ner människor.

Både så kallad ”personal branding” och ”employment branding” är några av de mest intressanta aspekterna av vår samtids arbetssituation, där sociala medier driver på de här frågorna. Det handlar inte alls om att sälja sin själ, stämplas eller ”brandas” som en kossa i rumpa med ”anställd” som ska lyda och tiga. Den arbetsgivaren som tror att verkligheten ser ut så är den stora förloraren. Industrialismen och den store fete fabrikören är till stora delar död. Och de få som finns flyr vi som arbetstagare från. När vi kan. Men det är en helt annan diskussion som jag aldrig gav mig in på…

Jag skrev en text som handlar om vikten av att ha sunt förnuft oavsett vem uppdragsgivaren är och oavsett kommunikativ plattform. Inte för att strypa kritiska röster mot offentliga uppdragsgivare eller någon annan arbetsgivare. Utan för att debattera vikten av att vi på arbetsplatser gemensamt – arbetsgivare och anställd – pratar om var vi tror gränserna går för offentligt/privat i våra olika uppdrag. Inte för att kontrollera, utan för att vi ibland inte har insikter om hur de sociala medierna skiljer sig från ett harmlöst skitprat över ett fikabord.

Jag har aldrig någonsin påstått att jag sitter på alla sanningar. Jag för samtal. Jag utfärdar inga dekret. Jag vill lyfta olika perspektiv. Och jag har sannerligen aldrig förespråkat att allt som sker på arbetsplatser står utanför den demokratiska processen.

Det blev så småningom ytterligare en bloggpost i ämnet: BEFRIAD ZON: Öppenhet förändrar alla makstrukturer

/Brit

Texten ovan är uppdaterad tack vare korrläsa, se bland kommentarerna.  Självklart ska ett inte för mycket tas bort i denna mening. Olyckligt slarvfel i just denna text men hoppas den övriga ordfloden gett en tydlig bild av min syn. Ursprunglig felaktig formulering, ”inte” inom parentes är nu borttagen:

”Nej, Isobel jag är inte emot en kultur på arbetsplatser där det (inte) är ok att kritisera sin arbetsgivare. Snarare tvärtom och jag har aldrig någonsin tvekat att stå upp för min egen yttrandefrihet eller andras.”

Av Brit Stakston | 18 Jul 10 | Även postad i Blogg | Kommentarer (26)

På väg mot flopp för sociala medier i årets valrörelse? Valrörelsen 2010. Del 13.

Läs med webReader

I Svenska Dagbladet summerar jag partiernas insats i sociala medier under Almedalen som flopp och det verkar ha tolkats som att jag anser att det gjorts för få Facebookuppdateringar av partierna. Nej jag anser inte att sociala medier handlar om att t.ex. gödsla Facebooksidor med statusuppdateringar, läs gärna min serie om Politik och sociala medier för att  följa mina tankar närmare.

Mitt uttalande handlar om att jag är förbluffad över att partierna år 2010 inte använde Almedalen som ett realtidscase för att testa allt det pratats om vad gäller sociala medier. Att göra mer! Här fanns chansen att testa nya sätt att engagera partimedlemmar, berätta om vad som gjordes för de som inte var på plats, dra fler besökare till de seminarier som arrangerades och helt enkelt synliggöra för alla som inte var på plats vad som verkligen skedde – i stort som smått. Och att därmed göra det möjligt för allt fler att dela sina upplevelser.

Under Almedalen som det stora startskottet för valrörelsens slutspurt missade partierna totalt möjligheten att arbeta med de sociala medierna på det sätt jag förväntat mig.  Almedalsveckan blev beviset för att man inom svensk politik inte är i närheten av Politik 2.0. Grundproblemet är kanske att man inte förstått nätets sanna dynamik och logik. Politisk kommunikation sker fortfarande till allra största del enligt modellen ”business as usual”. Som Anders Mildner så briljant uttrycker det i sin text i boken Politik 2.0 som också finns återgiven här:

”Vi har inte fått Politik 2.0. Vi har fått Politik 2.0 med ett Facebook-konto. Vi har inte fått delaktighet eller transparens. Vi har fått broadcast via en laptop. Är det ett problem? Ja. Den största förändringen är att en ny samhällsstruktur håller på att skapas.”

Betänk att årets Almedalsvecka sker efter ett år då socialamedieredaktörer anställts inom varje parti och otaliga analyser har gjorts av hur Obama använt sociala medier. Nya sätt att kommunicera med väljaren i centrum har sagts vara viktiga och honnörsord som samtalskampanjer har varit i fokus. Allliansen hade till och med ett eget seminarium i Almedalen i år där deras ambitioner med sociala medier presenterades. Para ihop dessa ambitioner med Almedalsveckan som till sin karaktär skapar just närhet, bryter upp gränser och har en aura av testverkstad över sig. Där allt är möjligt. Samtal, möten och diskussioner  mellan partiledarna, engagerade samhällsintresserade och partimedlemmar. Det hade kunnat vara den perfekta kombinationen!

EN VERKSTAD FYLLD AV KOMMUNIKATIVA MÖJLIGHETER

Almedalen var ett gyllene tillfälle att hårdtesta vad som är möjligt att göra med hjälp av sociala medier. Det  är helt obegripligt att så inte gjordes. Se t.ex. på vad Sveriges Radio gjorde på plats – skapat utifrån en lust att prova nytt och insikt om att man missar sitt uppdrag om man inte börjar hantera detta och t.ex. bevaka vad som sker i de sociala medieplattformarna.

Precis det förhållningssättet saknade jag fullständigt hos de svenska partierna. Så vad  bakbinder dem egentligen?  Jag  har börjat undra om vi inte ska söka svaret i den interna partistrukturen, sättet att organisera arbetet. Det läggs en tung våt matta över nya sätt att arbeta med en undertext av ”det vi har gjort förut fungerar bra”. Det handlar troligtvis om att man inte får ihop det gamla vanliga sättet att arbeta med nya. ”De får väl hålla på lite i de där sociala medierna”. Sociala medier blir mest en uppgift lagd på någon att styvmoderligt hålla ett öga på – ett arbete som  internt säkerligen egentligen inte ses som den mest prioriterade uppgiften. Viljan att fortsätta ha kontroll får trots allt styra. Lusten att använda nya kommunikationsplattformar baserar sig bara på en hyfsad omvärldskoll hos några få som förstått att man bör. Men i grunden har man inte förstått varför egentligen.

Sociala medier i svensk politik handlar inte idag om en genuin vilja att revitalisera och fånga upp det politiska engagemanget tack vare nya kommunikationsmöjligheter. Årets Almedalsvecka har visat att det bara är ett nödvändigt ont som görs lite lagom halvhjärtat. Precis som webben var från början för all kommunikation. De kunniga socialamedieredaktörer som finns får inte det utrymme och de resurser de behöver. Frågan är vilken intern förankring de överhuvudtaget har i den interna hierarkin inom ett parti.

”Hur kan nätet bidra till vår måluppfyllelse?” är den enkla frågan alla måste svara på idag. Ingen verksamhet blir sämre av ett utökat användande av nätet. I vilket sammanhang ska man då se sociala medierna för politiken? Det första ord som dyker upp är demokrati och knyter an till Anders Mildners syn på en ny samhällsstruktur. Nätet bidrar till utvecklingen av demokratin. Ska vi konkretisera kan listan göras lång men låt oss börja med tre punkter.

  1. För att få mandat att driva den egna politiken dvs ett bredare beslutsunderlag och fler röster.
  2. För att ge kunskap. Bli en del av min vardag som väljare. När jag vill.
  3. För mobilisering av nya och gamla medlemmar.

Alliansen formulerade själva syftet med sitt sociala medie-arbete så här under sitt seminarium i Almedalen:

Vi ska finnas där människor finns
Vi ska bidra till att fler människor kan delta i det politiska samtalet.
Vi ska göra det lätt att engagera sig för Alliansen i valrörelsen
Vi ska vara öppna och inbjudande
Vi tror på människors egen kraft och förmåga, inte på centralstyrning

Låt mig säga så här. Alla de där punkterna är bra och delas säkerligen  av alla politiska partier – byt bara ut ordet ”Alliansen”.  Men inget av ovanstående sker av sig själv! Att bara säga det är så himla enkelt och andas mest politisk korrekthet. Har också märkt att det senaste svarta hos partiernas talespersoner för sociala medier  liknar Alliansens sista formuleringen och gärna t.ex. samman med fraser som ”sociala medier är ingen religion” .

Det är ett bekvämt sätt att backa från ansvar och sen stolt konstatera ”men titta inget händer, allt är som vanligt”. Lika lite som broschyrer trycker sig själva eller partiledare dyker upp på debatter bara sådär kommer bilder inte att hamna i officiella Facebookgrupper eller frågor att besvaras på Twitter eller Facebook om inte någon dedikerat arbetar med det. Det är dags att partierna arbetar på nya sätt i en genuin vilja att använda nätet. Inte som påtvingat marknadsföringsgrepp.

DET HÄR SKULLE  PARTIERNA GJORT I ALMEDALEN

Så vad skulle man ha gjort rent konkret. Ja det är ingen raketforskning alls. Vilket också är en av förklaringarna till varför det inte prioriteras inom ett parti. När det inte krävs komplexa strategier eller dyra produktioner ja då blir det liksom inte  på riktigt tror jag. För något så enkelt och trivialt kan väl inte fungera?! Jo men det gör det!  Här är en lista med några enkla men kraftfulla åtgärder som man bara delvis arbetat med i Almedalen:

1. Samtalsredaktör

Först av allt avsätt en dedikerad person som besvarar inlägg och frågor på Facebook och Twitter, framförallt till de som letar information.  Kommunikationen hamnar bara i ett stort svart hål. Det är alltså inte nog med att det är för få inlägg som görs från centralt håll, men dessutom får i princip ingen några svar när frågor ställs eller glädje uttrycks. Detta kan absolut jämföras med total tystnad i en valstuga.

Hampus Brynolf, socialamedieredaktör hos Socialdemokraterna förklarar varför de gjort såpass få inlägg den gångna veckan i en kommentar till SvD-artikeln:

”Min bedömning är att gör man fler uppdateringar på Facebook så slutar folk följa vår sida, det blir som spammejl. Man måste agera i varje kanal efter den kanalens förutsättningar.”

Över 20 000 människor har valt att följa Mona Sahlin på Facebook. Det är ett aktivt val de själva gjort. Att då bestämt hävda att två textstatusuppdateringar,  fyra bilduppdateringar och tre videoklipp  är gränsen för vad de som valt att följa Mona klarar av är att utgå från ”business as usual”. Särskilt från en sådan positiv intensiv upplevelse som Almedalsveckan är för en politiker att jämföra med en vistelse på Peace & Love för den musikintresserade.

Hampus har självklart rätt att man ska agera i varje kanal efter den kanalens förutsättningar. Då kanske man kan börja med att åtminstone interagera med dem som ger respons? I Monas fall Min känsla är att man har alldeles för stor rädsla att tänka och göra nytt. 3 000 som gillat eller kommenterat de få inlägg som gjordes.Mediet tillåter nya sätt att jobba – inte att man fullständ igt tassar på tå hela tiden – det betyder inte alls att det behöver bli ”spam”.  Har verkligen Miljöpartiet förlorat så många under den gångna veckan med sina dryga 40 uppdateringar? Det som händer i partiernas officiella sidor är oftast extremt traditionellt och väldigt lite inkluderande. Sällan interaktion bortom det faktum att man då och då berättar om vad som görs. Sociala medier är bra mycket mer än det här och bra mycket mer än både Facebook och Twitter. Vilket också smarta Hampus Brynolf absolut vet.

2. Bygg förväntan! Låt händelsen leva längre.

Utskick till medlemmar under veckan fram till de större eventen även via Facebook. Nu puffades det till exempel inte ens för de events som publicerades på hemsidor med:  ”Idag talar Lars Björklund kl.19, ni som inte är på plats kan se filmen här. Vi lägger upp den efteråt på Youtube, Facebook osv”. Meddelande direkt när så gjorts. ”Ni som inte var på plats här finns talet, seminariet etc”. Nästa gång jag loggar in blir jag delaktig trots att jag inte var med.  Inspirera deltagare att  berätta, blogga och fånga upp vad som hände genom att skicka ut bilder och annat unikt material. Varje seminariearrangör borde idag använda sociala medier för påminnelser, skriva bloggposter om vad som hände och lägga ut presentationer samma dag – och sprida det till panelmedlemmar etc. ett enkelt sätt att få saker att leva längre. Det här sker inte av sig självt. Det kränker inte någon av ”religionens regler” eller innebär ”att man inte agerar” efter den kanalens förutsättningar om man i sin planering inför den här typen av strukturerade rutiner. Strukturen behövs för att ha en närvaro. Inte för att styra vad som sägas när eller utfärda dekret om vad som ska sägas av andra. Inte heller för att ta rösten från de som redan gör det. Den ”gräsrotspolitiker”  som redan använder sociala medier han/hon når ju bara sin krets, sina läsare. Det handlar om att skapa bryggor mellan alla delar.

3. ”Bild – och videoredaktör”

En person kunde haft som huvudansvar att göra små korta intervjuer på plats och arbetat med både rörligt och stillbilder som delades i realtid. Inte veckor och månader efteråt. Var och en har en mobilkamera, varje aktiv partimedlem har säkert tagit massor av fina bilder, kortare videoklipps de gärna skulle vilja dela med sig av. Det hade man från centralt håll kunnat fråga efter. Uppmanat folk i Almedalen att lägga upp bilder/videoklipp de ville dela på en gemensam plats på t.ex. bilddelningsstjänsten Flickr. Det finns massor av duktiga fotografer på plats under sådana här dagar och bilderna kan med fördel hellre vara fria under CC-licens än märkta med ”all rights reserved”.

Medlemmar i de officiella sidorna hade också kunnat få ta del av strömmar med bilder av vad partiledarna och andra haft för sig och detta hade kunnat flöda in på Facebooksidorna och/eller puffats för via Twitterkontot långt mycket mer än det görs.

Kika på den här filmen som Centerpartiet gjorde några dagar efter Almedalen. Ett försök till tjusigt redigerad film med musik och allt som kortfattat beskriver vad som hände under Almedalen. Den fyller säkert sitt syfte och lades ut i Centerpartiets YouTube-kanal den 12 juli men varför lades inte också länk till den ut i Facebook- eller Twitterflödet?

Visst är det så att filmen skapar en positiva känsla, man tar del av vad som hände på plats och det är precis det där som sociala medier kan gestalta! De nya kommunikationsverktygen möjliggör att man kan dela glädjen och upplevelsen väldigt nära inpå själva händelsen. 4:36  minuter in i Centerpartiets Almedalsfilm intervjuas tre, vad jag förmodar är, centerpartister som uppenbart berörts av Mauds tal på plats. Intervjun med dem lyfter Mauds tal och vidgar också perspektivet genom att det hon sagt uppenbart har relevans och berör andra människor. Precis det där skulle partierna ha kunnat jobba så mycket mer med i princip i realtid!

Dessutom undrar jag just nu om de här tre personerna ens vet om att den här filmen finns idag och har spritt den i sina nätverk? Med andra ord behövs det färre stylade produktioner av reklam/filmkaraktär, de blir sällan ändå lika bra och kostar oändligt mycket mer än de ger i jämförelse med en intervju på plats som laddas upp direkt. Precis så här hands on och enkelt är vad den distribuerade närvaron i de sociala medierna handlar om. Bjud på sociala objekt som sedan får leva sitt eget liv! Det är inte centralstyrning. Jag som individ väljer sen om jag vill interagera med det sociala objektet.

4. Ställ frågor

För att få igång interaktionen och intresset i olika plattforma, så kan man ställa frågor, se hur SVT har jobbat med sina officiella sidor under vinter-OS. Hur många frågor ställdes under Almedalen? Med alla dessa samhällsintresserade på plats?

5. Interagera med omvärlden

Pusha för kommunikation som sker i andra plattformar, debattartiklar, tv-medverkan, radio osv. allt som händer runt de andra kommunikationsinsatserna. Sprid länkar via FB-meddelanden, maillistor, be om recensioner och vidarelänkning av andra på plats.

Nej, det här är inte centralstyrning. Det är planerad kommunikation som en möjlighet. Det ger mig en idé till medskapande, varje individ är delaktig och väljer sedan självklart själv hur man vill göra. Men skillnaden är att man vet vad som sker, vet att det är möjligt och vet att det är efterfrågat. Jag säger igen. Att sänka trösklar räcker inte. Ingen kommer att kliva in bara för det. Sociala medier är ett samspel.

ALMEDALEN HANDLAR OM NUET. OCKSÅ.

Självklart handlar Almedalen om mötet, kontakterna, nätverkandet där på plats för de allra, allra flesta.  Ett stort mobiliseringstillfälle för det fortsatta interna arbetet. Uppkopplingen var dessutom bitvis urusel men det utesluter inte att varje parti, varje seminariearrangör skulle haft någon dedikerad vars uppgift var just detta som jag beskrivit ovan. Något som till vissa delar dessutom hade kunnat skötas från en annan ort särskilt för alla de seminarier som livesändes. Personer vars uppgift var just detta, precis lika naturligt som det ordnas moderatorer och finns pressekreterare. För det är så här. De kommunikationsverktyg  vi talar om används med glädje av alla för att dela med oss av våra erfarenheter och upplevelser. Det är ett sätt att leva och kommunicera idag som partierna hade kunnat omfamna, inkludera och arbeta utifrån t.ex. dessa tänkbara perspektiv:

  • Hur många partier avsatte helhjärtat arbetskraft för att följa och stötta Facebook- och twitterdiskussionen under tal, evenemang, debatter och seminarier för att ge information till de som inte var på plats?
  • Hur många partier bad sina medlemmar lägga upp bilder i den officiella sidorna på Facebook eller på andra tjänster?
  • Hur många partier minglade och tog bilder under partiledartalen och andra större gemensamma evenemang, noterade namn, frågade om man fick publicera dem, berättade var de skulle publiceras? Gjorde korta snabba intervjuer liknande de vi såg smakprov i Centerpartiets film?
  • Hur många partier eller enskilda politiker ställde frågor i twitterflödet under dagen för att få inspel till kommande debatter?
  • Listan skulle kunna göra  hur lång som helst.

Facebook. Vi har kikat på de officiella konton som varje parti har och de antal inlägg, likes och kommentarer som gjordes under Almedalsveckan. Vi valde dessutom två av de etablerade partiledarsidorna som en jämförelse:


Twitter. Några siffror om Twitter där vi också tittat på aktivitet hos det officiella kontot samt Alliansen och de Rödgrönas samlingskonton i kombination med utvalda sökord av relevans för Almedalen*:


*Tweets medtagna i denna sammanställlning har alltså innehållit ett eller flera av de av oss angivna sökorden där hashtaggen #almedalen och även #val2010 var självskrivna tillsammans med partiledarnamnen, sedan adderades sådana ord och uttryck som vi såg användes mycket från Almedalen, vi la till ord och uttryck vart efter att vi såg dem komma in i det insamlade materialet.

Några siffror om bloggosfären från Almedalen

Här kommer vi att återkomma med en utförlig rapport när vi grottat vidare i de sökningar vi gjorde under Almedalsveckan tillsammans med Twingly. Här kommer nog Jocke Jardenberg och Niclas Strandh ha skoj.  Men för denna postning gjorde vi en snabb genomgång av samtliga Topp 50 bloggare inom varje parti hos Politometern fredagen nästan en vecka efter Almedalen.

Det här är positiva resultat för Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet. Med över 30 av 50 politiska bloggar som bloggat (ofta mer än en gång) om Almedalen eller det som hänt där visar än en gång att den politiska bloggosfären är levande och oerhört viktig.  Det här visar också att många har skrivit sen de kommit hem, vi gick igenom samma lista klockan 07 dagen efter respektive partis dag inför våra socialamediesändningar från Almedalen. Då hade nästan inga hunnit blogga vilket är högst förståeligt.

Det här visar också den stora kraften i enskilda personers engagemang som politiskt aktiva och att de är en viktig del i dagens politiska kommunikation och de hade kunnat inkluderas på  än fler sätt. Men som sagt vi återkommer med utförligare blogganalys från Almedalsveckan.

FLIPP ELLER FLOPP I VALRÖRELSEN?

Så vad blir det då. Flipp eller flopp för sociala medier i valrörelsen? Ja jag har redan svarat flopp på samma fråga i Almedalen både i Gomorron Sverige och hos Makthavare.se i en debatt om sociala medier valrörelsen. Jag  tror att vi snabbt kommer se i eftervalsanalyser att sociala medier inte fick någon betydelse i årets valrörelse. Väljarna vet inte om att det finns politiker i de sociala medierna som vill föra dialog. Andra politiker fångar inte upp intresserade väljares frågor. Politiker och väljare är helt enkelt ofta fast i sina respektive roller.

Däremot skulle det kunna påverka valutgången om det händer något som kräver en liknande tydlighet som FRA-debatten kretsade runt. Alltså en fråga som dyker upp lite från oväntat håll och får enormt stort fokus trots att det inom partierna inte finns med i valbudskap och övrig planerad kommunikation. Då skulle de parti som snabbast och tydligast använder de nya kommunikationsverktygen bli vinnaren.

Det krävs mod att tänka nytt. Det är bekvämt att göra som man alltid gjort. Från båda håll. Men när frågorna väcks, när man som väljare vill bli medskapare då kommer det parti att förlora som inte är synliga på den här arenan. Också. Det är inte antingen eller. Det är absolut inte religion. Det är kommunikation och det kommer att förnya politiken. En glädje inför den möjligheten saknade jag i Almedalen hos samtliga partier.

Ös på med kommentarer hela socialamedieakutsgänget har mycket arbete kvar, all input blir en viktig del i våra summeringar om vad som kunde ha gjorts och vad som faktiskt gjordes.  Det kommer en postning med bra saker som testades också tillsammans med fler analyser av vad som hände under veckan!

Varje given händelse ger dock tillfälle att diskutera vidare. Det är en levande process det här. Ingen av oss har svaren bara en vision om vad vi vill åstadkomma.

/Brit Stakston

Av Brit Stakston | 17 Jul 10 | Även postad i Almedalen, Blogg | Kommentarer (46)

JMW i Almedalen

Läs med webReader

Av olika anledningar hade jag stannade jag kvar på fastlandet under vår Sociala Medieakut i Almedalen. Mycket av det arbetet har vi ju alla dock kunnat följa via nätet. Här finns nu en postning med direktlänkning till alla åtta programmen och de inslag som producerats.

Jag kan stolt konstatera att vi med stor arbetsinsats och medvetet arbete lyckats få genomslag för det vi gjort precis som förra året. För vår del handlar det precis som Brit skriver i den summerande postningen om att själva prova och visa vad som är möjligt i det nya medielandskapet.

Vid sidan av det dagliga arbetet med talkshowen och rådgivningen on the fly på stan medverkade Brit också i SVT Gomorron för att prata om sociala medier i valet, Sveriges Radio hos Nordegren och  hos Henrik Torehammar om sociala medier i Almedalen. Dessutom panelmedlem i de här spännande debatterna:

Jag kan inte annat än vara mycket stolt och imponerad över att vi får ett sådant genomslag så att veckan avslutas med att JMWs egen Brit blir nominerad till både ”Hetast i Almedalen” i Westanders årliga utnämning och mediemäktigast av TU och dessutom utsedd till socialamediedrottning i  ”Veckans makthavarlista” av Makthavare.se. Och att Niclas listades som en av de snyggaste i Almedalen blev en kul extra twist.

Vi får alla summera årets intryck – utifrån och inifrån och se hur de kan förpackas på bästa möjliga sätt. I väntan på det så kika in på vår sociala valvaka som blev ett nästa steg efter det som hände runt våra livesändningar i Almedalen. Vi lärde oss mycket i Almedalen. Fick nya erfarenheter och kontakter. Och dessutom så tror jag arbetssättet med guerilla-TV kommer att inspirera oss i vårt fortsatta arbete för våra uppdragsgivare.

Stort tack till alla JMW:are, Jocke Jardenberg, Björn Falkevik, Nikke Lindqvist och alla medverkande, våra sponsorer, mfl som gjorde JMW Sociala Medieakut och Talkshow till en framgång.

Nu tar jag semester…

Björn Mellstrand

Av Björn Mellstrand | 16 Jul 10 | Även postad i Almedalen, Blogg | Kommentar (1)

juli 2010