Jag tycker att Claes fångade det bra här:
http://twitter.com/claes/statuses/18830084053

”Läser jag din text med en fattig människas ögon blir den förtryckande. Läser jag den med en medelklassmänniskas ögon blir den inte det.”
Är du så säker på det? Förtryckande är ett starkt ord. Man kanske känner sig extremt främmande inför texten men att den vore förtryckande är att tillge mina ord en större makt eller påverkan än de har.

Att jag sen personligen anser att det jag talar om bland annat om ansvar och möjligheter kan förändra för många. Det är två redskap de flesta har oberoende av socioekonomisk status. Ansvar för våra egna liv. Möjligheter att definiera vad vi vill åstadkomma med våra liv. Möjligheter att göra vår röst hörd. Att var och en har en egen publiceringsplattform till nästan ingen kostnad alls idag har redan förbättrat mycket för många som tidigare inte hade några möjligheter alls.

Men visst finns det människor som av olika omständigheter inte ser/har möjligheter vilket jag också ref. till med kommentaren om att jag inte talar om de som inte har mandat eller är starka nog att använda sin röst.

Men vi måste ju kunna diskutera saker som är verkligheter för andra ändå. Vi pratar om sockerberoende, val av semestrar/köp av julklappar trots att det finns människor som svälter eller inte har pengar till semester/julklappar.

Jag utgår inte från samhällets svagaste, min text handlar inte om de samhällsproblem som finns runt människors olika villkor. Att sätta min text eller några av mina andra i relation till samhällets svaga är att sätta dem i en kontext där de till stor del förlorar relevans. Vi är en kommunikationsbyrå och diskuterar perspektiv av medielandskapets utveckling med våra uppdragsgivare och andra intresserade av det vi gör.

”Befinner man sig på samhällets botten eller med rädsla för att hamna där känns allt tal om branding och möjligheter som hån.”
I den situationen känns nog det mesta som ett hån vilket är högst förståeligt. Vardagen som är så enkel för andra etc. Självklart finns den verkligheten också. Men inte heller det handlar min text om. Hur viktiga och angelägna frågor det än är.

Jag skrev en text om vikten av sunt förnuft på en arbetsplats oavsett uppdragsgivare eller kommunikativ plattform.

Men det här är en intressant diskussion och ska läsa din bloggpost mer noggrant – och antologin under de närmaste veckorna! Det är just såna här diskussioner som för saker framåt!
/glad sommar önskar
Brit

Vi befinner oss på två diametralt olika positioner i samhället du och jag. Jag med låg socioekonomisk status, du med – förmodar jag – ganska hög. Hur man tolkar din text blir alltså avhänget av hur man tolkar lokförarens situation

Läser jag din text med en fattig människas ögon blir den förtryckande. Läser jag den med en medelklassmänniskas ögon blir den inte det. Och hur jag tolkar lokförarens position kommer förmodligen att färgas av vilken socioekonomisk ställning jag har i världen själv. (Om sedan andras bedömningar är som min låter jag vara osagt, för det har jag ingen aning om. Jag talar bara för mig själv.)

Befinner man sig på samhällets botten eller med rädsla för att hamna där känns allt tal om branding och möjligheter som hån. Jag förstår att det inte är menat så. Men jag förstår även att man kan uppfatta det så.