Politiker och användandet av sociala medier är förstås fortfarande en högst aktuell fråga och kommer så vara de närmaste åren. Efter min djupdykning i politikens förutsättningar att närma sig de sociala medierna under valet 2010 är det här en fråga som ligger mig varmt om hjärtat. Vi har ännu bara snuddat vid vad de sociala medierna kan betyda för politiken och det politiska engagemanget. Cyberoptism vs cyberpessism präglar diskussionerna. Jag tror starkt på att den politiska processen på ett förtjänstfullt sätt kan revitaliseras tack vare de nya kommunikationsverktygen.

Därför är det glädjande att idag ha förmånen att Christian Holm (m) på plats för att göra ett studiebesök.* Vi valde att hantera denna förfråga på samma sätt som vi hanterar de om praktik, prao eller intervjuer av studenter. Med lite god framförhållning går allt att ordna och det blir en studiedag som vi båda säkert kommer ha ett stort utbyte av!

DAGENS PROGRAM:

Kl 9-10.45: Introduktion på JMW, jag berättar om mitt arbete och Christian Holm om sitt, sedan pratar vi om Politik 2.0. Resonemang om  att använda digitala kanaler i det politiska arbetet, diskutera hur fler politiker borde få upp intresset, vad man kan göra för att höja upp möjligheterna som finns.

Kl 11-12: Digital lobbyism – ett möte med en av JMWs kunder där fokus kommer att ligga på politisk påverkan – en diskussion om lobbyism i en digital samtid. Ett gemensamt erfarenhetsutbyte.

Kl 12-13: ”Att bjuda på sin vardag som politiker” pratar vi om under lunchen då Björn Falkevik ansluter och fokus ligger på social video. Vi kommer nog bjuda på en och annan pratstund från den lunchen. Syftet är att visa Christian Holm vad som är möjligt att göra med live-sändningar.

Kl 13-15: Deltagande på seminariet som Institutet för Mediestudier anordnar ”Vem är journalist och varför?” där Anders Mildner berättar om journalistikens drivkrafter. I panelen medverkar också bland annat Malin Crona och Fredrik Strömberg. Vi deltar på detta och reflekterar tillsammans över det vi hört.

Kl 15.30-16.30: Visioner för framtiden efter dagens input. Gemensam summering av dagen på JMW.

För mig är det här ett fantastisk tillfälle att förstå en politikers vardag på djupet. Jag välkomnar Christian Holm till den här dagen och är sjukt stolt över att ha fått denna förfråga!

Att frågan om sociala medier och politiker kommer vara ständigt aktuell ur fler perspektiv än revitalisering av politiken, det vi sett under den sk Jasminrevolutionen, ökat engagemang och insyn i beslutsprocesser har vi  sett två exempel på den senaste tiden som vi säkert också kommer att prata om en del. Gränsdragningarna mellan det privata och offentliga och hur man hittar tid för reflektion i en samtid som kräver snabba svar. Hur enkelt det kan bli helt fel. Alltifrån Stefan Hanna (c) och tjockisskatten samt den Facebookande politikern som kritiserar en döv politisk motståndare.

Ni minns Stefan Hanna (c) som med sitt tanklösa bloggande nådde ut brett med sina tankar om en ”tjockisskatt” trots att han i sin egen blogg inte jobbar särskilt med att interagera med sin omvärld. Hans långa och många blogginlägg med lite interaktion med omvärlden vare sig genom länkar eller öppna kommentarer granskades och ifrågasattes. Han fick stå till svars för sina resonemang och JO-anmäldes. Jag och Per Ankersjö (c) mötte honom i TV4 Nyhetsmorgon där han försökte förklara sig med att det var ironi och inte riktigt menat så som media beskrivit det. Hannas partikollega Per Ankersjö menade klokt att Hanna missade huvudpoängen med sociala medier genom att inte föra en dialog, ha öppna kommentarer etc.  Jag fick frågan om vad politiker får blogga om och svarade att man ska vara sig själv, inte försöka vara någon annan än den man är. Bloggandets styrka för oss som väljare är sedan att det ger oss kunskap som stärker oss inför kommande beslut om vem man vill lägga sin röst på.

Häromdagen skrev Anna Stensson, kommunpolitiker på Lidingö om hur det är att vara döv och att bli mobbad på Facebook av det moderata kommunalrådet Paul Lindquist .

Två aktuella frågor vi säkerligen också kommer att beröra.

Häng med oss under dagen eller skicka in en fråga här! Pressekreteraren Hannes Kataja medverkar också så vi kommer att försöka bjuda på delar av dagen.

/Brit Stakston

*JMW debiterar inget för denna studiedag, jag delar på min vardag för ett gemensamt erfarenhetsutbyte vilket vi gärna gör när tid och möjlighet finns.

Nu är näthatet i fokus igen. När det händer kliar det i mig.Vi måste ha förmågan att lyfta det som händer på nätet in i klassrummet, in på våra arbetsplatser och bli en del av alla de andra samtal vi för. Just nu lever nätet till viss del, för vissa, ett helt eget liv. Det är ett grundläggande tankefel. Nätet är ju verkligheten. Men gör det då till en del av er verklighet!

Mitt budskap i näthatsdiskussioner är att all förändring startar hos oss själva. Och att kärleken också finns lika mycket  – eller mer. Det sägs mycket bra i debatten just nu och har sagts mycket bra genom åren kopplat till ämnet. Känner mig dock alltid lite kluven inför att diskutera detta – för det är så lätt att kraftfulla enkla ord som näthat blir sanningar. Och det handlar ju delvis enbart om vad vi väljer att se.* På samma sätt som när vi ser oss omkring i världen. Det finns mycket otrevligheter i världen och guess what….de finns på nätet också.

Expressen kör en artikelserie just nu, jag intervjuas i den första artikeln Kränkningar och personangrepp stänger kändisbloggar. Visst finns det i de digitala plattformarna och de digitala pennorna ofta en vasshet och snabbhet. En snabbhet inte bara mellan tanke och utkastade ord utan framförallt snabbhet i spridning.

Så hur ska vi hantera det? Ja genom att prata med varandra och berätta om var den egna gränsen går. Det allra enklaste receptet är att börja med oss själva och ständigt vara respektfulla mot vår omgivning. Vi måste se oss själva som motkrafter och inse att det var och en av oss säger och skriver på nätet också bidrar till en nyanserad bild. Det är den diskussionen vi behöver ta med de som upplever att näthatet är dominerande. Vikten av att ge sig in i samtalet. Sätta gränser. Säga stopp.

Det behövs fler perspektiv. De tysta läsarna är ju alltid fler. Det är dem vi inte ska glömma. Och får vi bara med dem så blir vi än fler som fyller nätet med många olika perspektiv.

Vi kan verkligen bara förändra oss själva. Och om du, jag och alla runt oss bestämmer oss att inte fylla nätet med hat så är det en god början. Så enkelt är det också.Det visar igen att vi behöver föra levande samtal om alla aspekter av en digitaliserad samtal där alla, alla aspekter av mänskligheten och vårt samhälle även frodas digitalt.

Ibland behöver vi påminna oss om detta. Möter så ofta en kompakt mur från människor som öser ur sig fördomsfulla kommentarer om allt detta hat på nätet. Ibland utan att ens någonsin ha sett det. Eller så kan det vara starkt självupplevt. Det kan vara en skola som bestämt sig för att stänga kommentarsfältet för sin webb med argumentationen ”det var bara dynga från eleverna där”. När jag då frågar ”men gick ni in i diskussionen någon gång? Har ni fört diskussioner om förhållningssättet på nätet? Hur ni känner och tycker runt det de säger? Stämt av med alla elever om vad som är syftet med kommunikationen med webben?”. Vad tror ni svaret är. Nej förstås. Och då undrar jag hur ska vi någonsin kunna åstadkomma förändring då eller undvika sådant som nätmobbing. Hur tänker man när man passivt konstaterar att någon mobbas i en Facebookgrupp i skolan och avfärdar det med ”det är privat kommunikation som eleverna gör på sin fritid” – vare sig det gäller en elev eller personal måste man i skolan ständigt föra samtal om ton och tilltalsformer på nätet! Varje dag är fylld av exempel.

Samma sak för politiker. Jag har under förra årets valröresle skrivit mycket om vikten av politiker att föra dialog i de sociala medierna. Vara delaktiga vare sig det gäller bloggposten Sveket och Alliansens osynlighet eller  när Sverigedemokraterna tillåts fullständigt ta över kommentarsfältet i vissa frågor.

De lösryckta exemplen på allt detta näthat haglar verkligen ganska snabbt så fort man möter större grupper av människor som ska diskutera nätet. Att i en sådan situation ställa frågan ”Men vad gör ni på nätet? Vad gör ni när x hände?” och föra resonemangen med dem om att vi måste ju börja med oss själva brukar leda till spännande saker. Först en reflekterande tystnad, några generande leenden som sedan övergår till nickanden och glatt uppräknande av massor med positiva exempel.

Jag landar alltså trots allt i att det är bra att diskutera näthatet. Det får bli vår uppgift att vikta över till de positiva krafterna också. Envisas andra att prata om hat får vi envisas med att visa alla exempel på det motsatta.

Och vi måste framför allt våga ge oss in i diskussioner i vår vardag. Varje given händelse ska användas som utgångspunkt för att våga diskutera förhållningssätt.  Annars kommer många vända sig bort från nätet på grund av fördomar om ett kompakt hat på nätet och det kommer de (och vi) bara själva förlora på.

/Brit Stakston

*Detta utelämnar helt detta med att var offentlig och utsatt för ett nätdrev. Tycker det är synd när debatten alltid utgår från offentliga personers nätvardag – deras vardag i stort har ju också helt andra perspektiv än min vare sig de går och handlar eller åker tunnelbana. Det går inte att jämföra och är i sig en helt annan diskussion. Men även den gynnas av det jag menar är huvudfaktorn. Levande samtal och lust att förstå nätets alla mekanismer.

De sker dagligen och blir allt tydligare. Krockarna mellan de digitala och analoga värderingarna*. Och mer kommer vi att se av det under året som kommer. I Aftonbladet idag skriver Staffan Heimersson om den narcissism som vräks ut på Facebook och Aftonbladet puffar för hans krönika på första sidan med  ”En miljon messar harmlös skit”. Förra veckan skrev Elisabeth Höglund i samma tidning om att ”Snart kan vi inte prata med varandra”.

Det allvarliga är inte att Heimersson tycker Facebook är trams. Det allvarliga är att de som är rädda för nätet faktiskt kommer att bli förlorarna. Få mindre makt och påverkansmöjligheter. Redan idag får politiker, patienter och kunder som förstår nätet större medieutrymme än de som inte gör det. Och lika mycket som Heimerssons inställning skrämmer mig skräms jag vid tanken på att de som ska bygga framtiden är de som först startade bloggar eller öppnade twitterkonton.

Ska jag vara självkritisk bubblar det perspektivet under ytan. Tänker på  Håkan Lindgrens replik på en recension av The Shallows där han menade att den största nutida myten är att människor före internet bara var passiva mottagare som om inget funnits före internet. Är det vi som gillar nätet som pratar om den digitala utvecklingen på ett sådant sätt som provocerar fram sådana tankar? Är det vad som triggat Höglund och Heimersson?

Det är sunt att reflektera över utvecklingen. För visst har vi i vår omgivning dels de som gillar nätet och kliver sömlöst mellan det digitala och det analoga dels de som likt Staffan Heimersson avskyr nätet och ser det som tidsslöseri och grov narcissism. Detta ligger ju i botten när företag reagerar med panik över en Facebookstatus. Problem och missförstånd runt nätet har ofta sitt ursprung i att vi inte utgår eller har förståelse för att det finns en olikhet. Och den kommer att finnas över tid. Det finns ingen kollektiv norm till hur vi förhåller oss till nätet. Vi måste trots detta kunna mötas. För mig är det ytterst en fråga om demokrati.

Låt oss börja med att konstatera att varken Elisabeth Höglund eller Staffan Heimersson är unika med sin syn på nätet. Det finns en sådan person på de flesta arbetsplatser och som nickar instämmande när de läser t.ex. detta av Heimersson idag:

”Facebooks drivmedel är människors längtan efter en celebritetsroll, strävan efter att bli Paris Hiltons och Osama bin-Ladens likar. Därför messar en miljon människor varje timme harmlös skit: ”Nu snöar det igen i Stockholm.” ”Nu ska jag ta ett järn och titta på teve.” ”Jag tror att Lotta har fått ihop det med Lars.” Och ”nu sitter jag på Arlanda Express, Phuket nästa!”

Det är en ohälsa med namnet narcissism.

Skiten på Facebook är inget att bara rycka på axlarna åt. Den finns där. For ever.”

Citat ur Staffan Heimerssons krönika i Aftonbladet

Kan vi ens förstå varandra på en arbetsplats när vi har så olika utgångspunkt? Hur kommer en personaldirektör med Heimerssons synsätt att agera i jämförelse med en person på samma befattning med mer digitala värderingar. Eller en politiker, VD, marknadschef, lärare eller kundtjänstansvarig. De sociala medierna på arbetsplatsen är mer än Facebookstatusrader. Det sätter fingret på värderingsskillnader som vi måste prata om på både arbetsplatser och med våra vänner.

Det ena perspektivet är den digitala värderingen.  Där utgångspunkten är att det fysiska rummet bara är en del av vår omvärld.  Vilket skapar en större och ofta oändlig mångfald av möjliga tolkningar och perspektiv för att hitta svaren man söker eftersom man går till nätet. De inkommande influenserna är obegränsade om man så vill och det innebär att de formella experterna, de tidigare medierna som sa sanningar inte längre styr den bild vi får av omvärlden.  Man utvecklar sina åsikter och värderingar genom att möta en mångfald av människor, oberoende av tid och plats, som kan utmana och utveckla den egna tolkningen av omvärlden med. Om  den taktila upplevelsen som en tryckt tidning ger är mer på ”riktigt” för den med analoga värderingar så tycker någon med mer digitala värderingar ofta att papperstidningen präglas av att vara inaktuell och saknar de möjligheter till interaktion som tidningen har via nätet. Detta återförs också till möjligheten att kommunicera. Skillnaden mellan att låta ett samtal stanna i ett fysiskt rum eller på kort tid färdas över hela världen.

Den med mer digitala värderingar tycker alltså att kommunikation på nätet på precis samma sätt som det fysiska mötet tar till vara människans djupt rotade behov av att vilja dela erfarenheter, upplevelser och åsikter med varandra. Det är möjligt att bygga kunskap tillsammans on line. Eller snacka skit. Eller vad vi nu behöver för stunden i vår vardag  och för att lyckas med våra arbeten. På exakt samma sätt som dessa behov uttrycks via telefon, skrift eller i muntliga samtal ansikte mot ansikte för den som föredrar analoga möten.

Och det omvända behövs också. Att vi som gillar nätet har respekt och förståelse för att det finns fler synsätt och tolkningsmodeller av det vi sänder ut. Det andra perspektivet styrs av mer analoga värderingar och bygger mer på det fysiska rummet. Värderingarna här styrs till största del av det liv som finns i den fysiska omgivningen. Det innebär att med en analog värdering utgår man oftare från ett begränsat antal personer som man väljer att skapa en relation med.

Att värdera det analoga högt innebär därmed också en osäkerhet eller upplevd irrelevans inför att skapa relationer med människor man inte träffat fysiskt och erbjuda digital kommunikation för sina målgrupper. Man är här och nu i mötet med den eller de personer man valt att föra en dialog med. Sanningar ska helst bevisas från etablerade traditionella sändare i form av journalister, experter och organisationer. Den som har en mer analog värdering litar hellre på det som står i tidningar, böcker och etermedier. Eftersom man själv behöver kunna filtrera information på internet upplevs det som mer osäkert, mindre trovärdigt och väljs därför hellre bort.

Beroende på var vi befinner oss värderingsmässigt till det digitala kommer vi alltså att reagera olika på te.x. insynen i människors liv, det visar ju Heimerssons reaktion tydligt. Det som är personligt och inte alls privat för någon kan lika gärna ses som extremt privat och upplevs som en inblick i en persons innersta tankar. En känsla av att ha bläddrat igenom någons hemliga dagbok. För mycket privat information helt enkelt. Vilket för den med mer analoga värderingar kommer att upplevas som besvärande, fullständigt gränslös och gör att de med mer digitala värderingar anses som oseriösa (till och med frånstötande i sin vulgära nakenhet). På arbetsplatsen leder det till intressanta och utmanande diskussioner om förhållningssätt och gränsdragningar.

Det är är just gränslösheten som ofta upplevs som skrämmande, pinsam och oseriös. För den med mer digitala värderingar kan det vara värdefullt att fundera över den bild man ger av sig själv och analysera konsekvensen av detta. För den med analoga värderingar är det angeläget att förstå att alla har sin gränser.

Frågan är om vi till vardags är medvetna om att någon med mer analoga värderingar kan se de mer personliga tankarna som  vardagsporr och som förminskande – istället för en rak, modig öppenhet som bjuder in till dialog som vi menade. Och vad händer när det finns ett maktförhållande emellan dessa personer.

På många sätt och vis rullar utvecklingen på och vi skulle kunna avfärda både Höglund och Heimersson som just äldre personer som inte förstår den digitala samtiden. Det är att göra det för lätt för sig. Den tveksamhet, de rädslor, de missförstånd och de fördomar som finns för den digitala utvecklingen måste behandlas varsamt. Sanningen är den att den digitala skepsisen  fortfarande finns i alla åldersgrupper, de  är inte ensamma utdöende dinosaurier. Jag möter dem varje vecka. Skepsisen är inte åldersbunden, snarare ser jag att de fördomarna mycket väl också kan finnas bland de yngre medarbetarna, t.ex. vad gäller förståelse för företagens eller partiernas kommunikation på en arena de mest använt för privat konversation.

Vi som bejakar den digitala utvecklingen måste självkritiskt fundera över hur mycket vi förmår, vill och förstår andra perspektiv än våra egna också. Det är aspekter av den digitala klyftan som är mycket mer angelägna att fokusera på nu än själva bredbandstillgången. Tillämpningen och konsekvensen av digitaliseringen berör nämligen frågor av demokratisk karaktär och ytterst handlar det om makt. Att vara inkluderande i sitt arbetssätt blir därför viktigt för varje arbetsplats och för varje person som förstår digitaliseringen.

Inom en organisation får idag utvecklingen ännu styras lite slumpmässigt utifrån en analog eller digital värdegrund, beroende på vem som tar initiativet och hur mycket makt den personen i grunden har. Det här är en olycklig utveckling. För digitaliseringen finns här. Den kan går det inte att backa undan ifrån.Vi måste ta tag i den. Ta ansvar.

Låt oss se på exemplet Carl Bildt, en bloggande utrikesminister som länge utmanat (och inspirerat) och som nu med sitt twittrande satte press på hela regeringskansliet vad gäller rutiner för ”officiella uttalanden” i ett nytt medielandskap (på tiden…). Det är självklart inte ett problem att Bildt bloggar och twittrar. Problemet demokratiskt sett är att nästan inga andra ministrar hängt med i att de sociala medierna inte enbart är det trams som Heimersson ger uttryck för i sin skräckvision ”Medborgarna visar timme för timme upp sig i sitt överflöd av banaliteter”. Det som då händer är att via Bildts olika publiceringsplattformer får han än större makt eftersom de andra ministrarna inte bara missat att sociala medierna innehåller annat än trams de har också missat hur journalister i så stor utsträckning söker uppslag i de sociala medierna.

Det här är ett konkret exempel som visar det jag inledde med att säga, det allvarliga är inte att Heimersson är rädd för nätet. Det allvarliga är att de som är rädda för nätet kommer få allt mindre makt och påverkansmöjligheter. Och lika mycket som en rädsla för nätet bekymrar mig är det ett lika stort bekymmer om vi låter all samhällsutveckling ske av de som först förstod digitaliseringen. Det är ju att låta tekniken ta över. Före innehållet.

Alla måste förstå de verktyg för kommunikation som finns idag. Grundkunskap ska finnas hos alla. Det gäller politiker, sjuksköterskor, domare, arbetssökande, journalister såväl som lärare. När alla dessa yrkesgrupper mfl har svar på den viktiga frågan om vad den digitaliserade samtiden betyder för dem OCH agerar utifrån det. Då kan vi bygga vidare.

Så kära Elisabeth Höglund och Staffan Heimersson mfl. Låt mig lyfta av er den ryggsäck som ni upplever som så tung. Nätet av sig självt gör oss inte dummare, ensammare eller mer kontrollerade. Lika väl som det inte med automatik gör oss smartare, mer sociala eller friare. I grunden är det bara kommunikationsverktyg. Precis lika briljanta som språket, stenen, pennan, tryckpressen, telegrafen, telefonen, tv:n, skrivmaskinen, stenografen, TV:n, datorn och mobiltelefonen alla  varit på sitt speciella sätt. Och de bygger på vårt gemensamma användande. Vi är fortfarande människor i grunden. Vi bestämmer utvecklingen.

Uppdatering: läs gärna vad Fredrik Wass skriver om Höglund och Heimersson också både i sin egen blogg och DN. Gert Frost skriver om varför han tycker att mitt inlägg är viktigt – ord som värmer och glädjer och gissa om jag älskar bilden av att jag ”sätter saker i sammanhang, resonerar, knökar till pappret och vecklar ut det igen för oss alla att läsa”. Åh precis vad jag vill göra. Och för övrigt är ni fantastiska som tagit er igenom denna svada och läst ända hit. Tack : ) Tyck till gärna till! Berätta vad du tänker om det Heimersson och Höglund säger!

Uppdatering 2: Som replik på en recension av Martin Gelin i DN den 22 januari 2011 skrev jag ytterligare ett inlägg om det allvarliga med bristande digital kompetens.

Brit Stakston

*Har skrivit ett helt kapitel i min bok Politik 2.0 – konsten att använda sociala medier om detta med de analoga och digitala värderingarna och förklarat det ytterligare. Denna fyrfältsmatris har utvecklats av mig och Niclas Strandh för att förklara detta ytterligare: