Att fastna i en identitet

Tidigare Medarbetare 30 januari, 2011
Kategorier:
Blogg, Sociala medier

I den medieutveckling som sker måste det vara oerhört intressant och roligt att vara journalist. Fick dock i veckan en inblick i vad som händer när  den egna identiteten  blir överordnad den utveckling som sker. Väljer att berätta det trots att jag inte är journalist eftersom dessa processer sker inom alla yrkesroller vars uppdrag förändrats radikalt på grund av ny teknik. Det är ju skyddsmekanismer, rädslor och instrumentell kunskap om sociala medier som orsakar oförmågan att fokusera på  läsarna eller kunderna. Och det förekommer fortfarande inom många företag, organisationer och strukturer idag.

Extra allvarligt blir det dock just för  journalister att reagera såhär, eftersom den utveckling som sker faktiskt i grunden bara stöttar, knyter an till och delvis ersätter journalistikens uppdrag. Det uppdrag som handlar om att berättelser ska nå ut. Att vi läsare ska få veta vad som händer. Vi har ju gått från en avsändare som talar till många över till att många talar med många. En utveckling som från början nyfiket borde utforskats av hela journalistkåren. Istället för att sura för att man inte är den där enda avsändaren längre.

Platsen där jag fick inblick i detta var JMK där Sim(o), Institutet för mediestudier bjöd in till seminariet  ”Vem är journalist och varför?” Det skulle handla om journalistikens drivkrafter, igår, idag och imorgon. Perfekt tänkte jag som den dagen hade besök av Christian Holm (m) som följde med en dag för att lära sig mer om hur han som politiker kan utveckla sitt sociala medieanvändande. Ett ypperligt tillfälle att lyssna på en bransch som under valåret 2010 visat på ett dynamiskt förhållande till de sociala medierna. Utnämnde själv de traditionella medierna som ”vinnare” vad gäller kommunikation under valrörelsen och skrev:

”De har närmat sig det nya medielandskapet med en nyfikenhet om hur det kan förbättra deras uppdrag som jag önskar varje partiorganisation och företag skulle göra.”

Anders Mildner lyssnar på publikfråga. Foto: Björn Falkevik

Debatten på JMK utgick från Anders Mildners essä ur ”Vad väntar runt hörnet?”. Anders inledde med en fin summering av sin text och gav en bild av journalistrollens stora utveckling. De olika konturerna, från att ha varit illa ansedda till framväxandet av en funktion som den tredje statsmakten – med bärande nyckelord som grävande, granskande och undersökande. Att bilden av den undersökande och granskande reportern är synonymt med journalisten med stort J – ingen tänker på t.ex. nöjesjournalistik.  Vad har händer då med den journalistiska ideologin. Vad är en journalist idag nu när delar av det som tidigare gjordes görs både bättre och snabbare av det kollektiva filtret som våra nätverk och deras nätverk är för oss, undrar Anders stillsamt under sin dragning.

Detta blir ju kanske en mer utmanande tanke än jag först insåg, om det är som Anders skriver i sin text: ”När man läser om journalistutbildningens historia är det omöjligt att inte slås av hur närvarande den konstnärliga auran är i synen på vårt yrke. Journalistik betraktas ofta som ett jobb som kräver en medfödd talang. Underförstått vilar synsättet att inte vem som helst kan lära sig att bli journalist……”Ett kall att förändra samhället. Ett kall att avslöja missförhållanden, vara medborgarnas språkrör, att vilja och våga ställa makten mot väggen ”. Med det som utgångspunkt kan ju Anders fråga ”För vem är det viktigt att behålla titeln?” säkerligen utmana. Detta trots att han slår fast mer än en gång under sin dragning ”men det betyder inte att man inte behöver journalistiskt innehåll – bara att den journalistiska rollen måste förändras”.

Emanuel Karlsten som själv tillhör de journalister som ständigt ställer sig de här frågorna fångar upp stämningen efter Anders Mildners inlägg.

Publiken bestod av dels morgondagens journalister dels erfarna kollegor – och via tweets under #journalistroll visste vi redan att det funnits upprörda viskningar längst bak i lokalen under inledningen. Ordet lämnas över till panelen och Helena Giertta chefredaktör för Journalisten börjar. När Helena först får ordet kippar hon nästan efter luft av … frustration. Eller ilska jag vet inte säkert. Hon är helt klart provocerad av de frågor vi just hört ställas. Ochmig plötsligt känns det som om vi är delaktiga i en intern diskussion på en redaktion så som jag föreställer mig att det såg ut 2007 när Facebook kom eller kanske 1996 när webben blev allmängods. Men inte nu år 2011. Inte nu när det finns så mycket klokskap inom kåren. Ni har inte tid tänker jag.

Anders refererar för övrigt  i sin text till hur det var  för 15 år sedan: ”en yrkesgrupp som dagligen sysslade med att ifrågasätta andra kunde inte tåla att själv bli ifrågasatt” och när kritiken dök upp så var: ”Ingen var beredd på den sortens diskussion och svaren blev därefter: attack istället för samtal, försvar istället för analys.”

Det var exakt vad som hände på JMK. Jag hade förväntat mig ett spännande samtal. Olika smarta analyser av medielandskapets utveckling och påverkan på den egna rollen. Många spännande perspektiv. En vilja att stöta och blöta de olika resonemangen. Ett nyfiket spanande för att tillsammans försöka kunna se runt hörnet. Åtminstone prata om journalistrollens förändring.

Istället hände något med hela debatten efter de inledande kommentarerna. Sigurd Allern ville slå död på några av de digitala profeternas myter och drog siffror från den kinesiska tidningsindustrin. Framför allt låg mycket fokus på den efterföljande debatten på sändare – mottagare . Och annat som fastnade var att man når inte ut med journalistik via Facebook, att sociala medier inte är massmedier utan 1 till 1 kommunikation och att plattformarna inte är trovärdiga ….

Torbjörn von Krogh, Malin Crona, Helena Giertta, Fredrik Strömberg, Sigurd Allern och Anders Mildner under panelsamtalet. Foto: Björn Falkevik.

Kanske var det debattformen och skrivbordet de satt på rad bakom som gjorde att all spänst i debatten försvann. Övriga paneldeltagare som Fredrik Strömberg creative director på Bonnier Tidskrifter Digitala Medier och Malin Crona, publikredaktör Ekot försökte så gott de kunde men de hade ingen chans. De visste nog inte i vilken ände de skulle börja för att försöka vända debatten på de korta stunder till kommentarer som fanns. Fredrik har skrivit en underbar text om vad  debatten kom att handla om till hans förvåning.

Det blev uppenbart att det finns en milsvid klyfta mellan de journalister som bara ser sociala medier som ytterligare kommunikationskanaler för dialog med läsarna (extremt instrumentellt och ofta rent teknikfokuserat) och de som anar att det nya sättet att kollektivt bygga en samhällsbild leder till något nytt – till stora delar ännu odefinierat. Dvs den milsvida klyftan mellan de som ofta upprepar: Inget är nytt – det har vi gjort förr, det har vi alltid gjort på redaktionerna och de liknande Anders, Fredrik och Malin som talar om nya röster i kommentarers kommentarer.

Helena skriver dagen efter debatten under rubriken ”Nätet gör journalistiken bättre”:

”Läsaren/tittaren/lyssnaren har så länge jag verkat, stått i fokus för journalister. Förut pratade man med dem i telefon, stötte på dem på gatan eller på ett kafé, fick insändare eller kanske ett brev. I dag finns vår publik mycket mer lättåtkomlig både via nätet och på traditionellt sätt.//Det gör journalistjobbet bättre. Vi kan snabbare få respons på vårt arbete och får många fler tips och idéer om vad vi ska göra journalistik på.//Vår roll är alltså inte i upplösning utan tvärtom har vi bättre förutsättningar än någonsin, tack var den nya tekniken.”

Perspektivet av att det är intet nytt under solen (förutom lite teknik då) återkommer längre ner:

”Själva utgångspunkten för en journalist är att lyssna på sina läsare/lyssnare/tittare. Och det var så, långt innan Wikileaks och nätets framväxt.”

Fredrik har lyft någon av de positiva kommentarerna som kom från publiken jag väljer lyfta det som gör den här debatten än mer sorglig. Det faktum att det bland journaliststudenter inte alls är givet att Anders perspektiv är levande eller möjliga att relatera till.  Nej, det kan lika gärna ofta vara det perspektiv vi också fick  höra under debatten: att nätet är trams och där fotbollsspelare som petar sig i näsan är exempel på vad människor använder sociala mediers kraft till.

Ja de kommentarerna finns lika ofta bland de unga. De som inte vuxit upp i en skola som naturligt integrerat nätet i kunskapsinhämtning, där sociala medier oftast är synonymt med roliga tjänster för privat kommunikation och underhållning, som valt en utbildning med den klassiska grävande journalisten som förebild. Det är samma mekanism som när jag sågas längs fotknölarna av lärarstudenter som helst vill dra ut nätsladden och stänga klassrumsdörren för att  få bli de kungar i klassrummet de själva mött under sin skoltid. Eller reklamstudenterna som säger vilja producera dyra reklamfilmer och stortavlor , de är grymt ointresserade av direktkommunikation mellan konsumenter och företag.

Vi vet att det inte handlar om ålder – det handlar om förhållningssätt. Men just där på JMK blev jag extra ledsen för det perspektivet. För vem tar debatten, samtalen med dem om vad nätet faktiskt kan bidra till journalistens uppdrag. Kommer studenterna höra av sig till Anders eller nappa på Malins uppmaning att delge sina tankar och perspektiv i bloggen Journalistik 3.0 -Medieormen ömsar skinn?

Malin Crona bjuder in till kommentarer på Journalistik 3.0.  Foto: Björn Falkevik

Det finns så mycket i Anders text som jag så gärna hört dessa proffs och studenter på plats diskutera. De olika digitala kompetensnivåerna blir ett allt större problem. Digitala maktstrukturer hinner bildas och plötsligt är det inte givet att ”allas ord väger lika tungt” som Anders skriver. Jag hade också velat fördjupa mig i det som skrivs om ”…skillnaden mellan en journalist och en icke-journalist blir allt mindre. När alla blir sina egna medier skapar vi alltså en hittills oanad kunskapsresurs, men vi löser också upp alla tänkbara roller.” Ja vi har alla våra publiceringsplattformar och det är ett ständigt pågående samtal. Vi skildrar vår samtid men vi har inget ansvar för att skildra det vi möter på varje torg. Vad händer med den där skillnaden i ansvar. Är det kanske kärnan i en journalistisk produkt. Fredrik var inne på det här och menade att skillnaden är uppsåt – och hur journalistik är världens sämst marknadsförda produkt. Ni ser här finns det spännande saker att fördjupa sig i…

Sigurd Allens slutord summerar det defensiva som förekom under seminariet. Ingen av de sk  digitalprofeterna på plats talade om att berättelsen var död. Tvärtom.

Med vemod minns jag 91-92 som student och tillhörande den allra första kullen på Medie-och kommunikationsvetenskapen på JMK. Det var en  fängslande tid. Nätet bubblade framför oss och vi visste att den yrkesbana vi valt skulle bli precis så här spännande som den blev. Vi ville förändras. Vill man inte det idag undrar jag efter seminariet. Är man fast i identiteten istället för i det man vill åstadkomma?

Jag hoppas Anders fortsätter ställa sina stillsamma frågor. Det behövs uppenbarligen lika mycket idag som för 15 år sedan. Tack Anders och tack alla andra journalister som idag delar och bidrar till att de här frågorna är levande. Alla ni som idag vrider och vänder, funderar och hittar nya vägar. Det är i grunden gemensamma processer vi alla har mycket att lära av.

Uppdaterat 5: Diskussionen om journalistrollen har sannerligen varit levande och intensiv ända sedan detta seminarium. Även på Journalisten där Helena Giertta inte verkar vara så intresserad av att lyfta fram fler perspektiv, här finns en krönika som ej släppts igenom på tidningen som berör journalistrollen. Paul Frigyes som sagt upp sig pa detta efter 10 års anställning berättar i DN om den utbredda röta som enligt honom finns på Journalisten. Det här kommer att bli intressant att följa. Och själv förbluffas jag över oförmåga att förstå sin samtid och att värna om gamla roller. Kan Helena Giertta vara kvar i sin roll som chefredaktör, är det förenligt med branschens utveckling och den kår hon representerar?

/Brit Stakston

Tidigare uppdateringar:

Uppdaterat 1: denna text hittade jag precis nu efter att jag skrivit mitt inlägg, skrivet som kommentar till seminarier av Torbjörn von Krogh som var moderator: Pöbel, publik, prosument – konsekvenser för och av journalistrollen.

Uppdaterat 2: Hittade också Pierre Anderssons text från seminariet med titeln Vem är journalist? Pierre ger en talande bild av hur han ser på sociala medier och vi kan läsa att han var lika förvånad som jag över Helena Gierttas reaktion.

Uppdaterat 3: Hur kan vi hitta en journalistroll 3.0? Mikael Zackrisson skriver om att Anders Mildner kommer att sända sin föreläsning lördagen den 5 februari kl 13.

Uppdaterat 4: Anders Mildner genomförde seminariet igen och här skriver Medievärlden om det fortsatta samtalet om journalistrollen.

Taggad som:
, , , , ,