Gästbloggare Andreas Wingren är en film- och fotbollsintresserad skåning som studerar på Informations- och PR-programmet i Sundsvall. Som en del av sin utbildning är han nu på en tio veckor lång praktik här på JMW. Tusen tack för din vistelse hos oss och det arbete du gjort – vi kommer att sakna dig och önskar dig stort lycka till!

/Brit och resten av gänget på JMW

Sociala medier får allt större utrymme i våra liv, något som mer eller mindre tvingat arbetsgivare och organisationer att på allvar börja förhålla sig gentemot de sociala medierna. Både vad gäller sin egen närvaro, men även sina anställda och kundernas närvaro i sociala medier. Brit Stakston skriver om att det är en angelägen fråga som ingen arbetsgivare, ingen verksamhet kan backa undan för längre. Men toppfotbollen, hur länge klarar den sig utan att tydligt förhålla sig till sociala medier? En fråga som är högst relevant, både för förbund och klubbar.

Klubbarna är inte dummare än att de insett potentialen med att synas på Facebook och Twitter. Stora internationella klubbar som AC Milan, Real Madrid och Arsenal finns till exempel alla på Twitter och Facebook. Även en del proffsfotbollspelare finns i de sociala medierna, de är dock ordentligt underrepresenterade sett till ration antal klubbar vs antal spelare. Bristen på tydliga riktlinjer från klubbar och förbund kring hur man ser på sociala medier är troligen en anledning till den skeva fördelningen.

En annan faktor är troligen att spelarna själv känner en viss nervositet eller ett visst obehag inför att överge sin skyddade tillvaro. De flesta lever i skyddade bostadskvarter, omgivna av höga murar och vakter. De träffar media i samband med matcher och när klubben vill att de ska träffa dem. De sociala medierna erbjuder spelarna en möjlighet att få direkt kontakt med en värld de lämnat bakom sig. Något som försätter spelarna med samma problematik som många andra noviser i sociala medier, nämligen var gränsen mellan privat och personligt går.

Ett lysande exempel på den här problematiken är Liverpools Ryan Babel. Efter en förlust mot Manchetser United twittrade Babel ”Och dom kallar honom en av de bästa domarna. Det är ett skämt” samtidigt som han länkade till en bild av domaren iklädd en Manchetser United tröja. Inte helt oväntat straffades Babel av det engelska fotbollsförbundet FA. FA valde sedan att varna spelare att använda sociala medier ”Deltagarna ska vara medvetna om att synpunkter som skrivs på sådana platser kan ses som offentliga kommentarer och om de anses vara olämpliga eller förolämpande kan det leda till disciplinära åtgärder”. En varning som i kontext med till exempel den engelska ligans domarnivå känns tragikomisk. Man har valt att tillåta hårt spel i ligan, något som bland annat lett till tacklingar av det här och det här slaget. Men uttalande på Twitter – DET ska resultera i disciplinära åtgärder. I sammanhanget ska självklart nämnas att det är osmidigt gjort av Babel, ett typsikt exempel på att inte förstå skillnaden mellan personligt och privat.

Även många klubbar och landslag saknar en tydlig förhållning gentemot sociala medier. Simon Bank skrev tidigare i år om att det svenska fotbollslandslaget förlagts med bloggförbud under landslagssamlingar. Det är vanligt att även klubbar avråder sina spelare från att vara verksamma inom de sociala medierna. Jag tror det beror på en rädsla att det egna (klubbens) varumärket kan försvagas. En fotbollsklubbs varumärke utgörs till stor del av spelarna man har i sin trupp. Cristiano Ronaldo sålde på tio månader en miljon Real Madrid-tröjor med Ronaldo tryckt på ryggen. Något som motsvarade en vinst på 100 miljoner euro för klubben.

När man läser dessa siffror förstår man spelarnas värde för klubbens varumärke. Men precis som arbetsplatser och organisationer tvingats anpassa sig och förhålla sig till sociala medier kan inte fotbollsklubbarna fortsätta leva i det förgångna i all evighet. De måste våga släppa på den gatekeeper aktiga kontrollen över spelarna och byta ut den mot en ömsesidig pålitlighet. Micco Grönholm skriver att allt fler verksamheter idag är en förlängning av medarbetarnas personliga varumärken. I fotbollen, och i annan proffsidrott, stämmer detta helt och hållet. När man värvar en ny spelare stärker man inte bara truppen, utan även varumärket.

• Varför då inte låta spelarna stärka sitt eget varumärke utanför klubbens officiella kanaler?
• Varför inte tillåta spelarna att bygga en mer personlig relation med fansen?

I mina ögon finns det inget bra svar på dessa frågor. Klubbarna skulle i förlängningen stärka relationen till sina fans genom att tillåta spelarna finnas och agera i de sociala medierna. De måste bara komma till insikten att total kontroll inte längre är den enda vägen till pengar. Genom att upprätta policys för sociala medier tror jag att både klubbar och spelare skulle börja känna sig bekvämare på den nya scenen och att detta skulle vara ett första steg mot att göra fotbollen socialare.

Tim O´Reillys begrepp Web 2.0 har etablerat sig på allvar, nu refererar vi till Politik 2.0, Enterprise 2.0 och Bibliotek 2.0 med lätthet. Visst är det väl på tiden att Fotboll 2.0 blir verklighet?

/Andreas Wingren

Sedan Kissie säger sig dela ut klistermärken för NSF har journalister hört av sig med många funderingar bla över hur viktiga dessa unga bloggare med många läsare är som förebilder för unga idag. Det direkta svaret är självklart att en läsare av en blogg blir inte nazist över en natt för att bloggskribenten delar ut klistermärken för ett nynazistiskt litet parti. Men jag hoppas händelsen gör föräldrar nyfiket intresserade av vad som lockar och intresserar på nätet istället för att bara avfärda det och oja sig. Samtal om detta kan vara bra utgångspunkter för t.ex. värderingsdiskussioner som är en del av föräldraskapet. I diskussionen efteråt har bloggandet i stort också kommit att diskuteras bla i Aktuellt där Alex Schulman utsedd till bloggpionjär fick tycka till om  ”modebloggandet”.

Livsstilsbloggandet  har verkligen blivit stort och finns idag inom alla åldrar. Se bara på det stora antalet så kallade mammabloggare eller sjukdomsbloggar för att inte tala om hur stort det politiska bloggandet blivit och den påverkanskraft det har.  Bloggandet som ventil, förebild och identitetsskapande under tonåren är också enkelt att förstå och undersökningar visar att det finns många unga kvinnliga bloggare.

Det stora antalet läsare som  just Kissie har beror nog på delvis andra saker. Hon speglar vår samtid, helt omedvetet, på ett fullkomligt skruvat, galet sätt och blir en gemensam referens att diskutera och tycka till om – där läsvärdet mest brukar refereras till av de unga läsarna  som att det helt enkelt bara är ”för dumt”, en slags freakshow. Kan kanske just nu jämföras med vad Solsidan är för de något äldre tv-tittarna (även om den samtidsskildringen är högst medveten producerad).

Vuxenvärldens oro som ibland märks över detta med det unga livstilsbloggandet som extremt själlöst och ytligt kan nog jämföras med den typen av oförståelse som alltid funnits mellan vuxna och unga vad gäller samtidsfenomen.  Det är likadant som den oro de vuxna en gång i tiden kände inför t.ex. James Dean och Beatles.

ANNONSERING I BLOGGOSFÄREN

I svallvågorna runt Kissie dök snart också diskussionen om annonseringen i bloggosfären upp. Nynazistiska värderingar och hot mot journalister är inte ageranden som några företag vill förknippas med. Annonsörerna drog sig också snabbt tillbaka och Hanna Dunér, SvD berör frågan idag om det parallellt med den ökade kundnärhet som uppnås i de sociala medierna också finns risker för företagen med marknadsföringen på dessa plattformar ”Eftersom mediebyråerna köper annonsplats i bloggnätverk, kan annonser i princip hamna på vilken blogg som helst.”

Kanske kan Kissiehändelsen och annonsavhoppen skapa ytterligare förståelse för samspelet mellan de ägda, köpta och förtjänade mediedelarna.

För visst annonserna kan ”hamna på vilken blogg som helst” som Hanna Dunér skrev genom de nätverk för internetannonsering som finns. Fördelen är att det går snabbt att åtgärda, upptäcks något som detta går det med några klick att lyfta ut annonsen. I takt med tiden finns ju också förståelsen för mediet i sig. Vi vet i allt större grad att det en bloggare säger och tycker står för dem själva och den vanlige läsaren särskiljer det med lätthet från annonsören. Men när det blir så grovt som i #Kissie vill nog många läsare se den viktiga markeringen från annonsören att man genast kliver bort från det sammanhanget och inte ”medfinansierar” den typen av åsikter eller beteenden som en annons kan upplevas som.

Kanske kan den här händelsen göra företagen till bättre köpare vad gäller de köpta medierna inom de sociala medierna. Att de skaffar sig kunskap om vad det betyder när de lovas att nå de ”bästa webbplatserna i ett annonsnätverk”. Kanske kommer de nu vilja skaffa sig djupare förståelse för vad dessa sajt- eller affialiatenätverk egentligen erbjuder för utrymme, så att de följer upp och ser den kontext som deras marknadsföring hamnar i. Förr i tiden hade de flesta medieköpare en hyfsad grundkunskap om de medieval som gjordes. Köpte man utrymme i tidningar så hade man säkerligen åtminstone bläddrat igenom och läst delar av dem oavsett om det handlar om Veckorevyn eller Café. Exakt den grundläggande kunskapen tror jag idag  företagen inte skaffat sig vad gäller den köpta mediekakan inom sociala mediesfären vilket är synd. Det är för värdefullt att enbart överlämna till sina rådgivare. Det är en ny marknad och vi lär oss alla på resans väg. Annonser är dessutom ett förbaskat trist sätt att närma sig det nya medielandskapet när det är så fyllt av möjligheter att göra så mycket mer.

ÄGDA OCH FÖRTJÄNADE MEDIER VIKTIGAST

Det stora värdet i de sociala medierna för ett företag är att börja med att lägga resurser på att säkra den egna närvaron i de sociala medierna. Att de ser till att de egna ägda medieplattformanarna utökas med aktiva och levande Facebooksidor eller twitterkonton. Vilket i sin tur ökar förutsättningarna att de kan bli en aktiv och levande del inom den förtjänade mediedelen vilket kommer att märkas i andras bloggar, antal kommentarer på Facebooksidor etc.

Lusten att nå ut i de sociala medierna 2011 och möta sina kunder kan ju bestå av så mycket mer än trist köp av annonser i Facebook eller i en blogg som Kissies bara för att de sociala medierna nu blivit ett upplevt måste i mediemixen. Det är ju att ta med sig gammalt tänk.

/Brit Stakston

Uppdaterat: Kissie medverkar i SVT Debatt och här finns även  eftersnacket i SVT Debatt.