Dags för Fotboll 2.0 av Andreas Wingren

Tidigare Medarbetare 25 mars, 2011
Kategorier:
Blogg, Sociala medier

Gästbloggare Andreas Wingren är en film- och fotbollsintresserad skåning som studerar på Informations- och PR-programmet i Sundsvall. Som en del av sin utbildning är han nu på en tio veckor lång praktik här på JMW. Tusen tack för din vistelse hos oss och det arbete du gjort – vi kommer att sakna dig och önskar dig stort lycka till!

/Brit och resten av gänget på JMW

Sociala medier får allt större utrymme i våra liv, något som mer eller mindre tvingat arbetsgivare och organisationer att på allvar börja förhålla sig gentemot de sociala medierna. Både vad gäller sin egen närvaro, men även sina anställda och kundernas närvaro i sociala medier. Brit Stakston skriver om att det är en angelägen fråga som ingen arbetsgivare, ingen verksamhet kan backa undan för längre. Men toppfotbollen, hur länge klarar den sig utan att tydligt förhålla sig till sociala medier? En fråga som är högst relevant, både för förbund och klubbar.

Klubbarna är inte dummare än att de insett potentialen med att synas på Facebook och Twitter. Stora internationella klubbar som AC Milan, Real Madrid och Arsenal finns till exempel alla på Twitter och Facebook. Även en del proffsfotbollspelare finns i de sociala medierna, de är dock ordentligt underrepresenterade sett till ration antal klubbar vs antal spelare. Bristen på tydliga riktlinjer från klubbar och förbund kring hur man ser på sociala medier är troligen en anledning till den skeva fördelningen.

En annan faktor är troligen att spelarna själv känner en viss nervositet eller ett visst obehag inför att överge sin skyddade tillvaro. De flesta lever i skyddade bostadskvarter, omgivna av höga murar och vakter. De träffar media i samband med matcher och när klubben vill att de ska träffa dem. De sociala medierna erbjuder spelarna en möjlighet att få direkt kontakt med en värld de lämnat bakom sig. Något som försätter spelarna med samma problematik som många andra noviser i sociala medier, nämligen var gränsen mellan privat och personligt går.

Ett lysande exempel på den här problematiken är Liverpools Ryan Babel. Efter en förlust mot Manchetser United twittrade Babel ”Och dom kallar honom en av de bästa domarna. Det är ett skämt” samtidigt som han länkade till en bild av domaren iklädd en Manchetser United tröja. Inte helt oväntat straffades Babel av det engelska fotbollsförbundet FA. FA valde sedan att varna spelare att använda sociala medier ”Deltagarna ska vara medvetna om att synpunkter som skrivs på sådana platser kan ses som offentliga kommentarer och om de anses vara olämpliga eller förolämpande kan det leda till disciplinära åtgärder”. En varning som i kontext med till exempel den engelska ligans domarnivå känns tragikomisk. Man har valt att tillåta hårt spel i ligan, något som bland annat lett till tacklingar av det här och det här slaget. Men uttalande på Twitter – DET ska resultera i disciplinära åtgärder. I sammanhanget ska självklart nämnas att det är osmidigt gjort av Babel, ett typsikt exempel på att inte förstå skillnaden mellan personligt och privat.

Även många klubbar och landslag saknar en tydlig förhållning gentemot sociala medier. Simon Bank skrev tidigare i år om att det svenska fotbollslandslaget förlagts med bloggförbud under landslagssamlingar. Det är vanligt att även klubbar avråder sina spelare från att vara verksamma inom de sociala medierna. Jag tror det beror på en rädsla att det egna (klubbens) varumärket kan försvagas. En fotbollsklubbs varumärke utgörs till stor del av spelarna man har i sin trupp. Cristiano Ronaldo sålde på tio månader en miljon Real Madrid-tröjor med Ronaldo tryckt på ryggen. Något som motsvarade en vinst på 100 miljoner euro för klubben.

När man läser dessa siffror förstår man spelarnas värde för klubbens varumärke. Men precis som arbetsplatser och organisationer tvingats anpassa sig och förhålla sig till sociala medier kan inte fotbollsklubbarna fortsätta leva i det förgångna i all evighet. De måste våga släppa på den gatekeeper aktiga kontrollen över spelarna och byta ut den mot en ömsesidig pålitlighet. Micco Grönholm skriver att allt fler verksamheter idag är en förlängning av medarbetarnas personliga varumärken. I fotbollen, och i annan proffsidrott, stämmer detta helt och hållet. När man värvar en ny spelare stärker man inte bara truppen, utan även varumärket.

  • Varför då inte låta spelarna stärka sitt eget varumärke utanför klubbens officiella kanaler?
  • Varför inte tillåta spelarna att bygga en mer personlig relation med fansen?

I mina ögon finns det inget bra svar på dessa frågor. Klubbarna skulle i förlängningen stärka relationen till sina fans genom att tillåta spelarna finnas och agera i de sociala medierna. De måste bara komma till insikten att total kontroll inte längre är den enda vägen till pengar. Genom att upprätta policys för sociala medier tror jag att både klubbar och spelare skulle börja känna sig bekvämare på den nya scenen och att detta skulle vara ett första steg mot att göra fotbollen socialare.

Tim O´Reillys begrepp Web 2.0 har etablerat sig på allvar, nu refererar vi till Politik 2.0, Enterprise 2.0 och Bibliotek 2.0 med lätthet. Visst är det väl på tiden att Fotboll 2.0 blir verklighet?

/Andreas Wingren