BEFRIAD ZON: Vad händer med internetdebatten?

Tidigare Medarbetare 03 augusti, 2011
Kategorier:
Blogg, Sociala medier

Försöker formulera mina egna konsekvensanalyser av vad som händer nu när nätet i så stor utsträckning faktiskt har normaliserats i vår vardag. Det kommer att förändra min egen och många andras branscher totalt. Igen. Precis som det gjorde 2007 när Facebook kom. Älskar brytningsskeden när det är dags för de nya stegen. Det finns så många tankar att landa. Är inte helt färdig än i alla led. Men Svenska Dagbladet tvingar ut mig på banan redan nu med sin artikelserie som de valt att kalla  Brottsplats Facebook.

Innan jag kritiserar Svenska Dagbladets vinkel i sin artikelserie om Facebook som arena för allt möjligt läskigt finns det två parallella skeenden här som vi kan ta med oss in i analysen. Artikelserien blir sedan ett levande exempel på de båda rörelser jag sett hända under våren:

ENKLARE ATT GÅ PÅ VÄLBEKANTA VÄGAR

1. Det första perspektivet är att vid sidan av det breda mainstreamanvändande av nätet som nu implementeras på nya sätt inom de flesta verksamheter i Sverige, så återvänder vissa till gamla sätt att göra saker på. Jag tror det är en naturlig tillfällig tillbakagång. Men vi kan lära av den. För här ligger också en del av framtidsutmaningarna.

Det har varit mycket tydligt att man hos många aktörer aktivt släpper eller väljer bort delar av digitaliseringen. Man står plötsligt vid ett vägskäl och många väljer att vika in tillbaks in på gamla välbekanta vägar. Säkerligen för att digitaliseringen av deras verksamhet inte gett dem det de tänkt. Även om det ofta beror på fel mål från början så är det ändå ett faktum att hantera.

Kanske var det också så att dessa verksamheter inte alls var mogna. Kanske arbetade de inte med den interna breda förankringen som är nödvändig för framgång. Det kanske till och med är så att vi människor inte klarar av den här förändringen på såpass kort tid. För det är ytterst frågan om förhållningssätt till sin omgivning som nu verkligen visar sig också kräver nya sätt att arbeta och delvis tänka. De kanske också bara valde att avstå från en naturlig utveckling just nu. Vilket är ett samtidstecken att beakta och samtidigt se allt det stora förändringsarbetet som sker på andra håll.

EXPERTER VILL VARA EXPERTER

2. Det andra intressanta perspektivet som måste lyftas in här är vad som händer hos oss internetentusiaster när det ovanstående händer. Ni vet vi som är störst, bäst och smartast för vi har minsann haft twitterkonton längst. Och varit på Facebook först och alltid ska komma med de smartaste analyserna. Först.

Men ärligt talat de riktigt spännande analyserna, diskussionerna och utvecklingsstegen sker inte längre bland oss internetentusiaster. Nej de händer där mainstreamanvändandet sker och i de verksamheter som berörs, för de kan detaljfrågorna och det är dem vi är ute efter nu.  Vi själva tenderar nu att agera precis som de traditionella strukturer vi kämpat mot. Vi vill så gärna, så gärna ha våra expertroller kvar. Och då är det enkelt att rida på den våg av svartmålning som medierna, i det här fallet Svenska Dagbladet ger. Och så blir det en fin liten ständig dans mellan journalisten och experten. En dans vi måste sluta gilla så mycket. Verkligheten ser varken ut som den icke-påläste journalisten ser den eller den över-påläste experten alltid beskriver den som.

I VERKLIGHETEN GÖRS SAKER

Svenska Dagbladet  borde med artikelserien ”Brottsplats Facebook”  också bevakat, analyserat och i detalj ifrågasatt hur implementeringen av nätstrategier ser ut. Särskilt angeläget hos offentliga aktörer.  Det finns så många aktiva och angelägna ställningstaganden att göra och som bör granskas. Inte bara välja vinkeln att nätet är som en demon utom vår kontroll där all brottslighet sker och att alla ansvariga står helt handfallna inför nätet (när man vet att så inte är fallet).

Artikelserien i Svenska Dagbladet borde om de levt som de själva i sin egen journalistik predikat de senaste åren,  följt, analyserat och  på djupet önskat förstå både internets möjligheter och hot för polisarbetet. De borde också varit intresserade av att  följa och kritisera implementeringsarbetet hos polisen när nu ett sådant faktiskt finns påbörjat och som de i sitt eget researchearbete hittat. Och ha en god koll på hur eller om polisen arbetat med nätet sedan tidigare. Hur gör polisen för att inte bara övervaka dolt utan så att människor också vet att de finns på nätet  synligt och andra angelägna frågor. Vi har ju ändå haft en webb sedan 1996. Delar av detta är knappast nya frågor men i SvDs artiklar lämnas dessa perspektiv hittills helt utanför.

SvD borde självklart nyanserat lyfta alla de viktiga frågor som finns kopplade mellan nätbeteenden och brottslighet. Och kanske också våga ifrågasätta om de intervjuade poliserna här möjligtvis också faktiskt har en alldeles egen agenda med att vilja ha mer pengar. Det kanske blev en perfekt kombo. Enstaka polisers lobbyarbetet för mer pengar till sin myndighet och SvD som virvlar upp än mer näträdsla.

Här finns det hur som helst massor av fler viktiga perspektiv att addera och bygga artiklar runt än de vinklar som hittills getts. De perspektiv som vill driva på näträdslor är särskilt angelägna att ta ansvar för efter den nätdebatt som följt på Norgehändelserna. Svartmålningen av nätet som en brottsplats gagnar ingen och när den inte ens är helt representativ för hur poliskåren ser på nätet enligt min uppfattning efter att ha mött hundratals chefer inom poliskåren.* De jag mött talar och arbetar aktivt med patrullering på nätet, att vara förebyggande och synliga även där. Finns massor av lyckade och mindre lyckade Facebooksidor som polismyndigheter har startat upp och de kliver just in på nätet med en gedigen nationell strategi som resurs.  Johan Ljunggren som samordnare för sociala medier polismyndigheten i Stockholms län är ett exempel på någon som aktivt valt att gå vidare med den nationella strategin och utformat en egen handlingsplan. Jag vet sedan tidigare att Gotlandspolisen också är mycket aktiva och gör saker som vore grymt intressant att närma sig journalistiskt.

Artikeln hos SvD med rubriken ”Polisen står handfallen inför brotten på nätet” var anmärkningsvärt  grund och hade en uppenbar tes som skulle drivas. Den om nätet som orsaken till allt ont. Uppbackat av poliser som får uttala sig om att de inte hinner bevaka nätet trots att det i samma artikel står ”Nästan all brottslighet går numera att härleda till Facebook. Men vi är inte rustade för den här utvecklingen, den digitala världen har sprungit ifrån oss.” Men kan inte den intervjuade polisen i chefsbefattning beställa dessa datorersom behövs och har han inte läst den nationella strategin och de viktiga frågorna som lyfts där. Men det är klart om artikeln bara ville visa handfallenheten inför allt det läskiga fick de med ett bra slutcitat…

Uppföljande artiklar har t.ex. varit ”Alla finns på Facebook men inte vi”. Där möter vi några av de poliser som syns på nätet och här snuddas det i och för sig vid några av de intressanta perspektiven runt ett sociala medieanvändande av poliser bland annat det faktum att det finns så olika strategier inom de olika polismyndigheterna vilket journalisten borde kunnat ställa x antal kritiskt frågor runt.

En av de intervjuade är Peter Ågren, kallad IG-chefen på Twitter, chef för ingripandesektionen på Södermalmspolisen.  Peter använder jag ofta som case bland annat för det han själv refererar till i artikeln nämligen sina förkortningar och interna polisspråkbruk. Han använder ofta en intern jargong och jag brukar resonera med honom som utgångspunkt om detta med att fundera över användandet av förkortningar som IG-chefen, bus eller PP. Gör de en verksamhet mer öppen och tillgänglig eller inte. Balansen mellan begripglighet och intern jargong är exempel på frågor som alltid är intressanta att diskutera.

En annan artikel i serien berättar om vilka de vanligaste Facebook-brotten är. Här vill man ju i detalj veta vad som görs! Och man vill veta hur sånt här har hanterats sedan nätet funnits, för sanningen är väl att hot alltid förekommit, arenorna förflyttar sig alltid. Både de digitala och de analoga.

Jag hoppas verkligen att de kommande artiklarna blir mer nyanserade  utan en så tydlig vilja att ge internet en egen levande hotfull kraft. I de flesta verksamheter finns det idag de som redan vet att nätet är en förlängning av verkligheten. Hitta dem, låt dem komma till tals, ifrågasätt om så behövs men måla inte i förväg upp en bestämd bild.

Det handlar oftast om en enda sak idag för att komma i mål med digitala strategier. Internt förankringsarbete. Vilket ska drivas på och ifrågasättas när det inte sker. Och granskas med en djup förståelse för nätets mekanismer. Men näträdslorna och handfallenhet inför nätet behöver vi inte längre automatiskt måla upp på det sätt Svenska Dagbladet gjort med sin artikelserie. Men det är typiskt för var nätdebatten befinner sig. Mitt i väldigt stora pendelsvängningar. Var tror du pendeln stannar i höst?

/Brit Stakston

*Har föreläst för Rikspolisstyrelsens i samband med den heldagskonferens de genomförde inom ramen för sitt förankringsarbete av deras nationella sociala mediestrategi under våren 2011. Är därmed i detalj inläst på den trots att den ännu inte är officiellt antagen (dvs underskriven) och har i samband med detta mött hundratalet polischefer och vet hur de ser på detta med sociala medier.

Detta har gett mig insyn i dels vilket stort internt arbete de gjort dels vet jag i detalj vilka kritiska frågeställningar som sociala medier innebär för polisarbetet och vilka vore oerhört intressanta att få en journalistisk granskning av.

Rikspolisstyrelsen är i övrigt inte kunder till JMW, då hade jag i enlighet med vår policy ej bloggat eller kommenterat detta.