I den intensiva debatt runt tidningarnas kommentarsfält som råder har jag nu i SvDs bloggstafett fått följande fråga från Björn Hedensjö, DN.

Är det viktigt att samtal om artiklar förs i kommentarsfält hos tidningarna, eller räcker de sociala medierna?

Det korta svaret på den första delen av frågan är enkel  ”Ja, självklart är det viktigt att samtal förs i kommentarsfält hos tidningarna”. Om inte medier är öppna så dödas incitament för andra att vara öppna. Men…något måste göras. Vi läsare vill inte heller ha det som det ser ut nu i många av tidningarnas kommentarsfält.

Den andra delen av frågan, den om det räcker med de sociala medierna, är egentligen mest en intern mediefråga. Det bygger ytterst på journalistisk ambition. Vi läsare kommer hitta våra egna vägar och gör det redan idag. Samhällsdiskussionerna flödar i en mängd plattformar. Den frågan tidningarna ska ställa sig är om de ens kommer att vara relevanta som nyhetsflöden om de väljer att förminska möjligheten att kommentera och ordnar så det blir tyst i kommentarsfälten. Kommer människor att tycka att det är relevant med tidningar där det inte finns platser att vara medskapare som läsare? Mitt svar är nej. En tidning som på riktigt vill vara den tredje statsmakten i en digital samtid bör omfamna teknikens möjlighet att fullfölja det uppdraget. Det är faktiskt det kommentarsfälten handlar om. Medskapande kan styra bort från de destruktiva krafterna. Jag önskar att vi vände på det hela och diskuterade demokrati  mer än hat. Har inte pressen om någon ett ansvar att vara öppenhetens försvarare?

Mycket klokt har sagts i debatten runt kommentarsfälten och framför allt har vi genom debatten kunnat ta del av många konstruktiva förslag på lösningar och även redan implementerade sådana. Det behöver inte gå så långt som till att stänga av kommentarsfälten. DN har väljer att göra det tillfälligt och Björn Hedensjö berättar varför i sitt stafettinlägg. Det finns mycket att läsa i debatten som pekar på andra vägar än kommentarsregistrering  kopplade till identiteter.  Anders Mildner skriver klokt om hur den goda läsarkontakten kan se ut.  Inlägg som inte leder in på så den svåra vägen av godtycklighet som en förhandsmoderering ytterst kan innebära, för vad är egentligen ”god ton” kan jag inte låta bli att undra. Vi finner också chefredaktörer som argumenterar för varför de valt anonyma artikelkommentarer och varför anonymitet måste skyddas.

Jag ser positivt på den här levande diskussionen trots min djupa aversion mot de ständiga talen om näthat. Ogillar nämligen genomslaget det får. Ogillar bilden av nätet som ett fullständigt okontrollerbart digitalt monster. När sanningen är att det är människor.  Vi. Du och jag som agerar.  Även i kommentarsfälten.

Grundproblemet för tidningarna inte är hatet på nätet utan att det ofta saknats en publicistisk idé runt kommentarsfälten och läsarmedverkan.  Vi läsare välkomnar också en utveckling för vi ogillar ofta de ändlös ”arga lappen” diskussioner som förs bland kommentarerna. Men de levande samhällsdiskussionerna vill vi ha. Även på tidningsplattformar. Säkerligen vill många fler läsare delta men gör inte på grund av den ton som finns och skräms av samhällsomstörtande krafter till grova personpåhopp och fula ord. Och när de tystnar skadas ju också yttrandefriheten. Och demokratibygget. Delar av utvecklingen är ett eget ansvar som läsare, att agera som medmänniska eller för att ge uttryck för saker jag engagerar mig i. Också. Under hela förra årets valrörelse var inte bara journalisterna frånvarande i kommentarsfälten. Så även politikerna.

Det är positivt att det nu vrids och vänds på alla perspektiv och att chefredaktörerna själva deltar livligt i diskussionen. Och även om jag tycker att det är vansinnigt kortsiktigt och korkat av Aftonbladet att kräva en Facebookinloggning för kommenterande så gillar jag argumenterandet runt det hela som förs  av Jan Helin. Personligen tycker jag nämligen att Aftonbladet val mest är ett sätt att döda diskussionen, där man inte fokuserar på att se värdet i att arbeta journalistiskt med kommenterandet men trots det försöker pumpa det bästa ur dem, nämligen trafiken tillbaks från Facebook eftersom jag tvingas gödsla min vägg med allt mitt kommenterande (som också Facebook får koll på). Sen oavsett hur utbrett Facebookanvändandet är i Sverige idag så är det inte bra att det krävs att jag har ett Facebook-konto för att kommentera. Och vad händer den dagen Facebook inte finns?

Goda exempel på alternativ som synts i debatten är många. Ett exempel är Norrans kompletterande av läsardialogen genom sin e-red. En öppen kanal till nyhetsdesken med direktpublicering som är tillgänglig klockan 06-23. Hur de sett att en redaktör som deltar i samtalet med bild och namn leder till samtal, väldigt lika de som sker via andra kanal, bör varje redaktion fundera över och se vad som har kommit ur de samtalen. Medskapandet blir centralt här och visar att de tar läsarna på allvar. Redaktionen bemöts – oftast och klart oftare än i kommentarsfälten – med respekt. Eller enkla saker som hur Dalarnas Tidning, DT, överfört det vanliga insändarhanterandet till den digitala arenan med ett online-formulär.  Man har alltid via insändare kunnat vara anonym bara man angett sitt namn till redaktionen, det är obegripligt att det inte med automatik varit så online på alla tidningar sedan webben kom.

Debatten om läsarkommentarer är samtidstypisk för var vi befinner oss nu utvecklingsmässigt till webben. I mina mer svarta stunder kan jag se det stora fokuset på näthatet eller rop på att sociala medier måste stängas av som tecken på en osunt stor skepsis mot nätet. Det finns verkligen vindar som blåser just nu som vi måste hålla koll på, orka ta debatten igen, så de inte utvecklar sig till stormar som gör att man sveps bakåt. Samtidigt som vi inte får vara internetromantiker som onyanserat skriker om informationsfrihetsabsolutism. Igen ett typexempel på att det är gråzonerna vi måste våga och vilja diskutera. Hur det analoga och digitala kan fogas samman.  Två allvarliga tänkbara effekter jag ser, när allt handlar om hatet, är hur tidningarnas vägval påverkar dels hur andra anammar digitaliseringen för sin verksamhetsutveckling dels i förlängningen hur det påverkar källskyddet och journalisters kunskap.

Jag vet att ropen om näthat och införandet av stängda kommentarsfält, för så uppfattas det utifrån när man inte sätter sig in i detaljer, kommer att påverka andra aktörer som precis står på tröskeln till nya former av dialog med såväl medborgare, anställda och kunder. Jag tänker på myndigheter, kommuner och företag.  Hur kommer de välja att agera när inte ens tredje statsmakten vill eller har kunnat ta i den här frågan på ett konstruktivt sätt? Den andra frågan handlar om källskyddet parallellt med teknisk utveckling. I förlängningen undrar jag om det inte kan få den effekten att om journalisterna signalerar en sådan valhänthet inför nätet kommer då källorna att lita på att de journalister de vänder sig till har koll på läget. Med stängda kommentarsfält och journalister som inte deltar i samtal online kommer man som källa känna förtroende nog för att vända sig till dem? Och hur ska vi kunna lita på att journalister ens kan bedöma källor online om de inte är en levande del av dessa samtal? Särskilt i skarpa nyhetslägen.

Vi måste helt enkelt sluta fokusera på näthatet. Vända på det istället. Diskutera nätets roll i en demokrati och vad läsarkommenterandet skulle kunna fylla för funktion där.  Och hitta vägar ur det träsk vi hamnat i nu om läsarkommentarerna. Det handlar inte om ”näthat”. Utan om nätdemokrati.

Min fråga till Peter Franke, chefredaktör Värmlands Folkblad, som stängt sina kommentarsfält blir, hur ser du att  din uppgift som tredje statsmakt gynnas av ert val att stänga kommentarsfälten?

/Brit Stakston