Ajour är inte en journalistisk revolution

Tidigare Medarbetare 07 november, 2011
Kategorier:
Sociala medier

INNEHÅLL: (uppdaterat för läsbarheten med en innehållsförteckning)

  1. Inledning
  2. Några av de reaktioner som funnits efter lanseringen
  3. Några grundares ambitioner summerade (summeras som en strid mot journalister, mot journalistik och mot okunniga experter)
  4. Trulig tonåring
  5. Innehållet då? Tre exempel
  6. YouTube-journalistik och vardagsberättelser
  7. Hurra för att våga prova!

Uppdaterat: Här finns ett kortare exempel på min kritik ”YouTube-journalistik och läsarfeedback” samt en uppföljande post om Öppenhet 2.0 efter diskussionsnivån runt min bloggpos om Ajour.

INLEDNING

Förra veckan levererade Ajour ännu ett exempel på klickjournalistik av brittisk tabloidkaraktär. Och det är dags att konstatera nu.  #dendärnyagrejen är inte den journalistiska revolution det lanserats som. Ajour är idag i bästa fall ett bloggkollektiv. Och som sådant kan det säkert fungera väl med de kunniga skribenter som ingår och om fler profiler som Alex Schulman svänger sitt socialamedietrollspö över sajten.

Men inför diskussionen om Ajour på Publicistklubben  kan det vara intressant att titt närmare på vad den där hypen som sakta men säkert byggdes upp veckorna före lanseringen egentligen innehöll och varför det hittills varit ett platt fall enligt mig.

NÅGRA REAKTIONER

Andreas Ekström skrev utmärkt om underleveransen redan dagen efter lansering.  Gert Frost funderade nyfiket över glesbygdsberättelsernas möjligheter på en nyhetssajt som denna men konstaterade besviket att det var samma saker som stod i kvällspress som fanns att hitta på Ajour. Han reagerade över de ”rockstjärneliknande bilderna” och hoppades att ”det är budskapet de producerar som ska torgföras, inte personerna bakom.  Emanuel menade i ett kommentarsvar att ”…vi behöver komma närmare våra läsare. Det kan vi göra genom varumärken, men ännu hellre genom att profilera varje journalist. Jag tror att det är viktigt och lanseringen är ett sätt att visa det.” och menade att inget var gjort för att stärka deras personliga varumärken utan för att ”Vi har idéer om hur vi vill göra saker nytt”. Nystartade Maktministeriet funderade även de klokt efter hypen över detta om bristen av förståelse för sin egen genomslagsförmåga i en intressant maktdiskussion. Mikael Zackrisson resonerade klokt om detta med att inte förstå konsekvensen av den valda marknadsföringsmetoden och att det Ajour hittills presenterat är en blogg med enskilda skribenter som avsändare utan löfte om ett fortsatt berättande. Han betonade också att berättandet faktiskt bara är en liten del av journalistiken. Även Anna Lindberg berör detta i sin text och säger tydligt ”Journalistik kan aldrig handla om att bara interagera med dem som publicerar sig på nätet.”  och skriver angående detta med det personliga varumärket och journalistiken: ”För fokus är inte det egna varumärket, de personliga framgångarna och antalet retweets, utan vad som faktiskt blir journalistik av det.”

Nu har det alltså gått några veckor till. Nyhetens behag har lagt sig och det minskade antalet tweets och mentions talar kanske sitt tydliga språk.

Som läsare och mediekonsument gör mig Ajour mer bekymrad över nätuvecklingen än hoppfull. Jag försöker se hur en ambition att bli ”redaktörer för internet” kan vara en journalistisk revolution. Jag har nu med några veckors perspektiv läst igenom vad som egentligen sades före lanseringen och vill försöka förklara varför jag känner mig så ledsen för det jag ser hos Ajour genom att avstamp mot deras egna ord. Jag visar också tre exempel där jag ställer mig frågande till urval, källkritik och innehål.

NÅGRA GRUNDARES AMBITIONER SUMMERADE:

Först ut att presentera sig som grundare var Emanuel Karlsten som berättade att Ajour ska vara något utanför ”det etablerade”, tillsammans med hans drömlag och ett experiment han längtat efter att genomföra och det ”mest spännande projektet hittills”. En sajt som skulle skapa ett nytt förhållande till nyheter med hjälp av en berättare med tekniken i sitt DNA. En journalist som älskar sin story och är en tydlig avsändare. Stort fokus lades också på det kollektiva skapandet och att det inte finns ett egenvärde i att rapportera för att man måste. Dessutom menade Karlsten att ”vi måste bort från alla måsten kring affären”. Vilket resulterade i att Fredrik Strömberg skrev en fantastisk instruktionstext med tillhörande intressant kommentarsdiskussion om just vikten av affärsmodeller. Tog sig tid att initierat och grundligt förklara affärsmodeller för Ajourgänget.

Det är också i denna första text av Emanuel som det numer ökända ”Jag tror att alla är journalister” fanns med. Diskussionen runt detta uttalande blev stor och Jan Gradvall skriver insiktsfullt. Emanuel försökte förklara mer bla i kommentarsfältet och fokuserar där på förtroendet hos avsändaren ”vi tenderar att lyssna mer på den vi har förtroende för än den gråa journalisten som nästan tycker en byline är ett ställningstagande” och menade att den viktigaste uppgiften för en journalist blir ”Att våga se utanför, nyansera. Jag tror också att det är de berättarna vi ser upp till mest”.

Läser Emanuels text och tänker spontant att alla VILL ju inte ens vara journalister. Vi är många läsare som bara vill ha nyheter. Vi vill kunna lita på att våra nyhetsmedier ger oss de viktigaste nyheterna på ett trovärdigt och relevant sätt. Vi ställer också allt högre krav på att det sker genom medskapande.  Vi har alla upplevt stora nyhetshändelser där realtidsflödet inte hanterats optimalt.

Jag tänker också att detta med affärsmodell handlar ju om två så oerhört enkla saker. En intern som handlar om att få mat på bordet. En extern som handlar om långsiktigheten. Att jag kan lita på att berättelsen berättas även nästa dag.

DISSIDENTSKAPET SOM DRIVKRAFT? MOT JOURNALISTER

Redan i denna första ambitionstext för Ajour skymtar vi något som verkar var ett av projektets stora drivkrafter. En kamp MOT saker. Att identifiera sig genom ett dissidentskap. Att definiera sig själv som någon som är emot något, som står mot gråa journalister som inte tar ställning. Mot journalister som inte vågar nyansera. Mot journalister som inte ser utanför sin egen berättelse. Mot journalister som inte ser upp till berättarna. Mot affären. Och jag blir så förbluffad över ansatsen. Och djupt bekymrad.  För om de vill vara konstruktiva varför visar de inte i handling vilka de vill vara MED?

Emanuel presenterar den andre grundaren Sofia Mirjamsdotter som ”nätets egen bloggdrottning” som gett #prataomdet  luft under vingarna och som viktig idémotor för medierna. Sofia fokuserade i sin ambitionstext på sin vilja att genom Ajour göra något nytt. Berättade hur hon hittills under alla år bara levererat ”mycket snack men väldigt liten verkstad” och hur hon nu såg framemot en egen verkstad. Hon menade också att journalister ökar sin trovärdighet genom att vara öppna med sina ställningstaganden och att objektiva journalister inte finns. I kommentarsfältet förtydligas det ”jag tror att det går att förena objektiva arbetsmetoder med öppenhet om sina avsikter och åsikter.” Något hon menade hittills inte tillämpas särskilt ofta inom journalistiken. Hon sade sig också tro på crowdsourcing och läsarkontakt.

DISSIDENTSKAPET SOM DRIVKRAFT? MOT ETABLERAD JOURNALISTIK

Även hos Sofia märks ett underdogperspektiv som får Ajour mer att handla om att slåss mot sin egen föreställning om den etablerade journalistiken än om läsarna.

Delar av den bild som Sofia målar upp finns fortfarande. Kanske till och med till en besvärande stor del. Precis som det finns i alla branscher. De som är rädda och de som orädda för förändring. De som har mod och de som inte har mod. För mig är dock bristen på perspektiv ett problem här. Det händer fantastiskt mycket inom landets alla mediehus nu. Jan Gradvall ger ett tydligt exempel ” Att Guardian-journalisten Paul Lewis använde Twitter som verktyg för sin undersökande journalistik under Londonupploppen är lika självklart som att Bob Woodward och Carl Bernstein använde telefon under Watergate.”  Exakt så är det. Varför talar Ajour i sin argumentering främst till de man upplever inte förstått ännu. De lär man ändå inte få med sig genom att idiotförklara dem.  De lär inte ens läsa Ajour. Pedagogiken saknas helt enkelt i ansatsen.

Sen många år finns det ju massor av levande verkstäder i mediebranschen. Det finns en vital diskussion om kulturen bland journalister själva.  Det finns verkstäder som hanterat de verklighetsfrågor som finns att hantera parallellt med Facebook, Twitter och andra plattformar för läsardialog och läsarmedverkan. En mängd redaktioner har ägnat väldigt lite tid åt teoretiserande. Det handlar om livliga diskussioner och konkreta sätt att arbeta med t.ex. journalistikens roll, arbetssätt, ledarskap och affärsmodeller.  Och är det inte dags att omvärdera dagens journalistik när tidningar i Sverige ligger så långt fram i medskapandet att till och med The Guardian kopierar.  Och subjektiv vs objektiv journalistik har diskuterats i årtionden inom branschen.

Den tredje grundaren Jack Werner presenterades av Karlsten som någon med en ”omänskligt god insyn i de delar av nätet som jag själv sett som svårnåbar.”  och refererade här till besök på bla Flashback , Reddit  och 4chan  samt beskrev Jack som ”ett stjärnskott på webbhimlen”.

DISSIDENTSKAPET SOM DRIVKRAFT? MOT OKUNNIGA EXPERTER

Jack uttryckte sin egen vision genom att bland annat berätta vad Urlesque betytt för honom för att veta vad som hände bakom Facebook, Twitter och detta bakom ”ryggarna på alla självtillräckligt initierade sociala medie-experter och det de trodde sig veta om internet”.   ”Sverige är idag ett land av ytlig nätnärvaro. Våra största bloggar handlar om människors vardag. Våra bästa nätexperter kan sällan ens stava till lolcat.” och säger sig vara stolt över att vara en av grundarna till ”en nyhetsblogg baserad på en idé om att den bästa förändringen är inte den som diskuteras – det är den som sker”. Affärsmodell och vinstmarginal har han hört till leda och ser två möjligheter med Ajour, kraschlandning eller möjligheten att bli en av nätets höjdpunkter.

I Jacks fall blir det helt tydligt en kamp mot (uppdatering: vad som kan summeras som) okunniga PR-kollegor eller sociala medieexperter som inte kan det han kan som en del av drivkraften för arbetet med Ajour.

Min genomgång av de övriga fyras ambitionstexter finns i slutet av bloggposten. Det här tre ger dock en god bild av ambitionerna. De övriga fyra spinner också vidare på dessa resonemang och förklarar just sina ingångsvärden. Samtliga grundare lyfter nya former av medskapande. Och det nya. Vare sig det handlar om skribenter, teknik eller innehåll.

SOM EN TRULIG TONÅRING

Jag tycker det är en destruktiv och icke konstruktiv utgångspunkt för en verksamhet att beskriva den egna ambitionen genom att så tydligt bara vara MOT en massa saker. Som en trulig tonåring. Vare sig det gäller journalister, journalistik, mediehusens teknik eller sociala medieexperter. Det är inte heller en helt korrekt beskrivning av omvärlden. Experternas tid går härligt nog mot sitt slut. Tiden har kommit ifatt alla branscher idag. Visst det går olika snabbt. Men det händer saker överallt. Även i mediebranschen går många saker åt rätt håll.

Det blir som om de faller på eget grepp här, de säger sig tro på kraften i ”the crowd” men för en argumentation som går ut på att de flesta andra har fel.

INNEHÅLLET DÅ?

De här frågorna ringar in mina tankar. Vad är det för målgruppstänk, urval och framför allt vad är det för innehåll på Ajour? Funkar de här sju personernas nätverk till mer än att bara retweeta  varandras inlägg? Vad blir det för reaktioner.

Jag har själv inte ännu vågat ge mig på vinklar, vinklar, drivkrafter eller urval. Precis det som varje öppen redaktion får slåss och omfamna varje dag. Det som utvecklar journalistiken. Jag kan knappt skriva den här texten för min relation till några av grundarna är för ”nära” och jag gillar dem. Vad vågar då de andra i deras nätverk göra?

Och vad hände med läsarna som medskapare? Har läsarna röstat om vad de ska skriva om, bolla ämnen eller involverats på något vettigt sätt förutom en förhoppning om ett klick eller en retweet. Det jag ser är gammalt massmedietänk vilket är så paradoxalt att det ska komma från de här sju. Vad hände med att vilja ge de svaga röster, stärka demokratin eller folkbilda. Jag ser mer brittisk tabloidjournalistik än en journalistisk revolution. Här är tre exempel:

Exempel 1.

Barn kördes över – därför reagerade inte omgivningen

En gästskribent skriver om videon med den kinesiska flickan som körs över. Sven Englund är Kina-kunnig är säkert typexemplet på de insatta läsare som vi kommer att kunna se på Ajour och som lyfts fram i ambitionstexterna. Jag läser texten utifrån vad jag förväntar mig på en sajt som lanserats som ”journalistisk revolution” dagarna efter lansering trots att det alltså inte är en av grundarna som skrivit den. Den ger ändå ett smakprov på det Ajour vill vara i framtiden. Jag läser texten på denna nyhetssajt och undrar hela tiden var källkritiken finns, vad är fakta och vad är egna iakttagelser. Vad är det för text, är det en objektiv journalistisk text som ska beskriva skeenden eller är det en opinionsartikel. Om det är det senare vilken tes drivs då? Rubriken har inte täckning i texten utan det är gissningar. Hur kvalificerade de är kan jag inte bedöma här. Det är också en text som visar vad som händer när man plockar upp utländska texter, tror det finns några rena översättningsgrodor. En oerhört viktig fråga lyfts och det är den ”bryr vi människor oss om varandra?”. Här kan jag se massor av medier som gjort ett bättre jobb att besvara den än Ajour. Det de hade kunnat tillföra gör de inte. Och det absurda är att  inlägget faktiskt hade fungerat bättre på Sven Englunds egen blogg. Då hade många av frågorna blivit tydligare. Och det hade inte varit en beståndsdel i ”något journalistiskt nytt”.

För nu stirrar jag på de lockande orden i texten ” Varning för mycket starka bilder!” och funderar vad det nya är här. Och blir rasande över att som läsare lämnas ensam med den här texten. Som inte tar mig vidare från det jag redan några dagar tidigare känt och tänkt när videon cirkulerade i alla andra nätverk.

Exempel 2.

Anställd på djurparken: Djuren som flydde dödades i onödan.

En svag text och om det här är vad ”undergroundinternet” ska bidra med vad gäller innehåll, källor eller för att bevisa/motbevisa teser finns det anledning att misströsta.

Exempel 3.

Domare misshandlade sin dotter för att ha laddat ned från nätet.

Ännu en text som gör mig som läsare arg. Det här är populistiskt och jagar klick. Typexempel på klassisk engelsk tabloid-stil där de vågar visa lite mer än andra och hänger ut svinen. Utan att ta ansvar för något annat än att få ett klick. Ännu något från YouTubes topplistor som deras läsare har råkoll på. Och de gör precis det som görs i denna text, de googlar sig fram till storyn bakom. Vad ska det här inlägget åstadkomma vid sidan av det uppenbara som är mer klick. Igen saknas källkritiken, analysen eller en tydlig drivkraft till att berätta just den här storyn.

YOUTUBE-JOURNALISTIK OCH VARDAGSBERÄTTELSER

Vad visar de här tre exemplen? Det här är gammal hederlig klickjournalistik. Den visar drömmen om att få spinn på en text. Det är rewrites av det som fått högt antal views. Vilket alla som finns på YouTube och Flashback verkligen själva har god koll på. Varför ska de som hänger här se de här sju  personerna som redaktörer för det innehållet. Ska det tillföra något överhuvudtaget behövs inte fler länkar utan vettiga analyser, bakgrundsinformation, källkritik, intervjuer….

Vilka är urvalskriterierna till det vi möter på Ajour? Jag tror svaret finns i det som grundarna ofta återkommit till ”Vi berättar det vi vill berätta”. För mig är journalisten som bara berättar det han/hon vill mardrömmen. Var finns vardagsberättelserna då? Alla de som finns utanför de egna intresseområdena. Utanför de egna nätverken. Utanför mediemaktseliten som kanske mest börjar lyssnar på den som har högst Kloutscore, flest downloads, flest följare på Twitter eller bara bryr sig om det man själv bryr sig om.

HURRA FÖR ATT VÅGA PRÖVA

Kanske är Ajours allra viktigaste bidrag att de faktiskt gör något tillsammans och jag har har precis som DNs Catia Hultquist präglats av ”ge dem en chans” initialt. Att se alla dessa reaktioner och att få ta del av den klokskap som diskussionen runt Ajour har gett är också ett värde.

Men istället för att Ajour blev #dendärnyagrejen jag sett fram emot blev det min värsta farhåga realiserad vad gäller medieelitism. Det blev ingen nyhetsbrokad vävd tillsammans med läsarna. Som gör mer av journalistikens speciella uppdrag. Ett brokadstycke skapat av de vackraste guldtrådarna, med en unik kombination av gediget hantverk, hög kvalitet och ny teknik.

Nej. Kejsaren är faktiskt bara naken. Helnäck.

Och det gör mig ledsen. Ni kan bättre än det här.

/Brit

BAKGRUND

Övriga grundares ambitionstexter
#4 Johan Hedberg

Den fjärde grundaren presenterades av Emanuel som en hörnsten med stor energi och nyhetskoll. Johan själv gav pusselbitar för sitt eget engagemang som kretsade runt de förändrade maktstrukturerna och de nya formerna för inflytande. Han menade också att journalister behövs och att deras kunnande ofta ifrågasätts men att de kan samexistera med internetanvändarna. De som världen över testar nya vägar för publicering vilket ”tar fram skribenten i var och en av oss”. Samtidigt var det tydligt i Johans text att det Ajour han ser inte har en plan. ”Jag har inte en tanke på en affärsplan, hur vi ska förändra allt eller vad som skiljer det här från en samling bloggar. Det är inte intressant för mig.” Drivkraften är själva samarbetet med de andra och att få bli läst av andra.

Även i Johans ambitionstext lyser en kamp mot något igenom ”För vi bestämmer tillsammans vad som är nyheter värda att uppmärksammas. Inte de förutbestämda maktstrukturerna”. Kanske kan det bäst beskrivas som mot maktstrukturer.

#5 Thord Daniel Hedengren

Den femte grundaren Thord Daniel Hedengren, TDH, presenteras av Emanuel som kanske den viktigaste eftersom han menar att tekniken möjliggör och ofta är den avgörande för hur väl en satsning av detta slag faller ut. TDH själv säger att han skjuter från höften med detta projekt och att det är ”kul att bygga saker, skaka om och testa.” Han betonar också att Ajour 1.0 är en medveten strategi och att det vi ser idag inte kommer att vara samma Ajour vi ser om två månader. Läsarna och interaktionen lyfts fram som central även av TDH.

Även i TDHs text anas en motbild till något. Mot traditionell tidningsteknik och den trögrörlighet som blir drakarnas död. Han skriver att medierna inte är med på banan för att kunna följa trenderna och vara aktuell i såväl berättande som presentation och att ”gammalt är tråkigt när vi pratar teknik. Nytt är fräscht och spännande.” ”Kan vi göra det snabbare än drakarna?”

 

#6 Damon Rasti

Den sjätte grundaren Damon Rasti presenterades som Emanuels första internetidol som i Ajour ska bidra med ”ett mod, en insikt och lyfta perspektiv som ingen av oss övriga vita män, trebarnsmorsor ellr kodare kommer att förstå eller göra.” En text som fint beskriver Damon ur Emanuels perspektiv där den röda tråden genom alla exempel är tydlig ”Hans osvikliga förmåga att gå in på spelplanen och agera när alla andra satt vid sidlinjen och gnällde.” Damon själv skriver  att han ser Ajour som att starta en ny klubb ”…det behövs nytänk och konkurrens. Alternativ. Istället för att bara klaga på det rådande utbudet.” Damon gör ett seriöst försök, efter den kritik som vuxit fram efter de första grundarnas texter, att förklara vad Ajour är för honom ”För mig är det en blandning av personliga nyheter och snabba uppdateringar”. Han menar att en av Ajours styrkor kommer att bestå av att slussa vidare läsare (från sociala medieplattformar) till viktiga källor. ”En filtrering så att läsare effektivt kan hålla sig ajour. Samtidigt som man får läsa mer djuplodande texter om diverse ämnen som engagerar oss”. Läsarkommentarerna lyfts fram som en kommande viktig del av Ajour och väljer att addera till Emanuels ord om att alla är journalister ”alla har en historia att berätta”.

Damon har en ambition att inkludera fler skribenter ”rikta strålkastarljuset mot människor som inet passar bilden av en journalist – ”svensk, man, medelklass, innerstadsbo – att få chansen. Genom mig som megafon eller med sina egna texter”. Kanske är detta Damons motbild – den mot den traditionella medelklassjournalisten. Även Damon förkastar omvärldens frågor om affärsmodell ”Men tänk om vi inte ska tjäna några pengar? Tänk om jag gör det här för jag brinner för att berätta? För att skriva. För att förändra” och avslutar ”Gör man bara en bra produkt, kommer pengarna att komma”.

#7 Malin Crona

Så slutligen presenterades den sista grundaren, Malin Crona som en viktig kugge. Hon, liksom jag, har varit ganska övertygdade om att det går att förändra inifrån. Det gör vi kanske fortfarande, men ännu lättare är det att förändra utifrån. Visa goda exempel, gå före. Dessutom nämns i texten om Malin hennes lust att närma sig affären. Malin själv skriver ambitiöst ”..vi vill skapa en plattform för att göra journalistik så som vi tror den skapas nu och i framtiden. Nära, engagerad, engagerande och tillsammans med dig som läser.” Hon försöker hitta alternativ till det besvärliga infekterade journalistik och landar i några förslag ”Vi kan kalla det berättande, redaktörskap, nyheter filtrerade genom personer vi väljer att lita på, nyhetsblogg. Internets förstasida på svenska om ni så vill.”

Malin skriver om hur mötet mellan nya och gamla medier i Ajour kan sträcka ut, nå nya höjder. Att det grämer henne så att hon inte förstått hur ”innehåll, engagemang, teknik och tillgängliggörande måste gå hand i hand.” Hur egentligen de traditionella mediehusen hade kunnat skapa Google, Iphone, Facebook och Twitter om ”vi hade menat allvar med vår vilja att berätta och vara oberoende. Och till för våra läsare.”Malins ambition med Ajour kretsar helt klart runt att vara mot de traditionella mediehusens sätt att arbeta.

KORT OM LANSERINGSHAJPEN

En viss kritik hade ju redan skett mot Ajour efter uttalandet om ”Alla är journalister” så i Malin Cronas presentation dagen före lansering gjorde Emanuel ett nytt försök till programförklaring Ajour handlar allra mest om att våga testa det vi tror och drömmer om. Att vägra stanna vid att vara tyckare, teoretisera om vad som skulle kunna vara. Att testa och se om det bär – det är själva målet. Det övriga är en bonus eller kanske en effekt.”

Jag förstår verkligen när jag läser de här ambitionstexterna att förväntningarna väcktes. Beskrivningen av Ajour som en journalistisk revolution verkar både Emanuel och Johan Hedberg känna sig bekväma med på lanseringsdagen i TV4 och ifrågasätter inte alls. Tvärtom försöker de förklara varför det är en sådan.   Men de intervjuande journalisterna förvånas även i morgonsoffornas mysstämning möts nämligen snart Emanuel och Johan av förvåning, bäst uttryckt av Anders Krafts ”Men hallå källkritik” när referenser görs till att undergroundnätet som det ska gräva i är…Flashback. Frågan ”behövs det en sajt för detta?” kommer snart och följs av  ”är det här framtiden?”

Och vi vet nu att det bidde…en blogg. Det fanns inget i bloggupplägget som motiverar den utdragna överdramatiska sjudagarspresentationen. Det är tekniskt en vanlig gruppblogg tyvärr utan enkla funktionaliteter som en meny eller andra orienteringsmöjligheter.  Men med TDH vid rodret  är jag övertygad om att just den biten kommer att ordna sig.

Taggad som: