YouTube-journalistik och läsarfeedback

Brit Stakston
Brit Stakston 11 november, 2011
Kategorier:
Blogg, Sociala medier

Nyligen publicerade jag en lång bloggpost med kritik av den nya nyhetssajten Ajour. Den inleddes med en beskrivning av föraviseringen av projektet och hur det upplevdes av andra. Texten gav också tre konkreta exempel där jag som läsare gav mina perspektiv på dessa artiklar efter att ha tagit del av hur projektet presenterats under lansering.

Publicerar här ett utdrag med mina reflektioner om en av artiklarna. Den är skriven av en gästskribent, Sven Englund, som i sitt kommentarsvar ger feedback på min kritik och insyn i det redaktionella arbetet hos sajten Detta kommenteras sedan av Ajour genom Emanuel Karlsten. Här finns min ursprungliga bloggpost i sin helhet.

Uppdaterat: Tonaliteten i diskussionerna som skett runt publiceringen av min kritik har lett till en uppföljande postning om öppenhet.

ARTIKELEXEMPEL FRÅN AJOUR OCH KOMMENTAR:

Barn kördes över – därför reagerade inte omgivningen

En gästskribent skriver om videon med den kinesiska flickan som körs över. Sven Englund är Kina-kunnig är säkert typexemplet på de insatta läsare som vi kommer att kunna se på Ajour och som lyfts fram i ambitionstexterna. Jag läser texten utifrån vad jag förväntar mig på en sajt som lanserats som ”journalistisk revolution” dagarna efter lansering trots att det alltså inte är en av grundarna som skrivit den. Den ger ändå ett smakprov på det Ajour vill vara i framtiden. Jag läser texten på denna nyhetssajt och undrar hela tiden var källkritiken finns, vad är fakta och vad är egna iakttagelser. Vad är det för text, är det en objektiv journalistisk text som ska beskriva skeenden eller är det en opinionsartikel. Om det är det senare vilken tes drivs då? Rubriken har inte täckning i texten utan det är gissningar. Hur kvalificerade de är kan jag inte bedöma här. Det är också en text som visar vad som händer när man plockar upp utländska texter, tror det finns några rena översättningsgrodor. En oerhört viktig fråga lyfts och det är den ”bryr vi människor oss om varandra?”. Här kan jag se massor av medier som gjort ett bättre jobb att besvara den än Ajour**. Det de hade kunnat tillföra gör de inte. Och det absurda är att  inlägget faktiskt hade fungerat bättre på Sven Englunds egen blogg. Då hade många av frågorna blivit tydligare. Och det hade inte varit en beståndsdel i ”något journalistiskt nytt”.

För nu stirrar jag på de lockande orden i texten ” Varning för mycket starka bilder!” och funderar vad det nya är här. Och blir rasande* över att som läsare lämnas ensam med den här texten. Som inte tar mig vidare från det jag redan några dagar tidigare känt och tänkt när videon cirkulerade i alla andra nätverk.

*rasande refererar till mina egna känslor av videon dvs händelsen (den hade redan cirkulerat på YouTube mm)

**SVT Aktuellt gjorde igår ett inslag om detta där just denna diskussion togs ett steg vidare i det programmets kontext ca 8 minuter in i inslaget.

GÄSTSKRIBENTEN SVEN ENGLUNDS SVAR:

Hej Brit! Tänkte bara kommentera din kommentar om mitt gästbidrag till sajten… På sätt och vis har jag samma åsikt som du, jag var aldrig särskilt nöjd, det var nog dels mitt eget fel, eftersom det var jag som skrev, fast från ditt perspektiv nog också ”uppdraget” som jag tillfrågades om. När jag först tillfrågades av Sofia löd det:

”Vill du skriva en kort text för Ajour om det där kinesiska nyhetsinslaget med barnet som blir överkört? Förklara vad som sägs i inslaget?”

Senare fick jag också meddelande på fb av Malin (några timmar senare)
”Hej Sven! Fruktansvärd historia du postade på bloggen. Skulle du kunna förklara vad hon säger och kanske också hitta nån mer info om det där syndromet och något mer exempel så skulle vi vara väldigt glada på Ajour om du vill gästskriva hos oss om det inlägget.”

Jag var nog inte helt med på hur tanken var med Ajour, om man skulle skriva personliga betraktelser eller typ gå in för att försöka vara objektiv. Först tänkte jag börja skriva en personlig betraktelse, om hur jag själv erfarit vissa kinesers beteende när man ber om hjälp etc. Men insåg efter några raders skrivande att det inte dög, varför skulle jag skicka det till Ajour, det var inte vad de bad om, och DET skulle ha passat mycket bättre på min egen blogg. Så jag försökte hålla mig till uppdraget, försöka hålla mig kort, översätta klippet och ge några exempel på Bystandereffekten. Tanken var nog mest bara att visa upp själva klippet och anknyta det till Bystandereffekten, även på wikipediaartikeln om detta fenomen står Yueyue som exempel. http://en.wikipedia.org/wiki/Bystander_effect Hade det publicerats på tisdagen så hade ajour varit ganska tidiga jämfört med t ex svt, Metro etc. Rubriken vet jag för övrigt inte vem som har skrivit.

Jag la mest tid på översättningen som det länkas till. Och ville få det klart samma kväll. Jag skickar också iväg det samma kväll (tisdag) och tänker mig nog en feedback, med tanke på erfarenheten på ajourredaktionen, att det inte ska släppas igenom om det inte är publicerbart. Får som svar att ”det absolut funkar”. Det publiceras inte på tisdagen, och inte på onsdagen heller, och jag funderar lite, läser igenom om det och ändrar en del saker så jag tycker att den blir bättre balanserad och skickar iväg. Dagen därpå (torsdag fm) publiceras första versionen ändå.

Det värsta är nog ändå när jag senare inser att jag egentligen inte gjort någon direkt research och rent av skrivit principiella faktafel, som att flickan rapporterats död, när hon i själva verkat ”bara” rapporterats hjärndöd, och enligt vissa tidningar getts en liten chans att överleva ens om man bara försökt hålla henne vid liv i det tillståndet. Iaf, man ska inte skriva rapporterats död om det inte är sant.

Det är ju inte så att jag fick en genomgång om hur man skriver ”journalistiskt revolutionerande”, och med tanke på mina åsikter om den kinesiska regimen (och även den vinkling som jag mötts av när jag själv stötte på klippet första gången), så jag försökte hålla mig ifrån åsikter, men ville väl ändå få läsarna att tänka till att detta inte självklart är ett fenomen som bara sker i avlägsna konstiga Kina, utan i själva verket något som eventuellt kan hända i ens närhet.

Så jag är tacksam att du tagit upp det, och ett litet tips till ajour-redaktionen är nog att kanske skicka med några ”att-tänka-på-punkter till gästskribenter, och våga ge feedback, att kanske ha som mål att åtminstone ge en kommentar till gästskribenters texter, tror det skulle leda till mindre sågande från Brit i framtiden. =)
Sedan kan jag nämna att jag har fått några positiva kommentarer om inlägget, fast jag tror att dessa personer mer läser det som en text de fått länken till, kanske inte med den hypade ”journalistiska revolutionen” som utgångspunkt.

Tillslut, tack för feedback (oavsett om den var riktad till mig eller inte) och tack för inlänkarna! ;-)

AJOURS SVAR GENOM EMANUEL KARLSTEN

Hej, har inte hunnit läsa mer än Svens kommentar här, men den är viktig att svara på direkt:
1) Ajour har inga krav på att skribenter ska skriva på något revolutionerande sätt eller med ”journalistisk revolution”. Det är ett ord som jag inte hittar någonstans bland någon av Ajours texter/presentationer och som jag därför inte förstår varför det skulle innebära ett krav för Sven.

2) Malin hade kontakt med Sven eftersom att de tidigare har haft mycket kontakt. I ett Facebooksamtal kom idén upp och Malin lämnade den vidare till övriga i Ajour. Vi var flera som läste igenom texten och Sofia Mirjamsdotter var den som sedan hade kontakt med Sven via mejl ang publicering.

3) Varken jag eller någon annan såg eller ser några konstigheter i Svens text. Han skrev för att han har särskilda kunskaper om Kina och vi tycker och tyckte att hans perspektiv var intressant. Sven och jag har pratat efteråt om texten, tex på vår firar-AW, då även flera läsare talade gillande om hans text.

4) Det tog tid för texten att komma ut, inte för att vi hade problem med kvaliteten på den, utan för att vi inte fick det inbäddade klippet att fungera. Att fixa det hamnade mellan stolarna för lång tid, men så snart vi fick allt att funka så körde vi ut det.

5) Den stora läxan för oss här är att se till att ha bättre rutiner för hur vi är uppmuntrande till skribenter och ser till att inte låta uppdrag falla mellan stolarna.

Vi lär oss allteftersom.

Men viktigast: Sven, jag och hela redaktionen tycker du gjorde ett mkt bra jobb! Vi är stolta över att ha dig som gästskribent och även vi vill fortsätta publicera grejer av dig!

Emanuel Karlsten