Idag ägnar vi en särskild tanke åt alla de som dog och de som kämpade så hårt i det demokratiarbete som skedde under den arabiska våren 2011. Det kommer finnas anledning att återkomma till hur arbetet med att bygga upp dessa demokratier går. Idag med anledning av årsdagen publicerar vi delar ur kapitlet ”Engagemang i en digital samtid” ur Gilla-boken som beskriver de digitala revolutioner som svepte över världen 2011.

Låt oss inleda med två talande citat från Wael Ghonim och Javeira Rizvi Kabani som summerar väl vad internet kan innebära för demokratiutveckling:

»If you want to liberate a country, give them the Internet.«
Wael Ghonim, Google

»Alla med tillgång till internet har potentiell politisk makt.«
Javeria Rizvi Kabani, Svenska Institutet

”…. Startskottet för de digitalt burna revolutionerna i arabvärlden skedde i Tunisien under Jasminrevolutionen i slutet av 2010. Jasminrevolutionen var en protestreaktion efter att arbetslöse Mohammed Bouazizi satte eld på sig själv när polisen förödmjukat honom och beslagtagit hans grönsaksvagn och därmed tagit ifrån honom hans möjligheter att försörja sig. Han såg ingen annan lösning än att ta livet av sig. Även innan Boauzizi hade ett flertal unga tagit sitt liv på samma sätt men det hade inte spridits på nätet och därmed gått obemärkt förbi. Protesterna under Jasminrevolutionen slutade med att president Ben Alin tvingades avgå och han lämnade landet i mitten av januari 2011. Det blev startskottet till ett uppror mot rådande förtryck som spred sig i hela arabvärlden.

I Egypten hade Khaled Saids misshandel och död upprört många sommaren 2010. Han hämtades av två poliser på ett internetcafé och torterades ihjäl framför en mängd vittnen. Bilderna av hans misshandlade kropp efter hans död spreds över hela världen och Khaled Saids öde fick symbolisera många andras i Egypten. Polisbrutalitet och systematisk tortyr var en del av verkligheten och bilderna blev symboler för den nödvändiga kampen för frihet.

En som, mest i västvärlden, förknippas med den egyptiska revolutionen är Wael Ghonim. Han tog tjänstledigt från sitt arbete som marknadschef hos Google för att återvända till Egypten i januari för att engagera sig i den egyptiska revolutionen. Han hade reagerat över Khaled Saids öde redan i juni och händelserna i Tunisien fick honom att våga tro att förändringen var möjlig. Han startade Facebookgruppen »We are all Khaled Said«. De största Facebooksidorna under den egyptiska revolutionen har idag har över en miljon användare och fortsätter rapportera från demokratirörelserna i arabländer.

Wael Ghonim själv kidnappades av säkerhetspolisen vid återkomsten till Egypten och satt fången med ögonbindel under tolv dagar innan han släpptes. I en TEDx-föreläsning i Kairo efter revolutionen berättar han om sina reaktioner när han såg aktiviteten på Tahir-torget efter dessa dagar som fången. Han beskriver det som om det hade gått tolv år och så snabbt gick verkligen utvecklingen. Under några få dagar hade revolutionen formerat sig. Det laddades upp videos via videotjänsten Bambuser och YouTube som sedan snabbt spreds via Facebook. Med så kallade »hashtags« för revolutionen som #25jan, #egypt och #mubarak märktes mikrobloggsinläggen och budskapen spreds snabbt på Twitter. Al Jazeera livestreamade via YouTube. Dagsaktuella symboliska logotyper skapades för revolutionen som snabbt kunde spridas. Facebook användes bland annat som plattform för att organisera demonstrationer via eventsfunktionen. I det scenariot är det logiskt att de sociala medietjänsterna som Facebook, Twitter och Bambuser blockerades innan Al-Jazeeras tvsändningar stoppades. När detta hände kunde rapporter fortfarande strömma ut genom att många människor i och utanför Egypten hjälptes åt med olika tekniska lösningar för att komma runt regimens försök att tysta sociala medier. När all tillgång till internet senare stoppades ordnades bland annat nya serverlösningar och helt nya tjänster skapades. Exempelvis gick Google, Twitter och SayNow samman för att skapa en tjänst som gjorde det möjligt att skicka tweets genom röstmeddelanden via internationella telefonnummer som sedan twittrade ut dessa meddelanden under #egypt. Ingen internetuppkoppling behövdes, ett av många exempel på lösningar för att hjälpa det egyptiska folket att fortsätta berätta sin historia.

Det är också intressant hur bloggosfären varit ett viktigt forum för kvinnors politiska aktivism och förenklat kvinnligt deltagande i den politiska processen.

Telefoner och användandet av sms var de allra vanligaste kommunikationsverktygen och nätet användes framförallt för mobilisering och för att visa omvärlden vad som skedde. På Facebook fanns det vid den tidpunkten cirka sex miljoner i Egypten. Det är inte många i relation till landets befolkning på cirka 77 miljoner, men det är tillräckligt många för att sprida information, skapa en känsla av mod och öka aktiviteten. När Wael Ghonim idag talar om de sociala mediernas roll i demokratiarbetet fokuserar han på hur de möjliggjorde att det blev allas revolution. Hur de sociala medierna kretsade runt berättelser ur människors vardag och konsekvensen av det förtryck de levde under, något alla kunde relatera till och kände stort engagemang för.

De sociala medierna blev verktyg för samarbete och skapade verkligen möjlighet att kunna tänka tillsammans. Styrkan som skapades av att alla kände ett ägandeskap i den utveckling som var möjlig blev tydlig och var och en kunde bidra med något. »The power of the people is stronger than the people in power« som Wael Ghonim säger. Ingen grupp eller enskild individ hade ensamrätt på revolutionen utan det var en gemensam kraft som handlade om att dela en dröm, en gemensam strävan efter frihet och viljan att återkräva sitt land efter 30 års förtryck. De sociala medierna kunde bära en gemensam bild av vad man eftersträvade och låta sanningen avslöjas.

Visst är revolutionen människornas, inte de digitala verktygens, men utan nya hjälpmedel hade inte den gemensamma kraften kunnat mobiliseras, organiseras och engagera människor över hela världen så snabbt och kraftfullt. Revolutionen skedde också online. Det egyptiska folkets många rädslor försvann och man blev stärkt av att målbilderna var gemensamma och tydliga. Människor utanför Egypten fick en ny bild av landet och av förhållandena där – som inte var färgade av de traditionella mediernas syn på nordafrikansk politik.

Svenska Institutet, SI har gjort intressanta erfarenheter om betydelsen av ökad kunskap och nätverkandets betydelse för fortsatt demokratiutveckling. YLVP som står för Young Leaders Visitors Program är ett program som riktar sig till unga opinionsbildare från Algeriet, Egypten, Jemen, Jordanien, Libanon, Marocko, Palestina, Syrien, Tunisien och Sverige. Under programmet ges möjlighet att lära sig om sociala nätverk och hur man med hjälp av innovativa verktyg och plattformar kan driva samhällsdebatt och projekt genom sociala medier. Målet med programmet är att stärka demokratikämpar i regionen genom kunskapsutbyte, stärka relationen mellan Sverige, Mellanöstern och Nord Afrikaregionen samt bidra till demokratiuppbyggnad i regionen.

»Sverige är internationellt sett ett land i framkant vad gäller den tekniska utvecklingen i kombination med att yttrandefrihet sedan länge också förknippas med oss. Vi har en viktig roll att förmedla inom demokratiutveckling med tanke på vår ofta starka goodwill i många Arabländer. Sverige visar på behovet som finns åt båda hållen att utbilda i sociala medier och bygga sociala nätverk.«
Javeria Rizvi Kabani, programansvarig ledarskapsprogram MENA, avdelningen för relationskapande verksamhet SI.

Deltagandet i utbildningsprogrammet betyder mycket för det fortsatta arbetet och utökade aktivismen inom yttrandefrihet i regionen, visar SI:s egna utvärdering. Nätverkandet och inspirationen behövs. Det bekräftar att utbildning inom området sociala medier och digitaliseringens potential är extremt viktigt för fortsatt demokratiutveckling.

… Det händelserna i Arabvärlden, Utöya och London under 2011 verkligen visat oss är hur angeläget det är att alla förstår nätets krafter och mekanismer på djupet. Själv anser jag att det enda receptet mot de nätskeptiska perspektiv som Morozov och fler debattörer, med all rätt, lyft de senaste åren är just kunskap och förståelse för internets logik. Det är en kunskap som alla behöver ha. De olika nivåerna på kunskap om och förståelse för vår digitaliserade samtid kommer att spela stor roll även i Sverige, både för samhällsutvecklingen i stort och för makten över våra egna liv. Rädslan för nätet gör ibland att man inte ser den större bilden av vad digitaliseringen faktiskt betyder. I både positiv och negativ bemärkelse. Det  är ju inte antingen eller. En demokrati måste värna om både och. Det är aldrig internet som är problemet. Det är vi människor som är det. Digital kunskap och förståelse för nätet ger redan idag stor makt och tolkningsföreträde. Makt över beslutsprocesser och makt över den verklighetsbild vi möter. Det handlar om samma grundläggande maktförhållanden som finns mellan de som kan skriva och läsa och de som inte kan. För den som filtrerar har makten över omvärldsbilden. Information är användbart, att kunna filtrera och analysera är makt. Egentligen inget nytt alls för  filtrering av information har alltid varit en maktnyckel – tidigare hos journalister och stat, idag hos de som förstår nätets logik. Alexander Bard och Jan Söderqvist kallade de som anammar digitaliseringen för »nätokrater« redan 2000 och utsåg dem till morgondagens vinnare medan de så kallade »konsumtärerna« är förlorarna, de som nöjer sig med andrahandsinformation och som finns utanför de exklusiva nätverken där makten finns. Utdrag ur kapitlet ”Digitala revolutioner” i boken Gilla – att dela engagemang, passion och kunskap i de sociala medierna.

/Brit Stakston

Läs gärna internationella sammanställningar över året som gått och vad det betytt (kommer att fyllas på plus alla källor till texten ovan kommer under dagen också):

One year after Egypt’s uprise, Al Jazeera

#Jan25 – One year later

Looking back at Egypt´s revolution

One year ago – The Hashtag Tweeted around the world