2013 – Rent mänskligt vad händer med oss nu?

Tidigare Medarbetare 04 januari, 2013
Kategorier:
Sociala medier

Först en förklaring av vad jag kommit fram till år för år. Sen spaningen för 2013 där de svåra frågorna också finns. Jag vet att det är långt. Det är också bitvis av en mer filosofisk karaktär. Men läs och fundera för vi behöver alla fundera över människans egentliga förmåga att klara av transparensen.

De jag tror behövs nu för lite perspektiv under 2013 är psykologer, filosofer och beteendevetare, med djup kännedom och lust att förstå nätets möjligheter att bryta delar av mänskliga mönster. De mänskliga och sociala konsekvenserna av de sociala medierna är det vi måste ägna mycket kraft åt under 2013 för att inte tappa den möjlighet till individuell och samhällelig utveckling som absolut finns i dessa kommunikationsverktyg. Månar vi inte om detta kan det hända att pendeln svänger och vi återvänder till gamla sätt att göra allt. Bara med en digital twist. Det tycker jag 2012 ofta har andats. Tillbakagång och historielöshet. Mitt i all spännande utveckling.

Den svenska socialamedieutvecklingen

Det har tagit sin tid att sammanställa min serie över den svenska socialamedieutvecklingen, ”Sociala medier i kommunikationsbranschen åren 2007-2012″. Den är klar nu och landar i ett konstaterande att aha-upplevelserna och den stora omvälvningen nu är bakom oss. Det är dags att säga adjö till den här nybyggartiden för att kunna gå vidare. Det finns nu en text för varje år och är ett försök att summera några huvuddrag i utvecklingen som många förhoppningsvis kan känna igen sig i. Bidra gärna med dina egna perspektiv.

Det är ett försök att bjuda på ett litet stycke nutidshistoria ur ett kommunikationsbranschperspektiv. Mycket är såpass allmängiltigt och relevant att det bidrar med perspektiv för att förstå den utveckling vi människor går igenom just nu. Att tillsammans reflektera över de förändringar som skett är också en effektivt pedagogisk metod för att göra fler, även de mer nätskeptiska, till en del av utvecklingen. För vi har idag alla varit delar av denna resa på något sätt.

Årsvis väljer jag att summera den svenska sociala medieutvecklingen på följande vis:

2007 – Facebook visade vägen Året då Facebook exploderade i Sverige och begrepp som medborgarjournalistik och konsumentmakt var centrala. 

2008 – Bloggens stora genomslagsår Året då många företag på allvar nyfiket närmade sig sociala medier. Insikten om att de sociala medierna även var strategisk affärsutveckling blev tydlig. Många företag var ännu långt ifrån helt bekväma med Facebook men blev allt mer intresserade av bloggen som kanal.

2009 – Twitter förnyade alla branscher Året då Twitter kom att förnya alla branscher. Ett år av stora ytterligheter där sociala medier för många blev vardag men för andra var trivialt och ointressant.

2010 – Från Vinterstudio till digital valstuga Året då valrörelsen bjöd oss på ett enda stort realtidscase för socialamedieutvecklingen. Det tillsammans med att traditionella medier i allt större omfattning fann det publicistiskt relevant att finnas även på de sociala medieplattformarna ledde till ett brett genomslag.

2011 – Revolutioner som berörde Året som kretsade runt olika perspektiv av effekten av att kunna använda digitala verktyg för att kommunicera. Det kom att handla mycket både om sociala medier på arbetsplatser och om de sociala mediernas roll under den våg av revolutioner som svepte över världen.

2012 – Allt på en gång. Året då sociala medier helt enkelt blev kommunikation i alla former. Analoga såväl som digitala plattformar. Och allt däremellan.  Förändrade arbetssätt märktes och svårare än så var det oftast inte.

Spaningar för 2013

Syftet med summeringen var just att kunna ta avstamp framåt. Inleder här med några korta spaningar för 2013 innan jag testar de mer allvarliga frågorna på er:

  1. Utvärderingar -  med avstamp från det som gjorts hittills kommer det födas nya framtidstankar. 2013 blir utvärderingarnas år av tidigare socialamediearbete för att kunna utveckla.
  2. ”For your eyes only” – allt mer nischat, gärna ej tillgängligt för alla, gärna ej möjligt att dokumentera för de inblandade, på nya digitala plattformar eller via existerande genom stängda grupper .
  3. Livsloggning – att logga våra liv med all möjlig data vare sig det handlar om bilder, vikt, fettprocenter eller träningsprestationer fortsätter.
  4. Journalistikens roll – en viktig diskussion som fortsätter under 2013 och handlar även om pressfrihetens roll i samhällsutveckling.
  5. Transparensens pris – behovet av att även koppla ner börjar märkas allt mer och strategier för det.

Vill du veta mer om dessa spaningar så läs ”Livsloggning, nerkoppling och pressfrihet – några spaningar för 2013″

Företagen gör rätt

Inget av de följande mer personliga aspekterna av de sociala medierna förändrar relevansen av företagens närvaro i sociala medier. Snarare tvärtom för i relation till företag får vi via dessa medier fortfarande ett absolut mervärde som oftast saknats tidigare i många andra kommunikationsformer från företag, nämligen ett uns av personlighet och möjligheten att ta hänsyn till mig som ambassadör för företag jag väljer att använda i min vardag. Den kraften är lika central oavsett mina följande funderingar om människors interagerande med varandra som privatpersoner. Företag gör alltså fortfarande helt rätt som prioriterar digitala satsningar.

Klarar vi transparensen?

Psykologer, filosofer och beteendevetare, med djup kännedom och lust att förstå nätets möjligheter att bryta delar av mänskliga mönster som vi tror är norm och nödvändiga, är de som behövs nu för lite perspektiv. De mänskliga och sociala konsekvenserna av de sociala medierna är det vi måste ägna mycket kraft åt för att inte tappa den möjlighet till individuell och samhällelig utveckling som absolut finns i dessa kommunikationsverktyg. Månar vi inte om detta kan det hända att pendeln svänger och vi återvänder till gamla sätt att göra allt. Bara med en digital twist mest av marknadskaraktär. Det tycker jag 2012 ofta har andats och vore ett stort misslyckande för vad som är möjligt.

I spåret av allt synligt näthat och erfarenheter de gångna åren av vilka frågor som lyfts i olika sammanhang landar jag i några mer allvarliga funderingar rörande vår egen förmåga. Detta med transparensens pris behöver vi dyka djupare i och inte enbart i relation till de utmattningssyndrom som jag tog upp tidigare. Den delen är enkelt löst med mer balans och samtal om olika gemensamma sociala förhållningsregler för olika situationer som passar de inblandande bäst. Med respekt för olika lösningar.

En större fråga vad gäller transparensens pris för 2013 är om vi egentligen ens klarar av att leva vår liv så här transparent, öppet och uppkoppplat. Och den besvärande frågan om det ens är transparens trots att det uppfattas så av den nya eller oinvigda betraktaren. Ofta är transparens mest en chimär som blivit norm i vissa kretsar. Dock är det så att även en regisserad transparens ofta kommer att tolkas av omvärlden som total transparens och blir därmed antingen skräckbilder eller förebilder för vad transparens på nätet kan vara.

Digital voyerism?

dagbok

Vi är medvetna om att det vi lägger ut digitalt kan missbrukas, vare sig det gäller uthängningssajter där mail, privata bilder eller annat som läggs ut. Det behöver dock inte gå så långt för att bli komplikationer i relationer. En lite mer vardaglig subtil men ändå förekommande problematik finns i vad vi väljer att skriva i sociala medier om oss själva. Det man lägger ut är oftast mest riktat till de man vet kommer att interagera med innehållet. En upplevelser av ”vänner” via det nätverk man skapat på t.ex. Facebook eller Instagram. Men det innehållet kan förstås enkelt ses och även missförstås av de mer ytliga eller yrkesmässiga relationer man har på samma plattform och denna mer privata insyn de får i våra liv finns det många sätt att hantera. Det blir lika ofta en känsla av ”too much information” för dem om den de följer som bidrar till skvaller eller felaktiga antaganden. Vittnesmålen är många från människor som egentligen inte vill se all denna information som de upplever som privata men som de ändå inte kan låta bli att konsumera. En digital form av voyerism det finns anledning att fundera över konsekvensen av.

Jag har så många gånger under åren mött människor som delat efter en föreläsning med sig av skärmdumpar över konversationer de länge funderat över. Det handlar ofta om varför människor uttrycker så mycket som man upplever som ”privata saker” (eller att det finns förutfattade meningar om personer som enbart baseras på tidigare statusuppdateringar. Eller att man själv måste ta ansvar för sitt digitala beteende där  inlägg/bloggposter man i vredesmod, avundsjuka eller i debattvilja gjort över personer man inte gillat. Sedan möts man och blir ofta vänner och plötsligt blir den där negativa bloggposten något man måste hantera. För att inte tala alla dessa tidsödande funderingar som finns om  utebliven digital respons och tolkningen av den. Vi har helt enkelt en del digitala sociala problem att hantera i denna läroperiod.

För det är ju så att så länge vår värderingsgrund i relation till det digitala och det analoga skiljer sig åt kommer våra tolkningar fortsätta vara oerhört olika och vissa digitala handlingar kommer ibland av andra att upplevas som besvärande gränslösa. Behovet för alla att vara ”privat” är nog hyfsat mänskligt centralt och är så även för den mest transparenta men jag är nyfiken på vad som händer med oss människor när normen allt mer i vissa kretsar är full insyn. Jag är inte så säker på att det fungerar för att vi människor är mångdimensionella och inte alltid genomvänliga.

Det här är svåra frågor att diskutera och inga färdiga svar finns. Det finns så många nyanser. Dels de om att visst öppenhet kan ändra maktstrukturer, visst ska vi vilja våga bjuda på fler perspektiv av oss själva och rätten att vilja visa mer än det förväntade som t.ex. kommunchef. Men det handlar också om en allt större insikt om att det finns en omvärld för oss alla som kanske inte alltid kan hantera den informationen som ges eller som kan komma att missbrukas. Av enkel missunnsamhet, av fördomar, av att man har en annan värderingsgrund än avsändaren eller av ren galenskap. För det är också så himla enkelt som att människor också är elaka.

Även lurkern ser dig

Vi som väljer att visa mer av oss själva behöver nog påminnas om att vi  i detalj synas även av de som inte alls är transparenta. Den digitala arenan är fylld av så kallade lurkers, tysta och betraktande som aldrig deltar, men samlar på sig kunskap, antaganden och information. Alldeles för ofta glömmer vi bort att den informationen förr eller senare kommer att användas och vi tolkar ofta tystnaden lite aningslöst som att de inte sett. Så är det ju inte, de allra flesta använder nätet, även de som väljer att inte vara transparenta. Så frågan är ju vem som egentligen har informationsövertaget. I slutändan blir det säkerligen oftast den icke-transparenta även om vi som är uttalat nätkunniga tror vi har det.

Transparens är förtroende

Vid sidan av mindre ganska harmlösa missförstånd och snurrigheter runt i våra privata konversationer kan det som läggs ut missbrukas gravt av andra. Transparens är inte bara ansvar utan är i grunden också ett djupt förtroende. Frågan som blivit allt mer akut under det senaste året är om vi är naiva när vi ger det förtroendet till människor vi ofta vet så väldigt oerhört lite om.

Det digitala livet snart mer värt än det analoga?

Nyligen hade jag ett mycket spännande samtal med några unga svenska och franska filosofistudenter. De visste om mitt deltagande i Nyhetsmorgon där jag talat om livsloggning och de fick höra resonemangen om och se prototypen av Memoto, se casefilmerna och reagerade starkt över den naivitet som de tyckte att detta var uttryck för. Livsloggning och bruket av en kamera som två gånger i minuten fotar allt som användaren möter upplevde de både som integritetskränkande och utslag av naiv aningslöshet inför ett potentiellt storebrorssamhälle. Vem vill ha en sådan kamera undrade de förbluffat och allvarligt. Den potentiella marknaden nämndes genom att jag berättade om hur Memoto på kort tid samlat ihop 3,5 MSEK till produktionen av de första kamerorna. De skakade på huvudet.

För mig var det en extremt tidstypisk och en viktig reaktion och det är absolut inte första gången jag möter den här typen av resonemang. Frågan de också ställde i relation till det de ser händer bland sina vänner var om vi inte lägger mer tid att måna om att berätta om det vi gör digitalt än vad vi gör för att ens leva det. Betänk att det här är reaktionerna som kommer från en ung, uppkopplad generation och väcker mycket frågor om det liv de vill leva.

Tanken slår mig dels att det är klart att det här den kommande generationen kommer att reagera mot dels att det för mig ändå är så mycket större än en ungdomsreaktion mot nutidens aningslösa bidrag till ett potentiellt storebrorssamhälle. Det handlar ju om att inget av det de ser som farhågor måste ske.  Det behöver ju inte alls bli så här. Vi har inga svar på det som sker nu i mötet mellan teknologi och människa. Mer än på ett mer ytligt plan. Nätet och dess utveckling och vår egen utveckling i samklang med detta beror ju helt på deras (vårt) eget förhållningssätt. Exakt det är vad vi kan diskutera mer av under 2013, med våra nya kommunikationsverktyg i händerna, om det samhälle vi vill bygga.

Näthat  är inte ok bland unga heller

De diskussioner jag haft efter händelserna i Göteborg runt det så kallade Instagramupploppet har bitvis lämnat mig smått förtvivlad över den hopplöshet unga vittnar om när man tar sig tid att tala med dem om t.ex. näthat. De ger vittnesmål om att det inte finns något att göra och att det är så det är.

Närrelaterat till händelserna i Göteborg försöker jag formulerar tankarna som ofta funnits hos mig de senaste åren: effekten av detta med att snart varje förflugen tanke, varje moment, varje stund ska dokumenteras. Igen ropar jag högt på nätkunniga beteendevetare, psykologer och filosofer som kan berätta vad de tänker om att detta göra med oss. Vad leder denna kartläggningslust till och tänker att det jag haft mest nytta av i mitt yrkesliv är mina etnologistudier och alla de deltagande observationer jag gjorde och minns hur inte särskilt välformulerad eller klar varje tanke är i varje stund….

Återvänder vi till näthatet mellan unga funderar jag på följande: konsekvensen av att socialiserande mellan tonåringar som länge bestått av ältande av varje relation, lösa rykten, allmänt tonårsskvaller om vem som varit med vem som funnits på alla skolor under alla år men vad händer nu när det sker digitalt och därmed lämnar den mer privata sfären och blir publikt. Oftast blir det säkert mest en light-realtidsversion av Gossip Girl att avhandlas på varje skola bland de personer det berör. Hur väl detta tas om hand beror troligen på den digital förståelsen hos alla inblandande. Det är nog lätt att diskussionerna kantrar åt än det ena eller andra hållet här.

En sak är dock säker och det är att inget löses av att vuxenvärlden kliver av och tror att det är ok när den där gränsen mellan mer digitalt oskyldigt tonårsskvaller passeras och omvandlas till uthängning, mobbning och sexuella trakasserier bara för att man tillhör en uppkopplad generation. I grunden tycker ingen att näthat är ok. Precis på samma sätt som de allra flesta inte tycker mobbing är ok. Vi lär oss alla att använda nya kommunikationsverktyg i relationer mellan människor i denna stund. Ingen är expert på det som sker nu. Varken de unga eller vi.

Bekräftelsemonstret

Ytterligare ett perspektiv att titta närmare på vad det gör oss med som människor är  den ständiga jakten på bekräftelse som de digitala medierna ger. Bekräftelse har människor länge jagat men nu är bekräftelsedemonen snabb som sjutton. Vad leder den där ständigt snabba bekräftelsen till på ett djupare plan. Vad gör detta egentligen med oss, tappar vi förmågan till tålamod, jagar vi bara den snabba bekräftelsen och tappar ögonblicket sitt värde sker undrar jag allt oftare och kopplar ner.

Jag älskar Jonas Gardells krassa förhållningssätt till detta när han i ett samtal med Björn Wiman under hösten avfärdar frågan om bekräftelseknarkandet med sitt enkla recept om att glömma det han lagt ut i samma stund han gjort det. Men hur många har den chosefria inställningen och inte bryr sig om responsen? Det är kanske få förunnat och bygger på det kändisskap och den etablerade roll Gardell har. Han får sin dagliga bekräftelse på andra sätt och behöver egentligen inte twitterreaktionerna. För övrigt talar han ljuvligt om detta med att värdesätta ögonblicket också i samma intervju.

Men tillbaks till bekräftelsen. Hur många av oss knarkar bekräftelse och upplever först stunden som fulländad om den via en statusrad, en bild får stor bekräftelse och helt enkelt blir en mindre värd upplevelse om den inte delas, gillas eller kommenteras. Hur många är ens villiga att erkänna att det är så. Interaktionen är ju en del av värdebyggandet. Det har vi till och med lärt alla företag som vill förstå sociala medier. Men när låter vi det som individer ta över och när blir det en osund bekräftelsejakt.

Effekten av att inte var unik längre

När nätet under jul fylls med bild efter bild på vackra dekorerade granar eller julbord undrar jag om det är utslag för en fantastisk gemenskap oss människor emellan att vi just i denna stund gör precis samma sak eller leder det i förlängningen till tankar om att människor är väl förutsägbara och banala. Är det här en pusselbit till att vi ser allt mer nischad kommunikation. Mina tankar om ”for-your-eyes-only” här ovan.

Eller leder det kanske till och med till att just min gran,  min mat, ja mitt liv inte är intressant i relation till alla andra ”vackra liv”. Hur många har haft unga runt sig som efter jul känt ännu större ångest efter att på Facebook sett hur alla andra klasskamrater berättat om presenter de fått. Barn vars egen jul som inte ens var en särskilt fattig jul men i speglingen av andras plötsligt blev så mycket mindre värd.

Jag vet inte men tänker ofta över ambivalensen mellan det gemensamma och det unika och undrar trots allt om inte lusten att vara unik är en mycket central komponent i våra liv idag som vi via sociala medier skulle kunna tappa. Samtidigt som jag verkligen älskar den holism som är möjlig tack vare nätet. Där din vardag också blir min och som gemensamt kan bidra till att förändra världen till en gemensamt bättre plats med lika villkor för fler. Men ni ser det finns två sidor av samma mynt hela tiden och här behöver vi  fler pusselbitar runt vad som som händer oss som människor.

Vi och tekniken

De här frågorna om oss som människor i relation till digital kommunikation börjar bli akuta. Det märks när man samtalar om människor om sociala medier. Nu handlar det inte om att vi konsulter ska få företag att prova längre. Nu handlar det om erfarenheter, och lika ofta negativa erfarenheter, hos alla som vi behöver finna strategier för att hantera om vi vill att nätet ska förbli det vi ser att det kan vara för en positiv samhällsutveckling.

För samtidigt som digitaliseringen kan förändra mycket så ser vi att allt kan förbli på precis samma sätt när makt, hierarkier och uråldriga beteendemönster väcks.

/Brit Stakston

 

 

 

 

 

Taggad som: