Folkbildning om att bli mediekritisk behövs

Tidigare Medarbetare 20 januari, 2013
Kategorier:
Medieval & -konsumtion

Efter gårdagens utmärkta program i Medierna P1 blir jag ännu en gång påmind om hur mycket det behövs ett brett mediekritiskt program som når allmänheten. Det gavs insikter i dels problematiken med opinionsundersökningar och hur statistik kan dramatiseras dels lyfte man hur en anonym bloggare blivit en maktfaktor i försvarsdebatten.

Digital makt

Det är en allt mer angelägen allmänbildningsfråga att förstå varför och hur mediebilden ser ut som den gör.  För mediekonsumenter handlar det ytterst om demokrati. Ett mediekritiskt program för allmänheten skulle också bli ett led i att adressera en mängd av de komplexa frågorna som finns nu när vi lever i en digital samtid, sådant som t.ex. näthat och källkritik och skulle även fungera som kompetensutveckling för journalistkåren. Det skulle också kunna fungera som en bra pedagogisk metod för att visa att  nätet inte alls är ett okontrollerbart digitalt monster som lever sitt eget liv. Utan att vi bestämmer själva vad vi vill att det ska bestå av och att det kan påverkas. När spelet bakom tangenterna kartläggs och tydliggörs skapas också lusten att själv delta. Det blir mer angeläget att bidra med sina egna perspektiv. Även om man inte vill delta själv blir man bättre rustad för de val  man kommer att göra. Nu möjliga att göra utifrån full insyn om alla perspektiv.

Journalisten, mediedebattören och fd chefredaktören Anette Novak menar att kunskap bygger broar och att en sådan granskning bidra till att rasera föraktet för journalister:

”Ingen tjänar på ett journalistförakt, det undergräver bara förtroendet för en kår som jobbar heltid med att städa i demokratin. Nära nog alla människor utanför den professionella mediebranschen jag lär känna säger att de får respekt först när de förstår hur svårt vårt arbete är – och vilken möda vi lägger på att det ska bli rätt”

Lyssnade på Jan Axelsson, programdirektör SVT som under lanseringen av boken ”Vem granskar granskarna?” i höstas efterlyste  idéer om ett mediegranskande program och minns hur jag applåderade spontant. I Resumé någon dag senare sade han:

”Jag tycker personligen att de sociala medierna rent allmänt bör granskas. Särskilt deras samspel med etablerade medier. Det sker en stor expansion just nu, men den sker utan seriös eftertanke och granskning.”

Att tydligt adressera behovet av att branschen självkritiskt granskar redaktionernas förhållande till den digitala arenans spelare är efterfrågat. Thomas Mattsson, Expressen och Jan Helin, Aftonbladet talade om vikten av kompetensutveckling under veckans PK-debatt nyligen. Ett program som adresserar problemet med att journalister ibland verkar tappa sin journalistiska verktygslåda i fokuset på de så tillgängliga ständigt strömmande sociala konversationerna är vi många som ser behovet av.  Det andra perspektivet rör ju också vem som äger en story och vilka kritiska frågor som ställs, Axel Andén i Medievärlden skriver i en artikel om tåghändelsen runt Saltsjöbanan i veckan om att städerskan måste få upprättelse och menar också att: ”framför allt illustrerar händelsen den nya mediesituationen där företagen kan styra nyhetsförmedlingen”.   Själv sitter jag ju på ”andra sidan” som kommunikationskonsult och mitt främsta råd till företag som vill nå ut har länge varit, ”var aktiv på twitter”. Det måste ju journalistiken förhålla sig till.

Vem granskar twitter?

Under året har det funnits många exempel på hur det journalistiska hantverket verkar glömmas bort på twitter och hur det kan urvattna journalistiken. Ibland blir inlägg på twitter inteckning för stärkandet av egna teser utan att man källkritisk ens granskar de bekräftande inläggen, vilket märktes i t.ex. fallet runt #innebandypappan. Eller hur man vill hetsa igång twittertyckonomin för att få ordentligt med snurr på twitter och klick till tidningssajten såsom i fallet med #tintingate där läsarna delvis gavs felaktiga uppgifter för att göra betet ännu saftigare. En konstnärlig ledare för en liten del av Kulturhusets verksamhet blir plötsligt bibliotekschef. Klart det gjordes för att ge klickmonstret lite mat. Och vi blev mest nyttiga idioter för en helt annan agenda än den vi trodde vi agerade på.

Det är länge sedan Mediemagasinet gick, Medierna i P1 når inte ut på det sätt som behövs hur utmärkt det än ofta är blir det lätt för mycket metadiskussion och Second Opinion lades ner i maj 2012. Det behövs mer. Och det behövs att man tar mediekritiken ur ett gräsrotsperspektiv som bottnar i journalistikens roll som rapporterande och granskande. Där tittarna blir påminda eller får lär sig varför rollen finns och att diskutera vad som händer nu när den rollen av att granska och rapportera också tilldelats oss alla, allmänheten. Man är inte längre bara passiva mediakonsumener utan aktiva medspelare. Detta medför det nya krav, utmaningar och möjligheter. Det vore spännande med en analys av hur och när twittertyckonomin regisserats, av vem och med vilken agenda. Eller omvänt när media okritiskt plockar upp nätfenomen eller annat som om allt vore sanning för att det finns på nätet när det i själva verket kan vara helt regisserade reaktioner eller kritikstormar.

Det digitala som norm

Det behövs helt enkelt ett folkbildande program och det kommer att bli värdefullt för såväl kunskap om demokratiska processer som nätkulturen.  Akuta frågor att folkbilda runt är de om källkritik, digitalisering, mediemakt i onlinemediernas tid, medielogik, journalistikens roll i samhället, vilka de nya påverkansmöjligheterna är och hur det sker. Vad händer nu när det digitala verkar vara normen på landets alla redaktioner är en fråga jag bär med mig sedan en tid.  Jag ställde en närrelaterad fråga igår på twitter och jag söker fortfarande svar på den:

Tror du att medielogiken för twittertyckonomin dvs de twitterbeten vi ges för att RT:a, diskutera och klicka är byggd på annan logik än de som köper papperstidningen?

Granska twittertyckarna

Det vore intressant att klä av aktuella fenomen på nätet via avslöjande siffror, hanterandet bakom och analysera dessa upprop, kritikstormar på nätet etc. En del som verkligen ska vara med i ett mediekritiskt program av detta slag är ett granskande av de som blir nyckelspelare runt vissa frågor. Topplistor över vilka de är, i vilka sammanhang de brukar uttalar sig, hur deras tyckanden över tid sett ut, vilka relationer de har off-line för att nämna några tänkbara urvalsaspekter.

Ett aktuellt exempel: Barnfattigdom

Twitterdiskussioner blir ju allt oftare underlag till artiklar och det som förr refererades till tittarstormar är nu lika gärna twitterstormar. I november skrev SvD ”Twitterstorm mot SVT debatt runt fallet med flickan Haddile eller som Dagens Opinion i juni ”Twitterstorm mot Kent Persson efter klavertramp i Studio Ett”.

I veckan fick vi ett aktuellt exempel med Uppdrag Granskning som handlade om hur barnrättsorganisationer överdriver barnfattigdom. Följande redovisning är inte en inlaga i debatten om barnfattigdom*. Vill istället med ett aktuellt exempel visa vad som just denna  vecka hade varit mycket spännande att ta upp i ett sådant här mediekritiskt program. Även denna vecka diskuterades det flitigt bland twittrare på hashtaggen #granskning så vad hände då i traditionella medier i anslutning till detta?

De där tittarstormarna som förr fick styra löpsedlar har ju varit svårare att kontrollera för oss mediekonsumenter. Idag kan vi enklare se vilka som bidrog i denna twitterstorm under programmet.  Jag gjorde en snabbkoll med hjälp av socialamediebevakningsföretaget Notified** för att se vilket genomslag t.ex. ordet barnfattigdom fick på twitter under den dag som Uppdrag Granskning gick.

Antal tweets med ordet ”barnfattigdom” 16 januari 2013:

  • Totalt 1 144 stycken tweets med ordet barnfattigdom
  • Mellan klockan 20.00 – 24.00 var det cirka 500 tweets (ej unika avsändare, många deltog med flera tweets i debatten)

Till detta kan det läggas cirka 350 tweet som innehöll orden uppdrag granskning, #granskning, uppdrag gransknings, ug, ugs, uppdraggarnskning men ej i kombination med barnfattigdom (mellan kl 20-24)

Debatten hade dragits igång på twitter när Rädda Barnen på eftermiddagen den 16 januari kl 10.48 skrev följande: Rädda barnen

Så här ser medievolymen runt ”barnfattigdom” ut de senaste 3o dagarna:

tweets

Twittrare om barnfattigdom

Några av de personer med högst antal följare som delade eller retweetade något om Barnfattigdom i samband med sändningen av Uppdrag Granskning var dessa personer:

aliesbati

Debattören Ali Esbatis tweet här ovanför RT:ades 142 gånger bla av Marita Ulvskog med drygt 5 000 följare. Ali Esbati deltog bidrog under kvällens debatt med ett stort antal tweets och många RT:ades flitigt.

lindamary

LM Svenssons tweet här ovanför RT:ades 42 gånger  bla av musikern Petter med över 39 000 följare.

 

Rebecka Åhlund

Rebecka Åhlunds tweet här ovanför RT:ad 45 ggr bland annat av Anders Eriksson med drygt 2 200 följare och Isobel-Hadley Kamptz

dreadnallen

Christofer Laurins tweet här ovanför (som ursprungligen publicerades av Malin Morell som arbetar på Rädda Barnen), RT:ades 9 ggr bla av journalisten Johanna Koljanen  med drygt 18 000 följare

LarsOhly

Lars Ohlys tweet här ovanför RT:ades 22 gånger bland annat av Fredrich Legnermark med drygt 1000 följare.

mlindgren åsbrink

M Lindgren Åsbrinks tweet RT:ades av bland annat av debattören och skribenten Helle Klein med drygt 11 000 följare

Här nedan visas en sammanställning av tweets skickade den 16 januari sorterade efter antal följare. Så enkelt är det alltså att med hjälp av en socialamediebevakningstjänst få en god bild av vilka de tongivande debattörerna är under en debatt. Till detta ska man förstås kompletteras med att analysera vilka som RT:ar och vilka som deltar i diskussionerna när dessa tweets sprids. Antal twitterföljare är inte det mest intressanta värdet, det är ju interaktionen som bla visas i antal retweets som i sammanställningen nedan som blir än mer intressant,  t.ex. är Sofia Mirjamsdotters tweet RT:ad tre gånger medan Ali Esbatis tweet  delades 142 gånger.

topp twittrare

 

Helt klart är att det här har väckt reaktioner och diskussionen har fortsatt dagarna efter programmet. Det har krishanterats av inblandande organisationer och samtliga medier har haft uppföljande artiklar, debatter eller debattinlägg vilket också bidrar till ett fortsatt samtal som förstås sker även digitalt lika mycket på twitter som i bloggar och på Facebook. Ville visa att det skulle vara intressant att löpande mediegranska sådana här ”twitterstormar”, ge redskap för att fundera över genomslaget för vissa perspektiv och analysera deltagarnas inspel och eventuella agenda.

I just det här aktuella fallet skulle man förstås också ha bevakat centrala spelare i det som reportaget handlar om – här hade ju t.ex. berörda barn- och äldreministern Maria Larssons tweet varit oerhört intressant att kommentera:

Ministermaria

Så var det en twitterstorm eller inte och vad har vi att jämföra med? Det får vi som läsare inte veta.Vi har inget att jämföra med. Med barnfattigdom som case ville jag bara visa hur det funkar. Den här förmågan att kritiskt granska det som sker på t.ex. twitter och det genomslag det får i media blir allt viktigare. Jag ser framemot det aviserade medieprogrammet från SVT men 2014 ligger långt bort. Mediekonsumenter måste ges möjlighet att kritiskt granska och förstå när twitterreaktioner används för att driva teser och perspektiv som en avsändare vill presentera. Journalister måste stärkas i sitt förhållningssätt till digitala stormar. Nu.

/Brit Stakston

* Disclaimer: JMW har tidigare arbetat både med Rädda Barnen och Unicef, har idag dock inga uppdrag för någon av organisationerna eller någon annan barnrättsorganisation. Det var ett aktuellt fall vars data enkelt finns att tillgå.

**Tack för hjälp med sammanställningen av tweetsen till Martin Garbarczyk, Notified.

 

 

 

 

Taggad som: