BEFRIAD ZON: Åsiktskorridorer och ömma tår

Tidigare Medarbetare 06 mars, 2014
Kategorier:
Reflektioner

Finns det en åsiktskorridor eller inte, det vill säga att åsiktsutrymmet är begränsat i samhällsdebatten idag? Statsvetaren Henrik Oscarsson menar det och beskriver det etablerade statsvetenskapliga perspektivet i en intressant postning om att väljare inte är dumbommar.  Han förklarar åsiktskorridor med ”det vill säga den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd — är mycket smal i Sverige”.

Ett perspektiv som diskuteras flitigt sedan dess och blir allt mer som någon slags sanning över svenskt debattklimat. Vill ändå slänga in i diskussionen att trots ett ofta högt tonläge i debatten så är det större åsikstfrihet än någonsin. Det finns fler arenor att driva opinion på än tidigare för fler människor. Det digitala medielandskapet innebär inte bara digitalt gapande utan en mängd goda möjligheter för att bryta sina tankar mot andra.

Några exempel på de åsikter Oscarsson menar är hyfsat vanliga men som inte tas upp i samhällsdebatten är  dessa från den senaste SOM-undersökningen:

  •  Var sjunde svensk anser att det är ett bra förslag att begränsa aborträtten.
  • Fyra av tio anser att Sverige bör ta emot färre flyktingar.
  • Sex av tio tycker att det är ett bra förslag att stärka djurens rätt.
  • Varannan svensk anser att det är ett mycket dåligt förslag att tillåta homosexuella att adoptera barn.
  • En av fem tycker bra om förslaget att införa dödsstraff för mord.
  • Var fjärde svensk vill öka antalet vargar i Sverige.
  • Nästan var tionde svensk vill satsa mycket mindre på eller helt avstå från vindkraft.
  • En av tjugo tycker det är ett bra förslag att förbjuda skolavslutningar i kyrkan

Som statsvetenskapligt begrepp är det äkerligen viktigt att titta på. Men det är också ett begrepp som i den efterföljande debatten blir komplicerat att tala om när det tolkas som helhet att det finns mindre utrymme att uttrycka sina åsikter nu mot förr.

Om tunga opinionsbildare uttrycker oro för smala åsiktskorridorer hur landar det hos gemene man? En känsla av inkludering och mandat att ge uttryck för sina åsikter eller ett än större utanförskap? Jag menar att det mer spännande att lyfta fram i samhällsdebatten idag är den ökade möjligheten att säga sin mening.

Om någon vill förbjuda skolavslutningar i skolan så är det enklare än någonsin att gå utanför de etablerade medierna och driva den opinionen. Men det är ju så att de 95 procent som inte vill förbjuda skolavslutningar kommer att reagera. Och det har de också rätt till. Det finns ju en mängd saker vi i vårt samhälle enats om. Människors lika värde och de mänskliga rättigheterna som några gemensamma utgångslägen. Det som bryter mot den grundsynen kommer ju starta diskussioner, det är ju en del av debatten.

Åsiktskorridoren kanske vinner på att sättas i relation till andra faktorer såsom t.ex. det svenska debattklimatet som de facto är oerhört konsensusinriktat, vi är ofta rädda för debatt. I många andra länder är den intellektuella lusten att debattera oändligt mycket större till vardags än i Sverige där man söker minsta gemensamma nämnare hellre än konflikter. Att råka på motstånd i en debatt är väl naturligt i just en debatt. Att vi tycker olika och kanske ibland med hög röst behöver inte vara synonymt med en trång åsiktskorridor.

Värt att notera vilket jag också i SVT debatt igår påpekade är att begreppet åsiktskorridor gillas av de mer högerextrema rörelserna. Det är ju för dem ett nytt sätt att beskriva det de kallat, politisk korrekthet. De konstaterar nöjt att åsiktskorridoren är ett bra uttryck som man borde använda mer. Detta ansvarar ju självklart inte Henric Oscarsson för. Det är ju fritt för vem som helst att gilla eller ogilla begreppet men det är värt att notera att det svarar väl mot högerextrema perspektiv på samhällsdebatten och synen på ett elitmedietänk.

Att 2014 hävda att det finns en dämpad åsiktsfrihet blir förlamande och tar ifrån människor mandat att agera. Det skickar signalen att även denbetablerade opinionseliten känner sig inramad. Själv undrar jag precis som Jan Helin i SVT debatt igår om hur ömhudade är de etablerade opinionsbildarna egentligen?

Tack vare nätet, som 88 procent av befolkningen i Sverige har tillgång till, finns det fler arenor att agera på och större insyn i maktstrukturer än någonsin för. Inte som någon dunderkur men som verktyg att potentiellt sett kunna inkludera fler och särskilt om vi i samhällsdebatten lyfter fram nätet som kanal för påverkan.

Oscarsson menar att den trånga åsiktskorridoren leder till avsaknad av intellektuell nyfikenhet och istället skriks det högljutt digitalt:

”Dagens svenska samhällsdebatt kännetecknas knappast av någon intellektuell nyfikenhet på politiska motståndare. Det saknas många gånger en genuin vilja att söka förklaringar till åsikter och preferenser som ligger en bit ifrån de egna. Huvudstrategin för opinionsbildare tycks istället vara fördömande: att högröstat påtala vilka jubelidioter alla andra är. Det kategoriska ofta sekundsnabba avfärdandet av avvikande verklighetsuppfattningar och ståndpunkter håller på att bli en norm. De ömma tårna är så många att det knappt går att manövrera i debattlandskapet. Utvecklingen gör det utomordentligt trist att delta i och följa svensk samhällsdebatt.”

Ur Väljare är inga dumbommar, Henric Oscarsson,

Mina ståndpunkter summerat för att försöka ändra detta:

  • Det är inte farligt att tycka olika. Vi lever i ett samhälle präglat av en stark konsensuskultur och kanske bidrar det till rädsla för debatten. Ståndpunkter måste brytas mot varandra. Den intellektuella nyfikenheten som Henrik Oscarsson menar saknas ska man värna om, stimulera och försöka hitta. Våga debattera mera.
  • Tycker man något som 95 procent inte håller med om så får man räkna med kritik. Det är inte tecken på en åsiktskorridor. Men ingen hindrar någon från att driva dessa frågor. Självklart inte. Har vi te.x kommit överens i samhället att barnaga inte är en bra grej så är säkerligen debattmotståndet stort om man hävdar barnaga är bra. Det måste man räkna med. Läars sig att hantera debatter.
  • Alla har ett ansvar i en debatt att hålla en hyfsad ton, ju mer makt en opinionsbildare har desto större ansvar.
  • Fler arenor och få trång korridorer. Tycker precis som Ehsan Fadakar på Aftonbladet att det finns fler arenor för maktutjämning idag för gemena man än färre.
  • Traditionella medier har ett jättestort ansvar för att bli bättre på att förstå vilka som syns och hörs mest i debatten, vilka är de och hur representativa är deras åsikter oberoende av förmåga att skrika högt digitalt.

 

/Brit Stakston

Medverkade alltså i SVT debatt för att diskutera just detta tillsammans med  bla Jonna Sima, Lotta Gröning, samt Jan Helin, Aftonbladet, Cilla Benkö, Sveriges Radio och Eva Hamilton, SVT. Uppdaterar inlägget när det är utlagt.

 

Taggad som: