Bränn broar! Skit i relationer!

Andreas Wingren
Andreas Wingren 22 maj, 2015
Kategorier:
PR och kommunikation, Reflektioner

I kölvattnet av de senaste årens reklamkupper och PR-bluffar är det enkelt att ställa sig frågan om en kampanj som generar mycket publicitet per automatik är bra kommunikation? Oavsett vilka medel som använts. För oss på JMW är svaret givetvis nej, det behöver inte vara bra kommunikation bara för uppmärksamheten blev stor. I veckan har vi åter fått anledningen att lyfta diskussionen.

I tisdags publicerades en något annorlunda dopannons i Svenska Dagbladet. Dopannonsen går varm i sociala medier och har skapat publicitet nationellt såväl som internationellt. Barnet LUCY ska döpas, för de som vill närvara ska man anmäla sitt intresse till rehtom.snatas@hotmail.com (eller Satans Mother om vi läser det baklänges). Utöver det bildar LUCYS lugg siffrorna 666, djävulens tal.

Svenska Dagbladet 19 maj
Svenska Dagbladet 19 maj

Enligt Resumé är dopannonsen en reklamkupp för att uppmärksamma skräckfilmsfestivalen Elmsta 3000 Horror Fest. Om det stämmer tycker jag att det är beklagligt. Kommunikationsprofessionerna står redan inför stora förtroendeutmaningar. Vad gör egentligen PR-konsulter om dagarna? Det finns röster som hävdar att vårt existensberättigande grundar sig i att hjälpa uppdragsgivare att dölja sanningen, lura kunder och hjälpa företag att ”komma undan”.

Bluffar och kupper, som t.ex. Marabous ”Black” eller Miss Skinny hjälper oss knappast att motbevisa de fördomarna. Vi vet ju att vår verklighet och vårt uppdrag inte alls påminner om de etablerade fördomarna.

Vi vet att bra kommunikation handlar om att bygga långsiktiga relationer baserade på förtroende, trovärdighet och ärlighet. Att skapa kommunikation som är relevant för målgruppen, som engagerar.

Visst går det att hävda att dopannonsen är engagerande kommunikation. Den har varit en härlig snackis i sociala medier i två dagar nu, och förutom Resumé så har även Aftonbladet, Dagens Media och brittiska Mirror skrivit.

Däremot är det tveksamt om målgruppen för Elmsta 3000 Horror Fest finns på Svenska Dagbladets familjesidor. Något som väcker frågan om den här kampanjen är skapad med uppdragsgivarens affärsmål i åtanke? Eller om kampanjen endast är ett effektsökeri?

Utgår vi från att målgruppen primärt inte lusläser just de sidorna innebär det att kampanjens strategi i grunden har varit att kuppa sig in i tidningen och att snacket runt kuppen ska nå målgruppen.

Med andra ord har strategin varit att medvetet bränna en bro och ta sig över vattnet på andra sätt. Men vad händer i framtiden när de vill använda bron för att ta sig över vattnet? Jo, då har man ett långt och tufft arbete framför sig med att bygga upp bron igen.

Att som byrå rekommendera sin uppdragsgivare att bränna broar (läs relationer) på det här sättet är snudd på oansvarigt. Kortsiktigt har det definitivt genererat uppmärksamhet, men långsiktigt har det underminerat uppdragsgivarens position. I det här fallet påverkar det inte nödvändigtvis gemene läsares inställning till Elmsta 3000 Horror Fest. Men de riskerar att journalister och Svenska Dagbladet tappar förtroendet för festivalen, och i längden även förlorar förtroendet för PR-konsulter och andra kommunikationsprofessioner generellt.

För festivalen innebär det att det blir svårare att nå ut nästa gång de vill kommunicera. Hamnar de i blåsväder finns risken att de granskas hårdare. Men även kommunikationsbranschen i stort påverkas. Kupper av det här slaget sliter på vårt redan ansatta förtroende och spär på bilden av kommunikationsbranschen som lögnaktig, fifflande och moraliskt tveksam.

Det är både tråkigt och synd. Istället för att kuppa SvD kunde de satsat på en kreativ, smart och rolig kampanj. Exempelvis en uppföljare på Home Invasion som genomfördes 2013 för att uppmärksamma skräckfilmsfestivalen.

Ärligt. Transparant. Roligt. Kreativt. Smart.
Ja tack!

Taggad som:
, , , , ,