I skrivande stund är det premiär för årets melodifestival. En nyhet som just påannonserades av Måns Zelmerlöw är att Ebba von Sydow och Annika Lantz livetwittrar, håll i er…via text-tv.

Det här tv-historia. Men det är också historiskt för att det är en så oerhört klumpig integrering av nya medieformer. Twitter via text-tv. Men oj hur tänkte man då?

Tweetsen syns i  tv-rutan efter att man på text-tv slår in sidan 198. Vips dyker nu monolog-tweetsen från Ebba och Annika upp längst ner på sidan. De längre tweetsen tar upp halva bildrutan längst ner på min skärm och det som händer är ren och sker monolog förutom de eventuella referenser de gör till varandras tweets. Det tillför inget. Absolut inget. Snarare för det tankarna mer till avarter av hur back-channels har använts det senaste halvåret.

När har någon tv-kanal aktualitetsförmåga nog att hitta former för att integrera twitterflödet under sändningarna? För mig  och många andra har linjärt tv-tittande fått nya dimensioner när jag under #partiledardebatt eller #mel2010 kan interagera med andra tittare. Här kan det linjära tv-tittandet omfamna ett nytt fenomen som ger ett mervärde som faktiskt gör att vi återvänder till det klassiska gemensamma lägereldstv-tittandet. Det är kul att sitta tillsammans med andra tittare runt om i landet och prata oberoende av plats, att umgås, tycka till och diskutera runt det vi ser på tv via twitter. Och mikrobloggandet handlar inte bara om att ett fåtal personer megafånerar ut tyckanden om smink och kläder. Det handlar om interaktionen med varandra också. Det är den dimensionen som som tillför något. Plus mångfalden av människor.

SVT kan låta sig inspireras av t.ex. CNN som när Obama tillträdde integrerade  Facebook-connect i webbsändningarna. Det visar vad som kan åstadkommas under Melodifestivalen.  Och det är sannerligen något annat än att slänga in fler megafåner!

Men som sagt. Att Måns Zelmerlöw påade livetwitter i melodifestivalen är tv-historia. Det är ett första steg. Vilket är bra. Och det är definitivt ytterligare ett steg mot mainstreamanvändandet av twitter. Även om det just i Melodifestivalen ikväll i tv-rutan inte visar mediets sanna styrka. Låt oss hoppas att alla intresserade istället följde twitterflödet om Melodifestivalen på #mel2010 via till exempel search.twitter.com.

/Brit Stakston

Joakim Jardenberg tycker också till och det är jätteroligt med skärmdumpen från hur SVT ser på Twitter om Melodifestivalen…..

Expressen lyfter upp Federleys tweets.

Uppdatering:

Emanuel Karlsten tycker också att det är ett viktigt steg för mainstreamanvändandet av Twitter.

Hans G Anderssson tycker att det inte alls var #fail.

Läs gärna Ebba von Sydows svar på detta i kommentarerna här nedan.

Valrörelsen och sociala medier är två galet heta frågor för landets politiker just nu det har väl inte undgått någon. Vi ser på inkommande länkar att en del lokalföreningar väljer att hänvisa till den här serien av postningar om politik och sociala medier. Det gör mig glad och jag hoppas verkligen att partierna också använder sociala medier för att effektivisera det interna arbetet och öka medlemsengagemanget. Här finns en enorm potential!

Jag har haft intressanta samtal med många om politikens utmaningar att hantera det engagemang som kan ske via de sociala medierna under de senaste veckorna. Perspektiv som till exempel i samtal med Jonatan Frid från Fokus fick ännu djupare dimensioner och utmanande perspektiv. Återkommer till det. Försöker under tiden hålla mig till mitt huvudfokus att så pedagogiskt som möjligt visa verktygens styrka för många under tiden. Men jag hoppas också kunna formulera och visa hur politiken kan revitaliseras genom sociala medier och måste fundera vidare på den hisnande och obehagliga frågan: klarar inte politiken fler synpunkter?

Superveckan har varit och de parallella diskussionerna på Twitter under debatterna tillför mycket. Det linjära tv-tittandet får helt nya dimensioner och plötsligt får live-sändning ett extremt mervärde. Jag vill se det i direktsändning tillsammans med alla andra politiska nördar! Vem av tv-kanalerna förstår styrkan i att själva utnyttja detta först?

Jag  hoppas dock verkligen att nyhetsrapportering från kommande twitterfeeds under direktsända debatter inte väljer att lyfta fram bara de mer tramsiga perspektiven av interaktionen. Jag har själv märkt under veckan som gått att den felvinklade statistik som Computer Sweden valde att lyfta fram under rubriken ”Twitter tappar mark” leder till stor förfrågan bland kunder. Tveksamhet. Oro. Bevis för det de varit rädda för plötsligt blivit sant. Att Twitter är ute. Känslan av att inte ha koll på vad det senaste egentligen är. Då kan jag gissa vad effekten blir av att Aftonbladet har följande rubrik ”Ericsson knäppte upp-tack vare Twitter”:

Nej jag jublade inte åt att Peter Eriksson knäppte upp skjortan. Medias trivialisering av sociala medier roar mig inte alls längre….inte undra på att många tror att sociala medier bara är trams och fullständigt slöseri med tid. Visst det kan vara en kul liten notis som passar i en kvällstidning men när det aldrig ges andra perspektiv då blir det riktigt bekymmersamt.

SVD fortsätter sin bevakning av hur politiker hanterar det sociala medielandskapet. Idag handlar det dels om hur ovana twittrande politiker missar samtalen med  väljarna genom att inte svara på ställda frågor via plattformen och så kortare intervju med några av de sociala medieredaktörer som numer finns hos partierna.

Testet som gjordes av SVD gick ut på att de registrerade ett konto och sen ställde frågor om till exempel viktigaste skolfrågan. 90 tweets har denne fiktive person ställt. Personligen är jag också högst tveksam till om jag ens svarat på en fråga av en person på twitter utan text om vem man är, utan avatarbild och som uppenbarligen själv inte för en dialog utan pumpar ut alla dessa frågor på kort tid. Eller det hade jag nog men också mer undrat över syftet med frågorna och följt upp det hela. Det är ju så uppenbart en journalist. Eller en elev som vill kolla hur politiker svarar.

Så visst kanske visar testet att de politiker som säger sig vara närvarande på Twitter inte är så aktiva, det var ju frågor kopplade till varje enskild politiker.  Men det här skrämmer mer än gör någon nytta. Det är precis sådant här politiker är rädda för. Det enda perspektiv som finns på detta är att kanske är det så här en ny twittrare kommer att göra, en politiskt intresserad person som ser #val2010 och vill börja prata med politiker. Startar ett konto, missar biografi-texten och glömmer ladda upp bild. Men ändå. Jag ogillar allt som har med fejkande att göra. By default. För det gör lika stor skada som trivialiseringen. Rädslor för allt som finns på nätet finns det redan.

Det vi kan konstatera är att det såg verkligen inte ut så här för ett år sedan. Det går snabbt nu. Och jag ser redan framemot att få analysera politikers förmåga att föra en dialog på nätet i Almedalen och eftervalsanalyserna!

En annan aspekt av det här med att inte svara på frågor rör detta med att svara även på negativa kommentarer. Vi vet att läsarna av det som sker på nätet är oändligt många fler än de som deltar aktivt genom att skapa innehåll, kommentera eller gå med i sociala nätverk. En politiker bör därför tänka extra mycket på att en negativ kommentar, en fråga från en person som man förstår inte delar partiets värderingsgrund också bör besvaras. Inte i tron att man kan förändra den inställningen nödvändigtvis. Och kanske inte varje enskild negativ indvid. Men adressera åtminstone den övergripande frågan som ett antal kritiker ställer. För även i de fall där det är helt uppenbart en lång resa till en förändrad syn på det som det enskilda partiet står för, behövs närvaron av partiet som ifrågasätts. De mer lågmälda läsarna vill och behöver se de andra perspektiven också. Annars kommer man bara läsa era kritikers synpunkter.

Äg de frågor som är era. Genom att vara närvarande i de nya kommunikationsformerna. De potentiella väljarna vill föra en dialog. Oberoende av tid och plats.

/Brit Stakston

Övriga postningar i denna serie:

• Del 1 en grundläggande genomgång om varför sociala medier är så viktiga i den kommande valrörelsen. Vad politiker ofta missar i sin syn på sociala medier.
• Del 2 om att sociala medier är att betrakta som en tredjedel av medielandskapet idag. En summering av diskussionen runt publiceringen av del 1 samt ett aktuellt exempel med den finske statsministern och sitt användande av bloggen.
• Del 3 med fokus på tonen i de sociala medierna och att det inte är ålder eller teknikintresse som är grunden för framgångsrik kommunikation i sociala medier. Dessutom en reflektion runt Unsgaard´s Facebookstatus.
• Del 4 med fokus på detta med äktheten att vi tänker fel om allt hänger på en enskild närvaro som ska exponera sin vardag. Sociala medier handlar om mycket mer och för politiker ligger styrkan i att se varje medarbetares pusselbit för att bära fram partiets politik.
• Del 5 en reflektion om två artiklar som berör sociala medier i valrörelsen samt resonemang runt det svar jag fick från partiledare och socialminister Göran Hägglund om vem som skriver vad i hans stab.
• Del 6. Om hur Twitter används under partiledardebatterna.

En kortare reflektion om twitter som del i den politiska debatten. I Agenda i söndags var det partiledardebatt mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Under bland annat hashtagen* #agenda pågick parallellt diskussionen på Twitter. SVD integrerade även twitterflödet på SVD.se.

Det kommer bli intressant att se hur detta utvecklar sig i årets valrörelse. Under söndagens första korta debatt var diskussionen på twitter inte så mycket mer färgrik än den som skedde i Agenda. Diskussionen i twitterflödet fördjupade inte resonemangen eller innehållet i själva debatten nämnvärt. Bland twittrarna verkade de flesta mest hålla på sin egen kandidat och få tog chansen att diskutera sakfrågorna vidare. När någon ifrågasatte eller undrade något gick oftast ingen in och debatterade.

Vore jag sociala medieredaktör för ett av de politiska partierna skulle jag uppmuntra ett antal politiskt aktiva över hela landet att i realtid fånga upp diskussionerna till exempel under debatterna i Agenda på nätet. Under Almedalen förra året reflekterade jag över allt man kunde göra av den vilja som finns att diskutera politik. Även på nätet.

Diskutera med de som är intresserade av det som sker, ta de puckar som passas och spela vidare. Men det kräver mod att släppa sargen, inte bara mala ut partiprogrammet. Något i twitterflödet i söndags fick mig att tänka tanken ”nej vi kommer nog inte se något nytt, debatten kommer ske enligt gängse spelregler”. Jag hoppas verkligen  att det inte blir så. För mig kommer politikerna ha misslyckats om de inte fångar upp medborgardialogen via nätet detta val.

Låt inte twitterflödet bara befolkas och bevakas av journalister och sociala medie-intresserade samt några internet-savvy politiker som mest hejar på sina representanter. Inga tomma repliker. Utan äkta dialog. Mer passion och glädje. Visa vägen själva och berätta att ni finns på nätet. Det kommer att uppskattas och vara relevant.

Men visst hände det också roliga saker under söndagens debatt. Till exempel var det intressant att under söndagens debatt följa statsvetare Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet samt styrelseledamot för Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen under debatten. I twitterflödet kunde hans kommentarer följas och snabbt berättade han skrivit om det hela  i Expressen:

Ett exempel på att kommentarer under en debatt kan prövas är denna tweet från socialdemokratiske Johan Sjölander:

Frågan kommer ganska snart om vilken källan var till påståendet:

Och svaret kom snabbt:

När man ser att ytterligare andra siffror presenteras ser man ju en början till en spännade diskussion…

Morgondagens politik formas i dagens samtal. Många fler politiker borde ta chansen att gestalta de visioner och värderingar som de vill ha mandat att driva. Även på nätet.

Det här är också en av anledningar till att JMW tar med ett av våra redskap till Almedalen i år, ”sociala medie-akuten”. Läs mer om vår närvaro i Almedalen här och även hos Joakim Jardenberg som tillsammans med oss kommer att analysera hur sociala medienärvaron fungerar där i år.

En politiker vill vara med och skapa livsvillkoren för landets medborgare. Men berätta då. Vad vill ni göra? När diskussionen flödar på t.ex. Twitter så var med. Men våga diskutera som om ni vore redo att ompröva er egen politik. Inte för att läsa upp partiprogrammet. Vi hoppas se mycket av dialog och debatter på nätet i Almedalen i år.

/Brit Stakston

Övriga postningar i denna serie:

• Del 1 en grundläggande genomgång om varför sociala medier är så viktiga i den kommande valrörelsen. Vad politiker ofta missar i sin syn på sociala medier.
• Del 2 om att sociala medier är att betrakta som en tredjedel av medielandskapet idag. En summering av diskussionen runt publiceringen av del 1 samt ett aktuellt exempel med den finske statsministern och sitt användande av bloggen.
• Del 3 med fokus på tonen i de sociala medierna och att det inte är ålder eller teknikintresse som är grunden för framgångsrik kommunikation i sociala medier. Dessutom en reflektion runt Unsgaard´s Facebookstatus.
• Del 4 med fokus på detta med äktheten att vi tänker fel om allt hänger på en enskild närvaro som ska exponera sin vardag. Sociala medier handlar om mycket mer och för politiker ligger styrkan i att se varje medarbetares pusselbit för att bära fram partiets politik.
• Del 5 en reflektion om två artiklar som berör sociala medier i valrörelsen samt resonemang runt det svar jag fick från partiledare och socialminister Göran Hägglund om vem som skriver vad i hans stab.

*En hashtag är det ord man gemensamt väljer att använda i de tweets eller postningar man gör via twitter med prefixet #. Hashtags kan används under en kortare eller längre period via search.twitter.com. Den gemensamma märkningen av varje inlägg gör det dels lätt att följa alla tweets som görs i realtid dels blir de också sökbara och lätta att hitta även senare. En stor fördel är förstås att man ser allas inlägg, det vill säga även de man inte följer. 

Samtidsdokumentation av rang. Igen. Dagens Computer Sweden kommer göra många ”vad var det jag sa-sägare” lyckliga. Rubriken lyder Twitter tappar mark sen i somras. I ingressen sägs det bero på att användarna blivit mer restriktiva och medvetna om kommunikationen på nätet och dess konsekvenser. Resonemang som bärs upp av forskare.

Intressant är att påminna sig om den artikel Computer Sweden skrev 2008 med rubriken ”Användarna flyr Facebook” som då byggde på en artikel i The Guardian. Med intressanta ordval såsom att Facebook ”börjat skörda offer” fanns då precis som idag referenser till det här med att vi människor inte kan hantera den information vi lägger ut:

Skälet till minskningen tros ligga i en ökad oro över att den stora mängd personlig information som folk lägger ut om sig själva på sajten ska hamna i orätta händer.

Men kanske är det så att allt fler börjar att tröttna efter år av facebookande och att bli översköljda av (mer eller mindre) onödig information om sina kontakter.

Ur artikel i CS, 22 februari 2008.

Egentligen skulle jag kunna sluta där. Det räcker med att påminna om en av alla de artiklar som vill visa på irrelevansen, kortsiktigheten, onödigheten och hajpen runt sociala medier för att visa hur fel analysen ofta blir. Det värsta är att det hela plockas upp med denna felktolkning av fler, till och med Rapport.

Analysen av siffrorna är fel från första början och ingångsvinkeln. I grunden handlar det ju inte ens om enstaka tjänster, det handlar om teknik som vi konstant förädlar för att kommunicera oftare, bättre, relevant samt oberoende av tid och plats. Det är ett  förhållningssätt till sin omvärld som tekniken stöttar.

De 3.1 miljoner svenska användarna som finns idag talar för sig självt vad gäller relevansen och korrektheten i analysen från 2008 av siffrorna om Facebook. Siffrorna om Twitter tror jag är feltolkade och är det inte så att man här missat helt att Twitter används via mobil och via många andra applikationer. Twitter bygger på API. Hur som helst hänger Twitters framtid på tjänstens utveckling precis som det gällde för Facebook då för två år sedan. Sen är det väl alltid så att när early adopters slutar använda tjänster planar det ut innan mainstreamanvändandet exploderar. Intressant är ju också hur en kärna av den svenska kretsen av early adopters de senaste dagarna med förtjusning återvänt till mikrobloggstjänsten Jaiku.

Värre är för mig är dock själva undertexten i dagens artikel vad gäller synen på nätet och människors nytta av det.

Att det år 2010 är så lätt att visa på problemen med nätet är så intressant. Det är historia som skrivs. För det är ju inte tekniken som har oss i sitt grepp. Vi använder tekniken. Till det vi vill. Vi styr utvecklingen.

Tankarna förs också lätt till Alexander Bards och Jan Söderqvists resonemang i Nätokraterna till hur bl.a. adeln såg på städernas framväxt när man ser dessa beskrivningar av nätet som något vi inte kan hantera och egentligen inte vill ha.

I artikeln kan vi också läsa att beviset för att allt bara är en hajp som rör sociala medier är den grad av förvirring som råder runt sociala medier och att det behövs konsulter som förklarar. Vilket de inte ens kan enligt Johan Cronehed forskare som sen länge diskuterat it som hajp:

Ingen kan beskriva det faktiska tillvägagångssättet och det är ett av grunddragen för hajpen.

Kommunikationsforskaren Jeanette Fors kliver fram och säger apropå Facebook:

Företag, politiker och privatpersoner marknadsför sig i större utsträckning än tidigare. Jag tror folk tröttnar på den mängden information, det är inte det man vill se när man loggar in på Facebook. Jag tor vi kommer att få se en dalande trend där.

Nominerad som mediemäktigast för mitt twittrande i Almedalen 2009 och som en sån där konsult specialiserad på sociala medier får jag väl kliva fram då.

Den eventuella förvirring som finns handlar i så fall bara om att traditionella medier är strukturer som krampaktigt vill att verkligheten ska bestå av en avsändare och många mottagare. Sociala medier är inte svårt. Sociala medier är inte  förvirrat.

Sociala medier är ett samlingsnamn så gott som något, menat ursprungligen att särskilja dessa från de traditionella mediernas sätt att föra ut budskap -  från en aktör till många. Idag sker ett flöde av delade kunskaper, erfarenheter och åsikter mellan många. Sociala medier är innehåll skapat på nätet av användarna i dialog med varandra. Vi lever helt enkelt i ett kunskapsdelande tidevarv där nätet blir den plattform som bär vår kommunikation oberoende av tid och plats. Sociala medier är inget annat än kommunikation.

Och vi väljer. Vi väljer vad vi vill ta del av. Vill vi inte se företagen i Facebook så behöver vi inte se det när vi loggar in.

Vi människor har alltså bara förfinat och förädlat den teknik som finns utifrån våra djupt liggande behov av att kommunicera med varandra. Vad är så hotfullt och obegripligt med det?

Den riktigt tunga valutan idag är trovärdighet, transparens och närvaro. Det byggs genom interaktion. Tramsigt? Trivialt? Trist? Tja….

Låt mig göra en jämförelse:

Fossila bränslen som olja och kol är energikällor som ligger till grund för välfärdssamhällets utveckling. Så är det. Utan t.ex. oljan och vår förmåga att förfina den energikällan hade inte industrialiseringen kunnat ske överhuvudtaget.

Kommunikationen mellan människor har genomgått en liknande ständig förädlingsprocess. Kärnan är dock densamma kommunikation.

Synen på sociala medier som triviala, kortsiktiga, irrelevanta och icke-hanterbara kommunikationsformer för oss människor kan jämföras med att idag påstå att den enda hållbara energikälla som finns är olja.

Återkommer med en fördjupande postning om det här – har ni talande jämförande exempel? Det här är just nu min favorit. Den ger också nätet den rättmätiga plats i människans samhällsutveckling som är berättigad.

/Brit Stakston

I serien om politik och sociala medier får detta bli en fortsättning till postningen om äkthet eftersom socialminister och partiledare Göran Hägglund (Kd) valt att kommentera den. Det svaret förtjänas att lyftas i en egen postning. Men först lite kort om två artiklar ur gårdagens tidningar som visar hur superaktuellt sociala medier blir i valrörelsen.

UNT skrev igår på ledarsidan om Bloggförbud för partiledare. Ansatsen här är att ”vem bryr sig” och med Facebook som exempel skriver man att man där når 96% av 18-19 åringar. De ifrågasätter sedan att dessa förstagångsväljare ens vill bli ”fan” till Andreas Carlgren.

I detta resonemang blandas äpplen och päron. Både siffer- och användningsmässigt. I texten påstås att ”all webbstatistik är lite opålitlig”. Låt mig säga så här de 3.1 miljoner aktiva medlemmar i Facebook är fler än de 269 700 18-19 åringar som är med. 50% av användarna är 18-34 år och de i åldersgruppen 55+ ökar ständigt. Hur  Fan-pages användandet sker skriver jag om i del 4 av denna serie men grunden bygger på att man själv väljer att bli fan. Det innebär att de 414 som valt att bli fan hos Andreas Carlgren är potentiellt sett fantastiska ambassadörer. I det lilla. Det gäller att glömma räckviddstänket när det gäller sociala medier.

Men att kasta ur sig siffror på detta sätt och med den starka undertexten av tramsighet är ett tidsdokument i sig. Hela ansatsen gör att det lilla korn av resonemang värt att reflektera över för Uppsalas politiker i denna text försvinner i alla felaktigheter initialt. För detta om att inte använda sociala mediers som ytterligare en kortsiktig kampanjkanal där man oengagerat försöker vara ungdomlig är relevant att beakta. Det händer lätt att man tror att det handlar om att vara ungdomlig och inget kan vara mer fel. Men dessa resonemang försvinner i en text som är ett ganska slarvigt och fördomsfullt sätt att kasta sig in i diskussionen om politikers användande av sociala medier. Tala med några politiker nästa gång som faktiskt gett sig in i dessa sammanhang med helt andra funderingar och som laddar inför valrörelsen på nätet. Också. Inte bara….

Så till den andra artikeln som tog upp sociala medier i den kommande valrörelsen. Expressen igår på Sidan 4 Debatt slog en valforskare fast att det är Mer krut i valaffischer än twitter och bloggar. Förstår inte detta eviga tramsande om att det är antingen eller när det gäller val av plattformar för kommunikation. Målgrupperna finns på olika arenor. Punkt. Nej det är alltså både och som gäller, sociala medier ska inte ersätta all övrig kommunikation. Det är en tredjedel av medielandskapet vid sidan av traditionella medier och annonsmarknaden. Däremot har sociala medier möjligheter att bli kittet i alla kommunikation och förnya politiken. Och bära kommunikationen vidare oberoende av tid och plats.

Men låt mig återvända till min förra post om detta med äkthet som är resonemang relevanta för varje företag och organisation. Jag använde i posten Göran Hägglund som exempel efter att jag fått ett vittnesmål i mitt inlägg om att det inte alltid var Göran själv som twittrade. Jag resonerade sen vidare utifrån detta och menade att t.ex. en tweet om att han skulle medverka i en radiosändning inte behöver vara skriven av honom själv för att vara relevant.  Göran Hägglund valde att svara:

Brit,
Först: det är jag – jag lovar:-). Jag har läst din text som innehåller mycket värt att ta fasta på för många. För mig och mina medarbetare inte minst om hur vi kan utveckla partiledaren.se vidare.

Jag finns på Facebook och twittrar se´n en tid tillbaka. Precis som du beskriver använder jag ofta – inte alltid – FB som bas också för twitter. Det är praktiskt och jag når fler. Men det är värt att understryka att snabb respons vid svar via twitter är ett måste.

Det stämmer att det finns sådant som jag inte skrivit själv. De kan delas upp så här: Det var dels under det att jag lärde mig tekniken. Nu kan jag den. Jag skriver alltså själv med undantag för att medarbetare på mitt uppdrag kan lägga upp t ex en artikel som införts i en tidning, ett inslag från tv-nyheterna eller liknande. Då står det inte “jag” på statusraden.

Allt annat skriver jag själv via min iPhone eller dator. Kerstin Kokk har alltså inte rätt i sin kommentar. Inte heller du när du tror att det var någon annan än jag som skrev inför lördagsintervjun. Detta sagt bara för att felaktigheter inte ska hänga kvar.

Jag kommer att dra nytta av det som de skrivit och jag ser stora möjligheter att utveckla användandet att tekniken. Är det klokt använd tid? Ja, jag tror det.

Egenhändigt
Göran Hägglund

Det visar dels att Kristdemokraterna har en strategi som förtjänar att förtydligas och lyftas fram dels blir Hägglund också en förebild i att han för sina partikollegor visar vad som är möjligt att göra. Vi behöver politiska förebilder som själva säger att det är klokt använd tid. Han ger också en avväpnande bild av att det ofta krävs viss introduktion för att använda nya verktyg men att det går att lära sig.

Ska bli intressant att fortsatt se hur de olika perspektiven kommer att prövas under det kommande året. Jag hoppas själv att partierna framförallt också ska se sociala mediers förmåga att revitalisera politiken och effektivisera det interna partiarbetet och fördjupa dialogen på ett relevant sätt för väljarna. Precis såsom Martin Jönsson på Svenska Dagbladet reflekterade i sin diskussion med Annika Beijbom (fp) på twitter om debattartikeln om valaffischerna i Expressen:

Samtliga delar i min serie om politik och sociala medier inför årets valrörelse finns här:

• Del 1 en grundläggande genomgång om varför sociala medier är så viktiga i den kommande valrörelsen. Vad politiker ofta missar i sin syn på sociala medier.
• Del 2 om att sociala medier är att betrakta som en tredjedel av medielandskapet idag. En summering av diskussionen runt publiceringen av del 1 samt ett aktuellt exempel med den finske statsministern och sitt användande av bloggen.
• Del 3 med fokus på tonen i de sociala medierna och att det inte är ålder eller teknikintresse som är grunden för framgångsrik kommunikation i sociala medier. Dessutom en reflektion runt Unsgaard´s Facebookstatus.
• Del 4 med fokus på detta med äktheten att vi tänker fel om allt hänger på en enskild närvaro som ska exponera sin vardag. Sociala medier handlar om mycket mer och för politiker ligger styrkan i att se varje medarbetares pusselbit för att bära fram partiets politik.

/Brit Stakston

Är äkthet möjlig för politiker? Eller är de så fast i gamla sätt att bedriva valrörelsearbete så att man inte  förmår ersätta några av valstugesamtalen till regelbundna stunder för äkta samtal på det digitala torget? Kommer spökskrivandet bli politikers lösning för att vara närvarande trots att sociala medier vilar på en grund av autenticitet och transparens?

En annan viktig fråga är om det enda sättet för en politiker att använda sociala medier är att vi får följa dem långt in i deras vardagsrum? Är det just den dimensionen vi efterfrågar hos en politiker i de sociala medierna? Jag vill hävda inte alls. Det går att vara personlig ändå.

Under året som gått har vi fått se exempel på angränsande diskussioner när Fredrick Federley ville visa sociala mediers styrka genom en fejkad bloggpost som han sedan förklarade syftet med, Mona Sahlin började twittra vilket ifrågasattes efter att pressekreteraren berättade att Mona själv inte skrev tweetsen och det dök upp en omtalad kristdemokratisk fejkblogg. Det kommer att bli ett återkommande tema under detta valår. Äktheten.

Så här är det. Nyckeln att lyckas med sociala medier är att undvika att fejka sin närvaro i något led och att vara transparent med vem man är som avsändare i de plattformar man väljer för kommunikation.

För att vara framgångsrik i de sociala medierna skrev jag i del 3 att politiker bör:

• vara sig själv
• vara personliga men inte privata
• våga prova – ålder och teknikkunnande är inte viktigt för att lyckas

Under punkten ”vara sig själv” är det viktigt att betona att det är precis det här som gör att vad vi säger kommer att vara olika. Jämför Fredrick Federley (C) och Lilith Svensson (Kd) båda är personliga men ger en inblick i sin vardag på helt olika sätt. För de är olika som personer. Varför tror vi att det ska finnas kollektiva normer för allt på nätet. Det finns inget krav att en politiker måste, för att vara relevant i sociala medier, ge inblick i hur de är som ”vanliga människor”. Det avgörs av hur man är som person i andra kommunikativa sammanhang. Det är den personligheten som också ska ta plats i de sociala medierna i kombination med det uppdrag man har.

Under avsnittet ”vara sig själv” sa tog jag också upp detta med att man kan välja att kommunicera via en plattform och detta återpubliceras automatiskt på fler ställen. En statusuppdatering i t.ex. Facebook kan skickas vidare till blogg, twitter etc. Huvudsaken är ju att man fångar upp den eventuella konversation som sker. Jag valde att exemplifiera detta såhär:

Göran Hägglund har nyligen ofta nämnts som en bra twittrare, men de flesta av hans tweets har tills alldeles nyligen huvudsakligen varit automatgenererade från Facebook dvs när han skrivit en statusrad på Facebook så har den också publicerats på Twitter. Huvudsaken är att frågorna besvaras oavsett om de ställs via Twitter eller Facebook för detta är ju själva kärnan. Dialogen och konversationen.

Men är det då verkligen Göran Hägglund som twittrar eller skriver Facebook-statusar själv? Är det ens rimligt att tro att partiledaren och socialministern tar sig den tiden?

Kerstin Kokk:

January 15th, 2010 at 8:28 am

Fast Göran Hägglund skriver inte det mesta själv. Säkert ibland, men oftast är det nog hans pressekreterare. Jag var på en konferens före jul då han stod på scenen och pratade, och under tiden kom det tweets om att han var på den konferensen och talade och att han skulle vidare till en annan grej. Han hade absolut ingen mobil i handen eller dator i närheten, och vi kan väl utgå ifrån att han liksom vi andra dödliga inte kan twittra med tankeöverföring.

Kommentar till postningen Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010. Del 3. 

Twitterkontot Göran Hägglund startade den 27 augusti 2009 och det har resulterat till 410 tweets och 1 130 följare. Drygt en tredjedel av tweetsen är automatiska återpubliceringar av det som skrivs i statusraden i den Facebook Fan-page som finns.

När Göran Hägglund vill berätta något så sker det i huvudsak från Facebook. Sen följs konversationen upp via Iphone-applikationen Tweetie eller som inloggad på twitterkontot i webbgränssnittet. För mig är detta med återpubliceringen en oviktig detalj på många sätt och vis. Det är ett bra exempel på att det inte är extra jobb att distribuera sin närvaro till fler plattformar. Det visar också hur man kan ha en närvaro utan att egentligen vara där. Det enda viktiga är sedan att den konversation som sker runt det sagda eller frågor fångas upp oberoende av plattform. Då blir man närvarande.

Med Kristdemokraterna som exempel och på grund av det Kerstin Kokk berättar i kommentaren vill jag ge några råd. Kanske lite extra riktade specifikt till Göran Hägglunds stab samt nyanställde socialamedieredaktören Dan Jormvik men i grunden applicerbart för varje politiker och företag.

SÄG VEM SOM SKRIVER
Lika lite som jag i ett telefonsamtal med Göran Hägglund vill upptäcka att det är någon ur hans stab som gått kurs hos Göran Gabrielsson och lärt sig härma sin chefs röst vill en person som använder twitter twittra med någon som lärt sig Görans tonalitet och ordval. Lika lite som vi ville se en look-alike ankomma till Politikerpuben för att debattera vill vi se Göran Hägglund låtsas vara närvarande i de sociala medierna.*

Framgångsrik användning av sociala medier för en politiker i den svenska kontexten är det äkta och den egna närvaron. Visst verktygen kommer att förändras utifrån vad vi användare gör av dem. Antalet regisserade megafonkonton på Facebook och Twitter kommer säkerligen att öka. Men vi alla bidrar till den utveckling vi vill se. Politiker ska fokusera och värna om den möjlighet som finns till relevant effektiv och genuin väljarkontakt via nätet och inte med lillfingret lite slarvigt bidra till att sprida en trend av falsk egen spökskriven närvaro. Det man förlorar genom spökskrivandet är möjligheten att den tid som faktiskt finns för egen närvaro inte kommer att tas på allvar. Den typen av kommentar som Kerstin Kokk ger kommer att vattna ut trovärdigheten i allt som förmedlas från Göran Hägglunds konto.

Resonerade om detta med politikerbloggaren Farmor Gun under vårt samtal häromdagen där vänner till henne uttryckt rädsla för att sociala medier bara blir ännu en ”marknadsföringstuta” som används för manipulation.

Hur ska man göra då? I Hägglunds fall tycker jag kommunikationsstaben bör komplettera den sk bio-texten i Twitterprofilen med vilka som twittrar från kontot ”Göran Hägglund” eller gör som Obama gjorde, skriv tydligt i bakgrundsbilden vem som administrerar twitterkontot.

Såsom Göran Hägglunds sida presenteras idag är det lätt att förledas till att tro att det är Göran själv som twittrar. En politiker vars relation med medborgaren bygger på trovärdighet har ett ansvar för att inte bara rida med och ge sken av något när man använder nya kommunikationskanaler.

Sociala medier bygger på äkthet, man förväntas vara närvarande själv. Även om politiker ofta använder sig av spökskrivare så är det en dålig idé för sociala medier. Det utesluter inte att det är högst förståeligt om staben runt Hägglund hjälper till med hans digitala närvaro, men låt det vara tydligt för mottagaren också. Allt annat kommer bara bita tillbaks en dag. För ingen vill bli lurad.

Dessutom är det en trygghet för Göran Hägglund själv, ingen kan till 100% företräda någon annan, en dag kommer någon att slinta på tangenterna och skriva något som inte Hägglund personligen kan stå bakom och media plockar upp. Vi vet dessutom hur det gick när pressekreteraren Lisa Wärn chattade på Aftonbladet i Maud Olofssons namn. Vi förstod att Obama inte twittrade och staben runt Obama bidrog själva till förståelsen genom att väldigt sällan t.ex. skriva tweets skrivna i jag-form.

En bra förlaga till detta med tydligheten runt vem som faktiskt är avsändaren finns hos Kristdemokraterna själva i den bildblogg man hänvisas till från Hägglunds twittersida. Här står det tydligt att urvalet i bloggen görs av hans stab.

Det här är en bildblogg där du kan följa kristdemokraternas partiledare och socialminister Göran Hägglund. Bloggen publiceras av Hägglunds stab. Själv tar partiledaren avstånd från allt som verkar skumt och som till äventyrs råkar hamna här:

Jag tycker detta är bra och i bildbloggen anas dessutom en arbetsglädje i bilder och kommentarer som bara gynnar uppfattningen om Hägglund och som jag tycker man skulle kunna göra mycket mer med. Till exempel skulle de kunna länka från dessa mer informella bilder till artiklar, tal och andra dokumentationer från det  faktiska tillfället. Integrera kommunikationen mer. Presentera också staben vilket därmed också bygger varumärket Kristdemokraterna som arbetsgivare. Får lite känsla av The West Wing och det visar att en personlig ton från staben bara gynnar hur partiledaren uppfattas. Så kom igen nu Kd uppdatera och gör det tydligt vem som är avsändare. Vi vet ju nu att Göran Hägglund inte twittrar. Åtminstone inte alltid. Ytterst är det ju kristdemokratisk politik som man vill diskutera.

FACEBOOK OCH AUTENTICITET

Låt mig fortsätta använda Göran Hägglund som exempel för detta med en närvaro på Facebook. Med 3.1 miljoner svenska användare är en närvaro i Facebook idag att jämföra med att finnas med i telefonkatalogen på 80-talet. En officiell sida/Fan-page är anpassad för företag och organisationer.

Göran Hägglunds Facebook-statusar kommer alltså inte från en personlig privat profil på Facebook utan från just en Fan Page där det idag finns 774 fans. I det sammanhanget förväntar jag mig mycket mindre att det är Göran Hägglund som själv är närvarande. För mig är dessa officiella sidor just officiella. För ett företag. För ett parti. Det kommer de också att bli i allt större utsträckning när de implementeras brett.

Kristdemokraterna som parti finns på flera ställen i Facebook.  En grupp som heter Kristdemokraterna med 585 medlemmar (senast aktivitet 26 oktober). Sedan finns Kristdemokraterna Sverige och de har en personlig profil, ett konto med 436 vänner och säger sig fylla år den 20 mars 1964, säger sig söka vänskap och nätverkande……samt hänvisar till Konrad Adenauers och Göran Hägglunds Fan-page i Facebook. Senaste aktivitet 13 januari så det verkar vara det aktiva kontot för Kristdemokraterna centralt.

Företag eller organisationer ska inte ha den här typen av profilsidor, det är säkert gjort innan de sk officiella sidorna fanns nu får det bli en av Dan Jormviks första uppgifter. Styr upp Facebook-närvaron, lägg ner gruppen och privata profilen samt starta en officiell sida för Kristdemokraterna.

Idag är det alltså Fan-sidan ”Göran Hägglund”  som har har störst antal medlemmar. Att den Fan-sidan heter Göran Hägglund innebär också att vad de än publicerar på den sidan kommer namnet på Fan-sidan vara avsändaren till det som sägs. Vilket gör att allt ser ut att vara publicerat av Hägglund själv.

Socialministern och partiledaren för Kristdemokraterna tar sig knappast tiden att skriva det ovanstående men visst ser det personligt ut. Ordet ”jag” förstärker den personliga känslan och i flödet bland  andra statusrader kommer det undermedvetet registreras som att ”Göran Hägglund” säger. Det är inget problem att uppdateringen är skriven av någon i hans stab. Det viktiga är ju att själva innehållet definitivt är relevant information för de som är intresserade av Göran Hägglund. Den här statusraden publiceras sedan automatiskt på twitter och ser då ut så här:

På resan över till twitter förvandlas det till något som även jag uppfattar som personligt. När det faktiskt lika gärna hade kunnat stå:

”Göran Hägglund medverkar imorgon lördag i ekots lördagsintervju. Sänds i P1 klockan 12.55 med repris 19.05. Kommer att finnas på webben och som poddradio.”

Även här tycker jag därför att Göran Hägglund och andra politiker har ett ansvar för att vara tydlig med vem som skriver. Det förtar inte det man vill säga och precis som i Obama-fallet går det enkelt att ordna genom att undvika ordet ”jag” och tydligt ange vilka som faktiskt är avsändare.

Facebook är nytt som kommunikationsverktyg. Facebook största pedagogiska poäng och anledning till det stora genomslaget är just det autentiska som föddes ur den tysta överenskommelsen om att vi använder vårt eget namn och inte anonyma handles. Twitter är också nytt. Är man fler som twittrar på ett konto, vilket vore ganska naturligt för en stab runt en partiledare, kan man med fördel använda tredjepartsapplikationen Co-Tweet. För även Twitter har samma utgångspunkt i grunden – autenticitet. Förtroendet och äktheten som upplevs i relationen ska inte missbrukas. Vi ska tvärtom värna om den.

Båda plattformarna kan trots detta med fördel användas av partier, organisationer och företag. Allt beroende på hur man utformar kontot genom namn, bild och avsändarinformation.

Sociala medier är för politiker en gyllene chans att argumentera för sin politik. I dialog och i samtal där den egna verkligheten hos medborgarna kan prövas mot de löften som ges. Oberoende av tid och plats. Det är effektivt och relevant för allt fler väljare. Det är också viktigt för sociala medieredaktörerna hos partierna att titta bortom partiledaren när det gäller närvaro i de sociala medierna. Varje medlem är en fantastisk resurs i gestaltandet av ett partis politik. Det är den absolut största kraften i de sociala medierna och en långt mycket viktigare aspekt att lägga kraft på än att partiledarna alltid twittrar. Eller ger sken av att de twittrar.

Uppdatering:

*Göran Hägglund har svarat, läs gärna hans bra kommentar där han klargör vad han skriver och vad som skrivs av hans stab. Han säger också att den tweet där han puffar för sin medverkan i radioinslaget faktiskt var skriven av honom och att de skrivna med ordet ”jag” är skrivna av honom.  Läs mer i kommentaren och mitt svar till honom. Mycket trevligt, klargörande och inspirerande för andra att Göran Hägglund valde att svara. Och jag har bett om ursäkt för antagandet att just den puffen för ett radioinslag var skriven av hans stab : ) 

Blev så småningom en uppföljande post om bland annat detta svar: Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010, del 5. 

/Brit Stakston

Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010. Del 1.

Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010. Del 2.

Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010. Del 3.