Det är den fjärde valrörelsen som nätet bär delar av den politiska kommunikationen men väldigt lite har förändrat sig i kommunikationen till väljarna och partierna har ständigt sjunkande medlemsaktivitet.

Mycket av kommunikationen till väljarna på nätet bygger på mer traditionell kommunikation, inifrån ut. Det är de frågor partierna bestämt sig vilja driva som pumpas ut i alla tillgängliga kanaler. Visst det finns en del hyfsat intressanta lösningar för att mobilisera de egna leden genom Facebookapplikationer eller filmer som man hoppas blir virala. Dagstidningarna har alla tillsammans med SR och SVT väldigt bra valsektioner. På dessa sidor finns också olika valtester och valkompasser samt det som SR och SVT gjort tillsammans i sajtenValpejl. med information om 54 000 kandidater.  Men varet på just min aktuella fråga som väljare kan vara svårt att få svar på, det tar tid att få svar på frågor om man inte besöker en valstuga.

Det som helt saknas i politisk kommunikation på nätet är att man inte alls hittat arbetssätt för att utnyttja den snabbhet som vore möjlig för att besvara frågor som dyker upp och blir viktiga hos väljarna. Det skulle kunna avgöra valet om detta vore en fråga som skulle beröra fler. Det handlar alltså om snabbhet och synlighet inte bara i de frågor man planerat att debattera. Det kan vara frågor av typen ”kan vi få fungerande tåg oberoende av årstid, vad tänker ni göra åt SJ”, ”vad gör ni åt arbetsvillkoren för bärplockarna” eller ”hur ser ni på integritetsfrågan nu när Piratpartiet ser ut att tappa förtroende?”.

I en valstuga kan jag ställa de frågor som berör mig. Nätets valstuga har förstås den fördelen att de som kan frågorna bäst kan svara – i en valstuga är det omöjligt för valarbetarna att kunna ge ordentliga svar på alla frågor. Jag genomförde en session på Sweden Sociala Web Camp om för att höra vad man som webbintresserad och väljare skulle vilja se. Diskussionen kretsade hela tiden runt att politikerna borde göra som vanligt fast på nätet – dvs samtala och ge svar precis som i valstugan. Men med den skillnaden att politikerna kommer till oss väljare – en idé om medborgarstugor dök upp.

Har tänkt vidare  efter den diskussionen och undrar om inte en möjlighet att ställa frågor som besvaras av partierna inom ett dygn vore något som skulle intressera väljare och matcha de behov vi har av att förstå konsekvensen av de olika regeringsalternativen. Föreställ er klagomålssajten Fairshopping fast istället för klagomål så hanteras frågor från väljarna. När Fairshopping startade 2007 och fick in missnöjesmail från kunder fanns det företag som inte brydde sig om att besvara dessa klagomål.

Idag är det en del av deras rutiner, t.ex. varje bredbandsbolag väljer att dagligen besvara de inkomna frågorna. Frågan publiceras och besvaras och kommenteras av användarna. Här har vi en viktig framgångsfaktor och relevans för användarna – att det blivit en del av rutinerna för företagen. Detta med flexibilitet och förmåga att hantera det som sker i omvärlden i realtid är partiernas akilleshäl vad gäller nätkommunikation under en valrörelse. Man är hyfsat bra på att brett distribuera sin närvaro till fler platser på nätet men sen tror man allt händer av sig självt. Det prioriteras inte att hålla samtal igång, att hitta arbetsprocesser som möjliggör en större flexibilitet och snabbhet.

Det här vad en partigemensam Valstuga 2.0 skulle kunna innehålla:

• Senaste frågan
• Senaste svaret sorterat på parti
• Mest kommenterade frågan sorterat på politiska områden
• Senaste kommentarerna
• Översikt över samtliga valkompasser från dagstidningar, radio och TV. Länkar till deras valsidor.
• Puff för twittrande politiker via Twixdagen
• Puff för bloggande politiker via Politometern
• Översikt och tester av partiernas Iphone-appar
• Översikt över allt kampanjmaterial plus samtliga valfilmer – med kommentarsmöjlighet
• Beställningsmöjlighet av kampanjmaterial
• Information om hur man blir valarbetare
• Information om hur man blir medlem
• Kalendarium sorterat partivis
• Enkelt att tipsa vidare, följa Valstuga20 på twitter, dela på Facebook, RSS-flöden etc
• Dagens fråga som blir en enkel poll på det som är dagen snackis
• Bemanning: En Valstuga 2.0 skulle behöva en oberoende redaktion som hanterar inkommande frågor och det måste finnas en tydlig policy publicerad på sajten om förhållningsregler såsom att t.ex. frågor med rasistiska inslag inte publiceras. När frågan skickas till partierna publiceras den också på sajten. Partierna får ett mejl med frågan och kan själva gå in och svara. Ambitionen är att inom 24 timmar ska en fråga besvarats av berörda partier.
• Svaret betygssätts, kommenteras.
• Frågan kopplas till en identitet, mail, Facebookprofil eller liknande.

Nikke Lindqvist hjälpte mig att sätta upp bloggen och registrera domännamn  på några timmar, vi tänkte att några andra tänkbara namn vore Medborgartorg, Valtorg eller Medborgarstuga.

Det här är alltså en oerhört snabb skiss på vad som vore möjligt att samla på en hubb för Valet 2010 som utgår ner från väljarnas behov. I dagens City i en artikel om ”Varför röstar inte ungdomar?” summerar förstagångsväljaren Rebecca Hörk väl det behov som Valstuga 2.0 skulle kunna fånga upp:

”Vi skulle behöva veta mer övergripande vad partierna vill för att få hela bilden. Alla vill samma sak men på helt olika sätt. Bättre miljö vill ju alla ha, men hur?”

Vad hade du själv önskat fanns i en digital valstuga som utgår från dig som väljare?

Avslutar med några rader ur debattartikeln:

”Vem har mandat, mod och mogenhet nog att föra breda engagerade och genuina samtal med väljarna på nätet istället för att ha koll på vilka som toppar de olika bloggtopplistorna. Det är gammal medielogik så det stänker om det. När vi talar om något helt annat. Den hett efterfrågade aktiva medborgardialogen som varje politiker eftersträvar.

Faran med det som sker nu är att det bildas en ny digital maktelit inom och utom partierna. De som förstått tekniken och länkandets kraft. När tiden egentligen är mogen att vända på kuttingen och fånga upp ett bredare samhällsengagemang även bland allmänheten.”

Uppdaterat: Socialdemokraterna via Hampus Brynolf puffar snabbt på Twitter när de ser detta för den funktion de har på sin sajt som heter just Svar direkt, så vill ni snabbt få ett svar från socialdemokraterna så finns den möjligheten där.

/Brit Stakston

TA BETALT

Lyssnade in samtidigt som jag jobbade på något annat när kunniga Björn Alberts och Johan Ronnestam hade en session med fokus på pengar. De inledde med att berätta om sina respektive bakgrunder. Fick höra historien om att Björn Alberts valt att ägna sig åt det han gör efter en inspirerande föreläsning han hörde med Rikard Gatarski i slutet av 90-talet. Det var roligt att få veta. Johan berättade också om sin bakgrund och kort om hur han jobbar. Sedan allmän diskussion, en chans att ställa frågor om hur man tar betalt och hur man kan ta vettigt betalt utan att ha globala konton. Kanske lite tidigt. Kanske första sessionen innan man kommit igång tillräckligt. Men alla entreprenörer som finns här borde ha tagit chansen att ställa frågor till de här duktiga affärsmännen om hur man blir framgångsrika, hur man får mod nog att ta betalt och tacka nej till pitcher… För det vet Björn och Johan.

CC I SKOLAN – HUR GÖR VI?

Sessionen som Joakim Jardenberg, Johan Grafström och Kristina Alexandersson sedan höll om CC finns att se här. Min kommentar är att jag tror man vinner mycket på att sätta CC-diskussionen i ett sammanhang – en del av detta blir annars lätt en diskussion som blir helt obegriplig för den vanlige läraren. Ett konkret projekt som spänner över alla ämnesområden och svarar mot fler behov än att förstå hur man kan gå runt upphovsrättens begränsningar idag och själv använda nya licensformer. Förslaget från Jocke inledningsvis med t.ex. en rewrite av en dagstidning skulle kunna, beroende på innehållet, svara mot kursplanemålen i svenska, samhällskunskap, bild, konsumentkunskap samt det generella behovet av en fördjupad kompetens om hur nätet och de tjänster som finns kan användas i undervisningen. Kompetensutvecklingsbehovet och vikten av att t.ex. addera kunskap om CC i de så kallade PIM-satsningarna diskuterades också. Skolan var överhuvudtaget med i många av de sessioner som fanns.

MAKT OCH KÖN

Makt och kön var en annan mycket intressant diskussion som leddes av Fredrik Wass. Diskussionen hölls ”under eken” vilket förstås är precis som det låter under en ek. En oerhört vacker sådan utanför receptionsbyggnaden på Tjärö. Fantastisk miljö men det var tyvärr svårt att höra alla delar av diskussionen och blev inte bättre med traktorn som körde fram och tillbaka. Men ibland räcker det med att lyssna in lite grann och fortsätta samtalen senare. Kommer säkert mer framöver från Fredrik inom ämnet. Diskussionen hann med att grotta ner i allt från identiteter på WoW till modebloggars bloggcoachande. Jag kom precis när Fredrik gled in på att vi numer så tydligt har vår egen identitet på nätet och frågan om vi där har samma könsroller som offline. Facebook blev ju banbrytande med att vi faktiskt valde att ha vår egen identitet och inte hade anonyma smeknamn. Det blev tydlig  igen under denna diskussion att allt som sker i verkligheten finns på nätet. Kvoteringsfrågan dök förstås upp nästan genast.

Personligen tycker jag nätet ger oss en möjlighet till att just bryta igenom t.ex. könsmönster som finns. Beatrice Karjalainen berättade om hur hon klassiskt tystats i skolan när hon uppfattades som för kvinnligt pratig. På nätet kan vi i samma situation fortsätta ta plats. Vi behöver inte köpa de vanliga mönstren med männens ryggdunkande och kvinnornas ”men nej inte ska jag….”.

Egentligen är jag hyfsat ointresserad av genusperspektiven i min vardag. Kinga Sandén tog under sessionen upp sina reaktioner när Sofia Mirjamsdotter en fredag puffat för att man skulle följa Kinga på Twitter som exempel på  kvinnliga twittrare (efter en uppmaning/fråga Sofia fått från sina följare). Kinga hade då reagerat för hon vill bli följd för sitt innehåll och inte för sitt kön.

Jag inser hur enkelt det är för både mig och Kinga att så enkelt avfärda varje enskild sån manlig och kvinnlig indelning som sker och kräva fokus på det vi presterar. Det finns en verklighet där makt och kön är ett faktum. Men igen, vi kan bara utgå från oss själva i vardagen. Hur vi vill ha det.  Nätet ger oss alla en bra plattform och verktyg för att motarbeta sådant. Under kvällen fortsatte de här diskussionerna med bland annat Kinna Jonsson, Ingela Hjulfors Berg,  Morris Packer och Johan Grafström som visade sig vara djupt engagerad i jämställdhetsfrågor.  Jag säger det igen, sessioner ger food for thoughts och det är fantastiskt att få se nya sidor hos människor man umgås med på nätet.

INPUT TILL SVT OCH EN NY TJÄNST

Deltog i två kortare sessioner. SVT bjöd in till dialog om hur vi såg att tv-programmen kan leva vidare på nätet.  Simon Sundén berättade om sin kommande bevakningstjänst Lissly. Något att spana in när den kommer, betatestning tillgänglig för alla på SSWC.

INTEGRITET

Det stora här för mig är nog samtalen som blir just i samband med sessioner när vi delar tankar runt de seminarier vi varit på. Ett sådant tillfälle uppstod bland annat med Kristina Alexanderson och Anna Svensson i samband med att de berättade om den integritetsdiskussionen de deltagit i. Anna ångrade att hon inte haft en session om det här med barns integritet när föräldrar bloggar. Oerhört spännande och angeläget att lyfta integritetsperspektivet bortom den egna integriteten. Vad lämnar vi för digitala fotspår om våra barn som de får att förvalta? Anna har bloggat om det tidigare men frågan aktualiserades för henne bland annat i samband med Alex Schulmans postning ”Charlie tackar  för sig”. Där Alex skriver såhär om sitt val att nu sluta blogga om sin dotter Charlie:

”Hon har gått från bebis till barn, från foster till människa med egen personlighet. Det är dags att respektera denna personlighet, att respektera hennes integritet. Det är en sak att blogga om sin bebis, den typen av bloggande handlar ju framför allt om hur jag som pappa tacklar föräldraskapet. Men vi har nu kommit till en punkt där bebisen snart är en flicka och jag tycker att hon ska få bli det ifred.”

Går den här gränsen för att bli individ vid ett år? När slutar vi dokumentera barnens alla utvecklingsfaser? Är man inte en individ sen dag ett var några perspektiv vi diskuterade. Det blev en minisession helt enkelt som gled över till att resonera om man i det breda livsstilsbloggandet tänker på att ta hänsyn till inte bara barnens integritet utan även vänner och arbetskamraters.Kanske kommer Anna fortsätta spinna på de här tankarna i något sammanhang, vi märkte under vårt samtal  när fler passerade att det var en fråga som engagerade.

POLITIK 2.0

Jag hade en egen session om Politik 2.0. Det blev en bra diskussion runt frågan om vad Politiker kan göra. Förmånligt att få ha Mattias Östmar och Ulrika Ingemarsdotter från Centerpartiet på plats tillsammans med Magnus Kolsjö från Kristdemokraterna på plats. Jag kunde spela in dem när frågor eller påståenden dök upp som berörde politikers vardag. Det som genast dök upp som en självklarhet var valstugan på nätet som metafor dvs de personliga samtalen där just de egna frågorna skull kunna ställas. Det formulerades som ”gör det ni gör i verkligheten” istället för att tänka att man på nätet ska göra nya saker.

Annika Lidne tyckte politiken är som dasspapper, strunt samma vad man väljer varvid Magnus Kolsjö sa att Annika nog inte djupdykt tillräckligt i toalettpappersutbudet och påpekade att det var stor skillnad mellan t.ex. tvåskiktat och obehandlat. Sen följde en diskussion om mellanmjölkspolitik, tydlighet och passion i politik. Resonemang om politikens möjlighet till crowdsourcing lyftes av Mattias som menade att det kommer att ta ytterligare 50 år att genomföra den här omställningen.

Efter en lång diskussion landade det i vad Lars Sjögreen kallade medborgarstugor på nätet vars utgångspunkt var att politikerna kommer till oss väljare. Man kan tänka sig att intresseorganisationer och andra kan vara de som fångar upp frågor från väljare som sedan politiker kommer till sajten och svarar på. Varje parti skulle med tiden känna sig manade att ge sina perspektiv på svaren. Så en väljare enkelt kan se vad de olika regeringsalternativen får för konsekvenser för mig som väljare. Sedan avslutade vi med en reflektion över varför de smartskallar som vi vet finns i partierna inte lyckas bättre. Då pratade vi om rädslor, om att engagemang i sociala medier inte premieras inom partierna eftersom partistrukturen inte är anpassade efter personfokus. Vi blickade lite framåt också efter valet där jag tror att partierna kommer återgå till att göra allt så som de alltid gjort. Mattias adderade den kloka kommentaren om att några kommer upptäcka att de lärt sig något som gett dem utrymme och möjlighet att ta plats genom sociala medier. Ser vi då också en förändrad personvalsandel blir de sociala medierna än mer intressanta. Stort tack för alla som kom och för ett bra samtal!

MICROSOFTHATET

Jag som pc-användare, Niclas Strandh som både-och-användare samt Mauritz Zachrisson som Apple-fan  (men som efter sin prao hos JMW ändrat lite av sin syn på Microsoft och kör nu Windows på sin Appledator) höll tillsammans en session under rubriken ”Varför hatar man Microsoft?”. Regnet kom att ösa ner så vi avbröt sessionen men det blev en ganska rolig diskussion innan dess. Den summeras bra av Micke Kazarnowicz som sa ”Problemet är inte att vi hatar Microsoft, problemet är att vi är likgiltiga. Vi älskar dem inte.” och Jockes resonemang om att Apple av tradition ses som det ”fria alternativet” vilket gynnar dem oerhört mycket.

ALLSÅNG 2.0

Efter middagen avslöjades den hemlige talaren, det var  Jerry Silfwer som i sitt avslutningstal bjöd på sina känslor och tankar runt samtalens möjligheter på nätet och några ”echo chamber moments” för honom. Talet följdes av en galen avslutande allsångs-samling á la Anders Lundin som på Tjärö ersattes av Karin Adelsköld och Kristin Heinonen med hjälp av Mattias Boström. Fantastiskt roligt även om jag ska erkänna att i såna där extremt ursvenska stunder som allsång i ett tält blir alltid känner av mitt österrikiska påbrå. Alla de somrar jag inte tillbringade i Sverige, lite som när det är dags för Hoppa grodorna runt midsommarstången. Men de var fantastiska och allsången till Super Marioljudet var sanslöst roligt och Kristin var verkligen i sitt esse då. Vi fick också höra på applikationsbandet som helt enkelt var ett dansband vars instrument var….Iphonen….med textraden ”World Wide Web” blev det verkligen väckelsemöteskänsla men  alla hade det himla kul och branschjargong blir väl alltid just….nördig…vi gillar också att få vara med likasinnade och skoja med oss själva. Det händer inom varje bransch. Men för oss som var där var detta verkligen roligt! Kvällen avslutades sedan med dans i .se-ladan.

NÄSTA ÅR

Vilka var här då? Ja fler av alla. Fler medierepresentanter, fler pr-konsulter, fler start-ups, fler frilansare, fler programmerare, fler kodare och fler medierepresentanter. Anmärkningsvärt att så få av de stora byråerna i kommunikationsbranschen var här. Och jag undrar när till och med företagen är här och redan talar om att skicka fler nästa år hur nöjda blir de då på sikt med sina byråer när de inte talar samma språk och inte är intresserade av vad som händer runt kretsen av ”webbelit” eller bland ”internetentusiaster”.

Så kom hit nästa år! Det är faktiskt inte ett elitprojekt trots mindre möten inom vissa kluster som t.ex. den lilla PPlist-träffen. Det är ett fantastiskt tillfälle för dig som vill prata med likasinnade, spåna idéer och lära dig mer om nuet och spana tillsammans om vad som sker härnäst.

Tack återigen Kristin och Tomas. Ni är fantastiska!

/Brit Stakston

Mina SSWC inlägg:

Om den eventuella elitism som finns inom vår gruppering av webbintresserade.

Efter första dagen

Redan på bussresan startar samtalen

Inför min session om Politik 2.0 – vad vill du?

Inför mitt deltagande på SSWC om att det handlar om att förstå

Nu till den interna elitdiskussionen. Den om det finns olika status bland oss som umgås. Oskrivna regler och hierarkier.

Bloggande får bli ett sätt att lösa det faktum att jag inte kan vara på två ställen samtidigt idag. Jag håller en egen session samtidigt som det hålls en om elitism i sociala medier med frågan tillhör ”alla” bubblan? Diskussionledare är Jennifer Bark och Sanna Stefansson.

Här kommer mina snabba tankar om detta. En del av vad som sker inom vad vi kan kalla socialamediesvängen eller ”bubblan” som det interna begreppet blivit handlar om rena helt normala gruppdynamiska processer där det sker ett kraftspel mellan medlemmarna i en grupp.  Där saker förändras i takt med utveckling och mognad av vår grupp.

För mig blir en session om elitism med den vinklingen naturligt kopplad till det som under våren i perioder märkts i diskussioner på branschträffar och i de sociala nätverken.  Den om de förhatliga sociala medieexperterna. De där okunniga. En sociala medieexpert har blivit ett skämt. Ett skällsord. Några man älskar att hata. Och något som vi inom den här gruppen absolut inte får kalla oss eller vill bli kallade kanske för att det upplevs förmätet. Vi tassar på tå för jantelagen nafsar oss i hasorna. Och alla kan ju öppna ett Facebook-konto. Jag använder t.ex. energi och mat dagligen inget av det gör mig själv till en energi- eller kostexpert. Det överlåter jag med glädje till andra och väljer om jag vill känna förtroende för de som profileras som detta i media på olika sätt.

Ok. Googlar man på begreppet nämns jag i första träffen. Så det är väl dags att erkänna det. Jag har kallats sociala medieexpert och jag har absolut inga problem med det. Inte alls.

Det är däremot inte den mest relevanta beteckningen på det jag gör. Och det händer framför allt mer sällan. Men det gör mig inget när den används. Och den har sitt syfte för de som använt den:

1. Media har använt det för att förklara vem den här fullständigt okända personen är som tycker och tänker om Facebook eller om mikrobloggar. Mer förr än nu måste jag påpeka vilket också visar vilken utveckling som skett. Mediestrateg eller kommunikationskonsult är mycket, mycket vanligare idag. Eller mer i såna här kombinationer ”Experten Brit Stakston, strateg för sociala medier på JMW”.

2. Arrangörer av seminarier gillar att använda den. De  vill ju ha den bästa på plats och expert verkar vara ett gångbart ord då. Det använder vi till och med själva på JMW när vi bjuder in våra uppdragsgivare.

3. För oss som byrå i relation till kunder har jag och fler med mig på byrån lyfts fram som sociala mediexperter i en tid då allt var nytt. Det har varit lika naturligt som att vi på byrån i pitcher och kundsamarbeten alltid lyft fram olika konsulters specialområden inom kommunikation.

Mina reflektioner om aversionen som väcks när någon sett termen sociala medieexpert cirklar runt resonemang om att det kanske återspeglar en omedveten gammeldags syn på experter. En expert kan bara vara de som skrivit akademiska avhandlingar eller något sådant. Eller kanske vanlig missunnsamhet baserat på en känsla ”jag är också expert jag använder också sociala medier, varför syns den där mediekåta typen överallt”. Eller en sorglig jantelagseffekt trots att vi pratar om nya medieformer som faktiskt sägs kunna spränga jantelagen. Här lever vi verkligen inte som vi lever i så fall. Låt folk avgöra själva tänker jag. Låt  medier, konferensarrangörer eller folk kalla sig vad de vill. Omvärlden ger alltid sina omdömen ändå. Ni bestämmer själva vem som är sociala medieexperten för er, om ni nu måste definiera en sådan. Den kraften att vi själva värderar finns det vet vi ju.

Så om vi kollar vad en expert är enligt wikipedia:

An expert, more generally, is a person with extensive knowledge or ability based on research, experience, or occupation and in a particular area of study. Experts are called in for advice on their respective subject, but they do not always agree on the particulars of a field of study. An expert can be, by virtue of credential, training, education, profession, publication or experience, believed to have special knowledge of a subject beyond that of the average person, sufficient that others may officially (and legally) rely upon the individual’s opinion.

Så hur ser jag på min expertroll. Det som skiljer mig från den som har en framgångsrik närvaro och kunskap om de sociala medierna för sitt privata användande är att mitt arbete går ut på att under heltid analysera och förstå hur den utveckling vi ser påverkar människors i deras vardag och deras affär. Oavsett bransch.

Ett arbete där jag fullständigt släpper min egen syn på vad som är möjligt och intressant för mig i min privata syn på nätet. Min egen mediekonsumtion hör ju inte hemma här alls, det har det aldrig gjort för en kommunikationskonsult.  Jag har skrivit en postning om hur jag arbetar som lyfter fram att det handlar om att förstå. Läs gärna den texten om du stör dig på att jag kallats sociala medieexpert. Den sätter fingret på hur jag arbetar och hur allt handlar om att förstå.

För mig finns ingen elitism inom den här kretsen som skiljer sig från andra grupperingar.

Däremot spelar det egna förhållningssättet in här. Vi har vårt eget ansvar att försöka bidra till att söndra den typen av grupperingar om vi upplever det som sker som besvärande och exkluderande. Förhållninggssättet här är i grunden byggd på ett gemensamt kunskapsbyggande, delande av erfarenheter, tankar och upplevelser.

Vi är över 400 personer här på denna konferens. Vissa av oss jobbar mycket tillsammans men ses nästan aldrig. Vissa pratar vi med online men umgås aldrig med offline. Vissa är personer jag är mer nyfiken på än andra för vi har aldrig chansen att spåna saker tillsammans. Vissa stöter jag på här och nu för vi råkar sitta bredvid varandra under frukosten och det leder till fler samtal eller inte. Vissa kommer jag inte hinna prata med. Men det betyder inte att jag inte skulle vilja prata med er alla. Det betyder inte att jag exkluderar någon. Det betyder inte att jag upplever att vissa är mer värda än andra. Däremot kan vi säkert gilla vissa mer än andra. Personkemin försvinner inte för oss som gillar nätet som kommunikationsform.

Jag tror elitismen är precis sådant där som vi alla bär ett gemensamt ansvar för hur vi vill förhålla oss till. Omfamna om den är viktig för oss. Eller ifrågasätta.

/Brit Stakston

Första dagen av SSWC 201o är över. Vi anlände vid 18-tiden och sedan skapades morgondagens sessioner. På kort tid finns det nu cirka 70 sessioner att välja emellan. De är uppsatta på det som imorse var ett tomt konferenschema. Det handlar om allt ifrån makt och kön i de sociala medierna till Iphone-konsert med den nybildade ”dansbandsorkestern”.

Det finns mycket att välja emellan. För mycket att välja emellan. Får ta ställning till vad det blir imorgon bitti. Tror jag börjar dagen antingen med ett storytellingpass eller ett om var pengarna finns i det sociala medierna. Om de finns. Resten av dagen får visa sig sig.

Själv är jag inblandad i två sessioner. Den första om Politik 2.0 som jag bloggat om och den andra har rubriken ”Varför hatar du Microsoft?” Den sistnämnda är tänkt som en öppen diskussion ledd av mig, Niclas Strandh och Mauritz Zachrisson. Jag som pc-användare, Niclas som både och samt Mauritz som Mac-älskare.

Kvällen inleddes sedan med en bejublad välkomsthälsning  från scen av Kristin Heinonen och Tomas Wennström innan det var dags för middag och mingel.

Jag har pratat med så många ikväll. Vänner, kollegor sedan förut och det som efter kvällen blivit nya bekanta. Alla lika entusiastiska. Alla lika nyfikna på framtiden. Alla förtjusta över den här konferensen och det faktum att man här kan prata om vad som gäller  t.ex. tweets eller bloggandet.

Vanligaste frågan till mig under kvällen har varit den om vad som händer i framtiden. Jag svarar så som jag skrev häromdagen att det handlar om det interna arbetet nu och att vi måste ha en förståelse från vår sida att allt inte går att förändra direkt.Vanligaste frågan från mig har handlat om vilka utmaningar de jag mött står inför. Och jag kan summera svaren som att vi måste se upp för hur vi hanterar sociala mediebacklashen. För den kommer. Hur kommer företag att agera när saker inte går som planerat. Det är ju så lätt att backa tillbaks till gamla sätt att kommunicera. Det måste vi ha i beredskap under det år som kommer.

Men det som märks allra, allra mest är hur laddade alla är inför morgondagen.

Tack så länge Kristin och Tomas, fantastisk start på SSWC 2010. Och tack alla för många skratt och spännande samtal.

/Brit Stakston

Jag blir ännu mer fylld av positiv energi och glädje av de spännande samtal som tar fart från första stund. Många samtal om samhällsutveckling och nätets roll i det. Sitter bredvid Johan Grafström från Utbildningsradion som alltid får mig att tänka ett varv till. Vi pratar om lokalpolitisk påverkan och det han själv involverat sig framgångsrikt i för skolmatsfrågan i Lidingö.

Skriver vidare och hör Johan och Magnus Kolsjö från Kristdemokraterna fortsätta samtala om den pågående valrörelsen. Bredvid mig sitter Emanuel Karlsten och skriver koncentrerat, säkert något för Expressen. Mikael Zackrisson räddar min förmiddag genom att bjuda mig på rykande hett kaffe efter att han suttit och jobbat en stund. Och lärt oss huliganramsor. Jag har också hunnit med ett kort men inspirerande snack med David Bismark. Sist jag träffade honom var på TEDxStockholm och vill verkligen under de här dagarna hinna fånga upp mer om hans tankar om framtiden vad gäller elektronisk röstning.

Inser alltså snabbt att det här kommer att bli lika galet som Almedalsveckan kompetensmässigt och socialt fast på mindre än 48 timmar. För det här är en enda bussresa och huvudet är redan fullt av tankar.

Vi har hunnit åka ett par timmar till och samtalet med Johan som ju varit projektledare för Klass 9A har glidit över till skolan. Det är tredje gången den här veckan som jag för djupa och viktiga samtal om skolan. Är det morgondagens skola som blir mitt nästa fokusområde undrar jag… Från internationalisering, miljö och kommunikationsbranschens utveckling genom sociala medier till …. *trumvirvel* morgondagens kunskapstillväxt. Vi får se, grymt inspirerande samtal i alla fall.

Nej, nu måste jag fokusera på det analoga mötet. Men fler rapporter kommer. Jo, förresten har också hunnit prata om Employer Branding med Michelle Rea och Robin Jakobsson det är ju också ett galet spännande område och fick anledning att diskutera debatten jag var involverad i somras.

Sen fick vi på buss 2 vara med vid ”unboxingen” av SSWC-boken. Så fin! Köp den : ) och krama Mattias Boström extra mycket för hans jobb!

För ett år sedan var SSWC en tung helg för mig personligen och jag minglade väldigt lite. Min syster dog några veckor senare och det skulle visa sig att hon under konferensen verkligen i slutet av sin sjukdom. Halva min tid tillbringades i telefon och delar av mig har även fysiska minnen av det som skedde då. Kroppen minns sorgen på något sätt. Men den här förmiddagen visar att kunskapsinjektionen som SSWC ger skapar nya minnen och känslor.

Nej, nu måste jag verkligen sluta skriva nu ska David Stark och Karin Adelsköld underhålla oss med musiktävling (vem vet först vilken tv-serie det handlar om när musiken spelas)  för att peppa oss inför båtfärden som kommer. Tävlingen avslöjar nya egenskaper kan jag säga….vem vet först att det är Teletubbies, Starsky & Hutch eller Dynasty?

/Brit Stakston

P.S Hjälmen kan jag berätta följande om. Det bildas kondens i en hjälm efter ett par timmars användande. Den blev då pga värmen istället använd som handväska. Man kan skopa vatten med den ifall det blir vatten i tälten pga regn, kanske också en bålskål men framför allt för att fälla män. Kommer ta av mig den och slänga den framför män jag vill ha liggandes på knä framför mig…

Bakgrund

Under åren som gått har jag ofta i föreläsnings- och stödsituationer hamnat i diskussioner som landat i frustrerade utrop:

- Nej, det får vi inte.
- Det är helt omöjligt.
- IT-avdelningen tillåter inte det.

Ja, många känner säkert igen sig. Ni har själva suttit på interna möten och stoppats eller hört detta i liknande sammanhang där det talats om att börja använda sociala medier. Mitt knep när de där fraserna dyker upp är att  fokusera på framtiden, i nuet. Visa vad som faktiskt hänt sedan 97 då webben blev en del av vardagen. Dragit ändlösa exempel på självklarheter idag som vi då för 13 år sen inte trodde var möjliga och att det förändrat våra beteenden och stöttat våra egna behov i en global värld med hjälp av ny teknik i våra händer.

Helt enkelt försökt visa att det är en motor som inte går att stoppa längre. Bränslet är ju våra djupt liggande mänskliga behov av kommunikation och interaktion som tack vare nätet nu kan ske oberoende av tid och plats.

Sedan för jag över diskussionen från nuet och landar i var företaget/organisationen vill vara år 2015-20. Och vad betyder det då för bland annat sådant som förhållningssätt och implementering av nya kommunikationsverktyg.  Fullständigt oberoende av hur gällande arbetsrutiner eller för den skull lagstiftning ser ut. Försökt skapa insikt om att med fokus på var vi vill vara kommer med automatik de många juridiska hinder eller säkerhetsfrågor som finns idag försvinna eller anpassas. Nuets regler kan inte stoppa våra behov och beteendeförändringar. Brukar sedan ge fler exempel på hur nya arbetssätt med automatik skapat nya rutiner och regler. Juridiken hänger ju sällan med i teknikutvecklingens rasande tempo.

I bästa fall skapar jag mod och lust att vilja förändra, att få de medverkande att förstå att  de kan påverka och att t.ex. de nya arbetsätt som sociala medier kräver kommer att leda till utformningen av nya regler.  Men att de måste våga prova. Flytta gränserna några millimetrar själv. Förändring sker alltid.  Varje vår lyckas till slut  tussilagon slå igenom i den packade leran i diket. Det kommer hända inom varje företag också. Så det var en lång bakgrund till dagens två exempel.

Exempel 1.

En artikel i tidningen Resumé med rubriken ”Det är publicistiskt befogat” där SVTs strategichef Jimmy Alstrand med det uttalandet refererar till deras val att hänvisa till bla Twitter och Facebook för vidare diskussioner under t.ex. Vinter-OS och Fotbolls-VM.  Granskningsnämnden gör nu, enligt Resumé, på eget initiativ en utredning om detta för att se om det är otillbörligt gynnande eller ej. Ett beslut som blir vägledande ska tas i slutet av månaden. Vi får se vad vilket beslutet blir min poäng är enkel och tydlig oavsett beslutet. Läs artikeln i Resumé och det jag nyss beskrev händer. Nya arbetssätt kräver helt enkelt nya regler och förhållningssätt. Och SVT vågade prova.

Exempel 2.

Ett annat exempel som visar vad som händer inom många företag hände när jag igår var inbjuden som bollplank till ett företag som inte är en av våra uppdragsgivare. De ville ha mig som sparringpartner i en ledningsgruppsdiskussion som skulle diskutera dels hur de interna processerna för att stödja personalen i deras användande av sociala medier kan se ut dels hur sociala medier kan bidra till deras affärsutveckling.

Jag är alltså på plats och går in i mötesrummet. På skärmen bakom mig syns en Google-sökning, jag ser att det är mig de googlat på. Jag presenteras, det ges en bakgrund till dagens möte, det nämns att jag ska leda samtalet ur två synvinklar sedan avslutar VD med orden:

”Men innan Brit börjar, låt oss se på hennes Googlesida….”

De tittar på den, han kommenterar att min bildsökning syns och att hans egen söksida ser märkbart tristare ut än min. Sen fortsätter han:

”Vi kan väl gå till förstaträffen….”

Och så klickar han på förstaträffen som går till mitt twitterkonto. Vad händer tror ni? En varningssida med röd triangel dyker upp och i texten står det något om att det inte är en godkänd sajt, kontakta .., vill du verkligen .., etc. Ledningsgruppen reagerade väldigt olika:

”Nej men det är ju bara att gå vidare! Jag skulle strunta i det.”

”Nej det skulle jag aldrig  våga!!”

”Man vet ju inte vad som händer. Något kan ju gå sönder.”

”Eller så är det en skum sajt.”

Sedan avslutades introduktionen med orden:

”Ja, sådär kan vi väl inte ha det! Därför är Brit här…”

Det här är en av de coolaste introduktioner jag fått*. Så rätt. Så samtidstypiskt för 2010. Så ser det ut. Att även ansvariga som en gång varit med om att fatta beslut om IT-avdelningens regler för vilka sajter man får och inte får läsa ser problemen. Det här var en insiktsfull ledningsgrupp som ser att nu är det dags att förändra saker. Och den förmågan att se att något måste göras är de inte alls ensamma om. Där är vi idag i allt större utsträckning. I allt fler verksamheter. Offentliga såväl som privata.

Det är också därför jag hoppas att diskussionerna på SSWC i helgen inte en sekund andas ett vi-och-dom perspektiv. Ni vet ”vi som har sett ljuset och de utanför ön har inte sett det” vilket jag bitvis kände förra året under vissa samtal och under de senaste månadernas branschträffar. Jag längtar efter spännande och konstruktiva samtal med utgångspunkt från att det vi brinner för också engagerar så oerhört många, många andra. Insikten om att motorn är igång sen länge finns inom de flesta verksamheter och hos oss alla i så många delar av våra liv oavsett om vi ens jobbar med webb på något sätt.

När saker blir mainstream händer det dessutom nya spännande saker som vi bara sett början av. Vad konsekvensen sedan blir av detta för våra respektive företag, branscher och våra uppdragsgivare, eller för oss själva både i nuet men också om tre-fyra år, det är några av de andra spännande frågorna jag hoppas kunna få stöta och blöta med några fler runt lägerelden.

Galet roligt! Både SSWC och det som sker i vår omvärld nu när finjusteringen av sociala medier  i vår vardag sker.

Men vi får verkligen inte glömma att lika lite som vi tidigare ville att företag skulle hindras av regler som rigida it-avdelningar bestämt får vi nu hindras av exempel där det inte fungerar ultimat. Varje given händelse lär oss något och ibland, tja de kanske bara inte är mogna för den utvecklingen just nu, det måste vi också vara beredda på. Men motorn. Den stannar ju inte för det. Vart resan sedan går. Ja det har ingen av oss koll på.  Det är ju det bästa av allt. Men en sak är klar. Tiderna. Ja de har ändrats.

/Brit Stakston

*i hård konkurrens med en moderator som uppdaterat texten till ”Fångad av en stormvind” med en text om sociala medier, och hon sjöng hela låten och avslutade med att ropa ut mitt namn….det ni….kallar jag att påa ordentligt! Men det här slog definitivt sången….

Är ganska övertygad om att det mesta jag vill diskutera också finns som behov att samtala om hos andra. Sen är vi ju alla där för att få en massa helt nya idéer och själv vill jag efter helgen förstå än mer så jag avvaktar vidare tills schemat är upplagt.

Men givet är ju att ett år som för mig präglats av en djupdykning i politik i relation till sociala medier gör att jag vill ta tillfället i akt att med debattsugna på SSWC diskutera vad Politik 2.0 är för alla er på plats. Ur er egen synvinkel som väljare.

Så låt mig presentera tanken runt min session så här långt och fundera på om du vill delta när du ser det bland alla punkter i programmet på fredagkvällen. Det vore himla skoj! Så är du intresserad av samhällsutveckling och politisk påverkan läs vidare : )

Skrev så här i boken Politik 2.0 i introduktionsavsnittet om politik och de sociala medierna:

”Vi förväntar oss i alla skeden av livet både som kunder, konsumenter, patienter och medborgare helt nya sätt att kunna påverka och bli medskapare. Utvecklingen sker just nu och det står oss fritt att pröva vad som passar bäst för den egna verksamheten. Vad det ställer för krav och vilka möjligheter det ger politiken är uppenbar. Vi kan se den länge önskade aktiva medborgardialogen realiseras och en revitalisering av det politiska engagemanget. Webben som bärare av nätverk till deltagande är så uppenbart enkelt att se. Om ”Web 2.0” fick siffernumreringen som tecken på uppgradering så som brukligt var med programvaror (det var helt enkelt en förbättring av den webb som fanns runt 97).  Självklart är det väl läge att även uppgradera politikens sätt att fånga upp medlemsengagemang och valkampanjande år 2010.

2.0 för politiken bygger på en vilja att få ett ökat värde genom den delaktighet man får från medborgarna. Det handlar alltså inte om att bocka av konton på YouTube eller Twitter på en sociala mediportal som sedan inte fylls med annat än färdigmanglade budskap som det ska argumenteras för. Jag tror att Politik 2.0 handlar om att ta den process som finns inom traditionella partier till nya former. Det här är ett spännande arbete för de som arbetar med politik och som har mod att förnya engagemangsformerna.”

Det är ju en lång bussresa för många så läs även gärna ytterligare n bloggpost inför sessionen dels för att  jag avslutningsvis redogör varifrån 2.0-begreppet kommer dels för att förstå hur jag ser på sociala medieutvecklingen just nu.

Efter en intervju med mig i SvD i somras om politikers agerande i Almedalen i de sociala medierna som fick rubriken ”Sociala medier spelar ingen roll” var reaktionen från partierna ”Oh nej skulle vi gjort mer hade det varit spam eller centralstyrning”. Jag skrev ett svar som Emanuel Karlsten tyckte var  ”löjligt lång men också löjligt bra”. Läs gärna den postningen inför sessionen för den kan vara en bra utgångspunkt  På väg mot flopp i valet för sociala medier. Valrörelsen 2010. Del 13. Hur tänker du blir min alltså följdfråga till dig under sessionen.

1. Vad är Politik 2.0 för dig?

Låt oss tillsammans diskutera vad som vore möjligt och relevant för politisk kommunikation. Hur hade du önskat att politiker syntes på nätet? Konkreta exempel. Konkreta erfarenheter. Du kanske har idéer för olika målgrupper som du sett möjligheter för. Låt oss ösa ur oss förslag och visa denna önskelista för samtliga partiers kommunikationsansvariga.

Och avslutningsvis när vi har den här önskelistan framöver oss. Låt oss våga ägna någon minut åt att diskutera varför det arbetsätt jag nämner i min bloggpost och de förslag vi sammanställer under sessionen inte har gjorts tidigare. Socialemedieredaktörerna som anställts är ju alla smarta, varför har de inte gjort detta då? Vilka är era erfarenheter och tankar runt de interna processerna i ett politisk parti eller organisationer generellt? Skiljer det sig från implementeringen i företag? Vad tror ni hindrar för att omfamna nya arbetssätt vilket de sociala medierna ofta kräver? Här kan vi dela med oss av egna erfarenheter från våra egna arbetsplatser, vårt eget organisationsengagemang och/eller från uppdragsgivare.

2. Vad tror ni krävs för att förnya formerna för politisk kommunikation?

Åh vad jag hoppas ni vill komma! Kommentera gärna här om ni tror ni vill komma, vore kul att redan nu veta om någon tror det här kan vara intressant att diskutera.

/Brit Stakston

P.S. Tänkte också dela ut 25 ex av boken Politik 2.0 till intresserade som är nyfikna på boken.

Min vånda handlade dock mest om att jag egentligen inte ville gradera politikerna igen. Ville inte lyfta fram samma vanliga namn. De börjar bli så uttjatade som exempel att de säkert avfärdas av övriga som säkert idag tänker när de ser artikeln ”Ja, ja den där Göran Hägglund och Fredrick Federley, låt dem hållas med de där sociala medierna”.

Ville alltså helst inte göra en lista igen över några få när det handlar om något som bär en potential till något så mycket större än en enskilds politikers twittrande. Hade också dåligt samvete för jag i ärlighetens namn faktiskt inte lusläst alla de lokala politiker som säkert är duktiga och som finns därute.

Och även bland de bästa idag så är det få som har en flitig väljardialog. Politikernas sociala medieanvändande  är inte allmänt känt bland väljarna. Det syns i kommentarsfälten och i länkandet om vi tittar på lokalpolitikers bloggande. Vi har en lång resa kvar. För en utveckling här behövs internt stöd och ibland kompetensutveckling som partiet centralt måste tillhandahålla.

Önskan är att partistrategerna ska se hur  sociala medier kan användas till en revitalisering av politiken. Och då handlar det om mer än några enstaka förebilder. Men visst är förebilder viktiga. Superviktiga. I det här fallet har de visat att det är möjligt att skapa avtryck genom ett användande av de sociala medierna och att det inte tar så mycket tid.

Men vem bär ansvar för att de sociala medierna integreras i fler arbetsprocesser och inte bara blir ett fint verktyg för några enstaka politiker som fattat grejen? Vem förstår att det handlar om en intern förståelse hos partistrukturen i stort också. De enskilda fantastiska politikerna som ser nätet lika naturligt som valstugesamtalen och debatterna kan inte ensamma åstadkomma den förnyelse av organisationsformen som är möjlig. Det här är ett arbete som strukturerat måste hanteras av en organisation. Där självklart förebilderna blir viktiga förebilder som underlättar förståelsen internt och kunskapsspridningen.

Förresten är det snart dags för listor gjorda av partierna och i nästa steg väljarna själva! Det intressanta är att fokusera på att vi kan köra nu. För det händer bland väljare och andra aktörer. Finns då viljan till förnyelse är min viktigaste frågor till alla politiska partier. Den hoppas jag ni internt ska finna tid och kraft att diskutera efter den 19 september.

Fler exempel på duktiga politiska sociala medieförebilder finns i min bok Politik 2.0 eller syns på t.ex. Politometerns topplistor. Nåväl trots vånda skickades den här listan till Tobias Brandel på SvD med följande namn och motiveringar:

1. Fredrick Federley, C: förtjänar att vara nummer 1. Han för en dialog, han har en strategi samtidigt som han faktiskt bara … är. Till stora delar köper man hela honom om man röstar på honom. Man vet vad man får. Vilket är aspekter som faktiskt ger honom trovärdighet. Han sociala medieanvändande kan balansera bilden som medier väljer att lyfta fram av honom.

2. Gun”Farmor Gun” Svensson, PP:  för den förebild hon är för sina jämnåriga kollegor. För det sätt som hennes blogg förpackar och fördjupar hennes egen kunskap inom de frågor som berör henne.

3. Göran Hägglund, Kd: för att han är, oavsett vad man tycker om hans politik är en förebild om man betänker dels den position han har inom sitt parti dels för att faktiskt företräder den politik han gör, det är inte okomplicerat att diskutera vissa av deras ställningstaganden i de sociala medierna. Han är också sig själv i de sociala medierna vilket gynnar bilden av honom oerhört mycket. Hans humor lyser igenom. Hade varit kul om han hade haft tid att blogga, kanske kommer det i ett eventuellt nästa jobb han har…

4. Peter Andersson, S: snabb, aktiv och har verkligen förstått hur man använder bloggen för att sätta sin tankar om politik i relation till verkligheten.

5. Ali Esbati, V: tillhör också generationen av politiker som ser nätet som extremt naturligt och jobbat med det länge, det är ingen stor grej för honom en bland alla plattformar. ”Att leva för att ta ställning” som han skriver på sin blogg säger väl allt. Hans kort men kärnfulla svar på mina frågor i boken Politik 2.0 är mycket intressanta ”Sociala medier skapar inte alltid politikerdialog”.

6. Maria Abrahamsson, M: en blogg att följa utvecklingen av under valrörelsen och vid valvinst för Alliansen igen, nyfiken på vad som kommer att hända med hennes bloggande framöver och hennes egen beskrivning säger allt: ”Det krassa målet med min blogg är att locka människor att tänka ett varv till, allt för att i bästa fall finna att de faktiskt tycker som jag.” Briljant bara där säger jag.

7. Amanda Brihed, Fp: tidstypisk lobbyistbloggare som under våren lyckats driva på och aktualisera frågan om tvångssterilisering av transsexuella – visar hur aktiva bloggare kan skugga och påverka politiker.

8. Anders Wallner, Mp: för att sociala medier för honom är lika naturligt som att dela ut flygblad varit för andra politiker. Morgondagens politiker där sociala medier är som luft, till och med hans nyfödda bebis twittrar.

9. Henrik Alexandersson, PP: EU-lobbyist som blev piratpartist och hela den resan har vi kunnat följa och ta del av på bloggen.

10. Inger Fredriksson, C: Har hört henne prata om sitt bloggande, hon drivs av att det är kul, delar med sig, tycker till men tyvärr känner inte läsarna till den. Visar att vi måste bli medvetna som väljare också att det finns politiker som lagt ner megafonen och för en dialog.

/Brit Stakston

Uppdatering:

Fler medverkande i artikeln har också bloggat om sina svar till SvD:

Joakim Jardenberg om sin topplista och motiveringar

Johan Ronnestam om sina uteblivna svar men fantastiska tips : )

Fler intressanta inlägg finns också.

Min outtröttliga kommunicerande förmåga har tagit mig ur de knivigast tänkbara situationerna. Den har också styrt mina yrkesval. I vissa sammanhang har den gett inspiration och glädje för andra och handlat om ungdomar, möjligheter, teknik, internationalisering, miljö- eller energifrågor. Det är en motor i mig som aldrig stannar, som aldrig ger upp att försöka. Det är den där urkraften att försöka förklara. En vilja att nå fram. Jag får starta om. Och jag gör det om och om igen om det behövs. Den går på nästan inget bränsle alls. För jag ska nå fram.

En vilja att bryta igenom fördomar, envishet, invanda roller, tron på att saker ska vara som de alltid varit eller att allt minsann är omöjligt. Tänk att se någon komma från något av det och sedan vilja och våga tänka helt om. Det är extremt lustfyllt. Att dela med sig av tänkbara perspektiv för att åstadkomma det där. Jag vill verkligen hitta nyckeln till begripligheten.

Det finns ett superenkelt knep för att lyckas nå fram. Det är att lägga fokus på att förstå den jag vill ska förstå. Alltid. Och då menar jag inte att förstå på något översiktligt generaliserande målgruppsanalysmässigt sätt. Nej. Förstå på djupet. Dela vardagen. Varit i vardagen. Bli en del av vardagen. Inget konsultsnack med färdiga lösningar.

Om vi inte har mottagarens förförståelse i fokus kommer inget vi vill åstadkomma att bli begripligt. All vår kunskap, alla våra idéer, all vår entusiasm blir fullständigt obegriplig. Vi kör på. Vi kör över. Vi mässar på. Vi talar om saker vi brinner för som om de vore självklarheter för alla andra. Vi tror att om vi slår in det i huvudet på folk tillräckligt ofta så kommer de att fatta. Sanningen är förstås att de slutat lyssna för länge sen.

Vår förmåga att utgå från den verklighet och den kunskap som den jag vill ska förstå har, är allt det handlar om. Insikten om andras förförståelse för det jag försöker förmedla. Egentligen hur enkelt som helst.

När vi inte lyckas så beror det oftast på oförmåga från vår egen sida att se saker ur mottagarens perspektiv. Vi måste nämligen kunna och vilja släppa vår egen verklighet. De egna perspektiven. De egna svaren. Den egna övertygelsen om att man har sett ljuset. Det enda rätta. Nej man måste börja om. I den kontext mottagaren befinner sig i.

Allt som ska lösa sig med hjälp av det vi tror oss veta är helt ointressant om det inte tar sitt avstamp från hur det kan lösa några av mottagarens problem eller utmaningar, underlätta eller ge dem ny kunskap.

Den pedagogiska grundsynen måste starta i förförståelsen. I praktiken handlar det om att ha en mångfald av metoder. Och metoder som ger, den du vill nå, möjlighet att se samband. De där sambanden mellan den värld och den verklighet de lever i och det du vill berätta om är allt vad som behövs.

Men hur ska vi komma framåt om vi bara stannar i nuet i de verkligheter som vi vill förändra tänker någon nu. Sant. Därför handlar det om två parallella arbetssätt för den som vill jobba med samhällsutveckling, påverkan eller kommunikation.

Det ena är den här ständiga blicken framåt. Förmågan att se vad som kommer härnäst. Trender, tendenser, värderingsförskjutningar, nya möjligheter tack vare utveckling eller vad det nu kan vara. Men sen handlar det snabbt om att stanna upp i nuet. Se sig omkring och applicera det man just spanat in i de sammanhang man ser. Och det är det där som inte kan göras i någon slags teori eller föreställning om andras verklighet. Nej det måste göras i vardagen i de verkligheter man tror kan förändras på ett positivt sätt av den utveckling man vill förmedla. Och då växer och förändras det mesta. I mötet med de man vill ska förstå byggs något större. Något nytt.

Och nu över till kvadruppeln i en pedagogisk grundsyn som utgår från förförståelsen. Det finns ytterligare en spännande dimension nämligen. Ett faktum. Att just nu. Just här. Är inte alltid all förändring möjlig. Trots att man alldeles nyss trott den skulle bli så fantastisk och absolut den enda rätta vägen att gå. Det handlar alltså återigen om förståelse för att det faktiskt skapas något nytt och att mina sanningar kanske inte var de enda.

Det här är anledningen till att jag avsätter tid för SSWC. En chans att upptäcka och att spana framåt. Men framför allt en chans att förstå andras verkligheter mer. Se om vi kan bygga något nytt tillsammans. Eller kanske inte. Men då kommer vi haft det supertrevligt ändå. Och det ger mig oavsett vilket ännu en slipning i min livsdiamant.

Tack Kristin Heinone och Tomas Wennström för initiativet och arrangerandet av SSWC 2010 tack till Mattias Boström som trycker den här texten tillsammans med massor av andra härliga ord.

/Brit

Ovanstående text är mitt bidrag till SSWC-boken 2010 som Mattias Boström, Piratförlaget sammanställt.

När det nu upplevs att Piratpartiet faller och definitivt lider av founders syndrome så syntes under debatterna igår och i samband med valmanifestet ett stort intresse för vem som nu ska hantera de här frågorna. Piratpartiet har betytt mycket för att sätta frågorna på agendan men kan de verkligen sägas vara de enda som bryr sig och driver dessa frågor idag?

Så ”go for it” nu övriga partier.  Triggas ni inte alls av den kommunikativa möjligheten? Har ni inte lust att förflytta de vilsna potentiella väljarna som i Europaparlamentsvalet valde Piratpartiet? Passa på att ge en dagsaktuell samlad bild av var ni står och att ni förstått. Nu. Försök bli relevanta för de vilsna väljare som nu undrar var de ska lägga sin röst. Ge en uppdaterad bild av era visioner och handlingsplaner för det Piratpartiet säger sig vilja åstadkomma.Visa att Piratpartiet inte är det enda alternativet för de här samhällsviktiga frågorna.

Även om det inte planerats att kommunicera brett just denna vecka eller kanske ens alls under hela valrörelsen så vore det rätt att göra det för att omvärlden har sitt fokus på de här frågorna just nu. Det finns ca 16 500 medlemmar i Piratpartiet och det blev skrällseger i Europaparlamentsvalet. Lägg sedan till att valet 2006 avgjordes med hjälp av cirka 120 000 röster. Visa nu respekt och intresse för de 7%* som faktiskt valde att rösta på Piratpartiet i Europaparlamentsvalet. Försök visa att ni kan vara relevanta för dem.

Interagera med omvärlden helt enkelt. Sociala medier kommer som sagt inte avgöra valet 2010 men det finns alltid oförutsedda saker som dyker upp i en valrörelse  där det nya medielandskapet kan spela en stor och avgörande roll. Falkvinges barnporrsuttalande är sådan händelse eftersom det möjliggör precis detta. Att  fånga upp dagsaktuella frågor och ge de egna perspektiven. Inte bara agera utifrån de planerade debatterna och valbudskapen på affischer och i övrigt tryckt informationsmaterial. De nya medierna möjliggör att man snabbt kan fånga upp och nå ut brett med de egna perspektiven. I interaktion med en omvärld som söker information, kunskap och diskussion.

Det här med vikten av att ”interagera med omvärlden”  förklarar jag så här i boken Politik 2.0 i avsnittet om bloggar:

Mitt favoritexempel på vad det där med att interagera med omvärlden egentligen innebär är nödlandningen av US Airways Flight 1549 i Hudson-floden. Ett ofta använt exempel på medborgarjournalistik.  Den ledande bilden i nyhetsrapporteringen över hela världen var tagen av Janis Krums från en båt som skulle plocka upp passagerarna som stod på flygplansvingen. Janis kallar sig idag ” The Miracle on the Hudson Photo Guy” i sin presentation på Twitter. Minns ni bilden där passagerarna väntade på vingen.

Minns ni också hur tidningarna senare fylldes med artiklar om nödlandningen och bedriften av den store hjälten, piloten Chesley Sully Sullenberger. Finns det någonsin ett bättre tillfälle att passa på att berätta var denne hjälte är utbildad?  U.S Airforce tog chansen och gjorde det i en bloggpost med rubriken ”US Airways pilot. ”Hudson Hero” is former Air Force”.

US AirForce interagerade med en för omvärlden aktuell och intressant fråga. Ett tillfälle dök upp som inte var planerat där det var alldeles ypperligt att berätta om deras pilotutbildning.

Det händer alltså saker nästan dagligen där det är möjligt för politiker att hitta sin egen ”flygplanshändelse” till vilken man kan addera sina egna perspektiv – på lokal och rikspolitisk nivå. Piratpartiets kraschlandning de senaste dagarna är verkligen en högaktuellt sådan. Jag skulle givet ta chansen om jag tillhörde ett politiskt parti, hade sakkunskapen och brann för de här frågorna. Att bli dagsaktuellt relevant och fånga upp en rådande debatt.

Det finns idag massor av snart före detta Piratpartister och andra intresserade av informationssamhällets utveckling som skulle uppskatta tydlighet och möjlighet att veta var övriga partier egentligen står i de kärnfrågor som förknippas med Piratpartiet. Dessutom finns det inom Piratrörelsen en massa smartskallar som kan rekommenderas i en tankesmedja när sakkunskap och engagemang behövs framöver. Det här är några av vår samtids viktigaste frågor.

Så nu är det chansen för de andra partierna att visa om Piratpartiet verkligen är det enda alternativet här och om något alls hänt sedan FRA-debatten. Total tystnad kommer annars visa att Piratpartiet fortsatt behövs.

Eller så är tystnaden ett resultat av okunskap om det nya kommunikationslandskapets möjligheter för politisk kommunikation. Politik i vardagen. När det finns frågor och brinner till av nyfikenhet hos väljarna. En chans att bryta igenom. Svårare än så är det inte att bli relevant för ett politiskt parti idag.

/Brit Stakston

*Uppdatering: hade först rubriken ”Någon intresserad av Piratpartiets 7%?” det var en bra rubrik men ville ju egentligen inte diskutera siffror hit och dit.  Det var inte huvudpoängen. Men faktum är att ingen hade trott att Piratpartiet skulle få 7% i Europaparlamentsvalet, det är en bra påminnelse om att det faktiskt fanns intresserade väljare då och de traditionella partierna tog dem aldrig på allvar inför det valet. Men visst vi har sett att inga mätningar för riksdagsvalet har hamnat i närheten av sådana valresultat och jag valde nu att skriva ”väljare” istället så vi kan låta bloggpostens rätta fråga hamna i fokus: den om politikers förmåga att dagsaktuellt interagera med omvärlden.