Ett samtal med två chefredaktörer om hur de ser att journalistiken i en digitaliserad samtid utvecklas och vad de prövat, testat och lärt sig under de senaste åren.

Det blir säkerligen ett samtal som kretsar runt nya läsarbeteenden, nya sätt att möta läsaren och förstås frågan om källkritik samt hur man hanterar kommentarer. Dessutom är vi nyfikna på deras tankar om ledarskap på en tidningsredaktion idag. Vad krävs för att medarbetarna ska vara trygga när tidspressen är stor och twitterflödena är fyllda med reaktioner på både tidningens innehåll och tänkbara nya nyheter att bevaka.
Kanske hinner vi också att höra om hur Anette och Ehsan ser på den politiska bevakningen på sista tiden, som mest kommit att handla om en partiledares vara eller icke vara.

Varmt välkomna och glöm inte att ställa frågor redan nu eller addera perspektiv ni gärna skulle höra Anette och Ehsan kommentera här i kommentarsfältet. Frukosten kommer att livesändas.
Datum: 31 januari
Plats: JMW, Kungsgatan 24, 7 tr.
Program:

• Frukost serveras från klockan 07.30.
• Björn Mellstrand hälsar välkomna klockan 08.00
• Diskussionen börjar med en kortare introduktion av Anette Novak och Ehsan Fadakar om hur de ser på sitt jobb och varför de tror det varit så framångsrikt. Samtalet leds av Brit Stakston
• Sändningen avslutas kl 09.00

Anmälan till Zamantha Nordengrim, fornamn.efternamn@jmw.se
Först till kvarn gäller. Seminariet är kostnadsfritt, avbokas senast dagen innan, ej avbokad medverkan debiteras 250 kr.

Låt oss inleda med två talande citat från Wael Ghonim och Javeira Rizvi Kabani som summerar väl vad internet kan innebära för demokratiutveckling:

»If you want to liberate a country, give them the Internet.«
Wael Ghonim, Google

»Alla med tillgång till internet har potentiell politisk makt.«
Javeria Rizvi Kabani, Svenska Institutet

”…. Startskottet för de digitalt burna revolutionerna i arabvärlden skedde i Tunisien under Jasminrevolutionen i slutet av 2010. Jasminrevolutionen var en protestreaktion efter att arbetslöse Mohammed Bouazizi satte eld på sig själv när polisen förödmjukat honom och beslagtagit hans grönsaksvagn och därmed tagit ifrån honom hans möjligheter att försörja sig. Han såg ingen annan lösning än att ta livet av sig. Även innan Boauzizi hade ett flertal unga tagit sitt liv på samma sätt men det hade inte spridits på nätet och därmed gått obemärkt förbi. Protesterna under Jasminrevolutionen slutade med att president Ben Alin tvingades avgå och han lämnade landet i mitten av januari 2011. Det blev startskottet till ett uppror mot rådande förtryck som spred sig i hela arabvärlden.

I Egypten hade Khaled Saids misshandel och död upprört många sommaren 2010. Han hämtades av två poliser på ett internetcafé och torterades ihjäl framför en mängd vittnen. Bilderna av hans misshandlade kropp efter hans död spreds över hela världen och Khaled Saids öde fick symbolisera många andras i Egypten. Polisbrutalitet och systematisk tortyr var en del av verkligheten och bilderna blev symboler för den nödvändiga kampen för frihet.

En som, mest i västvärlden, förknippas med den egyptiska revolutionen är Wael Ghonim. Han tog tjänstledigt från sitt arbete som marknadschef hos Google för att återvända till Egypten i januari för att engagera sig i den egyptiska revolutionen. Han hade reagerat över Khaled Saids öde redan i juni och händelserna i Tunisien fick honom att våga tro att förändringen var möjlig. Han startade Facebookgruppen »We are all Khaled Said«. De största Facebooksidorna under den egyptiska revolutionen har idag har över en miljon användare och fortsätter rapportera från demokratirörelserna i arabländer.

Wael Ghonim själv kidnappades av säkerhetspolisen vid återkomsten till Egypten och satt fången med ögonbindel under tolv dagar innan han släpptes. I en TEDx-föreläsning i Kairo efter revolutionen berättar han om sina reaktioner när han såg aktiviteten på Tahir-torget efter dessa dagar som fången. Han beskriver det som om det hade gått tolv år och så snabbt gick verkligen utvecklingen. Under några få dagar hade revolutionen formerat sig. Det laddades upp videos via videotjänsten Bambuser och YouTube som sedan snabbt spreds via Facebook. Med så kallade »hashtags« för revolutionen som #25jan, #egypt och #mubarak märktes mikrobloggsinläggen och budskapen spreds snabbt på Twitter. Al Jazeera livestreamade via YouTube. Dagsaktuella symboliska logotyper skapades för revolutionen som snabbt kunde spridas. Facebook användes bland annat som plattform för att organisera demonstrationer via eventsfunktionen. I det scenariot är det logiskt att de sociala medietjänsterna som Facebook, Twitter och Bambuser blockerades innan Al-Jazeeras tvsändningar stoppades. När detta hände kunde rapporter fortfarande strömma ut genom att många människor i och utanför Egypten hjälptes åt med olika tekniska lösningar för att komma runt regimens försök att tysta sociala medier. När all tillgång till internet senare stoppades ordnades bland annat nya serverlösningar och helt nya tjänster skapades. Exempelvis gick Google, Twitter och SayNow samman för att skapa en tjänst som gjorde det möjligt att skicka tweets genom röstmeddelanden via internationella telefonnummer som sedan twittrade ut dessa meddelanden under #egypt. Ingen internetuppkoppling behövdes, ett av många exempel på lösningar för att hjälpa det egyptiska folket att fortsätta berätta sin historia.

Det är också intressant hur bloggosfären varit ett viktigt forum för kvinnors politiska aktivism och förenklat kvinnligt deltagande i den politiska processen.

Telefoner och användandet av sms var de allra vanligaste kommunikationsverktygen och nätet användes framförallt för mobilisering och för att visa omvärlden vad som skedde. På Facebook fanns det vid den tidpunkten cirka sex miljoner i Egypten. Det är inte många i relation till landets befolkning på cirka 77 miljoner, men det är tillräckligt många för att sprida information, skapa en känsla av mod och öka aktiviteten. När Wael Ghonim idag talar om de sociala mediernas roll i demokratiarbetet fokuserar han på hur de möjliggjorde att det blev allas revolution. Hur de sociala medierna kretsade runt berättelser ur människors vardag och konsekvensen av det förtryck de levde under, något alla kunde relatera till och kände stort engagemang för.

De sociala medierna blev verktyg för samarbete och skapade verkligen möjlighet att kunna tänka tillsammans. Styrkan som skapades av att alla kände ett ägandeskap i den utveckling som var möjlig blev tydlig och var och en kunde bidra med något. »The power of the people is stronger than the people in power« som Wael Ghonim säger. Ingen grupp eller enskild individ hade ensamrätt på revolutionen utan det var en gemensam kraft som handlade om att dela en dröm, en gemensam strävan efter frihet och viljan att återkräva sitt land efter 30 års förtryck. De sociala medierna kunde bära en gemensam bild av vad man eftersträvade och låta sanningen avslöjas.

Visst är revolutionen människornas, inte de digitala verktygens, men utan nya hjälpmedel hade inte den gemensamma kraften kunnat mobiliseras, organiseras och engagera människor över hela världen så snabbt och kraftfullt. Revolutionen skedde också online. Det egyptiska folkets många rädslor försvann och man blev stärkt av att målbilderna var gemensamma och tydliga. Människor utanför Egypten fick en ny bild av landet och av förhållandena där – som inte var färgade av de traditionella mediernas syn på nordafrikansk politik.

Svenska Institutet, SI har gjort intressanta erfarenheter om betydelsen av ökad kunskap och nätverkandets betydelse för fortsatt demokratiutveckling. YLVP som står för Young Leaders Visitors Program är ett program som riktar sig till unga opinionsbildare från Algeriet, Egypten, Jemen, Jordanien, Libanon, Marocko, Palestina, Syrien, Tunisien och Sverige. Under programmet ges möjlighet att lära sig om sociala nätverk och hur man med hjälp av innovativa verktyg och plattformar kan driva samhällsdebatt och projekt genom sociala medier. Målet med programmet är att stärka demokratikämpar i regionen genom kunskapsutbyte, stärka relationen mellan Sverige, Mellanöstern och Nord Afrikaregionen samt bidra till demokratiuppbyggnad i regionen.

»Sverige är internationellt sett ett land i framkant vad gäller den tekniska utvecklingen i kombination med att yttrandefrihet sedan länge också förknippas med oss. Vi har en viktig roll att förmedla inom demokratiutveckling med tanke på vår ofta starka goodwill i många Arabländer. Sverige visar på behovet som finns åt båda hållen att utbilda i sociala medier och bygga sociala nätverk.«
Javeria Rizvi Kabani, programansvarig ledarskapsprogram MENA, avdelningen för relationskapande verksamhet SI.

Deltagandet i utbildningsprogrammet betyder mycket för det fortsatta arbetet och utökade aktivismen inom yttrandefrihet i regionen, visar SI:s egna utvärdering. Nätverkandet och inspirationen behövs. Det bekräftar att utbildning inom området sociala medier och digitaliseringens potential är extremt viktigt för fortsatt demokratiutveckling.

… Det händelserna i Arabvärlden, Utöya och London under 2011 verkligen visat oss är hur angeläget det är att alla förstår nätets krafter och mekanismer på djupet. Själv anser jag att det enda receptet mot de nätskeptiska perspektiv som Morozov och fler debattörer, med all rätt, lyft de senaste åren är just kunskap och förståelse för internets logik. Det är en kunskap som alla behöver ha. De olika nivåerna på kunskap om och förståelse för vår digitaliserade samtid kommer att spela stor roll även i Sverige, både för samhällsutvecklingen i stort och för makten över våra egna liv. Rädslan för nätet gör ibland att man inte ser den större bilden av vad digitaliseringen faktiskt betyder. I både positiv och negativ bemärkelse. Det  är ju inte antingen eller. En demokrati måste värna om både och. Det är aldrig internet som är problemet. Det är vi människor som är det. Digital kunskap och förståelse för nätet ger redan idag stor makt och tolkningsföreträde. Makt över beslutsprocesser och makt över den verklighetsbild vi möter. Det handlar om samma grundläggande maktförhållanden som finns mellan de som kan skriva och läsa och de som inte kan. För den som filtrerar har makten över omvärldsbilden. Information är användbart, att kunna filtrera och analysera är makt. Egentligen inget nytt alls för  filtrering av information har alltid varit en maktnyckel – tidigare hos journalister och stat, idag hos de som förstår nätets logik. Alexander Bard och Jan Söderqvist kallade de som anammar digitaliseringen för »nätokrater« redan 2000 och utsåg dem till morgondagens vinnare medan de så kallade »konsumtärerna« är förlorarna, de som nöjer sig med andrahandsinformation och som finns utanför de exklusiva nätverken där makten finns. Utdrag ur kapitlet ”Digitala revolutioner” i boken Gilla – att dela engagemang, passion och kunskap i de sociala medierna.

/Brit Stakston

Läs gärna internationella sammanställningar över året som gått och vad det betytt (kommer att fyllas på plus alla källor till texten ovan kommer under dagen också):

One year after Egypt’s uprise, Al Jazeera

#Jan25 – One year later

Looking back at Egypt´s revolution

One year ago – The Hashtag Tweeted around the world

Den gångna veckan har jag bland annat intervjuats om köpta Facebook Likes och kommenterat Visit Swedens twitterkonto @sweden i Nyhetsmorgon. Tänkte ge några fördjupande kommentarer om båda dessa intervjuer. Börjar med det korkade i att köpa sig gillare:

Köpa relationer

I artikeln på Rapport kommenterar jag de företag som numer erbjuder sig att ordna x antal likes för de företag som har Facebooksidor. Det är inget jag överhuvudtaget skulle rekommendera någon att använda sig av. Det ger sannerligen inte ”förtroende och auktoritet” så som det hävdas på sajten Facebooklikes att köpa sig likes på det här sättet. Synligheten ökas visserligen under en period vid sökningar när man har fler gillare men om dessa inte ens är genuint intresserade av företaget i fråga kommer inte Facebookrelationen vara länge eller fylla någon funktion. Det är bättre att fokusera på det som är kärnan i relationsbyggandet på Facebook nämligen den som handlar om interaktionen mellan individer. Vår egen roll som inspiratörer och filtratörer för våra nätverk och vice versa.

Ny forskning av 250 miljoner Facebook-användare visar att vi även lägger märke till det de av ens Facebookvänner i den yttre kretsen gillar, länkar upp och interagerar med. Visst vi kommenterar, förekommer i bilder  och interagerar mest med vår närmaste krets av vänner. Men den nya forskningen visar också att vi är öppna för ny input och rör oss online inte bara i våra vanliga kretsar. Vilket i förlängningen för företag innebär stora möjligheter eftersom vi kan koppla synlighet och nya konsumentval till detta.

Min absoluta uppfattning är att detta med mer traditionella räckviddsmått inte alltid bör vara det centrala för en Facebooknärvaro. Sociala medier och PR handlar om att gestalta den man är och säger sig vilja vara och det görs genom dialog, närvaro, relationsbyggande och förmågan att lyssna. Kunden avgör sedan om det är relevant för just mig.

Frågan om vad det egentligen betyder när vi gillar något på Facebook återkommer ständigt. I min senaste bok  ”Gilla! – dela engagemang, passion och idéer via sociala medier” säger Lina Thomsgård, grundare av Rättviseförmedlingen vars Facebooksida och medlemmar är navet i att

Varje »like« av din sida på Facebook är en relation som ska vårdas och som kan utvecklas på sätt som bara din fantasi begränsar – precis som »riktiga« möten med folk.«

Ur boken ”Gilla” sidan 142.

Köpta likes kan väl i så fall jämföras med att köpa sig riktiga möten vilket säger sig självt att ”tvångsmöten” inte kommer att lägga grunden till en varande relation. Vill du höra mer av Lina Thomsgård och hennes arbete med sociala medier finns här en intervju som gjordes strax före boklanseringen.

När en Facebookanvändare väljer att följa ett företags kommunikation ger det en unik möjlighet att finnas i dessa användares i vardag. Ett guldläge! Förvalta det väl och för en dialog.

I intervjun i veckan tryckte jag på vikten av att se de sociala medierna som något annat än bombmattekommunikation och reklamtänk präglat av att skrika i megafoner:

-Genom att betala för likes förlorar man det som är det speciella med gilla-funktionen på Facebook. Det kommer bara att bita tillbaka mot företagen själva, i stället för att få en långsiktig relation med konsumenter som själva valt att engagera sig så fastnar man i det kortsiktiga, det blir bara en ny form av annons.

Från Rapport ”Förrädisk hunger efter Facebook-likes”.

Det hela kommenterades också av Reklamombudsmannen Elisabeth Trotzig och även en svensk Facebook-representant betonar relationsbyggandet.

/Brit Stakston

I början av året skrev jag om hur det år vi hade framför oss kommer att handla om effekten av digitaliseringen. Då med ett nationellt exempel med fokus på vår arbetsvardag och de sociala medierna på arbetsplatser. Med svaret i handen vet vi att 2011 sannerligen handlat om vilken effekten blir av en samtid där vi har tillgång till nya kommunikationsverktyg oberoende av var vi befinner oss i världen. Den arabiska våren har visat vad nya kommunikationsverktyg betyder i samhällen som kämpat för förändring i många år. Här har de sociala medierna visat att de skapar en obändig kraft genom att bidra till mobilisering och organisering på plats och ger omvärlden en unik insyn. En känsla av att själv vara med i vardagen som ger en bra grund till fortsatt engagemang. I somras ställde jag frågan till Jesse Jackson om vad han trodde de sociala medierna betytt för Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen. Hans svar kom direkt ”the change would have come sooner” samtidigt som han betonade vikten av det fysiska mötet och Kings förmåga att skapa engagemang. Exakt så. Det är inte antingen eller utan både och.

I min egen bransch har jag under året ofta varit mest beklämd över hur gärna vi, som sett digitaliseringens möjligheter, krampaktigt vill stå kvar vid rodret, trots att vi inte ens lever som vi lär själva. Vi ”sociala medieexperter” ser ofta gärna världen som fortsatt svart eller vit när det gäller digitaliseringen. Själv har det lett till tankar om att logga ur dvs tona ner min publika roll och diskuterat vikten av att att vi experter kliver tillbaks lite. Under 2012 hoppas jag det där svartvita förhållningssättet  rinner ut i sanden och att vi fokuserar på det som händer i det grå fältet. När vi lämnat ringhörnorna och fokuserar på mötet mellan ny teknik och människor. Att vi alla vågar förändra våra sätt att arbeta oberoende av roller och verksamheter.

2012 då?

Några snabba tankar från mig. Inte alls visionärt. Utan här och nu. Vad händer nästa vecka på jobbet igen, jo det kommer att kretsa runt detta:

Nyttigt: Allt handlar om fortsatt integrering av sociala medier i all kommunikation, en normalisering  som för oss som användare förstås tar sitt avstamp i nyttan för mig.

Mobilt: 2012 blir året då många företag och andra slutligen (och äntligen) kommer att knäcka mobilkoden dvs på riktigt använda sig av den gyllene möjlighet det innebär att vi har med oss mobilen hela tiden….gör ni saker rätt kan vi välja att hålla oss uppdaterade om er genom direktkommunikation i våra mobiler. Det här har alldeles för få företag, förutom t.ex. ”nya” aktörer som Spotify, prioriterat rätt hittills. Insikten finns nu hos allt fler att mobilen öppnar helt nya möjligheter.

Flexibelt: 2012 är också året då det är dags att våga mer. Det betyder rent konkret att man inte bara väljer en lösning som avsändare av budskap dvs sluta lägga alla ägg i Facebookkorgen. Däremot är allt det vi gör på Facebook mekanismer som alla kommunikationsinblandade i ett företag ska lära av och säkerställa att det implementeras i större grad på de traditionella webbplatserna.De sociala dimensionerna måste adderas till de traditionella hemsidorna.

Källkritik: Frågan om källkritik kommer att vara levande. För oss medieintresserade innebär det t.ex. att diskussionen om vem som säger vad och i vilket syfte på t.ex. Twitter som i Sverige delvis utvecklats till en medieankdamm kommer fortsatt vara levande. Den nyförälskade relationen mellan journalister och sociala medier kommer ebba ut och landa i en mer sund relation där man ser både styrkor och svagheter. Här om någonstans är ställningskriget mellan analogt och digitalt helt meningslöst. Något som också måste bli ett faktum i alla andra branscher.

Filtrering: Den både nödvändiga och ofta inspirationsfyllda filtreringen och den mer icke önskvärda filtreringen av det enorma informationsflödet vi har att hantera är två fortsatt viktiga frågor som kommer att återkomma under hela året. Algoritm- och Googlediskussionen runt filterbubblor lär fortsätta.

Nischat:  Vid sidan av de breda plattformarna utvecklas nischade tjänster. Det kan röra personligt nätverk, innehåll, produkter eller funktionaliteter.

Socialt:Självklart är socialt själva nyckelordet framöver. Låt Instagram och Wordfeud visa vägen, de har under 2011 visat hur det hela tiden utformas nya tjänster som bygger på förmågan att kombinera nya och gamla beteenden. Instagrams framgång bygger på hur de (och Path som bubblar) dels självklart tagit tillvara hur vi omfamnar bildproducerandet i mobilen dels att vi just parallellt med breda plattformar som Facebook och Google + också söker mer nischade kommunikationsformer. Wordfeud är ett lysande exempel på hur ny teknik skapar nya möjligheter. Båda tjänsterna hade dock varit mycket mindre intressanta utan den sociala dimensionen. Hashtaggar, kommentarsmöjligheter mm är centrala för Instagrams framgångar. Wordfeuds digitala spelplan är bara en del av framgången den riktigt extra dimensionen som tillför mest är chatten – det sociala!

Min önskelista för kommunikation 2012: Det är samtidstypiskt att jag i rubriken för detta inlägg utelämnat ”sociala medier” eller ”digital kommunikation”. Vi behöver inte säga det längre. Det handlar om kommunikation på alla plattformar. Analoga såväl som digitala. Och allt däremellan.  Det handlar om kommunikation. Punkt.

Vi har länge pratat om att kommunikationens alla delar måste hänga samman. Fortfarande är det digitala ofta ett add on och lika ofta inkastat som helt fristående kommunikationskoncept eller kastas in sist i mediemixen. Det blir också ofta gärna kommunikationsinitiativ av kortsiktig kampanjkaraktär vilket strider mot sociala medielogiken som startar och öppnar för relationer. Det blir både bakåtsträvande och kortsiktigt att arbeta med ett kampanjtänk som präglas av inifrån-ut-tänk och under en given tidpunkt. Sen slutar man prata med de kunder man nyss startat en relation med istället för att fördjupa relationerna. Musklerna finns fortfarande alldeles för ofta kopplade till enskilda marknadsaktiviteter. Det är (små) marknadsbudgetar kopplade till specifika affärsmål i närtid som gör det svårt att arbeta integrerat och långsiktigt.

Min förhoppning för 2012 är att företag i än större grad förstår att det handlar om att förändra sina arbetssätt. Mindre marknadsbudgetar för konsulter med andra ord! Jag vill se marknadsbudgetar som inte bara tar hänsyn till produktionskostnader, konsultkostnader, tryckkostnader, utvecklingskostnader utan också interna personalkostnader som kan arbeta vidare med den relation som just startats.

Allt handlar med andra ord även 2012 om att strategiskt omfamna digitaliseringens möjligheter oberoende av verksamhet. Ständigt fråga sig hur den egna verksamheten kan förbättras och möta omgivningens behov än bättre. Svårare än så är det inte. Låt det bli typiskt för 2012. Gör inte sociala medier till en svår vetenskap eller reducera det till trams. Det är bara så glasklart affärskritiskt för att gestalta och leverera det ni säger er vara.

/Brit Stakston

P.S. Mina egna bidrag till att bjuda på kunskap och våga tänka nytt märks under året som gått vid sidan av mitt roliga arbete på JMW  i dessa fyra händelser:

1. #gillaboken

Att ha skrivit en guidebok för idéburen verksamhet är något jag är mycket glad över. Boken heter Gilla – att dela engagemang, kunskap och passion i de sociala medierna, följ gärna #gillaboken för att hålla dig uppdaterad runt bokens användning. Under 2012 ser jag framemot att få feedback på hur arbetet gått bland de organisationer och personer som läst boken. Stort tack till Erik Wagner och Gabriel Ehrling för ert arbete med förlaget Idealistas. Så stolt över att vara författare till er allra första bok!

2. #dafs

Att få vara med i regeringens Digitaliseringsråd under ledning av it-minister Anna-Karin Hatt för att arbeta fram den Digitala Agendan för Sverige har varit stort. Följ Näringsdepartementets blogg för att hålla er uppdaterade med det fortsatta arbetet. Stort tack till Anna-Karin Hatt och ditt team för förmånen att få vara med i detta mycket givande arbete.

3. #gma11

Att genomföra Godmorgon Almedalen tillsammans med Joakim Jardenberg och Björn Falkevik för andra året i rad var lika inspirerande och omvälvande som första året.Det finns något oerhört givande i detta möte med alla denna klokskap som samlas under Almedalsveckan. Viktigt att få dela den med de som inte befinner sig i Visby. Tack till alla som deltog, bidrog och framför allt tittade.

4. Möten med dig

Alla möten under året, både de formella och mer informella bidrar till att min egen kunskap och mina insikter ökas. Att ha förmånen att varje dag, digitalt eller analogt, kunna stöta och blöta företeelser, tankar och ideér betyder allt. Stort tack!

Jag deltar därför idag i ett bloggupprop till stöd för två av de många fängslade bloggarna i Egypten.

Återpublicera gärna om du är bloggare och/eller uppmana andra att  skriva under uppropet här.

BLOGGUPPROPET:

Frige dem som fängslats för sin åsikt!
När pressfrihet inskränks och medier kontrolleras av statliga eller andra intressen, blir det medborgares uppgift att peka på missförhållanden. Internets medborgarjournalister är en viktig motor för utveckling av demokrati i många länder. Med bloggar och andra sociala medier som publiceringsplattform lyfts orättvisor och missförhållanden i vardagen i ett hårt kontrollerat medielandskap fram i ljuset.

Som den arabiska vårens historiska händelser visat är bloggare inte bara medborgarjournalister. Med sig bär de även hoppet om demokrati, fred och värdighet. Yttrandefriheten på nätet har blivit en av de främsta skiljelinjerna mellan demokrati och diktatur. Här lyfts orättvisor och missförhållanden i vardagen och med pennans makt arbetas det för förändring.

Situationen för dem som engagerar sig för demokratisk förändring har på många håll hårdnat. I flera länder förföljs och fängslas aktiva som via sociala medier varit kritiska till sittande regim. Ett exempel på det är de öden som drabbat de egyptiska bloggarna Alaa Abd El Fattah och Maikel Nabil.

Alaa Abd El Fattah är en av centralfigurerna i den sedan många år enormt stora och levande egyptiska bloggosfären. Redan 2006 greps han, då av Mubaraks regim, för att statuera exempel. Bloggare som kritiskt diskuterade det som hände i Egypten ansågs vara ett hot. Tyvärr har det inte förändrats och i den demokratiprocess som pågår är situationen allvarlig. Här lyfts orättvisor och missförhållanden i vardagen och med pennans makt arbetas det för förändring.

Sedan en dryg månad har Alaa åter suttit inspärrad. Denna gång av det i Egypten nu styrande militärrådet. Hans tid i fångenskap förlängs med två veckor i taget, vilket orsakar stor oro i hans familj och särskilt hos hans höggravida hustru. Processen mot honom handlar med all önskvärd tydlighet om att inför det nyss avslutade valet tysta en viktig politisk knutpunkt i denna unga proteströrelse, som tidigare i år störtade diktatorn Mubarak och nu återigen protesterar mot vad man ser som fortsatta politiska orättvisor.

Ytterligare en medborgarrättsaktivist, Maikel Nabil, har sedan slutet av mars i år suttit inspärrad, anklagad för att i sin blogg ha förvrängt den egyptiska militärregimens slogan ”Militären och folket är en enad hand”. Han diskuterade och kritiserade utvecklingen efter Mubaraks fall under rubriken ”Militären och folket är aldrig en enad hand”. Detta tolkade militärregimen som en attack mot systemet och fängslade Maikel, som nu avtjänar ett treårigt fängelsestraff för högförräderi.

Alaa och Maikel är långt ifrån ensamma. De används dessutom som varnande exempel för att skrämma andra att inte utmana och kritisera orättvisor eller tala i situationer när andra tiger. I en demokrati under uppbyggnad är detta tecken på en farlig utveckling som omvärlden bör reagera på.

Vi som undertecknar detta har alla, liksom Alaa och Maikel, valt att delta i den offentliga samtalet via bloggar och andra sociala medier. Vi vill och hoppas att fler vill lyfta frågan om vikten av det fria ordet och därtill visa för omvärlden att vi ser och vi bryr oss. Åsikts- och yttrandefriheten måste respekteras, och alla bloggare som fängslats för sina åsikters skull måste omedelbart friges!

Vårt budskap är klart: Frige det fria ordets förkämpar!
Marcin de Kaminski
Emma Marie Andersson
Nikke Lindqvist
Joakim Jardenberg
Sofia Miriamsdotter
Johan Norberg
Unni Drougge
Brit Stakston
Erik Laakso
Christina Vilhelmsson (Annarkia)
Mark Comerford
Kent Persson
Frihetssmedjan
Liberaldemokraterna
Björn Nilsson (Beelzebjörn)
Anna Johansson
Torbjörn Jerlerup
Stefan Geens
Anna Troberg
Mattias Svensson
Vilhelm Konnander
Signe Rocklin
Mary X Jensen
Niklas Starow
Walid Al-Saqaf
Hussain H Kabani
Javeria Rizvi Kabani
Liberaldemokraterna
Frihetssmedjan

Skriv på du också! Här!

Fullständig namnlista på undertecknande.

Sprid gärna det här blogguppropet vidare. Underteckna själv och återpublicera med en egen anteckning. Låt oss som bloggar visa att vi kan ställa till med oväsen när våra medbloggare tystas.

Läs även Amnesty Internationals sida om läget för det fria ordet i Egypten just nu.

Sprid gärna det här blogguppropet vidare. Underteckna själv och återpublicera med en egen anteckning. Låt oss som bloggar visa att vi kan ställa till med oväsen när våra medbloggare tystas.

Läs även Amnesty Internationals sida om läget för det fria ordet i Egypten just nu.

In English:

Free the imprisoned Egyptian bloggers!

In times when freedom of the press is supressed and media controlled by government or other interests, the responsibility of pointing out wrong-doings, falls to the citizens. The civil journalism found on the internet form an integral engine for developing democracy in many countries. With blogs and other social media as their tools, they expose injustice and misconduct in the society, even when the media landscape is being completely controlled.

As the Arab Spring’s historical events have shown, bloggers are not only citizen-journalists. With them they carry the hope of democracy, freedom and dignity to all. Freedom of speech on the internet, has become one of the most important dividing lines between dictatorship and democracy. Here you lift injustice and wrong-doings in the every-day life, and with the might of the pen you work towards change.

In many places the situation, for those that are engaged in democratic change, has become increasingly difficult. Several countries imprison or persecute people that critize their governments openly in social media. One example of this is the faith of the Egyptian bloggers Alaa Abd El Fattah and Maikel Nabil.

Alaa Abd El Fattah is one of the main activists in the large and lively egyptian bloggoshere. In 2006 he was arrested, by the Mubarak regime, to set an example to other bloggers. Bloggers that critically discussed the things that happened in Egypt were regarded as a threat. Unfortunately nothing has changed and today the process of democratization is endangered by this.

About a month ago, Alaa was imprisoned again. This time it was the ruling Military Council of Egypt. His time in captivity is prolonged by two weeks at a time, which causes his familjy great concern, and especially his pregnant wife. The process against him shows that the aim is to silence an important node in the movement for democracy in Egypt, before the election. Earlier this year this movement toppled the dictator Mubarak, and it is once again taking the protests out to the streets.

Yet another civil rights activist, Maikel Nabil, has been in prison since the end of March this year, accused of distortion of the slogan ofthe Egyptian Military Council, ‘the army and the people are one hand’, at his blog. He discussed and ciritized the development after the fall of Mubarak, under the heading ”The army and the people are never one hand”. This was interpreted by the regime as an attack on the system, and Maikel is now serving a three-year sentence for high treason.

Alaa and Maikel are far from alone. In addition, they are used as warning examples to intimidate others not to challenge and critisize injustice, or speak in situations where others remains silent. In a democracy-under-construction, this is a sign of a dangerous development that the surrounding world ought to react on.

We, the undersigned, have all, just as Alaa and Maikel, choosen to participate in the public conversation through blogs and other social media. We hope that more people wants to raise the issue of the importance of free speech, and show the surrounding world that we take notice and that we care. Freedom of speech and thought must be respected, and all bloggers that are being imprisoned because of their opinions must be freed immediately!

Our message is clear: Free the champions of free speech!

Sign up and please republish

Read more about the lack of freedom of speech in Egypt on Amnesty International’s site.

De senaste åren har varit fantastiska för oss alla oavsett verksamhetsområde. Tack vare nätet och de sociala medierna utmanas och utvecklas företag, organisationer, myndigheter och vi själva som människor. Digitaliseringen rymmer fortfarande stora möjligheter till både innovation och affärsutveckling där kund- och konsumentmakt ofta lyfts fram som prioriterade. I mediebranschen är dokumenterat läsarmedverkan nyckeln till framgång. Vi pratar om en revolution där demokratin blir än starkare.

Föreställ er nu följande scenario i Sverige 2011:

Ett projekt startas. Ett projekt inom ett område du själv brinner för. Där du själv har visioner om vad som är möjligt att åstadkomma. Du utlovas något nytt inom det här området och det drivs av kunniga personer. Projektet marknadsförs genom smart användande av alla de sociala medieverktyg som finns, en förlansering och nationellt mediegenomslag vid lansering.

Sen är det dags. Projektet lanseras. Förväntningarna infrias inte. Det visar sig vara något helt, helt annorlunda. Det mesta vi hört och läst om uteblir. Det finns till och med inslag i projektet som är mer likt några av de tidigare produkterna inom området.

Vad hade vi gjort om projektet varit i vilken annan bransch som helst? Vi sociala medieexperter hade i alla fall gjort det vi gjort under alla gemensamma år. Vi hade bloggat och gett våra synpunkter.

Föreställ er sedan att kritiken bemöts på följande sätt av en representant för projektet. De kallas för mobbare, hatiska, osakliga, gnälliga, icke konstruktiva och det hävdas att kritiken är irrelevant eftersom andra kritiserat projektet. Kritikerna sägs bete sig illa och sparka på de som ligger redan. De jämförs med stalkers och värsta sortens internettroll.

Eller för att bli ännu tydligare. Föreställ dig representanterna för låt säga ett företag som SJ eller traditionell media agera så här. Tänk dig Jan Helin, Thomas Mattson, Martin Jönsson eller vem som helst av representanterna för det vi tidigare så föraktligt kallade ”gammelmedia”. Tänk dig någon av dem utse kritiska läsare till mobbare och jämföra dem med ljusskygga människor på olika internetforum och efterfråga mer hederlighet i debatten, be dig välja läsa annat nästa gång. Tänk dig dessa män producera innehåll under en mångfaldsambition och samtidigt ha 85 procent av inläggen skrivna av män samt oftare omnämna män med fullständigt namn och kvinnor med förnamn. Och tänk dig dessa traditionella företag kalla sig själva för liggande offer,  häxjakt eller ointressant metadebatt för allmänheten när de får läsarreaktioner.

Ja, hur hade vi reagerat om projektet, produkten, företaget varit i vilken annan bransch som helst?

Det som sker framför våra ögon på twitter är att öppenhetens främsta förespråkare inte lever som de lär. Istället för att bemöta eller tacka för förbättringsmöjligheterna vilket kritik också innebär attackerar och ifrågasätter de kritiker. Det som genom åren varit ett av våra första råd under våra föreläsningar. Och de tystar därmed mycket effektivt andra som inte vågar formulera kritiska synpunkter med risk för samma behandling, verbala angrepp eller utfrysning.

Öppenheten rymmer uppenbarligen en viss slutenhet. Var det det här vi ville? Vad händer om fler och fler tystnar för att de inte orkar bära angreppen som går bortom de relevanta frågorna kring medier och makt även bland oss som lever stor del av vår tid på digitala plattformar.

Har vi sociala medieexperter haft så fullständigt fel. Inget är ju nytt. Världen ser exakt likadan ut med maktspel och elitism. Och vägran, kanske oförmågan att inse den egna makt man fått. Och att både makt och transparens innebär ansvar.

Allt är inte svart eller vitt längre. Det finns inget vi eller dom här. Rätt eller fel mediefolk som tycker i rätt eller fel tid med rätt eller fel åsikt.

Det som inträffat avslöjar att det inte finns människor och internettroll. Analogt eller digitalt. Det finns människor som när de flyttar in i det digitala tar med sig allt som är dom. Goda och mindre goda sidor. Crowd-sourcing är makten till folket. Inte en persons, eller i det här fallet projektgrundarnas uppfattning, om hur saker och ting ska tolkas. Allas tolkning är rätt.

Jag är oroad över det inträffade. Låt oss använda vår lilla mediebubbla i Sverige år 2011 som exempel på vad som kan hända om vi inte ser upp. Kritiken får inte utebli bara för att det är människor med starka nätverk i sociala medier som kritiseras. Vi som trott på nätets positiva utveckling för öppenhet och demokrati. Det här är en av vår digitala samtids viktigaste frågor just nu att hantera.

/Brit Stakston

Publicerar här ett utdrag med mina reflektioner om en av artiklarna. Den är skriven av en gästskribent, Sven Englund, som i sitt kommentarsvar ger feedback på min kritik och insyn i det redaktionella arbetet hos sajten Detta kommenteras sedan av Ajour genom Emanuel Karlsten. Här finns min ursprungliga bloggpost i sin helhet.

Uppdaterat: Tonaliteten i diskussionerna som skett runt publiceringen av min kritik har lett till en uppföljande postning om öppenhet.

ARTIKELEXEMPEL FRÅN AJOUR OCH KOMMENTAR:

Barn kördes över – därför reagerade inte omgivningen

En gästskribent skriver om videon med den kinesiska flickan som körs över. Sven Englund är Kina-kunnig är säkert typexemplet på de insatta läsare som vi kommer att kunna se på Ajour och som lyfts fram i ambitionstexterna. Jag läser texten utifrån vad jag förväntar mig på en sajt som lanserats som ”journalistisk revolution” dagarna efter lansering trots att det alltså inte är en av grundarna som skrivit den. Den ger ändå ett smakprov på det Ajour vill vara i framtiden. Jag läser texten på denna nyhetssajt och undrar hela tiden var källkritiken finns, vad är fakta och vad är egna iakttagelser. Vad är det för text, är det en objektiv journalistisk text som ska beskriva skeenden eller är det en opinionsartikel. Om det är det senare vilken tes drivs då? Rubriken har inte täckning i texten utan det är gissningar. Hur kvalificerade de är kan jag inte bedöma här. Det är också en text som visar vad som händer när man plockar upp utländska texter, tror det finns några rena översättningsgrodor. En oerhört viktig fråga lyfts och det är den ”bryr vi människor oss om varandra?”. Här kan jag se massor av medier som gjort ett bättre jobb att besvara den än Ajour**. Det de hade kunnat tillföra gör de inte. Och det absurda är att  inlägget faktiskt hade fungerat bättre på Sven Englunds egen blogg. Då hade många av frågorna blivit tydligare. Och det hade inte varit en beståndsdel i ”något journalistiskt nytt”.

För nu stirrar jag på de lockande orden i texten ” Varning för mycket starka bilder!” och funderar vad det nya är här. Och blir rasande* över att som läsare lämnas ensam med den här texten. Som inte tar mig vidare från det jag redan några dagar tidigare känt och tänkt när videon cirkulerade i alla andra nätverk.

*rasande refererar till mina egna känslor av videon dvs händelsen (den hade redan cirkulerat på YouTube mm)

**SVT Aktuellt gjorde igår ett inslag om detta där just denna diskussion togs ett steg vidare i det programmets kontext ca 8 minuter in i inslaget.

GÄSTSKRIBENTEN SVEN ENGLUNDS SVAR:

Hej Brit! Tänkte bara kommentera din kommentar om mitt gästbidrag till sajten… På sätt och vis har jag samma åsikt som du, jag var aldrig särskilt nöjd, det var nog dels mitt eget fel, eftersom det var jag som skrev, fast från ditt perspektiv nog också ”uppdraget” som jag tillfrågades om. När jag först tillfrågades av Sofia löd det:

”Vill du skriva en kort text för Ajour om det där kinesiska nyhetsinslaget med barnet som blir överkört? Förklara vad som sägs i inslaget?”

Senare fick jag också meddelande på fb av Malin (några timmar senare)
”Hej Sven! Fruktansvärd historia du postade på bloggen. Skulle du kunna förklara vad hon säger och kanske också hitta nån mer info om det där syndromet och något mer exempel så skulle vi vara väldigt glada på Ajour om du vill gästskriva hos oss om det inlägget.”

Jag var nog inte helt med på hur tanken var med Ajour, om man skulle skriva personliga betraktelser eller typ gå in för att försöka vara objektiv. Först tänkte jag börja skriva en personlig betraktelse, om hur jag själv erfarit vissa kinesers beteende när man ber om hjälp etc. Men insåg efter några raders skrivande att det inte dög, varför skulle jag skicka det till Ajour, det var inte vad de bad om, och DET skulle ha passat mycket bättre på min egen blogg. Så jag försökte hålla mig till uppdraget, försöka hålla mig kort, översätta klippet och ge några exempel på Bystandereffekten. Tanken var nog mest bara att visa upp själva klippet och anknyta det till Bystandereffekten, även på wikipediaartikeln om detta fenomen står Yueyue som exempel. http://en.wikipedia.org/wiki/Bystander_effect Hade det publicerats på tisdagen så hade ajour varit ganska tidiga jämfört med t ex svt, Metro etc. Rubriken vet jag för övrigt inte vem som har skrivit.

Jag la mest tid på översättningen som det länkas till. Och ville få det klart samma kväll. Jag skickar också iväg det samma kväll (tisdag) och tänker mig nog en feedback, med tanke på erfarenheten på ajourredaktionen, att det inte ska släppas igenom om det inte är publicerbart. Får som svar att ”det absolut funkar”. Det publiceras inte på tisdagen, och inte på onsdagen heller, och jag funderar lite, läser igenom om det och ändrar en del saker så jag tycker att den blir bättre balanserad och skickar iväg. Dagen därpå (torsdag fm) publiceras första versionen ändå.

Det värsta är nog ändå när jag senare inser att jag egentligen inte gjort någon direkt research och rent av skrivit principiella faktafel, som att flickan rapporterats död, när hon i själva verkat ”bara” rapporterats hjärndöd, och enligt vissa tidningar getts en liten chans att överleva ens om man bara försökt hålla henne vid liv i det tillståndet. Iaf, man ska inte skriva rapporterats död om det inte är sant.

Det är ju inte så att jag fick en genomgång om hur man skriver ”journalistiskt revolutionerande”, och med tanke på mina åsikter om den kinesiska regimen (och även den vinkling som jag mötts av när jag själv stötte på klippet första gången), så jag försökte hålla mig ifrån åsikter, men ville väl ändå få läsarna att tänka till att detta inte självklart är ett fenomen som bara sker i avlägsna konstiga Kina, utan i själva verket något som eventuellt kan hända i ens närhet.

Så jag är tacksam att du tagit upp det, och ett litet tips till ajour-redaktionen är nog att kanske skicka med några ”att-tänka-på-punkter till gästskribenter, och våga ge feedback, att kanske ha som mål att åtminstone ge en kommentar till gästskribenters texter, tror det skulle leda till mindre sågande från Brit i framtiden. =)
Sedan kan jag nämna att jag har fått några positiva kommentarer om inlägget, fast jag tror att dessa personer mer läser det som en text de fått länken till, kanske inte med den hypade ”journalistiska revolutionen” som utgångspunkt.

Tillslut, tack för feedback (oavsett om den var riktad till mig eller inte) och tack för inlänkarna!

AJOURS SVAR GENOM EMANUEL KARLSTEN

Hej, har inte hunnit läsa mer än Svens kommentar här, men den är viktig att svara på direkt:
1) Ajour har inga krav på att skribenter ska skriva på något revolutionerande sätt eller med ”journalistisk revolution”. Det är ett ord som jag inte hittar någonstans bland någon av Ajours texter/presentationer och som jag därför inte förstår varför det skulle innebära ett krav för Sven.

2) Malin hade kontakt med Sven eftersom att de tidigare har haft mycket kontakt. I ett Facebooksamtal kom idén upp och Malin lämnade den vidare till övriga i Ajour. Vi var flera som läste igenom texten och Sofia Mirjamsdotter var den som sedan hade kontakt med Sven via mejl ang publicering.

3) Varken jag eller någon annan såg eller ser några konstigheter i Svens text. Han skrev för att han har särskilda kunskaper om Kina och vi tycker och tyckte att hans perspektiv var intressant. Sven och jag har pratat efteråt om texten, tex på vår firar-AW, då även flera läsare talade gillande om hans text.

4) Det tog tid för texten att komma ut, inte för att vi hade problem med kvaliteten på den, utan för att vi inte fick det inbäddade klippet att fungera. Att fixa det hamnade mellan stolarna för lång tid, men så snart vi fick allt att funka så körde vi ut det.

5) Den stora läxan för oss här är att se till att ha bättre rutiner för hur vi är uppmuntrande till skribenter och ser till att inte låta uppdrag falla mellan stolarna.

Vi lär oss allteftersom.

Men viktigast: Sven, jag och hela redaktionen tycker du gjorde ett mkt bra jobb! Vi är stolta över att ha dig som gästskribent och även vi vill fortsätta publicera grejer av dig!

Emanuel Karlsten

 

1. Inledning
2. Några av de reaktioner som funnits efter lanseringen
3. Några grundares ambitioner summerade (summeras som en strid mot journalister, mot journalistik och mot okunniga experter)
4. Trulig tonåring
5. Innehållet då? Tre exempel
6. YouTube-journalistik och vardagsberättelser
7. Hurra för att våga prova!

Uppdaterat: Här finns ett kortare exempel på min kritik ”YouTube-journalistik och läsarfeedback” samt en uppföljande post om Öppenhet 2.0 efter diskussionsnivån runt min bloggpos om Ajour.

INLEDNING

Förra veckan levererade Ajour ännu ett exempel på klickjournalistik av brittisk tabloidkaraktär. Och det är dags att konstatera nu.  #dendärnyagrejen är inte den journalistiska revolution det lanserats som. Ajour är idag i bästa fall ett bloggkollektiv. Och som sådant kan det säkert fungera väl med de kunniga skribenter som ingår och om fler profiler som Alex Schulman svänger sitt socialamedietrollspö över sajten.

Men inför diskussionen om Ajour på Publicistklubben  kan det vara intressant att titt närmare på vad den där hypen som sakta men säkert byggdes upp veckorna före lanseringen egentligen innehöll och varför det hittills varit ett platt fall enligt mig.

NÅGRA REAKTIONER

Andreas Ekström skrev utmärkt om underleveransen redan dagen efter lansering.  Gert Frost funderade nyfiket över glesbygdsberättelsernas möjligheter på en nyhetssajt som denna men konstaterade besviket att det var samma saker som stod i kvällspress som fanns att hitta på Ajour. Han reagerade över de ”rockstjärneliknande bilderna” och hoppades att ”det är budskapet de producerar som ska torgföras, inte personerna bakom”.  Emanuel menade i ett kommentarsvar att ”…vi behöver komma närmare våra läsare. Det kan vi göra genom varumärken, men ännu hellre genom att profilera varje journalist. Jag tror att det är viktigt och lanseringen är ett sätt att visa det.” och menade att inget var gjort för att stärka deras personliga varumärken utan för att ”Vi har idéer om hur vi vill göra saker nytt”. Nystartade Maktministeriet funderade även de klokt efter hypen över detta om bristen av förståelse för sin egen genomslagsförmåga i en intressant maktdiskussion. Mikael Zackrisson resonerade klokt om detta med att inte förstå konsekvensen av den valda marknadsföringsmetoden och att det Ajour hittills presenterat är en blogg med enskilda skribenter som avsändare utan löfte om ett fortsatt berättande. Han betonade också att berättandet faktiskt bara är en liten del av journalistiken. Även Anna Lindberg berör detta i sin text och säger tydligt ”Journalistik kan aldrig handla om att bara interagera med dem som publicerar sig på nätet.”  och skriver angående detta med det personliga varumärket och journalistiken: ”För fokus är inte det egna varumärket, de personliga framgångarna och antalet retweets, utan vad som faktiskt blir journalistik av det.”

Nu har det alltså gått några veckor till. Nyhetens behag har lagt sig och det minskade antalet tweets och mentions talar kanske sitt tydliga språk.

Som läsare och mediekonsument gör mig Ajour mer bekymrad över nätuvecklingen än hoppfull. Jag försöker se hur en ambition att bli ”redaktörer för internet” kan vara en journalistisk revolution. Jag har nu med några veckors perspektiv läst igenom vad som egentligen sades före lanseringen och vill försöka förklara varför jag känner mig så ledsen för det jag ser hos Ajour genom att avstamp mot deras egna ord. Jag visar också tre exempel där jag ställer mig frågande till urval, källkritik och innehål.

NÅGRA GRUNDARES AMBITIONER SUMMERADE:

Först ut att presentera sig som grundare var Emanuel Karlsten som berättade att Ajour ska vara något utanför ”det etablerade”, tillsammans med hans drömlag och ett experiment han längtat efter att genomföra och det ”mest spännande projektet hittills”. En sajt som skulle skapa ett nytt förhållande till nyheter med hjälp av en berättare med tekniken i sitt DNA. En journalist som älskar sin story och är en tydlig avsändare. Stort fokus lades också på det kollektiva skapandet och att det inte finns ett egenvärde i att rapportera för att man måste. Dessutom menade Karlsten att ”vi måste bort från alla måsten kring affären”. Vilket resulterade i att Fredrik Strömberg skrev en fantastisk instruktionstext med tillhörande intressant kommentarsdiskussion om just vikten av affärsmodeller. Tog sig tid att initierat och grundligt förklara affärsmodeller för Ajourgänget.

Det är också i denna första text av Emanuel som det numer ökända ”Jag tror att alla är journalister” fanns med. Diskussionen runt detta uttalande blev stor och Jan Gradvall skriver insiktsfullt. Emanuel försökte förklara mer bla i kommentarsfältet och fokuserar där på förtroendet hos avsändaren ”vi tenderar att lyssna mer på den vi har förtroende för än den gråa journalisten som nästan tycker en byline är ett ställningstagande” och menade att den viktigaste uppgiften för en journalist blir ”Att våga se utanför, nyansera. Jag tror också att det är de berättarna vi ser upp till mest”.

Läser Emanuels text och tänker spontant att alla VILL ju inte ens vara journalister. Vi är många läsare som bara vill ha nyheter. Vi vill kunna lita på att våra nyhetsmedier ger oss de viktigaste nyheterna på ett trovärdigt och relevant sätt. Vi ställer också allt högre krav på att det sker genom medskapande.  Vi har alla upplevt stora nyhetshändelser där realtidsflödet inte hanterats optimalt.

Jag tänker också att detta med affärsmodell handlar ju om två så oerhört enkla saker. En intern som handlar om att få mat på bordet. En extern som handlar om långsiktigheten. Att jag kan lita på att berättelsen berättas även nästa dag.

DISSIDENTSKAPET SOM DRIVKRAFT? MOT JOURNALISTER

Redan i denna första ambitionstext för Ajour skymtar vi något som verkar var ett av projektets stora drivkrafter. En kamp MOT saker. Att identifiera sig genom ett dissidentskap. Att definiera sig själv som någon som är emot något, som står mot gråa journalister som inte tar ställning. Mot journalister som inte vågar nyansera. Mot journalister som inte ser utanför sin egen berättelse. Mot journalister som inte ser upp till berättarna. Mot affären. Och jag blir så förbluffad över ansatsen. Och djupt bekymrad.  För om de vill vara konstruktiva varför visar de inte i handling vilka de vill vara MED?

Emanuel presenterar den andre grundaren Sofia Mirjamsdotter som ”nätets egen bloggdrottning” som gett #prataomdet  luft under vingarna och som viktig idémotor för medierna. Sofia fokuserade i sin ambitionstext på sin vilja att genom Ajour göra något nytt. Berättade hur hon hittills under alla år bara levererat ”mycket snack men väldigt liten verkstad” och hur hon nu såg framemot en egen verkstad. Hon menade också att journalister ökar sin trovärdighet genom att vara öppna med sina ställningstaganden och att objektiva journalister inte finns. I kommentarsfältet förtydligas det ”jag tror att det går att förena objektiva arbetsmetoder med öppenhet om sina avsikter och åsikter.” Något hon menade hittills inte tillämpas särskilt ofta inom journalistiken. Hon sade sig också tro på crowdsourcing och läsarkontakt.

DISSIDENTSKAPET SOM DRIVKRAFT? MOT ETABLERAD JOURNALISTIK

Även hos Sofia märks ett underdogperspektiv som får Ajour mer att handla om att slåss mot sin egen föreställning om den etablerade journalistiken än om läsarna.

Delar av den bild som Sofia målar upp finns fortfarande. Kanske till och med till en besvärande stor del. Precis som det finns i alla branscher. De som är rädda och de som orädda för förändring. De som har mod och de som inte har mod. För mig är dock bristen på perspektiv ett problem här. Det händer fantastiskt mycket inom landets alla mediehus nu. Jan Gradvall ger ett tydligt exempel ” Att Guardian-journalisten Paul Lewis använde Twitter som verktyg för sin undersökande journalistik under Londonupploppen är lika självklart som att Bob Woodward och Carl Bernstein använde telefon under Watergate.”  Exakt så är det. Varför talar Ajour i sin argumentering främst till de man upplever inte förstått ännu. De lär man ändå inte få med sig genom att idiotförklara dem.  De lär inte ens läsa Ajour. Pedagogiken saknas helt enkelt i ansatsen.

Sen många år finns det ju massor av levande verkstäder i mediebranschen. Det finns en vital diskussion om kulturen bland journalister själva.  Det finns verkstäder som hanterat de verklighetsfrågor som finns att hantera parallellt med Facebook, Twitter och andra plattformar för läsardialog och läsarmedverkan. En mängd redaktioner har ägnat väldigt lite tid åt teoretiserande. Det handlar om livliga diskussioner och konkreta sätt att arbeta med t.ex. journalistikens roll, arbetssätt, ledarskap och affärsmodeller.  Och är det inte dags att omvärdera dagens journalistik när tidningar i Sverige ligger så långt fram i medskapandet att till och med The Guardian kopierar.  Och subjektiv vs objektiv journalistik har diskuterats i årtionden inom branschen.

Den tredje grundaren Jack Werner presenterades av Karlsten som någon med en ”omänskligt god insyn i de delar av nätet som jag själv sett som svårnåbar.”  och refererade här till besök på bla Flashback , Reddit  och 4chan  samt beskrev Jack som ”ett stjärnskott på webbhimlen”.

DISSIDENTSKAPET SOM DRIVKRAFT? MOT OKUNNIGA EXPERTER

Jack uttryckte sin egen vision genom att bland annat berätta vad Urlesque betytt för honom för att veta vad som hände bakom Facebook, Twitter och detta bakom ”ryggarna på alla självtillräckligt initierade sociala medie-experter och det de trodde sig veta om internet”.   ”Sverige är idag ett land av ytlig nätnärvaro. Våra största bloggar handlar om människors vardag. Våra bästa nätexperter kan sällan ens stava till lolcat.” och säger sig vara stolt över att vara en av grundarna till ”en nyhetsblogg baserad på en idé om att den bästa förändringen är inte den som diskuteras – det är den som sker”. Affärsmodell och vinstmarginal har han hört till leda och ser två möjligheter med Ajour, kraschlandning eller möjligheten att bli en av nätets höjdpunkter.

I Jacks fall blir det helt tydligt en kamp mot (uppdatering: vad som kan summeras som) okunniga PR-kollegor eller sociala medieexperter som inte kan det han kan som en del av drivkraften för arbetet med Ajour.

Min genomgång av de övriga fyras ambitionstexter finns i slutet av bloggposten. Det här tre ger dock en god bild av ambitionerna. De övriga fyra spinner också vidare på dessa resonemang och förklarar just sina ingångsvärden. Samtliga grundare lyfter nya former av medskapande. Och det nya. Vare sig det handlar om skribenter, teknik eller innehåll.

SOM EN TRULIG TONÅRING

Jag tycker det är en destruktiv och icke konstruktiv utgångspunkt för en verksamhet att beskriva den egna ambitionen genom att så tydligt bara vara MOT en massa saker. Som en trulig tonåring. Vare sig det gäller journalister, journalistik, mediehusens teknik eller sociala medieexperter. Det är inte heller en helt korrekt beskrivning av omvärlden. Experternas tid går härligt nog mot sitt slut. Tiden har kommit ifatt alla branscher idag. Visst det går olika snabbt. Men det händer saker överallt. Även i mediebranschen går många saker åt rätt håll.

Det blir som om de faller på eget grepp här, de säger sig tro på kraften i ”the crowd” men för en argumentation som går ut på att de flesta andra har fel.

INNEHÅLLET DÅ?

De här frågorna ringar in mina tankar. Vad är det för målgruppstänk, urval och framför allt vad är det för innehåll på Ajour? Funkar de här sju personernas nätverk till mer än att bara retweeta  varandras inlägg? Vad blir det för reaktioner.

Jag har själv inte ännu vågat ge mig på vinklar, vinklar, drivkrafter eller urval. Precis det som varje öppen redaktion får slåss och omfamna varje dag. Det som utvecklar journalistiken. Jag kan knappt skriva den här texten för min relation till några av grundarna är för ”nära” och jag gillar dem. Vad vågar då de andra i deras nätverk göra?

Och vad hände med läsarna som medskapare? Har läsarna röstat om vad de ska skriva om, bolla ämnen eller involverats på något vettigt sätt förutom en förhoppning om ett klick eller en retweet. Det jag ser är gammalt massmedietänk vilket är så paradoxalt att det ska komma från de här sju. Vad hände med att vilja ge de svaga röster, stärka demokratin eller folkbilda. Jag ser mer brittisk tabloidjournalistik än en journalistisk revolution. Här är tre exempel:

Exempel 1.

Barn kördes över – därför reagerade inte omgivningen

En gästskribent skriver om videon med den kinesiska flickan som körs över. Sven Englund är Kina-kunnig är säkert typexemplet på de insatta läsare som vi kommer att kunna se på Ajour och som lyfts fram i ambitionstexterna. Jag läser texten utifrån vad jag förväntar mig på en sajt som lanserats som ”journalistisk revolution” dagarna efter lansering trots att det alltså inte är en av grundarna som skrivit den. Den ger ändå ett smakprov på det Ajour vill vara i framtiden. Jag läser texten på denna nyhetssajt och undrar hela tiden var källkritiken finns, vad är fakta och vad är egna iakttagelser. Vad är det för text, är det en objektiv journalistisk text som ska beskriva skeenden eller är det en opinionsartikel. Om det är det senare vilken tes drivs då? Rubriken har inte täckning i texten utan det är gissningar. Hur kvalificerade de är kan jag inte bedöma här. Det är också en text som visar vad som händer när man plockar upp utländska texter, tror det finns några rena översättningsgrodor. En oerhört viktig fråga lyfts och det är den ”bryr vi människor oss om varandra?”. Här kan jag se massor av medier som gjort ett bättre jobb att besvara den än Ajour. Det de hade kunnat tillföra gör de inte. Och det absurda är att  inlägget faktiskt hade fungerat bättre på Sven Englunds egen blogg. Då hade många av frågorna blivit tydligare. Och det hade inte varit en beståndsdel i ”något journalistiskt nytt”.

För nu stirrar jag på de lockande orden i texten ” Varning för mycket starka bilder!” och funderar vad det nya är här. Och blir rasande över att som läsare lämnas ensam med den här texten. Som inte tar mig vidare från det jag redan några dagar tidigare känt och tänkt när videon cirkulerade i alla andra nätverk.

Exempel 2.

Anställd på djurparken: Djuren som flydde dödades i onödan.

En svag text och om det här är vad ”undergroundinternet” ska bidra med vad gäller innehåll, källor eller för att bevisa/motbevisa teser finns det anledning att misströsta.

Exempel 3.

Domare misshandlade sin dotter för att ha laddat ned från nätet.

Ännu en text som gör mig som läsare arg. Det här är populistiskt och jagar klick. Typexempel på klassisk engelsk tabloid-stil där de vågar visa lite mer än andra och hänger ut svinen. Utan att ta ansvar för något annat än att få ett klick. Ännu något från YouTubes topplistor som deras läsare har råkoll på. Och de gör precis det som görs i denna text, de googlar sig fram till storyn bakom. Vad ska det här inlägget åstadkomma vid sidan av det uppenbara som är mer klick. Igen saknas källkritiken, analysen eller en tydlig drivkraft till att berätta just den här storyn.

YOUTUBE-JOURNALISTIK OCH VARDAGSBERÄTTELSER

Vad visar de här tre exemplen? Det här är gammal hederlig klickjournalistik. Den visar drömmen om att få spinn på en text. Det är rewrites av det som fått högt antal views. Vilket alla som finns på YouTube och Flashback verkligen själva har god koll på. Varför ska de som hänger här se de här sju  personerna som redaktörer för det innehållet. Ska det tillföra något överhuvudtaget behövs inte fler länkar utan vettiga analyser, bakgrundsinformation, källkritik, intervjuer….

Vilka är urvalskriterierna till det vi möter på Ajour? Jag tror svaret finns i det som grundarna ofta återkommit till ”Vi berättar det vi vill berätta”. För mig är journalisten som bara berättar det han/hon vill mardrömmen. Var finns vardagsberättelserna då? Alla de som finns utanför de egna intresseområdena. Utanför de egna nätverken. Utanför mediemaktseliten som kanske mest börjar lyssnar på den som har högst Kloutscore, flest downloads, flest följare på Twitter eller bara bryr sig om det man själv bryr sig om.

HURRA FÖR ATT VÅGA PRÖVA

Kanske är Ajours allra viktigaste bidrag att de faktiskt gör något tillsammans och jag har har precis som DNs Catia Hultquist präglats av ”ge dem en chans” initialt. Att se alla dessa reaktioner och att få ta del av den klokskap som diskussionen runt Ajour har gett är också ett värde.

Men istället för att Ajour blev #dendärnyagrejen jag sett fram emot blev det min värsta farhåga realiserad vad gäller medieelitism. Det blev ingen nyhetsbrokad vävd tillsammans med läsarna. Som gör mer av journalistikens speciella uppdrag. Ett brokadstycke skapat av de vackraste guldtrådarna, med en unik kombination av gediget hantverk, hög kvalitet och ny teknik.

Nej. Kejsaren är faktiskt bara naken. Helnäck.

Och det gör mig ledsen. Ni kan bättre än det här.

/Brit

BAKGRUND

Övriga grundares ambitionstexter
#4 Johan Hedberg

Den fjärde grundaren presenterades av Emanuel som en hörnsten med stor energi och nyhetskoll. Johan själv gav pusselbitar för sitt eget engagemang som kretsade runt de förändrade maktstrukturerna och de nya formerna för inflytande. Han menade också att journalister behövs och att deras kunnande ofta ifrågasätts men att de kan samexistera med internetanvändarna. De som världen över testar nya vägar för publicering vilket ”tar fram skribenten i var och en av oss”. Samtidigt var det tydligt i Johans text att det Ajour han ser inte har en plan. ”Jag har inte en tanke på en affärsplan, hur vi ska förändra allt eller vad som skiljer det här från en samling bloggar. Det är inte intressant för mig.” Drivkraften är själva samarbetet med de andra och att få bli läst av andra.

Även i Johans ambitionstext lyser en kamp mot något igenom ”För vi bestämmer tillsammans vad som är nyheter värda att uppmärksammas. Inte de förutbestämda maktstrukturerna”. Kanske kan det bäst beskrivas som mot maktstrukturer.

#5 Thord Daniel Hedengren

Den femte grundaren Thord Daniel Hedengren, TDH, presenteras av Emanuel som kanske den viktigaste eftersom han menar att tekniken möjliggör och ofta är den avgörande för hur väl en satsning av detta slag faller ut. TDH själv säger att han skjuter från höften med detta projekt och att det är ”kul att bygga saker, skaka om och testa.” Han betonar också att Ajour 1.0 är en medveten strategi och att det vi ser idag inte kommer att vara samma Ajour vi ser om två månader. Läsarna och interaktionen lyfts fram som central även av TDH.

Även i TDHs text anas en motbild till något. Mot traditionell tidningsteknik och den trögrörlighet som blir drakarnas död. Han skriver att medierna inte är med på banan för att kunna följa trenderna och vara aktuell i såväl berättande som presentation och att ”gammalt är tråkigt när vi pratar teknik. Nytt är fräscht och spännande.” ”Kan vi göra det snabbare än drakarna?”

#6 Damon Rasti

Den sjätte grundaren Damon Rasti presenterades som Emanuels första internetidol som i Ajour ska bidra med ”ett mod, en insikt och lyfta perspektiv som ingen av oss övriga vita män, trebarnsmorsor ellr kodare kommer att förstå eller göra.” En text som fint beskriver Damon ur Emanuels perspektiv där den röda tråden genom alla exempel är tydlig ”Hans osvikliga förmåga att gå in på spelplanen och agera när alla andra satt vid sidlinjen och gnällde.” Damon själv skriver  att han ser Ajour som att starta en ny klubb ”…det behövs nytänk och konkurrens. Alternativ. Istället för att bara klaga på det rådande utbudet.” Damon gör ett seriöst försök, efter den kritik som vuxit fram efter de första grundarnas texter, att förklara vad Ajour är för honom ”För mig är det en blandning av personliga nyheter och snabba uppdateringar”. Han menar att en av Ajours styrkor kommer att bestå av att slussa vidare läsare (från sociala medieplattformar) till viktiga källor. ”En filtrering så att läsare effektivt kan hålla sig ajour. Samtidigt som man får läsa mer djuplodande texter om diverse ämnen som engagerar oss”. Läsarkommentarerna lyfts fram som en kommande viktig del av Ajour och väljer att addera till Emanuels ord om att alla är journalister ”alla har en historia att berätta”.

Damon har en ambition att inkludera fler skribenter ”rikta strålkastarljuset mot människor som inet passar bilden av en journalist – ”svensk, man, medelklass, innerstadsbo – att få chansen. Genom mig som megafon eller med sina egna texter”. Kanske är detta Damons motbild – den mot den traditionella medelklassjournalisten. Även Damon förkastar omvärldens frågor om affärsmodell ”Men tänk om vi inte ska tjäna några pengar? Tänk om jag gör det här för jag brinner för att berätta? För att skriva. För att förändra” och avslutar ”Gör man bara en bra produkt, kommer pengarna att komma”.

#7 Malin Crona

Så slutligen presenterades den sista grundaren, Malin Crona som en viktig kugge. ”Hon, liksom jag, har varit ganska övertygdade om att det går att förändra inifrån. Det gör vi kanske fortfarande, men ännu lättare är det att förändra utifrån. Visa goda exempel, gå före. Dessutom nämns i texten om Malin hennes lust att närma sig affären. Malin själv skriver ambitiöst ”..vi vill skapa en plattform för att göra journalistik så som vi tror den skapas nu och i framtiden. Nära, engagerad, engagerande och tillsammans med dig som läser.” Hon försöker hitta alternativ till det besvärliga infekterade journalistik och landar i några förslag ”Vi kan kalla det berättande, redaktörskap, nyheter filtrerade genom personer vi väljer att lita på, nyhetsblogg. Internets förstasida på svenska om ni så vill.”

Malin skriver om hur mötet mellan nya och gamla medier i Ajour kan sträcka ut, nå nya höjder. Att det grämer henne så att hon inte förstått hur ”innehåll, engagemang, teknik och tillgängliggörande måste gå hand i hand.” Hur egentligen de traditionella mediehusen hade kunnat skapa Google, Iphone, Facebook och Twitter om ”vi hade menat allvar med vår vilja att berätta och vara oberoende. Och till för våra läsare.”Malins ambition med Ajour kretsar helt klart runt att vara mot de traditionella mediehusens sätt att arbeta.

KORT OM LANSERINGSHAJPEN

En viss kritik hade ju redan skett mot Ajour efter uttalandet om ”Alla är journalister” så i Malin Cronas presentation dagen före lansering gjorde Emanuel ett nytt försök till programförklaring ”Ajour handlar allra mest om att våga testa det vi tror och drömmer om. Att vägra stanna vid att vara tyckare, teoretisera om vad som skulle kunna vara. Att testa och se om det bär – det är själva målet. Det övriga är en bonus eller kanske en effekt.”

Jag förstår verkligen när jag läser de här ambitionstexterna att förväntningarna väcktes. Beskrivningen av Ajour som en journalistisk revolution verkar både Emanuel och Johan Hedberg känna sig bekväma med på lanseringsdagen i TV4 och ifrågasätter inte alls. Tvärtom försöker de förklara varför det är en sådan.   Men de intervjuande journalisterna förvånas även i morgonsoffornas mysstämning möts nämligen snart Emanuel och Johan av förvåning, bäst uttryckt av Anders Krafts ”Men hallå källkritik” när referenser görs till att undergroundnätet som det ska gräva i är…Flashback. Frågan ”behövs det en sajt för detta?” kommer snart och följs av  ”är det här framtiden?”

Och vi vet nu att det bidde…en blogg. Det fanns inget i bloggupplägget som motiverar den utdragna överdramatiska sjudagarspresentationen. Det är tekniskt en vanlig gruppblogg tyvärr utan enkla funktionaliteter som en meny eller andra orienteringsmöjligheter.  Men med TDH vid rodret  är jag övertygad om att just den biten kommer att ordna sig.

Lanseringen sker i den allra finaste av alla miljöer. Ett bibliotek! Klassisk folkbildningsmiljö på Stadsbiblioteket Medborgarplatsen. Och vi livesänder förstås så alla kan följa med under den timme vi ”snabbläser” igenom boken genom att möta några av alla de kloka människor som medverkar i boken plus några gäster som bidrar med viktiga perspektiv. Tusen tack till Social Video som möjliggör detta.

PROGRAM OCH HÅLLPUNKTER:

Klockan 18.30:

Mingel med lättare buffé.

Klockan  19:30 – 20:30:

Talkshow med mig och  Anna Söderström. Anna är nybliven pressekreterare på Företagarna. Tidigare varit ordförande för RFSL Stockholm och presschef för Stockholm EuroPride. Har också arbetat på Miljöpartiet i Stockholm med medlemsengagemang och kommunikation, samt med marknadsföring på PR-företaget Mynewsdesk.

Klockan 20:30 – 20.50:

Avslutningsmingel.

TALKSHOW:

19.30 Start

Brit och Anna hälsar välkomna.

19.31 Mediernas förvandling

Samtal med Malin Crona, SR Ekot om hur journalister använder sociala medier, hur organisationer bevakas och hur journalistiken närmat sig medskapandet.

19.35 Digitala revolutioner

Digitala revolutioner sveper över världen och nämns förstås i boken. Vi intervjuar Javeria Rizvi Kabani, programansvarig, Young Leaders Visitors Program, Svenska Institutet om arbetet med att stödja demokratiprocesser med hjälp av nätet, arabvåren och sitt arbete med det som jag tycker är höstens viktigaste film: Zero Silence. Ett intervju som sker på engelska eftersom den vitryske oppositionspolitikern Andrey Dmitriev också medverkar för att ge sin bild av demokratirörelsen online, han berättar bla hur KGB idag använder sociala medier. Han är här på besök tack vare Jarl Hjalmarssonstiftelsen och jag mötte honom under Bok & Biblioteksmässan där vi talade.

19.45 Digitala politiker

Vad betyder de sociala medierna för inspel till den digital agendan? Statssekreterare Marita Ljung från Näringsdepartementet berättar om hur hashtaggen #dafs fungerat i arbetet med den digitala agendan, om hur det är att arbeta med en twittrande och bloggande it-minister som Anna-Karin Hatt samt berättar om senaste nytt om den digitala agendan.

19:50 Att arbeta med opinionsbildning via twitter

Intervju med Claes Nyberg presschef från Lärarförbundet om hur han använder twitter (vilken roll man har på nätet och att det går att visa passion för andra saker än det uppdrag man har). Vi möter också Anna Kaya, grundskollärare och en av initiativtagarna till #skollyftet som berättar om hur man som lärare via twitter kan  möta kollegor online och diskutera skolutveckling tillsammans.

20.00 Kan man lita på organisationer?

Journalisten och författaren Bernt Hermele, intervjuas om boken Guldsot som handlar om Johan af Donners svindlerier mot Cancerfonden och Röda Korset. Höga administrationskostnader till bla dyra reklamkampanjer och osäkerhet om var pengarna går är ju en av faktorerna som är reella hot mot traditionella organisationer.

20.05 Digital påverkan och aktivism

Johan Grafström, journalist och Micke Kazarnowicz, Digital McGyver (samt sociala medier-ansvarig på Björn Borg) talar om hur de använt sociala medier för påverkan i saker de engagerat sig för utanför sina arbeten. Johan har använt bloggen för påverkan av skolmaten på Lidingö och Micke för att sätta fokus på HBTQ-frågor i en mängd olika initiativ, i boken berättar han om initiativet Lila Dagen och hur Facebook som verktyg fungerade för den kampanjen.

20.15 Traditionella organisationer och sociala medier

Petra Hallebrant, informationschef, Unicef och Pierre Andersson, chefredaktör för IOGT-NTO:s tidning Accent ger en reflektion om hur de som representanter för mer traditionella organisationer förhåller sig till sociala medier idag och hur de ser på dem i framtiden för organisationer.

20.20 Nya digitala folkrörelser

Boken avslutas med tre case som utmanar och visar varför kunskapen om sociala medier behövs i organisationsvärlden. Lina Thomsgård, initiativtagare till Rättviseförmedlingen medverkar som ett av casen. Det som från början var ett Facebook-initiativ av Lina och nu är ett politiskt verktyg för mångfald och jämlikhet sätter fingret på varför de traditionella organisationerna måste omfamna, förstå och kunna sociala medier. Lina medverkar på plats eller att vi sänder den videointervju som gjordes häromdagen. Eventuellt får vi här dessutom en överraskningsgäst, i så fall förlängs programmet med fem minuter.

20.25 (ev 20.30) Varför en bok om sociala medier?

Anna avslutar med att intervjua mig och Erik Wagner, förläggare Idealista om bokens målgrupper och förlaget. Dessutom berättar vi vilka de fantastiska formgivarna är samt tackar alla andra som hjälpt till med boken och att realisera kvällen.

20.30 (20.35) Tack och hej

Anna och Brit tackar för uppmärksamheten.

Vill man följa sändningen via mobilen gör man det bäst här.

Livesändningen kommer att ligga här.

Vi ses väl?

/Brit Stakston

Det är glädjande att i  SVT Gomorron se de båda intervjuade Paula Hogéus, arbetsrättsjurist och Dan Holke chefsjurist från LO-TCO vant förklara vad som gäller. Hur yttrandefriheten förhåller sig till lojalitetsplikten. Hur vår absoluta yttrandefrihet gentemot staten dvs att staten inte får lägga sig i vad vi tycker inte står i konflikt mot en lojalitetsplikt som begränsar vad vi får säga om vår privata arbetsgivare. Hur det skiljer sig från att vara offentligt anställd där meddelarfriheten råder. Vad kritikrätten är och hur den handlar om att ge saklig kritik i syfte att åstadkomma en förändring. De är båda tämligen överens om att de allra flesta gnällstatusraderna om jobbet faktiskt inte skulle kunna ligga till grund för uppsägning. Åtminstone inte direkt. Men kanske däremot efter en varning eller om man avslöjar affärshemligheter eller agerar så man tappar kunder eller mister andra affärer. Ett samtal mellan två jurister och två nyfikna programledare. Värt att fundera över hur det samtalet sett ut för fyra år sedan och vilken vinklingen varit…

En aspekt som däremot helt saknas i de andra artiklarna, såväl i frågeställningarna som hos de intervjuade  i alla medier är den om företagskulturen och hur den spelar in och faktiskt kan utvecklas tack vare de sociala medierna. Hur möjligheten till öppenhet och också öppnar dörren till en mer öppen företagskultur. Åtminstone på sikt. Det är ju kulturen på arbetsplatsen som är det centrala här. Vi borde inte enbart resonera om det som faktiskt står i statusraden utan den bakomliggande orsaken till dessa gnällrader och hur den företagskultur ska se ut som kan hantera detta. Vad står en gnällstatusrad för och hur ska jag som ledare förhålla mig till den?

Ett ord som inte dyker upp tillräckligt ofta är just ”ansvar”. Det egna ansvaret och mitt ansvar som ledare. Att jag alltid kanske bör tänka efter en extra gång innan jag publicerar något, kanske särskilt i affekt över mitt jobb eller min kollega. Vikten att påminna oss om att det skiljer sig att skriva för 20 vänner på Facebook eller prata med 20 personer på en privat middag. Skillnaden i livslängd. Det digitala lever längre. Och för vissa av oss är det helt bekymmersfritt och medvetet medan det för andra kan bli besvärande och ofta sker i okunskap om hur det digitala har en annan livslängd och distributionsform än samtal. I mötet med anställda på ett företag eller en organisation brukar jag skicka med en fundering om varför det är lättare att skriva det på Facebook men inte säga ett pip om det på jobbet.Vad säger det om mig som ledare och den företagskultur vi har. Vad säger det om mig som ”gnällt på Facebook”, finns det än mer konstruktiva vägar att gå eller räckte det så, som andningshål.

En kort reflektion som kretsar runt ”kan jag stå för det här” är också alltid värd att göra. Medvetenhet om att det jag skriver i ett syfte kan uppfattas på ett helt annat sätt av den utomstående. Det jag kommunicerar behöver inte nödvändigtvis tolkas så som jag menade. Det bär jag ett ansvar för och det är intressant att fundera över i vilka yrkesroller det perspektivet blir extra stort. Vems förtroende förvaltar jag och hur påverkar det jag skriver mitt förtroende om jag t.ex. är polis.

En chef har förstås ett stort ansvar som ledare. Hur ska det de anställda skriver tolkas? Eller den skärmdump någon skickar för att peka ut en kollega, hur ska den hanteras? Vi kommer snabbt in på det gemensamma ansvaret för att inte bara läsa, tycka och vara tysta eller alltid gå till någon annan bakom ryggen och börja diskutera det man sett, utan att någonsin vilja ta upp det med berörd kollega eller anställd. Fortsätta tycka och bekymra sig men inte vilja eller våga agera. Hur kan det förändras?

Som chef måste man våga fråga ”Kan jag hjälpa dig, du verkar inte ha det så lätt just nu? Hur menade du? ” Vi kan helt enkelt ta öppenheten till vår hjälp för att försöka förstå varandra bättre och bara reagera med reptilhjärnan när saker är ryckta ur sin kontext.

Man bör gemensamt och öppet diskutera sitt sociala medieanvändande på jobbet idag så vi alla blir påminda om vad yttrandefrihet, lojalitetsplikt och kritikrätt handlar om. En diskussion som är en fantastisk möjlighet att som ledare bjuda in till dialog och gestalta i handling de egna värderingarna och visionerna av sitt ledarskap.

Diskussionen de senaste dagarna visar återigen att det fortfarande är oerhört angeläget att varje verksamhet, på allvar, prioriterar frågan om vad den digitaliserade samtiden betyder för den egna verksamheten. Inte bara för marknadsföring utan för den egna företagskulturen och ett öppet medarbetarklimat. Det gäller att stötta processerna för detta och säkerställa att det finns stöddokument  som arbetar med detta. Det behöver inte vara långa policydokument det kan vara samtalsmaterial såsom till exempel det fackförbundet Kommunal nyligen tagit fram för samtliga sina chefer. Ett material som gör det möjligt att tillsammans reflektera över sin sociala medienärvaro. Som anställd och som chef.

Jag hoppas det här kan vara en debatt som påminner oss om att våga säga vår mening, komma med konstruktiv kritik, fundera över vårt eget ansvar oavsett om vi är anställda eller chefer. Att som chef värna om en öppen företagskultur som leder till att man hellre säger det direkt till chefen än skriver det på Facebook. Och samtidigt att vi alla har en förståelse för att livet inte alltid är rosenrött och det måste vi också få uttrycka. Utan att sägas upp.*

Länktips: Se gärna denna intervju: från Aktuellt i januari efter att någon sagts upp pga av en Facebookstatusrad  ”se kritiken som en väg till utveckling” samt efterföljande chatt. Också det ett inslag som präglades av väldigt lite domedagsprofetior och mer förståelse för en digital samtid.  Det följdes också upp med en intervju i Nyhetsmorgon Fick sparken för Facebookkommentar.

/Brit Stakston

*Jag är väl medveten om att alla inte har möjligheterna att säga sina åsikter utan rädsla för sina arbeten eller sämre arbetsklimat. Men i de fall det är möjligt ska vi göra allt för att våga och vilja diskutera saker i en ömsesidig dialog, här diskuterar jag om den lyckliga arbetaren finns.