Kära nätelit,

Vi får inte tappa bort historien, vårt ansvar är att bygga broar till den.

Debatten om huruvida digitaliseringen betyder något för samhällspåverkan kantrar lätt åt än det ena än det andra hållet. Utopiska visioner av framtiden från oss nätentusiaster ställs mot nästan dystopiska perspektiv från de mer skeptiska och särskilt de etablerade makthavarna Och medborgarna som står helt utanför debatten upplever nog ofta att de är precis lika maktlösa som de var tidigare. Dagligdags finns lika mycket traditionellt maktspel kvar på arbetsplatser eller i kontakten med företag och organisationer. Människor som försökt engagera sig i det som berör dem i sin närmiljö möter ofta ett lika traditionellt organisationsarbete som förr. De upplever säkerligen att det inte finns ett givet intresse eller utrymme för den lust som finns hos dem för att engagera sig för en verksamhets frågor.

Detta samtidigt som den arabiska våren och delvis även Occupyrörelsen som globala sammanlänkade företeelser verkligen pekar på möjliga nya vägar för samhällsförändring. Sociala medietjänster som skapar kontaktytor över hela världen i ett vackert spunnet nät fångar oss inte alls utan gör tvärtom att vi gemensamt kan ta ansvar genom att vi förstår varandra bättre. Med större kunskap om orättvisor och ojämlikhet vill vi förändra. I spänningsfältet runt våra starka identiteter och ny teknik, känner vi som individer en stor samhörighet med globala skeenden och vi ser oss och våra handlingar i ett större sammanhang.

Gillar vi nätet för mycket?

Självkritiskt undrar jag ändå om vi nätentusiaster ibland inte bidrar mer till att utvecklingsmöjligheterna avfärdas istället för att de leder till förnyelse. Journalisten Paul Frigyes sätter fingret på min känsla när han beskriver konferensen Webbdagarna DN kultur ”som en toxisk blandning av idealistiska visioner, övertänd teknikentusiasm och krass kommersialism. Allt som klassats som sociala medier är positivt och demokratiskt”.

I mina mörkare stunder undrar jag om vi vars affärsidéer utgår från en okunskap börjar bli de som allra mest håller fast vid att det är svårt. Nu är det vi som ofta talar om nätet och dess företeelser som om de lever sina egna liv gärna med en undertext av att det är bättre om det sker genom nätet där det ”minsann” händer saker. Det är vi som är dåliga på att se sambanden med tidigare skeenden. Vi beskriver gärna en värld med en alldeles egen logik där allas röster är lika mycket värda, samtidigt som det läggs stor vikt vid nya sätt att mäta influens. Det skapas system  för hierarkier och påstådda nya demokratimönster ses överallt utan att verkligen ta in den fulla betydelsen av vad faktisk demokrati betyder och kräver.

Insikten finns överallt

Med ett faktum att det finns en allt bredare användning av nätet står vi på tröskeln till reell förnyelse av alla verksamheter. Det är så lite som behövs för att det ska ske innovation fullt ut. Internet som mobiliseringsstruktur har blivit allt tydligare dvs  och hjälper oss att mobilisera och engagera oss.  Kollektiv handlingar sker oberoende av tid och plats på samma sätt som medier och tv bidrog till den sortens engagemang tidigare.

Lusten att förstå finns alltså nu. Insikten om ett kunskapsbehov likaså. Det handlar om att tillfredsställa det. Inte med färdiga svar om teknik- och plattformsval utan genom att svara på frågor av mer allmän karaktär, ge trygghet och visa på nyttan vilket i sin tur leder till verksamhetsutveckling. Det är i den här kontexten det är ledsamt att se hur lätt gamla former av maktmönster uppstår. En ”nätelit” som var först om att se möjligheterna slutar värna allra mest om att bidra till att bygga broar mellan ”gammalt” och ”nytt” för att skapa de nödvändiga synteserna, vare sig det handlar om journalistikens roll eller demokratiutveckling.

Historielösheten får mig att skämmas

Det senaste året har det funnits många tillfällen där jag märkt att vår syn på nätets möjligheter ibland tenderar att bli fullständigt historielös när vi talar om digitalt engagemang som så samhällsomdanande. Medierna fortsätter prisa experterna som dock bara kan nätet och inte sakfrågorna. När det idag finns både nätkunnande och innehållskunnande hos aktörer verksamma inom många av alla de områden som berörs av digitala fenomen. På senaste tiden har det varit tydligt i diskussionen runt #kony2012 som i nyhetsinslag eller i premiäravsnittet av ett nytt program om internet hos Sveriges Radio.

De miljontals delningarna av ett YouTube-klipp borde fungera somt konkreta exempel på nya former av engagemang som kan integreras med rådande arbete i regionen. Det angelägna är att se hur det engagemanget kan tas från nätet till verklig handling. Och då talar jag inte om den eventuella möjligheten av att det sker massdemonstrationer över hela världen som tapetserar städer med affischer på Kony, från demonstrationskitet, den 20 april. Jag menar frågan om vad de idéburna organisationerna som redan arbetar med barns rättigheter och barnsoldater kan  lära sig av det engagemang som #kony2012 skapat. Och vad kan de 87 miljoner som valt att dela videon bidra med på lång sikt för att verkligen förändra situationen för världens barn? Vi som förstår nätmekanismerna måste ta ett ansvar för att stärka relationen däremellan. Inte beskriva de många delningarna som något som för första gången i modern historia ger oss hopp.

Demokrati fanns innan nätet

Det är angeläget att förstå hur demokratiska processer och samhällsengagemang kan utvecklas tack vare ny teknik men det gäller samtidigt att ha ödmjukhet, respekt och förståelse för århundraden av samhällsengagemang som fört oss dit där vi är idag. Revolutioner, lusten att förändra och engagera sig föddes inte med nätet. Nya verktyg hjälper oss att mobilisera och organisera men demokrati kom inte med tekniken och slutar inte med den heller. Det nutida samhället har utvecklats allt sedan grekerna och vi har sedan 1700-talet skapat den moderna demokrati vi har idag där allt fler länder har ett statsskick där makten i allt fler länder utgår från medborgarna via allmänna och fria val.

Det civila samhällets roll i samhällspåverkan har alltid varit stort och betydelsefullt för samhällsutvecklingen och gett redskap till dem  utan formell makt för att lyfta frågor i samhällsdebatten som inte stått på den politiska agendan. Kunskapens roll i demokratisering av ett samhälle är lika viktig då som nu. De traditionella folkrörelserna var med och införde bibliotek i Sverige och idag är självklart wikipedia, bloggosfären och andra sociala medier viktiga kompletterande redskap i den moderna folkbildningen.

Aktivism och engagemang har alltid burits via olika former av civilt engagemang. I Sverige är begreppet folkrörelse centralt och folkrörelseforskarna Åsa Wettergren och Andrew Jamison som skrivit boken Sociala rörelser- politik och kultur. beskriver vad de kallar sociala rörelser såhär:

”en social rörelse är ett slags organiserat (i lösa nätverk, grupper eller organisationer) kollektivt handlande, vars aktörer delar vissa grundläggande föreställningar om omvärlden, känner solidaritet med varandra och befinner sig i konflikt med det etablerade systemet inom det område där de verkar och framför sina protester. För att räknas som en social rörelse krävs också att protesthandlingarna och den kollektiva identitet som rörelsen etablerar uppvisar en viss varaktighet över tid…”

ur texten Rörelseforskningens historia och perspektiv. 

De båda forskarna talar om den ”kollektiva identiteten” som finns när man har gemensamma föreställningar om omvärlden och hur de ”rörelseaktiva” känner en gruppsolidaritet med varandra. Exakt det vi nätälskare upplever efter en helg på en skärgårdsö på webbcampet SSWC eller efter vilket umgänge som helst med valfri organisation eller gruppering. Men när vi nätaktiva talar om upplevelsen runt SSWC, med både lägersång och lägertröjor, är beskrivningen av det som om även det sker för första gången i modern historia. Vi talar till och med om det i termer som ”riktig demokrati”.

Digitalt engagemang som social rörelse?

Jag vill se dessa båda rörelser smälta samman. De ”gamla folkrörelserna” och de nya digitala globala rörelserna som ofta har rättvisa i fokus.

Det är spännande att se på hur olika former av digitalt engagemang kan appliceras till folkrörelseforskarnas resonemang om kollektiv identitet och hur de ”sociala rörelserna” skiljer sig från så kallat ”aggregerat socialt handlande”. Det sistnämnda är alltså ”situationer där många människor utför samma handlingar, till exempel runt fenomen som rusningstid och modeflugor”. Man gör helt enkelt det alla andra gör.

Det är exakt där vi, på en nivå, kan placera in ett videoklipp som #kony2012. För många är det endast en sådan social handling, att göra det alla andra gör, men det kan med rätt strategi omvandlas till en social rörelse. Forskarna beskriver att det i det sociala handlandet inte finns delade gemensamma föreställningar om vad som ska förändras och att handlandet inte utmanar etablissemanget. Handlandet bygger alltså inte på konflikten med makthavare vilket däremot finns inbyggt i de sociala rörelserna som bygger på kritik mot det etablerade systemet och utgör därmed ett viktigt fotarbete för demokrati och folkbildning. Ett arbete som idag ofta glöms bort som betydelsefullt av den elit som behärskar nätet men som inte agerar på samma långsiktiga sätt och då blir demokrati och delaktighet lätt (och folkbildning) bara vackra ord.

Jag ser hur det digitala engagemanget verkligen balanserar på gränsen mellan en social rörelse och ett socialt handlande. Det finns också studier som visar att de som är engagerade digitalt i ideellt arbete tar med sig det engagemanget utanför nätet.   Det är här de etablerade organisationerna blir viktiga verktyg både för att de i sitt arbete har långsiktigheten och uthållighet i sina gener och djup kunskap om de frågor som plötsligt blir till många sociala handlingar. Och de behöver ta ansvar för vilken vågskål som kommer att väga tyngst när digitala fenomen fladdrar förbi. Den mer ytliga sociala handlingen eller den långsiktiga sociala rörelsen som vill och kan förändra.

Nätet förändrar alla verksamheter

Idéburna verksamheter har också utvecklats av nätet. Sociala medier synliggör det spontana engagemanget som sker utanför etablerade organisationer men också allt det engagemang som finns i traditionella organisationer blir synligt för fler. Engagemang smittar när det synliggörs. Fler kan komma närmare organisationsarbetet och om en medlem skriver en statusuppdatering om att de är på möten så kan andra medlemmar om de vill kommentera detta och komma med inspel – om de organisationsaktiva bjuder in till detta. Den typen av synlighet fanns inte tidigare. Transparensen smittar och bjuder in både nya och potentiella medlemmar. Deras ansvar handlar också om att bygga broar.

Den aktör i Sverige idag som kommer närmast detta med att agera i gränslandet mellan dessa båda rörelser som de ”gamla folkrörelserna” och de globala nätaktiva rättviserörelserna präglas av är Miljöpartiet. Vilket är exakt varför de blir mycket farliga för sina politiska motståndare inför valet 2014. De har bestämt sig för att arbeta långsiktigt med nätet som infrastruktur  i sitt medlemsarbete och framför allt för att lyssna på de som valt att engagera sig för dem.

Fler problem än digitaliseringen måste lösas

I en värld som inte löst en mängd problem som skapar ett jämlikt samhället finns det ett behov av att öka engagemanget och delaktigheten i samhällsutvecklingen. Vår samtid bjuder verkligen på den möjligheten. Den visar vad engagemang, passion och människors nätverk kan åstadkomma. I kombination med ny teknik blir det de nya digitala folkrörelserna. Som förändrar.

Men det är inte antingen eller utan både och. I Almedalen 2011 frågade jag människorättsaktivisten Jesse Jackson om vad han trodde de sociala medierna hade kunnat betyda  för Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen. Hans svar kom direkt ”the change would have come sooner” samtidigt som han genast betonade vikten av det fysiska mötet och Kings förmåga att skapa engagemang. Exakt så.

Nätet som infrastruktur skapar möten som åstadkommer förändring. Stort men inte större än människans lust att förändra sedan urminnes tider. Och inte större än tidigare generationers demokratisträvanden. Tekniken bjuder in men kan lika lätt stänga ute precis som varje ordenshus eller parti gjort från tid och annan. Bara för att tekniken finns och det går fortare är det inte viktigare och mer på riktigt. Vi som gillar nätet har ett ansvar för att säkerställa att vi inte stänger ute någon utan bjuder in de som inte vill, kan eller hunnit. Jag jämför det konsekvent med läskunnighet. Vi behöver vara bron emellan och inte kraften som söndrar ytterligare. Och när alla har lärt sig läsa får VI nätentusiaster börja lyssna och lära. Och inte bara tala om hur världen ska se ut. För det vet vi inte bättre än någon annan bara för att vi startade twitterkonton före de flesta andra.

/Brit Stakston

Dokument Inifrån sänder ”Du är googlad” imorgon och med hjälp av tre personers historier ges en timmes folkbildning om hur vi kan hantera vårt digitala jag. Mitt största bidrag som en av de intervjuade är egentligen titeln på programmet. Att gå från mer värderande skisstitlar om nätets våld till det mer värderingsfria ”Du är googlad” bidrar till folkbildning mer än skrämselvinkeln. Det är nämligen ett oerhört viktigt program. Det skapar insikt om hur viktigt det är att även om du inte ens gillar Facebook bör du säkerställa att den du är också finns speglad på nätet. Att vi inte passivt ska låta någon annan aktivt styra den bilden. Dessutom landar också programmet i det vackra och stora i att hemligheter numer inte kan ägs av en enda individ utan av alla. Och att det ger en styrka att det inte är en eller några få personer som får makten över våra liv för att de vet ”en hemlighet”. Transparens skyddar! Dessutom tack vare att journalisten Johan Ripås använder sig själv som case snuddar också programmet vid en mycket angelägen frågan – den om vikten av att vara varsam med den egna nätmakten. Att ge mod att utmana de med stor nätmakt eller de som lärt sig verktygen. Har vi någon chans mot dem som gapar högst eller lärt sig tekniken för hur du syns på förstasidorna på Google? Johans historia i ”Du är Googlad” visar att det är möjligt. Och visar nu i slutänden att det alltid handlar om oss människor. I våra digitala och analoga möten.

Min medverkan består av att resonera om hur vi ska förhålla oss till  att var och en av oss via nätet kan få en tydlig bild av en individ.  Hur värderar vi det vi ser beroende på en analog vs digital värderingsgrund. Minns hur jag efter att ha talat med journalisten Johan Ripås första gången googlade honom. I hans sökresultat då fanns ingen egen närvaro dvs Johan hade inte en blogg, ett twitterkonto eller ens ett Facebookkonto som tog plats. Det som framför allt fångade ögat var en negativ bloggpost skriven av en person som tidigare intervjuats som var missnöjd med i vilket sammanhang hans intervju hamnat.

Den personen var en känd person med stark medieplattform och med en stark blogg dvs en blogg som tack vare de många läsarna och de många inlänkarna får en styrka som konkurrerar ut det mesta som dyker upp som talar om Johan efter det. Det var nämligen en bloggpost av  Alex Schulman och i inlägget beskrev Alex  sin avsky för det han påstod Johan gjort honom i samband med en dokumentär om knarket runt Stureplan. Hur han en dag hoppades kunna ge Johan sparken av just den anledningen. Av en av Sveriges mest medievana personer. Ord som för den oinvigde kan bli sanningar. En man med nätmakt.

Detta inlägg syntes så tydligt i Johans sökbild dels självklart pga den nätmakt Alex har men också ett resultat av att  Johan av personliga privata skäl inte haft tid att försvara sig eller ta tag i sin digitala identitet. SVT hade inte heller som arbetsgivare kommenterat påståendena om hur intervjuer klippts samman. Det enda perspektiv som fanns i sökresultaten var just Alex.

När jag hade min första kontakt med Johan kretsade inte ”Du är Googlad” om Johan. Det skulle handla om vad den digitala identiteten betyder och vad man kan göra åt det. Under de inledande intervjuerna dök sedan tankarna upp hos Johan om att använda sig själv som case. Att visa hur man hands-on kan göra via sin egen historia. Jag tror det säkert orsakade många diskussioner hos SVT, är det rimligt att de kliver in och hjälper en anställd med hjälp av sin egen mediemakt mfl liknande perspektiv. Nätdoktorn Nikke Lindqvist, Sveriges absolut mest välmeriterade sökmotoroptimerare var redan inkopplad för att kommentera de medverkandes sökprofiler men nu fick han en ny uppgift. Nackdelen med att göra strategin för att ordna upp sina sökresultat synlig är ju att man råkar ut för de som vill förhindra den processen. Det kan vara konkurrerande sökmotorkonsulter som vill misskreditera Nikke dvs bevisa att det han säger sig kunna göra inte sker. Det handlar också om att de som en gång orsakat de negativa träffarna vaknar och agerar. Men också de som går in och försvarar för att stärka upp med fler positiva inlägg. Allt detta har hänt i fallet runt Johan Ripås sökresultat. Nikke Lindqvist har haft ett drömrealtidscase om reputation management som varit spännande att följa. Allt är förstås i sann Nikke-anda briljant dokumenterat. Och en lärobok i ”så här gör du om du är misskrediterad på nätet”.

Jag minns den första intervjun och när vi mot slutet gled in på Johans egna nätnärvaro. Det här var fortfarande på idéstadiet om Johans egen historia kanske skulle vara med själv. Hans fråga till mig om ”vad ska jag göra då?” var enkel att svara på. Han fick förstås samma råd som de han fått av  Nikke och som de sedan arbetet med, dvs att säkra hans egen närvaro och att ”du måste ta plats själv”. Allt det vi kommer att få följa i morgondagens program.

 ”Men spelar det någon roll då, att jag har den här träffen?” undrade Johan och det svaret krävde längre resonemang. För det är klart det spelat roll. Det är här våra analoga vs digitala värdegrund spelar stor roll. Jag minns min egen reflektion vid genomläsningen av det Alex påstod om Johans journalistiska metoder (vilket var helt ogrundade anklagelser). En mindre medievan person  hade definitivt dragit öronen åt sig. Även för mig trots medievana väckte det en varningsklocka som ledde till att när jag mötte Johan var oerhört tydlig med att fråga exakt vad han ville prata om och tydliggöra vad vi enats om att mitt bidrag skulle vara. Vi hade nämligen vid vårt första samtal resonerat om andra tänkbara perspektiv eftersom jag precis som de andra involverade i programmet också har personliga erfarenheter av området. Johans digitala fotspår påverkade mig definitivt under vårt första möte och det finns säkert intervjupersoner som backat ur.

Den bild vi får av oss som individer via sökmotorerna påverkar. Men vi ska inte bli helt förtvivlade. Vi återbekräftar kunskap genom att gå till fler källor. Man lyssnar inte bara på en röst. Jag letade självklart vidare, hittade att Johan låg bakom den utmärkta dokumentären ”Säljsekten”, självklart stärker hans arbetsgivare hans trovärdighet, hans kontakter med Nikke som stärker trovärdighet i relation till mig (ringde Nikke och riskbedömde) men framför allt handlade det om Johan själv. Våra samtal och den han visade sig vara i mötet med mig. Här och nu. Och efter det spelar sökresultaten mindre roll. Men vi får se i programmet att det beslutet kan vara svårare att ta för en arbetsgivare, titta på trailern här så förstår ni vad jag menar.

Efter det undrade Johan ”Och hur gör jag med Alex Schulman då?” Det svaret var enkelt ”Ring honom!” Vi ska inte bli passiva – ta plats berätta den egna historien, visa vem man är som vapen mot förtal – låta andra berätta sin historia men någon gång, längre fram på resan….så våga ring, ta personlig kontakt – sträck ut handen.

Det är nu dagen före programmet och hos Nikke får vi veta hur sökresultaten ser ut idag. Vad har bevisats? Ja solklart att det går att förändra sina sökresultat. Men också insikten om att nutiden alltid vinner över dåtiden och att det i slutändan handlar om oss som människor. Ytterst ger det djup förståelse för att hela våra liv snart finns i våra sökresultat och en påminnelse om att vara mindre dömande och mer utforskande. Vi gör alla smarta och mindre smarta val under våra liv. Kloka och mindre kloka bloggposter kommer att skrivas. Vi möter alla hat och kärlek under vår livsresa. Och när stora delar av det återspeglas digitalt måste det hanteras. Annars kommer det digitala jaget ta över och förhindra t.ex. karriärsteg eller vänskapsrelationer.

Tack till de två modiga medverkande som kommer att hjälpa andra genom sina historier och tack till ”Nikke Nätdoktor” som så pedagogiskt delar med sig av hela sin yrkeskunskap samt förstås extra stort tack till Johan för ditt gedigna arbete och dina kloka funderingar om vår digitala samtid. Jag hoppas också att diskussionen efteråt skickar en signal till oss som har nätmakten eller förstått tekniken för att få våra röster hörda att vara lite mer varsamma med hur vi beter oss. Och framför allt hoppas jag att programmet ger landets alla rekryterare, arbetsgivare, arbetskamrater, kollegor och grannar mod att inte bara gå den enkla vägen. Den via våra sökresultat.

/Brit Stakston

Uppdaterat: Anders Thoresson, DN har skrivit om ”Är du sökoptimerad

Nikke och jag har skrivit en debattartikel hos SvD, Ta kontroll över din nätidentitet