Det är lätt att göra bort sig. Inte bara när det finns bajs i trapphuset.

Valrörelsen 2010 har inletts och det är tydligt att politikerna famlar om hur de ska använda nätet. JMW kommer under Almedalen erbjuda en sociala medieakut och dagligen analysera partiernas sociala medienärvaro.

Under Almedalsveckan finns JMW på plats för att hantera akuta sociala mediefall. Det kan vara alltifrån att analysera konsekvensen av en obetänksam tweet under kvällsminglet till analys av hur genomslaget för ett parti blir under deras dag i de sociala medierna.

Från hands on ”varför funkar det inte att embedda den här koden?” och ”kan jag radera det twitterinlägget till?”,  ”varför syns inte våra tweets i hashtagsflödet?”. Men vi erbjuder också mer strategisk hjälp ”hur kan vi få ut det vi gör i plattformen x?” eller ”hur såg vår närvaro ut i de sociala medierna runt den här frågan och hur kan vi göra det bättre till nästa gång?”.

Förra året hade få aktörer en tydlig strategi för sin sociala medienärvaro i Almedalen, det skedde ad hoc utifrån enskilda personers engagemang. I år kommer det delvis se annorlunda ut men funkar det när det väl gäller? Ett gäng från JMW med bland annat Brit Stakston, som förra året nominerades till mediemäktigast i Almedalen just genom sitt twittrande, kommer att finnas på plats och kan hjälpa till – direkt.

Arbetsdagen för sociala medieakuten inleds med en livesänd analys av sociala mediediskussionerna dagen innan. Tillsammans med Jocke Jardenberg kommer JMW och dagsaktuella inbjudna panelmedlemmar att lyfta highs and lows i sociala mediesfären dagen innan. Och från nattens tweets under roséminglandet.

Vill du veta mer om JMW i Almedalen är du välkommen att kontakta mig eller Brit Stakston.

Björn Mellstrand

Under Almedalen användes hashtaggen #almedalen på Twitter*. Under perioden 26 juni – 5 juli skickades 1 416 inlägg. Toppen skedde den 2 juli med 326 inlägg, dagen efter skickades det nästan lika många, totalt 303 så kallade tweets märkta med #almedalen.

Är det mycket? Jodå det är hyfsat mycket. Bland aktuella hashtags den senaste veckan så hamnar drygt 1 400 stycken på cirka 70:e plats bland tweets i hela världen samlade under en hashtag. Och då är Almedalen onekligen ett ämne med stark nationell koppling och avgränsad målgrupp. Men ser man till att det i Visby fanns cirka 380 journalister och minst det dubbla antalet pr-folk samt ett antal politiker som säger sig vilja jobba med sociala medier mfl kan man lätt räkna ut att det med lätthet skulle kunnat vara fler.

Men ändå låt oss jämföra med t.ex. Michael Jackson där hashtags för t.ex. #michaeljackson den senaste veckan haft 2 479 tweets och #mj haft 2 748 postningar. I topp ligger #iranelection med 27 297 postningar. Siffrorna kommer från Hashtags.org vid lunchtid idag den 7 juli.

Men tillbaks till Almedalen, #almedalen nominerades också till Hetast i Almedalen av pr-byrån Westander.

Tidningsutgivarna, TU nominerade sedan, överraskande nog, mig som symbol för Twittrarna till veckans mediemakthavare. Jag twittrade ju såpass mycket en dag att jag under en period till och med blev avstängd från twitter.

Så vad kan man egentligen använda Twitter till i Almedalen? Jo det kan användas för att t.ex.:

• Ge kunskap
• Ge analyser
• Debattera
• Ge andra möjlighet att följa det som sägs via realtidstweets
• Ställa frågor
• Puffa för seminarier , tal, tävlingar och nyheter
• Be om sällskap eller berätta om möten mellan människor
• Visa hur det är på plats genom egen beskrivning
• Förklara och tycka till om högt såväl som lågt
• Visa personlighet, skoja och bjuda på sig själv
• Länka till bloggposter, livesändningar, skrivna versioner av tal, artiklar inför och efter genomfört event

Allt det här gjordes. Mina exempel ovan visar det. Men det finns en aspekt nästan ingen konsekvent utnyttjade. Att i realtid föra en dialog med de som valde #almedalen som plattform för diskussion. Hade jag arrangerat seminarier eller varit partipolitiskt knuten hade jag säkerställt att:

• Parallellt med varje seminarium, tal borde det ha funnits sakkunniga som deltagit i alla de diskussioner, debatter och frågor som uppstod på Twitter.
• De engagerade, intresserade människorna som engagerade sig i de frågor som diskuterades skulle fått en chans till dialog och verklig debatt. Avsändarna borde använt plattformen för att t.ex säkerställa rätt fakta, rätt länkar eller helt enkelt bara ge mer information och prata med uppenbart intresserade. Ingen eller oerhört få gjorde detta.

Få jobbade också med rörligt material, det hade kunnat vara kortintervjuer före/under/efter och livesändning alternativt länk till inspelat material efteråt. Med tanke på den låga kostnadsbilden idag för att producera rörligt är det förvånande att så få tog den chansen. Enligt uppgift hade t.ex. TPB-seminariet över 1000 som tittade på livesändningen vilket säger en del om värdet av att erbjuda denna möjlighet.

Det var också alldeles för få som faktiskt valde att länka till t.ex. den skrivna versionen av tal eller publicerade sina presentationer i anslutning till seminarierna.

Är twittrandet mediamakt då? Klart det är, det är onekligen en plattform att sätta agendan och forma ett första intryck på. Inlägg som bedöms som intressanta skickas vidare-retweetas- av användare och når då än fler. Den potentiella räckvidden för en tweet når snabbt upp till 1000-tals läsare. Med t.ex. alla de journalister som fanns på plats var Twitter dessutom en möjlighet att snabbt nå ut även om du inte såg någon med ett blått pressband om halsen i närheten av dig. Och för de som inte kommit till Visby kunde Twitter ge ofta ge mer personliga och mångfacetterade perspektiv av vad som skedde.

Om jag ska summeras, och som visas av de exempel jag gett ovan, så är sociala medier i Almedalen en möjlighet:

• att göra det som sker på plats sökbart och delbart 24/7 med andra ord helt oberoende av tid och plats. Vilket innebär att deltagarna kan finnas på Visby lika gärna som i Kiruna.
• att fortsätta dialogen efter avslutat evenemang
• att puffa för egna efteranalyser som arrangör såväl som deltagare/åhörare
• att i realtid föra en diskussion via nätet med de som intresserar sig för det som sker under evenemangen (det har jag dock inte hittat exempel på)

Min analys är att inget parti eller intresseorganisation anlände till Visby med en genomtänkt strategi för sin sociala medienärvaro tillägg: som inkluderade mikrobloggande. Jag tror att i den mån det förekom någon närvaro så byggde det uteslutande på personligt engagemang och eget intresse hos enskilda individer för det nya medielandskapet. Inte som ett led i en långsiktig kommunikationsstrategi med nätet som naturlig del.

Almedalen är en fantastisk mötesplats som den är – utan sociala medier – men det är också så att de sociala medierna ger ytterligare en ingång till samtalen om politik och vår samtid. Och det är stort för de inblandade aktörerna.

Hashtagen #almedalen har visat att intresset är stort för de politiska samtalen även utanför Almedalen. Kul att så många deltog. Vi ses väl nästa år i – i något analogt eller digitalt sammanhang!

/Brit Stakston

*En hashtag är det ord man gemensamt väljer att använda i de tweets eller postningar man gör via twitter med prefixet #. Hashtags kan används under en kortare eller längre period via search.twitter.com. Den gemensamma märkningen av varje inlägg gör det dels lätt att följa alla tweets som görs i realtid dels blir de också sökbara och lätta att hitta även senare. En stor fördel är förstås att man ser allas inlägg, det vill säga även de man inte följer. Mer information om hashtags och andra tips om Twitter finns här.

UPPDATERING: Mycket riktigt, som Martin Lindvall kommenterar var självklart Twitterinläggen än fler från Almedalen eftersom många glömde eller inte visste om #almedalen. Valde att främst fokusera på hashtagen eftersom styrkan i att använda den ligger i att man med sån lätthet når så brett utanför sin vanliga krets av följare och under pågående event får överblick av samtligas synpunkter.

UPPDATERING 2: Stockholm-Mälarregionen påpekar mycket riktigt att de hade en backchannel för Twitter. Hur den användes t.ex. under seminarier etc och vad deras egna lärdomar var vore kul att ta del av, det känner jag tyvärr inte till. De kanske till och med gick in i tweets där folk tycker och tänker om saker som berör ens eget verksamhetsområde eller diskuterade i tweets under seminarierna, vilket jag hittills inte sett någon aktivt göra. Någon som vet? Kul initiativ hur som helst!

Anders Mildner skriver i SVD idag veckans viktigaste text för alla i Almedalen att fundera över – hur rädda är politikerna egentligen för ordet ”vi”?

Jag ställde en fråga i SVT Gomorron som knyter an till det. I en diskussion om sociala medier undrade jag om de etablerade politiska partierna vill ha bara väljare dvs en person som lägger sin röst på just dem eller aktiva, engagerade medlemmar.

Om man kokar ner Piratpartiets framgångar i EU-valet så handlar det om en sak: att de som röstade på PP kände att det går att påverka. Delaktighet. Världens enklaste boll är passad till dagens politiker och de tittar åt ett annat håll.

Personligen har jag en stor tveksamhet till PPs förmåga att i längden kunna förvalta det förtroende de fått. Det faktumet tillsammans med att delaktighet om något borde vara det enklaste av allt för varje etablerat parti att visa gör att man blir förvånad. Partimedlemskapet ger ju en biljett till den politiska beslutsprocessen. Visa det! På ett relevant sätt. Kan man inte det? Well då är ju frågan om de etablerade partierna alls har någon framtid.

Det är halvtid i Almedalen och allt känns väldigt traditionellt. Lobbyister och politiker pratar med och för varandra. Ingen använder det radikala ordet ”vi” som Mildner refererar till. Det finns inget ”vi” som handlar om att bjuda in till formandet av framtiden och det partipolitiska visionsarbetet framåt.

Sen förbluffas jag ändå över att ingen av partistrategerna rått de etablerade partierna att faktiskt adressera integritetsfrågan och informationspolitiken? Varken V, Fp eller C har gjort det. Trots att det varit en av de viktigaste frågorna under våren 2009 för ett stort antal nya väljare – framtidens väljare. Varför fortsätter man så enkelt ge PP ägandeskapet för en så viktig fråga för många. Det visar att ”vi” inte finns. Det är den förutbestämda processen och agendagången som styr. Det visar på respektlöshet för vad som pågår i omvärlden. Det är otidsenligt. På oerhört många sätt.

Det är en strategisk miss att inte förstå och ta tillvara det spirande större politiska engagemanget som finns. Ett intresse som inte bara finns hos unga dataintresserade killar i 20-års åldern. Människor i gemen har fått ett nyvaknat intresse för politik. Sociala medier kan trivialsieras i all oändlighet om man vill men de bär och gör de frågor som diskuteras inom partier sökbara och delbara 24/7. Långt efter att solen gått ner över Almedalsscenen.

Intresse för sin omvärld är en guldkista att ösa ur för de etablerade partierna. Det är vad politik handlar om. Och inget av detta har jag sett eller hört om i Almedalen än.

Som Anders Mildner skriver idag:

Framtiden kommer med all säkerhet att betrakta det som ett historiskt misslyckande att majoriteten av riksdagspartierna inte klarat av att se vad denna helhet skapar.

Men jag är optimistisk – det är ju bara halvtid än i Almedalen … och igår startade Makten och öppenheten…bara en sån sak!

/Brit Stakston

På väg till Almedalen efter lärorika och inspirerande dagar på den 11:e upplagan av Reboot. Där många av föredragen berörde myndigheters och politikens användande av ny teknik och frågor om hur  man kan arbeta för sann medborgardelaktighet.

I Almedalen är programmet mer fullspäckat än någonsin. Från förra årets dryga 600 evenemang till årets 1042.

Vid sidana av de klassiska frågorna om miljö, klimat och arbete kan man fråga sig om inte Almedalen 2009 också kommer att präglas av:

• Att EU-valet och Piratpartiets framgång kommer spöka. Piratpartiet är på plats och Falkvinge kan mycket väl intervjuas mest av alla och få bli den ständigt kommenterande till alla andra partiera utspel inklusive frågor som inte rör integritet eller fildelning.
• Att inte ett enda av Almedalstalen kommer innehålla något riktigt överraskande så här ett år före valet.
• Att pr-konsulter och lobbyister kapar Almedalen fullständigt och ställer oss alla frågande till framtiden för Almedalen.
• Att Twitter kommer fungera som nyhetsförmedling för de som inte är på plats, lokaliseringstjänst för möten för de som är på plats (bra koll på vem som lunchar med vem för alla) och aggregering av seminarier, intervjuer, bloggposter och annat. Många av vårens twittrare som flitigt diskuterat politik och nya medier kommer säkerligen träffas för första gången nu i Almedalen.

Apropå Falkvinge. Hörde honom på Reboot och det börjar bli uppenbart att Piratpartiet kan få problem. Många var de Piratpartister som på plats skruvade besvärat på sig när Falkvinge skrek och gapade. Här hade han chansen att ge de många av sina sympatisörer som ändå fanns på plats kunskap, insyn och vilja att jobba gemensamt framåt. Bjuda in dem och vara stolta tillsammans. Men det var en ren egotripp där dessutom målgruppens kunskap om upphovsrätt underskattades. Var jämförelserna gick retoriskt ska jag inte ens nämna men undrar om vi här inte snart ser ett klassiskt exempel på en organisation som kommer att lida av Founders Syndrome.

The organization faces founder’s syndrome as the scope of activities widen and number of stakeholders increase. Without an effective decentralized decision making process there will be growing conflict between the newcomers, who want a say in how the organization develops and the founder who continues to dominate the decision making process. This can be very destructive, both to the organization and to the individuals concerned and should be dealt with quickly and decisively.

Det finns en kraft, ett nyvaknat eller återupptäckt politiskt intresse hos t.ex. Piratpartiets anhängare som borde göra övriga politiska partier överlyckliga istället för att de ska oroa sig eller avfärda dem. En kraft som skulle kunna komma alla partier tillgodo och som borde diskuteras i Almedalen.- hur kan de gamla strukturerna möta de nya?

Men när man till och med under ett föredrag av Falkvinge ställer sig frågande till om ens Piratpartiet vill och förmår använda sina väljares vilja till engagemang så är ju frågan hur stort gapet är mellan väljare och etablerade maktstrukturer som partier är.

Vill de politiska partierna egentligen ha något annat än väljare? Vill de ha aktiva medlemmar?

För i så fall. Den nyckeln ligger ju på bordet framför dem, det är bara att lyfta upp den och låsa upp dörren till engagemang. Det Piratpartiet visade sina väljare var att det går att påverka. Det borde de större partierna lätt kunna visa. De har ju till och med både fler mandat, fler väljare och därmed större inflytande. Ny teknik och därmed nya sätt att enkelt att synliggöra den demokratiska processen och möjlighet att involvera partimedlemmar finns. Politiska partier borde sätta fingret på vad ett engagemang i ett politiskt parti handlar om i jämförelse med att var och en av oss enbart förlitar oss på våra egna publicistiska plattformar.

Almedalen 2009 borde ge en bild av att politik inte enbart handlar om megafonkommuniktion, lobbyism och maktspel med avsaknad av transparens. Det handlar om demokratiska processer i ett öppet samhälle som bygger på möjlighet till delaktighet.

Ett tips inför veckan: projektet Makten och öppenheten som startar i Almedalen kan ge ytterligare en del viktiga pusselbitar till hur Piratpartiet lyckats ta sig dit de är idag. Hör av dig till dem ifall du har tips på myndigheter att granska och/eller personer att intervjua – inspirerande eller avskräckande exempel!

/Brit Stakston

Om några veckor är det val till det EU-parlamentet. Valtemperaturen är fortfarande låg. Men intresset från de politiska partierna att pröva nya former för sin kommunikation ökar, inspirerade av Barack Obamas framgång. Ett lågt valdeltagande i EU-valet får inte tolkas som ett misslyckande för de sociala medierna. Utan snarare som ytterligare ett bevis på att EU-valet är en ”lågintresseprodukt” – som har svårt att skapa engagemang oavsett vilken form för kommunikation man väljer.

Den stora frågan är om de politiska partierna har insett vilken enorm utmaning de sociala medierna innebär för deras beslutsstrukturer, organisationer, etc.

Ska man hårddra det så är de politiska partiernas grundväsen bygger på servera ett färdigt åsiktspaket som presenteras för väljarna. Påverkan av innehållet i paketen är förbehållen den krypande skaran av medlemmarna. Dialogen föregår de interna besluten. Det finns formella organisationsstrukturer som styr och avgör vem som har inflytande. Efter beslutet är dialogen avslutad. Nu vidtar megafonen, då man marknadsför sina budskap.

Konversationsmarknadsföring bygger ju i stor utsträckning på ett medskapande. Medskapande i alla delar.  

De politiska partierna ställs i de sociala medierna inför en stor utmaning – lyssna. Partierna är vana att lyssna på sina medlemmar. Men lyssnandet på väljarna sker vid ett tillfälle - på valnatten – då får de sin dom. Efter valet påbörjas den interna dialogen igen. 

Med de sociala medierna så behöver de lyssna, involvera och ta intryck under hela resans gång. För de politiska partierna innebär det en stor utmaning eftersom det ifrågasätter deras position som uttolkare av sanningen och vägen framåt.

Hur ska ett parti förhålla sig till den feedback partiet får från väljare och sympatisörer i de sociala medierna. Låt säga att de får kritik för ett ställningstagande - är det då ett argument för att förändra sin position? Hur ska en twitterstorm uppfattas och värderas?

Att börja kommunicera i de sociala medierna kräver ett nytt förhållningssätt. Megafon ersätts av dialog. Munnen byts mot öron och handens handling. Klarar de politiska partierna av dialogen?

Vi kan med största sannolikhet anta att de politiska partierna och de politiska företrädarna kommer att öka sin närvaro och aktivitet på bland annat Twitter de närmaste veckorna. I Almedalen kommer twittrandet att nå sin höjdpunkt. Det är inte svårt att förutspå att Almedalsveckan kommer att gå i twittrandets tecken. Twitter kommer att vara den viktigaste informations- och nyhetskällan. Men kommer de bry sig om vad som sägs i twitterflödet?

Björn  Mellstrand

I Almedalen var jag på ett seminarium som Svenskt Kvalitetsindex, SKI, ordnade under rubriken ”Så tycker svensken om sitt jobb och arbetsplatsen”. Ett självklart val av seminarium när man som jag har ett antal employment branding uppdrag. SKI-medarbetare är en årlig undersökning om hur anställda upplever sin arbetssituation.

Några snabba huvudpunkter ur SKI-Medarbetare 2008:

• Ungas syn på arbetet är förändrat. Lutherssyndromet är inte är lika starkt hos unga idag. Det finns också en lägre motivationsgrad bland unga. Ungas dåliga kondition berördes som en del i att motivationen sjunker, för mår man inte bra fysiskt trivs man säkert inte heller bra på arbetet.
• Det är högre status att jobba i Stockholm men samtidigt är man inte så nöjd när man jobbar i Stockholm.
• Ju äldre desto nöjdare. Detta är en utmaning för företag att göra även de yngre medarbetarna nöjda.
• Medarbetarnöjdhet efter näringsgren är en intressant läsning. Jord- och skogsbruk samt mineralbrytning ligger högst i nöjdhet och längst ner på nöjdhetsskalan ligger verkstadsindustrin. Tittar man på sektorer så är ”annan sektor” såsom ideella organisationer och liknande högst i nöjdhet och att landstingssektorn gått upp ordentligt. Särskilt den statliga sektorna har drabbats av sänkt nöjdhet.
• Vad driver då nöjdhet och image samt skapar attraktiva arbetsplatser?
  • Fem huvudkomponenter anges som drivande för; image, ledning, organisation, samarbete och arbetsförhållanden.
• För att öka bli en attraktiv arbetsplats är förbättrad image mest effektivt ur ett medarbetarperspektiv
  • image handlar om att man vill berätta om att ”jag jobbar här och jag delar företagets visioner och värderingar samt tolkar dem så här…” det skapar stolthet över sin arbetplats.

Vad pratar i om i den sistnämnda punkten är vikten av ambassadörsskapet i ett företags externa kommunikation. Något som för HR-avdelningar i deras employment branding strategi är centralt men inte alltid lika självklart för övriga affärsområden. Kul läsning och visar på något som företag måste bli bättre på. Att se värdet i varje enskild medarbetares historia och deras tolkning av företagets visioner och värderingar. Bortom slätstrukna corporatefoldrar det här handlar om att använda bärkraften i alla medarbetares kommunikativa förmåga och deras privata nätverkande. Är jag stolt över mitt arbete och får berätta om det kommer andra bli nyfikna på min arbetsgivare.

Mer om detta vid tillfälle, nu raskt vidare till nästa seminarium.

/Brit Stakston