För mig är det en rättighet att kunna utrycka mina åsikter och ständigt vara uppkopplad (utom på båten till Visby). Men samtidigt vet jag att denna rättighet inte finns i hela världen. I Egypten väljer man att stänga ner Internet, i Kina censurerar man människors åsikter och i Turkiet stänger man ner Youtube för att det finns klipp som gör narr av Ataturk. Hundratals bloggare och journalister sitter fängslade världen över just för att de har yttrat sig. En av dem är den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak som har suttit fängslad i Eritrea sedan 2001. Expressen valde att lyfta det i Almedalen och frågade dagligen partiledarna om Dawit Isaak.

Som Carl Bildt nämnde under seminariet Frihet på nätet i Almedalen så är Sverige en ledande internet- och frihetsnation. Bildt säger att ämnet har blivit en av tyngdpunkterna i landets utrikespolitik och att man ser nätet som ett verktyg i kampen mot frihet och förtryck. I våras kunde vi se tydliga exempel på hur sociala medier blev ett fantastiskt vapen i kampen mot världens envåldshärskare.  Internetrevolutionen för vissa, Jasminrevolutionen för andra.

Dagen efter seminariet läste jag en artikel om en ung student som fått sitt uppehållstillstånd upphävt i Kina då han uppmanat till en flashmob i syfte att stötta yttrandefriheten. Återigen visar det på exempel hur vissa stater kontrollerar allt som sker online men samtidigt kan vi se tecken på hur sociala medier öppnar vägen för en digital demokratisering, de styrande staterna får svårare att kontrollera informationen och begränsa övriga världens insyn.

Även utrikeskorrespondenter blir på ett eller annat sätt hotade. Hanna Sahlberg som befinner sig i Kina för Sveriges Radios räkning berättade under ett seminarie om hur hon efter ett besök på Jasmin-manifestationer blev förföljd av två kinesiska agenter. Under samma seminarie diskuterades även hur man tar kontakt med sina källor och om man vågar använda sig av sociala medier. Cecilia Uddén är en av korrespondenterna som gärna använder sig av Facebook, dock med försiktighet, då hon är rädd för sina källors liv. Ytterligare ett exempel på hur viktigt det är att arbeta med friheten på nätet, för alla.

Att behöva bli censurerad och inte ha möjlighet att finnas på plats, i denna värld som är en stor del av mitt liv kan jag inte, och vill inte acceptera. Vad kan vi göra?

Dagens tema är ägnat åt mångfald:

1. Dels ur ett samhällsdebattsperspektiv – vi möter Annamaria Thorell koordinator för Almedalsveckan. Vad betyder den för Visby, för det politiska samtalet och hur inkluderande är den.
2. Dels ur mer klassiskt mångfaldsperspektiv – vi möter Fryshuset som berättar om vad de gjort här och hur de upplevt mångfalden bland besökarna och seminariearrangörerna.
   

Dagens politiska gäst är Göran Hägglund, partiledare för kristdemokraterna och socialminister samt Desiree Pethrus, riksdagsledamot för Kristdemokraterna i Stockholm och utrikespolitisk talesperson.

Dagens bloggare, här möter vi ett svep av bloggare från veckan som gått.

Uppföljning från veckan som gått kommer från:

Med Magnus Ljungkvist, vd för Inre kabinettet och Charlotte Naversten, nyhetschef Makthavare.se reflekterar över årets Almedalsvecka.

Med Richard Gatarski och Joakim Vollert reflekterar vi över skolfrågans genomslag under årets Almedalsvecka.

Intervjuer:

Niklas Svensson, Expressen ger sin syn på 2011 års Almedalsvecka.

Özz Nujen gör bort mig och berättar om hur han använder sociala medier och vad han gjorde på plats under Almedalsveckan.

Fredrik Federley kommenterar Aftonbladets Littorinfokus.

Sen kommer en och annan filmöverraskning.

/Brit Stakston

Dagens politiska gäst:är Eva-Lena Jansson från Socialdemokraterna. En av de riksdagspolitiker där det via twitter och blogg genast märks vilka frågor som engagerar Eva-Lena, som hon skriver själv på sin twitterprofil ”Socialdemokrat som har svårt för att vara tyst”.

Vi träffar också Stina Svensson talesperson för Feministiskt initiativ och Anna Troberg från Piratpartiet. Hur har veckan varit för småpartierna? Hur

Dagens tema: är det nya medielandskapet. Närrelaterade frågor är också opinionsbildningen i ett nytt medielandskap. Vi samtalar om detta med Malin Crona från Sveriges Radio och Andreas Nilsson reporter från tidningen Dagen.

Dagens bloggare: vi möter årets Almedalsbloggare Lena Lid Andersson.

Intervjuer med de av Westander utsedda ”hetast i Almedalen” som var Kris samt en intervju med statsvetare Ulf Bjereld.

Redan idag brottas många med utmaningen att ses och höras, och det kommunikativa bruset är stort. Något som märks väldigt tydligt i Almedalen, både i den digitala sfären och den verkliga. Vid Donners Plats delas kilovis med informationsblad ut till förbipasserande och på Twitter används #Almedalen i parti och minut. Den digitala närvaron känns starkare och mer påtaglig än tidigare år. Och trots många mediers närvaro är det ungefär samma nyheter, som snurrar runt. Stundtals känns det väldigt internt för besökarna på Almedalen – och inte för dem utanför.

Almedalsveckan är liksom Stockholmsveckan och Medeltidsveckan big business på Gotland. I brist på hotell och vandrarhem hyr privatpersoner och företag ut lägenheter, hus och stugor till höga priser. Och Almedalsbesökarna betalar gladeligen – för det kostar att vara på plats. En gotlänning jag pratade med sa att logistiskt sett kan det inte växa mer nu. Det är fullt överallt. Huruvida han har rätt återstår att se. För vad skulle hända om man anammade en biljettlösning som  Peace&Love eller SSWC med ett begränsat antal deltagare? Skulle hela grundtanken med Almedalen försvinna då?

Det personliga mötet som Almedalen erbjuder är en av dess främsta styrkor – och som en person från en stor organisation uttryckte sig ”alla viktiga är här, vi har inte råd att stanna hemma”. Och jag förstår vad han menar, för det är kändistätt under Almedalen. Välkända politiker, idrottsstjärnor, artister och näringslivspampar promenerar som vanliga människor på Visbys gator. En ganska unik händelse att så många av landets ”viktigaste” och mäktigaste människor återfinns på samma plats.

Gemensamt för deltagarna i Almedalen är att de, på ett eller annat sätt, är opinionsbildare. Alla är där för att påverka eller påverkas. Det kan göras genom att journalister rapporterar om vad partiledarna pratar om, vad näringslivspamparna dricker eller att någon rasar över något. Oavsett vad så påverkar det läsarna på ett eller annat sätt. Politikerna är där för att påverka väljarna. Företagen och organisationerna är där för att påverka politikerna och ett kretslopp av påverkan uppstår.

Almedalen är också minglarnas högsäte – där det informella mötet har minst lika stor betydelse, om inte större, som det mer formella. Varje kväll erbjuds ett dussin mingelmöjligheter och det är också där många kontakter skapas i rosé och solsken. Det handlar om att synas med rätt personer på rätt mingel. Att bli bjuden. Och det är framförallt på många mingel som en annan nyans av Almedalen syns. Under dagtid är öppenheten stor, och det är samma regler för alla (nästan). Först till kvarn får delta i seminariet.

Kvällstid såg jag osynliga murar och regelverk. Jag ser likheter med min egen tid på högstadiet där de populäraste eleverna hade mest makt. Jag var inte en av dom – men liksom alla andra ville jag vara omkring de mest populära eleverna – och det är så det är i Almedalen. Det är tydligt vilka som tillhör den utvalda kategorin, och som är de viktigaste personerna i Almedalen. Personer som alla vill nå, synas tillsammans med och sola sig i glansen av. Det kan öppnas dörrar genom att synas med rätt statuspersoner som sitter högt upp i den beslutsfattande hierarkin.

Frågan är om de med störst ekonomiska muskler i framtida Almedalen kommer sätta agendan ännu tydligare och tränga undan mindre aktörer. Om veckan fortsätter att växa så är risken stor för det. Almedalens främsta styrka är idag den mångfacetterade representationen av aktörer från hela spektra av företag, organisationer och politiska partier. Min förhoppning är att Almedalen får fortsätta vara en plats för personliga möten, där debatt och diskussion kan föras på ett civiliserat sätt. Tillgängligheten och öppenheten är en förutsättning för att Almedalen ska fortsätta leva och vara intressant.

Det har varit väldigt givande att vara mitt i lejonets kula bland maktens människor. Almedalen är en mötesplats som möjliggör möten mellan människor som annars inte skulle kunna mötas. Veckan kan öppna dörrar som är svårforcerade, och skapa samarbeten över gränser. Att våra makthavare likt Fantomen går bland vanliga människor på Visbys gator under Almedalen är en väldigt unik företeelse.

Kunskapsdelning och personliga möten är kanske vad Almedalen faktiskt handlar om.

Avslutningsvis bjuder jag på tre minnesvärda iakttagelser från mina dagar i Almedalen:

• Springtimes roliga idé om att låta kända personer berätta spökhistorier vid midnatt tillsammans med nattvickning. Perfekt gemensam avslutning på en lång dag.

• Tygpåsar verkar vara en vanlig gåva under Almedalen 2011. Den finaste stod Ung&Dum för. Kaxigt motiv och ett tydligt budskap.

• Roligaste citatet stod Håkan Jonsson, från Hallvarsson & Halvarsson för under Precis seminarium: ”Carl Bildts blogg är även viktig för internkommunikationen på UD” Dålig intern kommunikation avhjälps alltså med en extern blogg. Borde vi vara oroade?

Ha en riktigt trevligt sommar, och vi ses i Almedalen 2012.

/// Thomas

Igår var jag och lyssnade på ett seminarium om ungas nätspråk som Surfa Lugnt och Fryshuset anordnat. Seminariet handlade om huruvida nätet har förändrat ungas språk och samtalsklimat och om det i så fall har påverkar relationen mellan unga. Med i panelen fanns bland annat Anna König, socialborgarråd Stockholms Stad, Martina Högberg, expert på ungas internet, Statens Medieråd, Krister Thun, biträdande rektor, Franz Schartaus Gymnaisum, Leo Razzak, bloggare, Fryshuset, Elza Dunkels, forskare ungas nätanvändning, Umeå Universitet och moderatorn Ewa Thorslund, Surfa Lugnt.

Många intressanta aspekter diskuterades. Bland annat hur unga förhåller sig till det som skrivs online och i ”verkligheten”. Razzak berättade att för många unga som blir utsatta för glåpord är det en naturlig följd att rapportera det till lärare, föräldrar eller annan vuxen i närheten. Men om samma person blir utsatt för samma glåpord online skakar man bara av sig det. Krister Thun menade att råheten som finns på internet idag blivit en norm – unga har förlikat sig med att det faktiskt är ok att vara elak på nätet. Jag tror inte att en utsatt person känner sig mindre mobbad om den utförs i sociala medier, kanske tom tvärtom då alltfler personer kan ta del av mobbningen.

Men det som gjorde att det gick ett sus genom publiken var då Svenska Medierådet berättade om sin rapport från 2010 där det framkom att 43 % av alla 2-åringar i Sverige använder internet.  Dock tror jag inte att det handlar om att barnen själva sitter framför datorn utan mer att man sitter och surfar tillsammans med sina föräldrar.

Ett tydligt exempel på det är häromdagen på TV4s seminarie om sociala medier. Twitter var ett av de stora ämnen och i panelen fanns bland annat Alex Schulman. På frågan om vad dagens första tweet hade handlat om berättade Schulman att han samma morgon firat sin 2-åriga dotter Charlies födelsedag. I present hade hon fått en dator som hon hade petat på i ca 2 minuter, tryckt lite på knapparna och sen tröttnat. Med andra ord ett kapitalt misslyckande. Kanske beror det på att en yngre generation blir föräldrar och därmed väger in sitt digitala beteende. En vän till mig köpte en surfplatta i syfte att kunna surfa tillsammans med sin lilla son. Kommer surfplattor och mobiler fylla TVs funktion som ”barnpassare” i framtiden?

Personligen tror jag att det handlar om bekvämlighet. Sitter man i väntrummet på Barnavårdscentralen är det perfekt att fiska upp mobilen och spela upp en liten film. Jag vet inte hur många gånger jag gett min mobil till min snart 2-åriga kusin, allt för att få en lugn stund över, och tro mig, han vet precis hur mobilen fungerar, med sina små fingrar lyckas han inte minst låsa upp telefonen utan hittar även till Youtube. Eller som han kallar det Boomboom (Bolibompa).

Min förhoppning är väl att unga vaknar upp och inser att bör man behandla sin näste precis som man själv vill behandlad, för internet är inte en annan verklighet, det är en del av verkligheten.

/Canan

En sak jag lyfta i slutet av samtalet med Elza var tanken om det finns något sätt att väcka lusten hos än fler att integrera nätet naturligt i skolan. En idé jag och Johan Grafström talat om är hur ungas kunskapsinhämtande skulle kunna gestaltas på ett sätt som får pedagoger att känna lust att förstå mer. Är övertygad om att det skulle kunna göras på ett sätt som triggar pedagoger. Då lämnar man lite den mer instrumentella synen på nätet i undervisningen och berör mer de övergripande stora beteendeförändringarna som det också handlar om. Får du några idéer och tankar? Berätta!

Vi pratade också skola i söndagens Godmorgon Almedalen och kommer att följa upp det med ett samtal med Richard Gatarski i söndagens avslutande sändning.

/Brit Stakston

Online/offline Anton Johansson, Twingly och Niclas Strandh, JMW tittar lite på vad som syns bland siffrorna.

Dagens politiska gäst är Anna-Karin Hatt, IT-minister och regionminister som just börjat blogga.

Dagens tema är den digitala agendan och då fortsätter vi samtalet med Anna-Karin Hatt och bjuder även  in Claes Magnusson, Malmö Yrkeshögskola för att diskutera det som jag tycker är mest angeläget för den digitala agendan som jag lyft i arbetet med Digitaliseringsrådet, vikten av digital kompetensutveckling som motor för tillväxt, innovation och samhällsutveckling.

Följs av samtal med Daniel Akenine, teknikchef för Microsoft i Sverige och ordförande för yrkesorganisationen för svenska it-arkitekter – IASA och Lars Lundqvist, RAÄ om vad de tycker är viktiga perspektiv för en framgångsrik digital agenda för Sverige.

Dagens bloggare Sandra Terobi Grosse från Bloggplats H12 om sitt bloggande.

Övriga intervjuer:
Javeria Rizvi Kabani, Program Manager, Department of Intercultural Relations at SI och Axel Anden, Medievärlden, ex YLVP för att prata om demokratiprocesser runt om i världen.

Dessutom en kort reflektion från Göran Adlén om mötesformer.

/Brit Stakston

I år är det nytt rekord med seminarier i Almedalen med mer än 1400 stycken, mängder av företag, myndigheter och organis lägger stora pengar på att föra fram sina åsikter och försöka påverka politiker och opinionsbildare.
Ett antal organisationer och företag har valt att också använda sig av möjligheten att föra ut sina budskap och skapa opinion på gatan: relativt få ”stunts” i år förutom Fastighetsägarnas gröna ohyregubbar och en levande dalahäst.

Jag tog mig en sväng nere i vad man skulle kunna kalla det ”andra” Almedalen som i mångt och mycket pågår för sig själv nere i hamnen. Det är allt från Fortum, stockholmspolisen och SCB till intresseorganisation för järnvägsmuséer och Atomkraft Nej tack som i en salig blandning försöker intressera politiker och journalister för sina frågor. Nere i Sigyn finns hela kärnkraftsindustrin medan Röda korset och andra internationella organisationer samlas i en gammal silo. En stor del av kajen var också belamrad av elbilar och elbilsföretag uppblandat med intresseorganisationer för hjärtflimmer och Svenska Freds.

Jag pratade med flera av utställarna och frågade om varför de valt att finnas där – som jag uppfattade lite off från händelsernas centrum och de flesta såg det som en möjlighet att fånga upp personer som inte gick på seminarier, skapa möjligheten att också möta de turister som faktiskt finns i Visby under veckan. De flesta jobbade utifrån tanken om ett ”seminarieben” och ett utställar/mötesben. Bland annat pratade jag med SCB som hade ett litet tält längst ner mot sjön. För SCB handlade det om att pröva: idén var att man i tältet skulle kunna få hjälp med statistik om vilka frågor som helst. Platsen var inte riktigt världens bästa höll de med om men det var första året och de hade kommit på det lite sent. De var ändå rätt nöjda med besökarantalet. Ett komplement till deras seminarier uppe i centrum helt enkelt. Volkswagen hade valt att sätta sin elbildstest lite off både från övriga elbilar på kajen och för att enkelt kunna låta sina specialinbjudna gäster kunna testköra bilen.

Järnvägsmuséer i samverkan hade kört dit en gammal järnvägsvagn och försökte få uppmärksamhet för frågan om att få fortsätta använda Trafikverkets räls. Det var kanske det mest udda av de intresseorganisationer jag såg. De var övertygade om att de skulle få effekt och att de var på rätt ställe för att påverka politiker och beslutsfattare, trots att de inte hade några seminarier eller var med på minglen. Hög grad av engagemang och passion för att bevara museijärnvägar hos de som jag pratade med.

Det är intressant att fundera över vilken effekt det här ger. Synligheten är begränsad runt epicentrum av Almedalsveckan och mötet med sin målgrupp styrs av slumpen snarare än ett planerat nätverkande. Samtidigt är det så många seminarier att det nästan blir slumpartat vem som kommer eller ens om någon kommer: utbudet är gigantiskt. Ett tält kan också skapa mer personliga möten med enskilda individer.

Viktiga tips som jag fick från personer jag pratade med under min lilla tur:

• Fundera över vad ni vill nå med er närvaro. Det finns andra personer på Gotland än politiker, pr-folk och media i Visby under veckan.
• Försök att åka till Almedalen och rekognoscera innan ni bestämmer hur själva upplägget ska se ut.
• Var ute i tid om ni ska ha en plats för tält och liknande – de bästa platserna går fort och polistillstånd tar tid.
• Bästa effekt är att göra både seminarier och sedan skapa en mötesplats för den som är mer intresserad.
• Använd digitala plattformar: blogg, webbsidan och berätta mer om vad som sägs och som ni gör på Almedalen för att på så sätt låta innehållet i seminarier och i andra insatser får leva längre.
]]> http://www.jmw.se/2011/07/07/almedalen-ute-pa-gatan/feed/ 0 http://www.jmw.se/2011/07/07/demokratiutbrott-hos-westander-almedalen/ http://www.jmw.se/2011/07/07/demokratiutbrott-hos-westander-almedalen/#comments Thu, 07 Jul 2011 08:08:23 +0000 Brit Stakston http://www.jmw.se/?p=3993

PR-kollegorna Westander bjöd igår in till debatt med rubriken ”Borde Carl Bildt sluta twittra?” en fråga som alla i panelen förstås sa nej till. Gudrun Schyman som svarade förtydligade med en kommentar om att man måste skilja på vad som är twitter och vad som är politiska ståndpunkter, men insåg sen att det redan där blir svårt att definiera några gränser.

Panelen bestod Maria Abrahamsson, Gudrun Schyman, Mattias Jansson och Jenny Madestam och de fick inleda meda tt berätta om sin syn på sociala medier och framför allt twitter.

Maria Abrahamsson berättade att hon mest använder twitter för att puffa för sina bloggposter och bevakning, Gudrun Schyman bjöd på sin resa fram till att bli politikens twitterdrottning och det digitala mingelpartyt, Mattias Jansson lyfte fram hur de sociala medierna bland annat är ett sätt att vara mer människa vid sidan av att de är bra verktyg för Katrineholms kommun i sin kommunikation och Jenny Madestam skojade om att hon var motvillig twittrare som ser tiden som  kritisk faktor.

Paneldiskussionen kretsade sedan runt några av de centrala frågeställningar som t.ex. frågan om personligt vs privat. Gudrun Schyman var t.ex. inte helt övertygad om att hon själv skulle uppskatta om hennes kommunchef t.ex. twittrade om godislängtan eftersom det är irrelevant för henne i sin relation till en kommunchef. Detta sagt med  referenser till den tweet som Katrineholmskuriren plockade upp från Mattias Jansson där han berättade om att han: ”tycker synd om mig själv äter godis”.

Just detta att Mattias Jansson twittrar under namnet ”Kommunchef” ställer nog till med lite problem för honom. Med yrkesrollen som twitternamn blir gränserna mellan personligt och professionellt ännu suddigare för de man kommunicerar med. En konsekvens man måste vara medveten om. Men självklart kan och ska  Mattias under sitt   ”officiella” kommunchefskonto twittra om vad han vill. Men eftersom det inte finns någon kollektiv norm för hur vi tolkar det vi läser  på nätet får då Mattias också överväga den ”risk” som finns för ett  eventuellt minskat förtroende hos några av medborgarna. Eftersom det finns fler som Gudrun som tycker att det blir för mycket irrelevant information. För man är inte intresserade av eller vill veta så mycket om en kommunchefs privatliv.

Det där är spännande frågor. Utan färdiga svar. Man måste göra egna ställningstaganden och sedan ta de personliga konsekvenserna av de val man gör. I en medvetenhet om att om man väljer att på sitt privata twitterkonto ange var man jobbar så blir det ofta svårt för omvärlden att skilja på jobb och privatliv. Utomstående kan inte se skillnaden. Spelar ingen roll vad jag själv tycker. Det är min omgivning som själv definierar vem jag är i deras ögon. Och vi kommer av många att uppfattas som representanter för de verksamheter vi gör referenser till.

Maria Abrahamsson funderade under debatten också över myndigheters sociala medieanvändande vilket hon skrivit bra om tidigare. Skillnaden mellan att ”marknadsföra” sina åsikter och personifiera en myndighet. Gudrun hängde på och tog andra verksamheter som exempel t.ex. SJ som hon tyckte att det var bra att de fanns på twitter men med kommentaren om att det vore ännu bättre om de fokuserade på tågverksamheten. SJ är väl ett tydligt exempel på en aktör där man troligen inte är intresserad av ett mer personligt twitttrande.

Paneldiskussionen fortsatte och fokus kom just att ligga på det personliga twittrandet för en politiker. Jenny Madestam fick mig att långsamt men säkert att reagera. Hon pratade om att det inte fanns någon ”twitterdemokrati” eftersom twitter når mest en elit och att politiker verkligen måste fundera på vem man vänder sig till. Undertexten var att det var ett tidsslöseri eftersom det inte når den breda allmänheten.  Det gjordes referenser till hypotetiska tweets om toalettbesök eller politiker som berättar att man är dyngrak. Resonemang fördes om vikten av källkritik och resonemang om hur det lätt blir ett ”regisserat” personligt varumärkesbyggande där tweetsen skrivs av pressekreterare mm. Relevanta sidospår men i stort fanns inte något annat kopplat till sociala medier än trams. Jenny hänvisade också till aktuell forskning som visar att vi inte vill ha den här typen av personliga relationer med politiker, vi vill se dem som högstående och inte läsa om att de är dyngraka eller går på toaletten. Jenny menade också  att detta kan förändras över tid eftersom det är en generationsfråga.

Frågan om elitismen inom sociala medier är jag den förste att vilja diskutera. Källkritik är också viktig att diskutera i relation till politiken och sociala medier. De frågor som Gudrun, Maria och Mattias berört var också viktiga frågor att diskutera.Men att som statsvetare på ett fullsatt seminarium i Almedalen där nivån kunde lagts på så hög nivå helt utelämna vad de sociala medierna kan betyda för demokratiutveckling  är ledsamt.

För mig var det utslag av både väljarförakt och politikerförakt. Sunt förnuft i relation till politikers sociala medieanvändande var ett förhållningssätt som saknades. De vaga referenser om en eventuell framtida förändring pga ungas nätanvändande är också sorgligt ambitionslöst. Vi är där redan. Det händer saker. Idag. I alla åldersgrupper. Den politiska strukturen utmanas. Det var de perspektiv som jag förväntat mig skulle vara i fokus under en sådan högnivådebatt i Almedalen.

Folkbildaren i mig som vill att fler ska förstå och se de egna möjligheterna till påverkan och som politiker till medborgardialog fick ett demokratiutbrott. Av rang. Jag önskar att Jennys resonemang mer kretsat om de perspektiv av möjlig demokratiutveckling som vi kan läsa om hos Yochai Benkler. För Politik 2.0 kan i Almedalen år 2011 diskuteras ur så många fler nivåer än vaga referenser till eventuella fylletweets från politiker. Och även om det skulle finnas sådana. Ja då är vi tillbaks till konsekvensresonemangen. Som väljare är inte detta ett problem. De sociala medierna är verktyg för utvärdering av politikerna och de politiska strukturerna. På alla plan.

/Brit Stakston

P.S Det sägs att Jenny Madestam blivit väldigt ledsen över mitt ifrågasättande av hennes valda fokus och vinkel i resonemang vilket jag beklagar om så är i ett rent mellanmänskligt perspektiv. Men det var en offentlig debatt och när allt kom att handla om personligt tramstwittrande blev jag förtvivlad.

]]> http://www.jmw.se/2011/07/07/demokratiutbrott-hos-westander-almedalen/feed/ 3 http://www.jmw.se/2011/07/07/program-for-gma11-torsdagen-7-juli-almedalen/ http://www.jmw.se/2011/07/07/program-for-gma11-torsdagen-7-juli-almedalen/#comments Thu, 07 Jul 2011 04:36:25 +0000 Brit Stakston http://www.jmw.se/?p=3919

Här är dagens sändning:


Online/offline: Anton Johansson, Twingly och Niclas Strandh, JMW tittar på vad som gett genomslag.

Dagens politiska gäst är Helene Odenjung gruppledare och kommunalråd i Göteborg samt 1:e vice partiordförande från Folkpartiet.

Dagens tema är vården. Wictoria Hånell från Mag- och Tarmsjuka* samt Peter L Andersson som arbetat länge med sjukvårdspolitik, bl.a. som ersättare i Hälso- och sjukvårdsnämnden, idag arbetar Peter med sociala medier hos LO. Vi diskuterar vad sociala medier och ny teknik innebär för vården.

*Mag- och Tarmsjuka är en ideell organisation för människor med sjukdomar eller andra funktionsstörningar i matsmältningskanalen. De arbetar med medlemsstöd, information och samhällspåverkan.

Dagens bloggare från H12 är Fredrick Federley som berättar hur hans eget bloggande blivit mindre frekvent och varför.


Intervjuer vi tar reda på mer om de gröna ohyrsfigurerna som synts smyga omkring.

Vi tittar närmare på hur P3 nyheter arbetar med sociala medier, gruppchef Thorbjörn Carlsson kommer till studion och berättar om hur de arbetar med nätet. Vi möter också Per Grankvist, redaktör Veckans affärer för att höra om nya sätt att bedriva affärsjournalistik.

/Brit Stakston

]]> http://www.jmw.se/2011/07/07/program-for-gma11-torsdagen-7-juli-almedalen/feed/ 1