Med en estetik inspirerad av Terry Richardson, kontextuellt laddad med apartheidkonflikten och förpackat som ett musikaliskt oetiketterbart projekt kan Die Antwoord ha kommit närmast av alla.

Men någonting stämmer inte. Hemsidan är lite för slick. Videorna lite för välproducerade. Och helheten är … lite för konceptuell.

Självklart är visar det sig vara FAKE. Allt är en del av Pumas globala VM-kampanj – vilket avslöjas både här och där. Om det sedan spelar någon roll att det är Puma som i hemlighet agerat Frank Farian och skapat ett eget Milli Vanilli à la 2010 är en annan diskussion*. Problemet är att folk blir besvikna – så även om man lyckats sprida kampanjen på ett imponerande sätt är det inte troligt att köppreferensen ökat. Vilket ju borde varit huvudsyftet.

I ljuset av detta blir McDonald’s Dreaming in Mono intressant som jämförelse. Även här verkar ansatsen vara att skapa populärkultur. Med skillnaden att man är tydlig med att det är McDonalds som ligger bakom.

Första gången jag ser filmen gillar jag den. Men trots att innehållet är välproducerat (filmerna är regisserade av etablerade Jens Jonsson som bland annat gjorde Ping-Pongkingen) är det något som gör att jag inte skickar filmen vidare. Nämligen min egen uppfattning av McDonalds. I alla fall just då. Och till min förvåning är det något så gammaldags som köpt media som vänder på detta.

Istället för att köpa traditionella ”mattor” har man valt att premiärvisa filmerna på fredagar. Och endast på fredagar, där man köper hela reklamblock, så avsnitten visas i sin helhet. Det här gör mig glad på två sätt. Dels får jag upplevelsen av att se en kortfilm, vilket jag gör avbrottet i mitt ordinarie program mer tolererbar. Och dessutom blir jag glad att jag slipper se en bra film tjatas sönder. Så nu är jag hookad. Den tvångsmässige, genetiskt betingade samlaren i mig är vaken.

Plötsligt börjar jag aktivt leta efter reklam, vilket gör det ganska tydligt att något har hänt. Jag tittar ikapp de avsnitt jag missat och utan att jag tänker på det så har jag blivit en ambassadör för filmerna. Och först nu är jag benägen att tipsa mina vänner. Jag har alltså gått från en ganska misstänksam och avig, passiv konsument till aktiv ambassadör. En ganska OK kommunikationseffekt om du frågar mig.

Att prata om och dela med sig av populärkultur är idag ett etablerat beteende, som troligen kommer växa ytterligare. Därför tror jag att de här kampanjerna bara är början på en trend där kommunikationen blir populärkultur. Problemet är att kampanjerna ofta mäts i hur många som skickar dem vidare. Och inte på vad som händer sen.

Disclaimer: Vi jobbar varken med Puma eller McDonalds
* Är det bra så är det bra. Och dessutom har konsten varit sponsrad sedan romarriket.

Tidigare har politikerna helt enkelt fått tåla spö av journalister som grävt fram siffror, hittat indicier och med hantverkskunniga händer mejslat fram en historia som inte nödvändigtvis är sann ur alla perspektiv. Alla kommentarer och förklaringar har sedan skett genom samma journalisters filtrering och tolkningsmakten har legat hos chefredaktörer och reportrarna.

Det behöver man inte längre.

Det är ett stort antal politiker som idag skaffat sig sin egen opinionsplattform. Däribland Thomas Bodström som helt enkelt väljer att bemöta kritiken och försöka att lyfta frågorna i en annan vinkel (synd bara att han inte förstått konversationens makt fullt ut och svarar på kommentarer). Det är inte bara Bodström utan ett stort antal politiker som är direkt berörda av kritiken som väljer att bemöta och förklara och på så sätt bredda bilden. Det spirar ett intresse hos alla politiska partier för hur det nya medielandskapet kan integreras i det dagliga arbetet. Jag och Brit Stakston har haft äran att få hålla inspirationsföreläsningar för några partier tidigt i EU-valrörelsen och träffade då många bloggande politiker som visade på engagemang, mod och vilja att välja nya kommunikationsplattformar.

Bloggen som politiskt instrument bevisar sig själv i den här situationen. Precis som den gjort för Carl Bildt och andra early adopters inom den politiska bloggosfären.

En av de skäl till varför ett företag eller en organisation ska titta på att bygga en sociala medienärvaro är just det här – möjligheten att ha en plattform att föra fram sina åsikter på. Det är där som det finns en möjlighet att faktiskt själv föra sin argumentation, ge de siffror och de fakta som man själv äger och därmed slippa att vara helt i händerna på journalisternas vinklingar och tyst ducka för opinionsblåsten. Sen behöver man inte göra det som en ”megafån”…

För politiker handlar det om att möta sina väljare, diskutera och argumentera på den digitala kullerstenen och inte bara på blåsiga torg runt valen.

Genom att också konversera i kommentarsfälten, på Twitter eller på andra sociala nätverk ger det här i längden en breddad bild av verkligheten, en starkare ställning för varje individ och helt enkelt en bättre demokrati i en ny verklighet.

En man – en röst. I digital form. Så också för den som innehar ett politiskt mandat och ett förtroendeämbete.

Läs också Björn Mellstrands två postningar om politik i det nya medielandskapet:

Dags för partierna att ta nätet på allvar

Dags för partierna att ta nätet på allvar, del 2

/Niclas Strandh

Syndikering blir nu intressantare och intressantare – vilket i sin tur innebär att intresset för det gamla medietänkandet: att det är en journalist som sammanställer inte längre är lika självklart. Journalister behöver i framtiden snarare vara bra sök- och filterredaktörer, ha en känsla för mängd och som en trädgårdsmästare låta alla källor växa i harmoni. Utan att tvinga in allt i sin egen mall. Att RSS-tekniken inte heller slagit fullt ut handlar mycket om teknik men lika mycket om mognaden hos användare. Idag är det enkelt och fler och fler inser att det går att prenumerera på allt som man vill läsa och på så sätt få mer kontroll över informationen. Realtidswebben innebär att man vill ha det nu och där kommer nya tekniker inom RSS som Pubsubhub och RSSCloud.

Att göra information tillgänglig och göra den till ett socialt objekt där alla kan påverka, använda och ha nytta av den är grunden för sociala mediernas logik. Twingly Channels blir en del av verktygslådan där informationsflödet blir demokratiskt. Det är en spännande tanke.

Snart är det 24 timmar sedan vallokalerna stängde och Piratpartiet ritade om den politiska kartan. Många valanalyser och politiska analytiker pekar på att Europaparlamentetsvalen brukar erbjuda skrällar. Det är i och för sig sant. Men vad som är intressant är att denna gång kommer skrällen från den unga generationen. En generation som där det politiska intresset sjunkit under de senaste åren. Röstskolkandet har stigit. Piratpartiet lyckades mobilisera de unga:

1. Genom att driva frågor som engagerade dem (läs personlig integritet aka FRA, Ipred eller fildelning)
2. Genom att vara närvarande och deltagande på de plattform unga finns
3. Genom att erbjuda dem ett sätt att engagera sig som var anpassat till deras villkor
4. Genom att utnyttja de möjligheter som de sociala medierna erbjuder
5. Genom att knyta till sig delar av tongivande inom ”Internetetablisemanget”

Piratpartiets betydelse för dessa unga väljare som fick vara med om att deras röst verkligen betydde något kommer långsiktigt att ha en stor betydelse för hela det demokratiska systemet. Även om Piratpartiet kanske bara är en fluga så kommer väljarna som upplevde framgången komma ihåg att deras röst hade betydelse och ett värde.

För de traditionella politiska partierna är Internet en ovan miljö. De är vana med valaffischering, flygbladsutdelning, partiledardebatter, valstugor och torgmöten. Megafonen är det viktigaste verktyget.  De sociala medierna kanske kan liknas vid en valstuga. Men liknelsen haltar eftersom efter ett besök i en valstuga är glömt när väljaren lämnar valstugan (om man hårddrar det). Medans en diskussion i de sociala medierna är sökbart och andra kan ta del av diskussionen långt efter den har ägt rum. Dialogen är de sociala mediernas styrka.

Jag ska inte uttala mig om hur ofta dialogen med Piratpartiet har lett till effekt. Jag har ingen koll på hur vilket inflytande medlemmarna har över nomineringarna av kandidater. Jag har ingen aning om hur de fastställer partiprogrammet. Det spelar liksom ingen roll i nuläget. Men i framtiden. Piratpartiet största utmaning ligger kanske här – att leva upp till de höga förväntningarna om inflytande. Om de lyckas så kommer de att tjäna som modell för de flesta partier som söker nya vägar för att attrahera väljare och sympatisörer. Inte bara svenska partier kommer att inspireras utan politiska partier från alla världens hörn.

De sociala medierna är fantastiska – de utmanar och vitaliserar de flesta gamla sanningar och strukturer.

Björn Mellstrand
PS
Jag röstade inte på Piratpartiet. Jag röstade på det parti som jag tillhört sedan jag var tolv år. Och det känns fortfarande bra.
DS

• Alla har en mobiltelefon
• Man har den alltid med sig

Utan tvekan goda skäl. Möjligheterna blir också större och större att använda kanalen. Det handlar inte längre bara om sms och mms, utan om applikationer, bluetooth-skickade meddelanden beroende på var du befinner dig, mobilkuponger och kampanjsajter. Webbsurfning och video är inget problem för de flesta moderna telefoner.

Men, att ta steget in i mobilen innebär också en viss risk såklart. Mobilen har varit (och är fortfarande) något av en privat sfär. Det gäller att man har tillåtelse att kommunicera i denna kanal. Och den tillåtelse man fått måste vårdas. Att missbruka den leder snabbt till att man förstör kanalen. Relevans blir otroligt viktigt eftersom relevanta meddelanden blir väl mottagna och irrelevanta kan leda till förakt för företaget som skickat dem.

För meddelanden som är extremt relevanta för en målgrupp finns också en otrolig potential för spridning. En fördel med mobilen är att det inte krävs mycket alls för att skicka vidare. Tröskeln är nästan så låg den kan bli. Ett par klick och det är klart. Man behöver inte ens skriva in numret själv. Det enda hindret är kostnaden, men inte ens den känns som något större hinder idag, med många fastprisabonnemang och så vidare.

Med över 4 miljarder mobilägare världen över är det faktiskt förvånande att detta område inte är mer utvecklat. Tillväxten är lavinartad, men från en låg nivå. Det skall bli spännande att se utvecklingen de närmsta åren.

I onsdags medverkade jag i Resumé TV och pratade konsumentmakt. Calle Schulman drev på sin blogg på 1000apor en kampanj mot Acne Jeans. Acne hade enligt honom bristande kvalitet. Han ville bli sedd och lyssnad på av modeföretaget. Att en ”kändis” drev en kampanj är ju egentligen inget nytt. Det nya i Calle Schulmans ”Acne-kampanj” är att den bedrevs i bloggosfären. Man kan analysera kampanjen. Man kan ifrågasätta dess trovärdighet och man kan fundera över om det bara är ett skämt från Schulmanbrödernas sida. Oavsett vilket så är kampanjen intressant. Dels för att den är ett uttryck för den nya tidens konsumentmakt. Och dels därför att den drar uppmärksamhet till detta fenomen i traditionella medier.

Men det verkligt intressanta är att alla konsumenter idag har tillgång till en megafon. Alla kan idag göra sin röst hörd. Tidigare var konsumenterna hänvisade till att skriva ett brev eller ringa till det företag som de ville klaga på. Klagomålen blev något som stannade mellan kunden och företaget. I undantagsfall blev de publika om kunden skrev en insändare. Det gav företagen i stor utsträckning kontroll över sina konsumenter.

Idag har konsumenterna till många och nya vägar att klaga på företagen. På till exempel prisjämförelsesajter som Pricerunner etc, kan man idag betygssätta en produkt/tjänst. På t ex fairshopping.se kan man klaga på ett företag och andra konsumenter kan ta del av klagomålen, och dessutom betygssätta och instämma. Och sedan bloggarna där jag kan ge uttryck för mina åsikter till mina läsare.

Många företag har inte insett att det ständigt pågår samtal om deras produkter och tjänster på de sociala medierna. För många företag har man inte dessa samtal på sin radar trots att bilden av deras varumärken i stor utsträckning formas i dessa samtal. Så länge som företagen inte tar notis eller bryr sig om samtalen kommer de negativa kommentarerna att fortsätta. Som företag måste man ge sig in i samtalen och svara på konsumenternas frågor och synpunkter. Om konsumenterna uppfattar sig som ignorerade så fortsätter de.

Calle Schulman blåste av sin kampanj efter att ha fått ett svar från företaget. Om Acne tidigare hade haft bloggosfären på radaren hade man kunnat undvika det mycket begränsade ”bloggdrevet” och dessutom artiklar och inslag i traditionella medier som uppmärksammade kampanjen.

Några snabba råd:

1. Företagen måste inkludera de sociala medierna i sin omvärldsbevakning. Bloggosfären är en källa till information och tips för traditionella medier.
2. Företag och varumärkesägare bör betrakta bloggosfären som ett ”early warnings system” – här får du tidigt information om samtal som pågår om ditt företag och dina produkter och tjänster.
3. Ignorera inte upprörda kunder på de sociala medierna – se dem – lyssna till dem. Och ge din version av historien.
4. Var genuin och ärlig i dina samtal på de sociala medierna.

Björn Mellstrand

Jag måste säga att allas vår Deeped-Niclas skrivit ett skönt (särskrivet) inlägg med humor, med anledning av Lisa Bjurwalds alldeles egenhändigt skapade bloggsörja, vilken Brit kommenterade igår. Till Lisas försvar kan man nog säga att hon trots allt inleder med att säga att hon inte ofta är ute och läser bloggar, vilket också känns som det bekräftas av hennes inställning. Hon har inte riktigt koll på bloggosfären helt enkelt.

Eller har hon det? Niclas avslutar med:

”Det är inte utan att man kan fundera om det är en linkbait som Lisa kastat ut ”

Det är en inte helt otrolig hypotes. Har Lisa fattat att hon kan få publicitet genom bloggosfären? Och, fråga nummer två: Har hon i så fall funderat på om all PR bra PR? Hon har ju helt uppenbart visat sig okunnig om bloggosfären, vilket knappast kan sägas vara positivt. Hon påstår i en intervju i Medievärlden att hon läser en del bloggar och tycker att man verkar ha kommit längre utomlands.

Jag tycker Lisa bara verkar ha lyft lite på locket och kikat in i den svenska bloggosfären utan att ta en mer noggrann titt. De största bloggarna är inte allt. Det finns såklart ett otroligt spann bland bloggare. Både briljanta skribenter och mer medelmåttiga sådana, även sådana som särskriver (jag kan fortfarande inte sluta le när jag tänker på Niclas post). Men, allt detta finns ju också inom traditionella media, där man oftast gått någon form av utbildning för att skriva men också får hjälp av korrekturläsare. Men, hon valde tydligen medvetet att inte riktigt bry sig om de reaktioner hennes text kunde ge. Hon hade också på känn att hennes egentliga poäng med artikeln hamnade i skymundan i och med detta. Synd!

Från Medievärlden:

Räknar du med reaktioner när du skriver så här?

- Det tänker jag inte på när jag skriver, hur det ska tas emot av de jag kritiserar. Sen är det tråkigt om vanliga bloggar blir ledsna, men det är ju inte dem jag menar. Någon som bloggar om sitt bröllop eller liknande. Framför allt tycker jag att det är tråkigt men väntat, att fokus hamnar på min släng åt bloggosfären – inte det faktum att bloggare hoppar på en ung tjej som utsatts för ett sexuellt övergrepp.

Det skulle vara ganska provocerande att säga ”Svenskar kan inte skriva ordentligt” och sedan möta reaktionerna med ”… tråkigt om vanliga svenskar blir ledsna, men det är ju inte dem jag menar.” Vilka menar man då? Det är svårt att raljera och vara nyanserad på samma gång. ”Vanliga bloggare” reagerar nog inte så annorlunda jämfört med hur ”vanliga svenskar” skulle reagera på det fiktiva uttalandet ovan.

Jag tror det finns stora fördelar med att ha både ha mer objektiva medier och en lång svans av subjektiva medier, vilket bloggar ofta är ett exempel på. Det blir en mer nyanserad bild, som ger utrymme för alla att skapa sig en egen uppfattning.

/Kristofer Méncak

Chic och Glaze är Sveriges två nyaste tidningar – en ämnar vara Sveriges Kändistätaste Modemagasin medan den andra är en Snabbare och Snyggare Shoppingtidning.  Det har skrivits en del om dem båda på dagensmedia.se och nu när jag har dem framför mig så förstår jag vad de menar. De är nästan exakt likadana. Papperskvalitén, färgsättningen och typsnitten på tidningarnas framsida är så lika att det är svårt att se att det är två olika tidningar när de står i Pressbyråns tidningshylla. I båda tidningar kan man läsa om vad kändisarna har på sig, bästa köpen och det senaste kändisskvallret. Det känns tveksamt att båda kommer att överleva. Frågan är vilken som kommer segrande ur striden?  Glaze som är Solo G’s ersättare, lanserades först men under mycket mildare former än Charlotta Flinkenbergs Chic som lanserades i samband med den omsusade Sex and the City premiären i veckan och just nu står Chic längst fram i lokala Pressbyråns tidningshylla…

Marika Björklund

Människor vill tala med varandra, men våra grupper är större nu och också mer utspridda. Vi håller kontakten via Internet och telefon, men bland kan det dröja mellan tillfällena. För kommunikatörer öppnar det upp en möjlighet att bidra med något som drar nytta av dessa två fakta. Om man ger människor något intressant att tala om, och att också göra det lätt att tala om det, så ger man dem en anledning att hålla bättre kontakt, även om det bara är ett kort mail eller sms. Kontakten mellan människor stärks och ditt budskap kan bidra till att förstärka det sociala kittet.

Utvecklingen av digitala kommunikationskanaler har möjliggjort att man kan dra nytta av de existerande sociala nätverken människor emellan, och sprida budskap utan att vara begränsad av geografisk bundenhet eller tid. Det är det som är den stora skillnaden mellan viralt och word of mouth. Incitamenten är desamma, men hävstången, och därmed också effekten, blir större i digitala kanaler. Allt digitalt kan också föras vidare mycket lättare utan att budskapet förändras. 

Men, det gäller att ha något verkligen intressant att tala om. Innehållet i en kampanj är det som är allra viktigast. Och, värdet av att skicka det vidare måste vara högre än besväret att göra det. Ju bättre innehåll, desto högre kan man tillåta sig lägga tröskeln. Men, vill man ha stor spridning av budskap skall tröskeln alltid läggas så lågt som möjligt.

Det finns ytterligare en anledning att satsa mer på ”innehåll” än ”reklam”. I dagens kommunikationslandskap konkurrerar man inte bara med andra kommunikatörer om uppmärksamheten, utan också med alla användare som otroligt enkelt kan skapa och publicera intressant innehåll, ofta innehåll som ger mer tillbaka till mottagaren. Som kommunikatör blir det då viktigt att inte bara tala om sig själv, utan snarare erbjuda konsumenten något han/hon vill ha eller tala om.

 /Kristofer Mencák

Magnus Klang