Är det viktigt att samtal om artiklar förs i kommentarsfält hos tidningarna, eller räcker de sociala medierna?

Det korta svaret på den första delen av frågan är enkel  ”Ja, självklart är det viktigt att samtal förs i kommentarsfält hos tidningarna”. Om inte medier är öppna så dödas incitament för andra att vara öppna. Men…något måste göras. Vi läsare vill inte heller ha det som det ser ut nu i många av tidningarnas kommentarsfält.

Den andra delen av frågan, den om det räcker med de sociala medierna, är egentligen mest en intern mediefråga. Det bygger ytterst på journalistisk ambition. Vi läsare kommer hitta våra egna vägar och gör det redan idag. Samhällsdiskussionerna flödar i en mängd plattformar. Den frågan tidningarna ska ställa sig är om de ens kommer att vara relevanta som nyhetsflöden om de väljer att förminska möjligheten att kommentera och ordnar så det blir tyst i kommentarsfälten. Kommer människor att tycka att det är relevant med tidningar där det inte finns platser att vara medskapare som läsare? Mitt svar är nej. En tidning som på riktigt vill vara den tredje statsmakten i en digital samtid bör omfamna teknikens möjlighet att fullfölja det uppdraget. Det är faktiskt det kommentarsfälten handlar om. Medskapande kan styra bort från de destruktiva krafterna. Jag önskar att vi vände på det hela och diskuterade demokrati  mer än hat. Har inte pressen om någon ett ansvar att vara öppenhetens försvarare?

Mycket klokt har sagts i debatten runt kommentarsfälten och framför allt har vi genom debatten kunnat ta del av många konstruktiva förslag på lösningar och även redan implementerade sådana. Det behöver inte gå så långt som till att stänga av kommentarsfälten. DN har väljer att göra det tillfälligt och Björn Hedensjö berättar varför i sitt stafettinlägg. Det finns mycket att läsa i debatten som pekar på andra vägar än kommentarsregistrering  kopplade till identiteter.  Anders Mildner skriver klokt om hur den goda läsarkontakten kan se ut.  Inlägg som inte leder in på så den svåra vägen av godtycklighet som en förhandsmoderering ytterst kan innebära, för vad är egentligen ”god ton” kan jag inte låta bli att undra. Vi finner också chefredaktörer som argumenterar för varför de valt anonyma artikelkommentarer och varför anonymitet måste skyddas.

Jag ser positivt på den här levande diskussionen trots min djupa aversion mot de ständiga talen om näthat. Ogillar nämligen genomslaget det får. Ogillar bilden av nätet som ett fullständigt okontrollerbart digitalt monster. När sanningen är att det är människor.  Vi. Du och jag som agerar.  Även i kommentarsfälten.

Grundproblemet för tidningarna inte är hatet på nätet utan att det ofta saknats en publicistisk idé runt kommentarsfälten och läsarmedverkan.  Vi läsare välkomnar också en utveckling för vi ogillar ofta de ändlös ”arga lappen” diskussioner som förs bland kommentarerna. Men de levande samhällsdiskussionerna vill vi ha. Även på tidningsplattformar. Säkerligen vill många fler läsare delta men gör inte på grund av den ton som finns och skräms av samhällsomstörtande krafter till grova personpåhopp och fula ord. Och när de tystnar skadas ju också yttrandefriheten. Och demokratibygget. Delar av utvecklingen är ett eget ansvar som läsare, att agera som medmänniska eller för att ge uttryck för saker jag engagerar mig i. Också. Under hela förra årets valrörelse var inte bara journalisterna frånvarande i kommentarsfälten. Så även politikerna.

Det är positivt att det nu vrids och vänds på alla perspektiv och att chefredaktörerna själva deltar livligt i diskussionen. Och även om jag tycker att det är vansinnigt kortsiktigt och korkat av Aftonbladet att kräva en Facebookinloggning för kommenterande så gillar jag argumenterandet runt det hela som förs  av Jan Helin. Personligen tycker jag nämligen att Aftonbladet val mest är ett sätt att döda diskussionen, där man inte fokuserar på att se värdet i att arbeta journalistiskt med kommenterandet men trots det försöker pumpa det bästa ur dem, nämligen trafiken tillbaks från Facebook eftersom jag tvingas gödsla min vägg med allt mitt kommenterande (som också Facebook får koll på). Sen oavsett hur utbrett Facebookanvändandet är i Sverige idag så är det inte bra att det krävs att jag har ett Facebook-konto för att kommentera. Och vad händer den dagen Facebook inte finns?

Goda exempel på alternativ som synts i debatten är många. Ett exempel är Norrans kompletterande av läsardialogen genom sin e-red. En öppen kanal till nyhetsdesken med direktpublicering som är tillgänglig klockan 06-23. Hur de sett att en redaktör som deltar i samtalet med bild och namn leder till samtal, väldigt lika de som sker via andra kanal, bör varje redaktion fundera över och se vad som har kommit ur de samtalen. Medskapandet blir centralt här och visar att de tar läsarna på allvar. Redaktionen bemöts – oftast och klart oftare än i kommentarsfälten – med respekt. Eller enkla saker som hur Dalarnas Tidning, DT, överfört det vanliga insändarhanterandet till den digitala arenan med ett online-formulär.  Man har alltid via insändare kunnat vara anonym bara man angett sitt namn till redaktionen, det är obegripligt att det inte med automatik varit så online på alla tidningar sedan webben kom.

Debatten om läsarkommentarer är samtidstypisk för var vi befinner oss nu utvecklingsmässigt till webben. I mina mer svarta stunder kan jag se det stora fokuset på näthatet eller rop på att sociala medier måste stängas av som tecken på en osunt stor skepsis mot nätet. Det finns verkligen vindar som blåser just nu som vi måste hålla koll på, orka ta debatten igen, så de inte utvecklar sig till stormar som gör att man sveps bakåt. Samtidigt som vi inte får vara internetromantiker som onyanserat skriker om informationsfrihetsabsolutism. Igen ett typexempel på att det är gråzonerna vi måste våga och vilja diskutera. Hur det analoga och digitala kan fogas samman.  Två allvarliga tänkbara effekter jag ser, när allt handlar om hatet, är hur tidningarnas vägval påverkar dels hur andra anammar digitaliseringen för sin verksamhetsutveckling dels i förlängningen hur det påverkar källskyddet och journalisters kunskap.

Jag vet att ropen om näthat och införandet av stängda kommentarsfält, för så uppfattas det utifrån när man inte sätter sig in i detaljer, kommer att påverka andra aktörer som precis står på tröskeln till nya former av dialog med såväl medborgare, anställda och kunder. Jag tänker på myndigheter, kommuner och företag.  Hur kommer de välja att agera när inte ens tredje statsmakten vill eller har kunnat ta i den här frågan på ett konstruktivt sätt? Den andra frågan handlar om källskyddet parallellt med teknisk utveckling. I förlängningen undrar jag om det inte kan få den effekten att om journalisterna signalerar en sådan valhänthet inför nätet kommer då källorna att lita på att de journalister de vänder sig till har koll på läget. Med stängda kommentarsfält och journalister som inte deltar i samtal online kommer man som källa känna förtroende nog för att vända sig till dem? Och hur ska vi kunna lita på att journalister ens kan bedöma källor online om de inte är en levande del av dessa samtal? Särskilt i skarpa nyhetslägen.

Vi måste helt enkelt sluta fokusera på näthatet. Vända på det istället. Diskutera nätets roll i en demokrati och vad läsarkommenterandet skulle kunna fylla för funktion där.  Och hitta vägar ur det träsk vi hamnat i nu om läsarkommentarerna. Det handlar inte om ”näthat”. Utan om nätdemokrati.

Min fråga till Peter Franke, chefredaktör Värmlands Folkblad, som stängt sina kommentarsfält blir, hur ser du att  din uppgift som tredje statsmakt gynnas av ert val att stänga kommentarsfälten?

/Brit Stakston

Vi pratar ofta om att hur förändringarna i medielandskapet har lett till en ökad konsumentmakt. Konsumentens möjligheter att ge uttryck för sina åsikter har förbättrats och möjligheterna att få spridning har stärkts radikalt. Från en insändare, som med största sannolikhet hamnade i papperskorgen hos lokaltidningens redaktör, till idag då idag synpunkter, kommentarer, klagomål och positiva omdömen kan bli synliga för alla genom en sökning på nätet.

Men den verkliga valutan i det nya medielandskapet är tid.  Företagen, medierna, bloggarna, etc etc för en tuff kamp om andelarna av våra tjugofyra timmar. Och aldrig tidigare har kampen om dygnets timmar varit så hård. Möjligheterna och tillgången till ett varierat och rikt utbud av information, underhållning, etc har aldrig varit större.

När vi försöker skapa dagens kommunikation handlar det om att få del av människors tid – att få dem att intressera sig, ta tid till att läsa eller titta och helst av allt prata om det med andra samt sprida det vidare. Vi betalar utbudet av underhållning, information och nytta med att företaget får en del av vår tid. Vår uppmärksamhet.

När det tidigare fanns ett begränsat utbud så besatt vi inte samma makt. Ville vi titta på tv var vi hänvisade till det utbud som de statliga kanalerna erbjöd. Vi som växte upp på sjuttiotalet minns hur tecknad film var något som var lika eftertraktat som vatten i Sahara.  Och kom inte tidningsbudet en morgon så var det bara gå till den lokala kiosken och köpa tidningen (om kiosken var öppen troligen var den lördags- eller söndagsstängt). Nyhetssändningar förekom inte nattetid på radion. Och definitivt inte på tv.

Då var utbudet och konkurrensen begränsad. Vilket ledde till att vi barn tittade på tjeckoslovakiska tecknade serier och älskade professor Balthazar. De begränsade utbudet skapade, eller tvingade oss till, lägereldarna. Vi hade inte makten över vår tid.

Idag besitter vi makten. Utbudet gör att vi har makten att stänga av, byta kanal eller klicka oss till nästa webbsida. Men ibland får jag uppfattningen att vi mentalt fortfarande tror att vi har samma begränsade utbud. Konsumenten måste inse att de sitter på makten och byta kanal, hemsida eller what ever när det inte är något som intresserar eller roar dem, då zappa eller klicka sig bort.

Och om konsumenten tar makten och inte spenderar sin tid på kanaler, hemsidor, etc som inte intresserar, roar eller tillför någon nytta så kommer de att förbättra sig. De kommer försöka hitta nya sätt att attrahera konsumenterna och få mer betalt genom att de tillbringar mer tid där.

Det är dags att ta makten och stänga av.

Björn Mellstrand

Med en estetik inspirerad av Terry Richardson, kontextuellt laddad med apartheidkonflikten och förpackat som ett musikaliskt oetiketterbart projekt kan Die Antwoord ha kommit närmast av alla.

Men någonting stämmer inte. Hemsidan är lite för slick. Videorna lite för välproducerade. Och helheten är … lite för konceptuell.

Självklart är visar det sig vara FAKE. Allt är en del av Pumas globala VM-kampanj – vilket avslöjas både här och där. Om det sedan spelar någon roll att det är Puma som i hemlighet agerat Frank Farian och skapat ett eget Milli Vanilli à la 2010 är en annan diskussion*. Problemet är att folk blir besvikna – så även om man lyckats sprida kampanjen på ett imponerande sätt är det inte troligt att köppreferensen ökat. Vilket ju borde varit huvudsyftet.

I ljuset av detta blir McDonald’s Dreaming in Mono intressant som jämförelse. Även här verkar ansatsen vara att skapa populärkultur. Med skillnaden att man är tydlig med att det är McDonalds som ligger bakom.

Första gången jag ser filmen gillar jag den. Men trots att innehållet är välproducerat (filmerna är regisserade av etablerade Jens Jonsson som bland annat gjorde Ping-Pongkingen) är det något som gör att jag inte skickar filmen vidare. Nämligen min egen uppfattning av McDonalds. I alla fall just då. Och till min förvåning är det något så gammaldags som köpt media som vänder på detta.

Istället för att köpa traditionella ”mattor” har man valt att premiärvisa filmerna på fredagar. Och endast på fredagar, där man köper hela reklamblock, så avsnitten visas i sin helhet. Det här gör mig glad på två sätt. Dels får jag upplevelsen av att se en kortfilm, vilket jag gör avbrottet i mitt ordinarie program mer tolererbar. Och dessutom blir jag glad att jag slipper se en bra film tjatas sönder. Så nu är jag hookad. Den tvångsmässige, genetiskt betingade samlaren i mig är vaken.

Plötsligt börjar jag aktivt leta efter reklam, vilket gör det ganska tydligt att något har hänt. Jag tittar ikapp de avsnitt jag missat och utan att jag tänker på det så har jag blivit en ambassadör för filmerna. Och först nu är jag benägen att tipsa mina vänner. Jag har alltså gått från en ganska misstänksam och avig, passiv konsument till aktiv ambassadör. En ganska OK kommunikationseffekt om du frågar mig.

Att prata om och dela med sig av populärkultur är idag ett etablerat beteende, som troligen kommer växa ytterligare. Därför tror jag att de här kampanjerna bara är början på en trend där kommunikationen blir populärkultur. Problemet är att kampanjerna ofta mäts i hur många som skickar dem vidare. Och inte på vad som händer sen.

Disclaimer: Vi jobbar varken med Puma eller McDonalds
* Är det bra så är det bra. Och dessutom har konsten varit sponsrad sedan romarriket.

Allers, I Form, Drömhem & Trädgård, Matmagasinet, Allt om Resor och Topphälsa är några av de titlar som har ökat mest under 2008. Allt om Trädgård har ökat sin utgivning till 15 nummer per år och har också lyckats med att få prenumeranterna att stanna längre än tidigare, ett problem som annars är uppenbart eftersom många trots att läser en hel del på nätet.

På Aller dagarna i slutet av förra året berättade man stolt om Allers som fått pris som årets tidsskrift och Chic inte minst som hittat en egen nisch. Det är Sveriges Tidsskrifter som delar ut dessa priser.

Vare sig man läser, lyssnar eller tittar på traditionella medier eller gör det via Internet och sociala medier så är det mest fantastiska att kombinationen ger möjlighet till inspiration och information och också möjligheten att kunna påverka i alla kanaler.

I torsdags hade vi besök av Ebba von Sydow på JMW talkshow  som bekräftade detta, hon sa bland annat att hon såg en positiv kraft i kombinationen av traditionell media (som krönikör i Expressen) och Sociala Medier (med sin blogg)

Anna-Lena Wallén

JMW tillsammans med Heimer & Company ger kortare och längre kurser om sociala medier. Nu erbjuder vi en nystartad bloggkurs för företag som en uppföljare till den första kursen om sociala medier. Det är dock inte alls nödvändigt att ha gått vår grundkurs först. Bloggkursen vänder sig till alla som vill veta mer om bloggandet som verktyg i marknadskommunikationen

Föreläsare är Brit Stakston, kommunikationskonsult på JMW kommunikation och Niclas Strandh, creative planner, Heimer & Company.

Brit är en av JMW bloggens flitigaste skribenter med djup kunskap om bloggandets enorma potential för företag som vill positionera sin kunskap och sina tjänster. Niclas är en Sveriges bloggare och driver idag tre bloggar; Deepedition, Researcher och Samesamebutdifferent vid sidan av sitt arbete i Falun på reklambyrån Heimer & Company. Tillsammans ger vi företag kunskap om alla aspekter av bloggandet. Kursen avslutas med att man gör ett första blogginlägg.

BLOGGKURSENS PROGRAM:

• Bloggens historia – från reload till företagsblogg
• Vad är en blogg – formatet, tekniken och nätverken
• Nyttan –kommunikation, information och relation
• Beståndsdelar – databas, dashboard, design, kommentarer, RSS, ping – och trackback
• Bloggens metafysik – personligare, kommunicera istället för att informera, transparens, relevans och närhet
• Bloggstrategi – hur ofta posta, ta bort, ändra, uppdatera, hur hantera kommentarer? Länkning
• Bloggtaktik – läs hur andra gör, det ska vara roligt, skapa kännedom om bloggen och om nätverkandet, om man tröttnar tips och tricks
• Bloggen för oss – vad vill vi med vårt bloggande? Vilka ska blogga? Vilka teman vill vi arbeta med i bloggen? Vem vill vi ska läsa den?
• Bloggpolicy – Var går vår gränser? Vad kan vi/vad får vi skriva om? Vad kan vi/ vad kan vi inte skriva om och varför inte? Moderation och revisionsregelverk, länkpolicy, vem ansvarar för vad?
• Bloggpraktik – crashcourse i G-reader och RSS-läsande – hur hittar man intressanta saker – mer om att hitta innehåll, sätt upp en blogg – skriva den första postningen (bilder, filmer, länkar), aggregation (nyligen, bloggportalen, bloggkoll).

KURSDATUM:

Nästa öppna kurs är den 28 augusti, 19 september, 17 oktober, 14 november och 12 december men vi ger kursen även löpande till företag utanför det ordinarie kurschemat. Övriga kursdatum är . Kontakta Brit Stakston för mer information, brit.stakston@jmw.se, 0733 83 33 66.

Intressant att notera att det inte bara är den unga generationen som konsumerar rörligt material på nätet.

Jag tror vi bara har sett början av den kommande explosion av konsumtionen av rörligt material över Internet. Företag måste i större utsträckning fundera över hur de kan använda rörligt material för att kommunicera sina budskap och skapa en dialog med konsumenterna.

Björn Mellstrand

Visst sker det förändringar i vilka kanaler vi tittar på. Fler och fler tittar på de så kallade nischkanalerna. Men de största förändringarna har nog skett i hur vi tittar på TV. Tidigare bänkade vi oss framför TVn. Likt kring en lägereld. Det var en helig stund när ingenting annat fick störa. Stereon var avstängd. Den bärbara datorn fanns inte. Inte heller ipoden eller mobiltelefonen.

Idag så är bilden i mitt vardagsrum helt annat. När jag konsumerar TV gör jag tusen andra saker. Jag surfar, jag stryker, jag smsar, jag läser mail, läser en tidning, lyssnar på musik och ibland spelar jag spel (ja, jag spelar spel trots att jag är vd, eller kanske just därför).

Media multitasking är en trend som förändrat vårt sätt att konsumera media och framförallt TV-konsumtionen. Nu gör vi flera saker samtidigt som vi tittar på TV och framförallt konsumerar vi andra medier parallellt.

Simultankapacitet? Kanske. Men jag märker helt klart att min uppmärksamhet inte är lika fokuserad på TVn som den var tidigare. Hur ska TV-mediet klara denna utveckling?

Björn

I Media Culpas undersökning BloggSverige 3 visar det sig att det är kvinnorna som tar över bloggandet.

Som kvinna, även om jag är betydligt äldre än den genomsnittlige bloggskrivaren (16-20 år), blir jag lite trött…vad sägs om denna schablonartade uppdelningen av intresseområden mellan kvinnor och män (vi märkte delvis samma sak vad gäller användningsområden i vår undersökning):

Kvinnor läser bloggar om:

• Mode och design
• Vardagsbetraktelser
• Foto och konst

Män läser bloggar om:

• Politik och samhälle
• It och bloggande
• Journalistik och media

Bisonblog resonerar ifall det flitiga bloggandet hos kvinnnor har att göra med att vi i bloggandet hittar en kanal där vi kan göra vår röst hörd på ett annat sätt.

Jag tror det är enklare än så. Kvinnor skriver för det är alltid vi som haft tillgång till språket mer än män. Se på alla möjliga kreativa skrivkurser = kvinnor och åter kvinnor, litteraturvetenskapliga studier = övervägande kvinnor (tills det är dags för D-nivå förstås för att inte tala om nästa steg), informationslinjerna = kvinnor, informatörer=kvinnor. Överallt samma mönster.

Jag tror att det är så enkelt att självuttrycket alltid har intresserat kvinnor genom pennan mest, digitaliseringen har inte fött detta behov. Det underlättar bara. Vi vill dela, vi vill sprida, vi vill att våra tankar ska kunna sättas i ett större sammanhang. Skrivandet kom först. Via t.ex. dagböcker och bloggandet.

Det roliga med bloggandet är nog snarare att det gett fler män verktyg att våga uttrycka annat än det stereotypa – även om det inte syns i mäns preferenser av läsning bland bloggarna – men det kanske är männen som skriver vardagsbetraktelserna som kvinnorna vill läsa? Pojkar halkar efter i läsutveckling ändå från år 1 i skolan och så även i skriftlig framställning.

Det andra roliga med sociala medier är att kvinnor säkerligen genom bloggandet ”tvingats” in i en teknikutveckling som de annars initialt halkade efter i. För de vill åt verktygen.  Problemet killar kontra tjejers användning av Internet ser idag helt annorlunda än då way back when när Internet kom. De sociala medierna är kanalen in i digitala verktyg även för de som för 10-15 år sen inte ville hacka kod och för nya generationer av användare.

Vi återkommer med mer analyser om konsumentbeteenden generellt i Media Culpas undersökning där det finns mycket mer spännande saker att kommentera.

/Brit

P.S 1 Lite roligt/sorgligt är det att kvinnor är så ointresserade av teknik så de (vi) inte ens använder RSS-läsare, de som startat Bloggkoll säger sig ha gjort det för att just deras tjejkompisar aldrig använde RSS-läsare här får vi siffror som verifierar det

P.S 2. Det är inte fel att vilja läsa modebloggar eller ens skriva dem…bara för att ha sagt det också…

Det är egentligen ganska konstigt att man fortfarande pratar om den där virtuella världen som HSB slösat pengar på och Sverige öppnat ambassad i. Ingen är ju där, och det var längesedan någon var där.

Så nästa gång ni hör någon prata om Second Life som framtiden eller det mest populära bland ungdomar, lyssna inte, eller ifrågasätt vad uppgifterna kommer ifrån. De är garanterat gamla. Frågan är om de någonsin varit korrekta?

/Magnus

Det ska bli intressant att se just hur öppen redaktionen kommer att bli. Vore kul att följa det som sker under dagens sändning jämfört med om några veckor. Idag kommer det kanske vara lite tillrättalagt och med stor medvetenhet om att allt de säger på dagens redaktionsmöte läggs ut på webben.

Aktuellt-chefen Eva Landahl är den som i slutändan avgör vad som ska läggas ut. Klart är ju att om det blir få diskussioner kommer det att vara extremt ointressant och kanske förödande för Aktuellt-redaktionen. Vem vill se ett nyhetsprogram som inte är ett resultat av knivskarp och visionsfylld nyhetsanalys?

Det är spännande att få följa med in i processen runt urvalet. Vad avgör vad som blir kvällens fördjupning? Vilken bild vill man inom redaktionen ge? Hur olika åsikter har man inom redaktionen om vad som ska sändas och vem som ska kommentera?

Kul och rätt tänkt av SVT med det här greppet. Förhoppningsvis också ytterligare ett steg till dialog med sina tittare. Jag är dock tveksam till om den Öppna redaktionen kommer att dra fler tittare till programmet. Det är ju två helt olika fenomen i två olika medier. Möjligtvis till webben för att kolla sändningen i SVT Play i efterhand.

Brit