Fyra dagar i Almedalen var lagom för en ung debutant. Intrycken var många och det var väldigt intressant att vara mitt bland maktens människor. Det kändes lite som att alla var där och nu i efterhand känns det som liknelsen jag gjorde inför Almedalsbesöket inte var helt fel. Att veckan är som en korsning mellan Medeltidsveckan och Way Out West. Stora attraktioner samlas och samsas med små – och alla slåss om den begränsade uppmärksamheten från en törstande, men selektiv publik.

Redan idag brottas många med utmaningen att ses och höras, och det kommunikativa bruset är stort. Något som märks väldigt tydligt i Almedalen, både i den digitala sfären och den verkliga. Vid Donners Plats delas kilovis med informationsblad ut till förbipasserande och på Twitter används #Almedalen i parti och minut. Den digitala närvaron känns starkare och mer påtaglig än tidigare år. Och trots många mediers närvaro är det ungefär samma nyheter, som snurrar runt. Stundtals känns det väldigt internt för besökarna på Almedalen – och inte för dem utanför.

Almedalsveckan är liksom Stockholmsveckan och Medeltidsveckan big business på Gotland. I brist på hotell och vandrarhem hyr privatpersoner och företag ut lägenheter, hus och stugor till höga priser. Och Almedalsbesökarna betalar gladeligen – för det kostar att vara på plats. En gotlänning jag pratade med sa att logistiskt sett kan det inte växa mer nu. Det är fullt överallt. Huruvida han har rätt återstår att se. För vad skulle hända om man anammade en biljettlösning som  Peace&Love eller SSWC med ett begränsat antal deltagare? Skulle hela grundtanken med Almedalen försvinna då?

Det personliga mötet som Almedalen erbjuder är en av dess främsta styrkor – och som en person från en stor organisation uttryckte sig ”alla viktiga är här, vi har inte råd att stanna hemma”. Och jag förstår vad han menar, för det är kändistätt under Almedalen. Välkända politiker, idrottsstjärnor, artister och näringslivspampar promenerar som vanliga människor på Visbys gator. En ganska unik händelse att så många av landets ”viktigaste” och mäktigaste människor återfinns på samma plats.

Gemensamt för deltagarna i Almedalen är att de, på ett eller annat sätt, är opinionsbildare. Alla är där för att påverka eller påverkas. Det kan göras genom att journalister rapporterar om vad partiledarna pratar om, vad näringslivspamparna dricker eller att någon rasar över något. Oavsett vad så påverkar det läsarna på ett eller annat sätt. Politikerna är där för att påverka väljarna. Företagen och organisationerna är där för att påverka politikerna och ett kretslopp av påverkan uppstår.

Almedalen är också minglarnas högsäte – där det informella mötet har minst lika stor betydelse, om inte större, som det mer formella. Varje kväll erbjuds ett dussin mingelmöjligheter och det är också där många kontakter skapas i rosé och solsken. Det handlar om att synas med rätt personer på rätt mingel. Att bli bjuden. Och det är framförallt på många mingel som en annan nyans av Almedalen syns. Under dagtid är öppenheten stor, och det är samma regler för alla (nästan). Först till kvarn får delta i seminariet.

Kvällstid såg jag osynliga murar och regelverk. Jag ser likheter med min egen tid på högstadiet där de populäraste eleverna hade mest makt. Jag var inte en av dom – men liksom alla andra ville jag vara omkring de mest populära eleverna – och det är så det är i Almedalen. Det är tydligt vilka som tillhör den utvalda kategorin, och som är de viktigaste personerna i Almedalen. Personer som alla vill nå, synas tillsammans med och sola sig i glansen av. Det kan öppnas dörrar genom att synas med rätt statuspersoner som sitter högt upp i den beslutsfattande hierarkin.

Frågan är om de med störst ekonomiska muskler i framtida Almedalen kommer sätta agendan ännu tydligare och tränga undan mindre aktörer. Om veckan fortsätter att växa så är risken stor för det. Almedalens främsta styrka är idag den mångfacetterade representationen av aktörer från hela spektra av företag, organisationer och politiska partier. Min förhoppning är att Almedalen får fortsätta vara en plats för personliga möten, där debatt och diskussion kan föras på ett civiliserat sätt. Tillgängligheten och öppenheten är en förutsättning för att Almedalen ska fortsätta leva och vara intressant.

Det har varit väldigt givande att vara mitt i lejonets kula bland maktens människor. Almedalen är en mötesplats som möjliggör möten mellan människor som annars inte skulle kunna mötas. Veckan kan öppna dörrar som är svårforcerade, och skapa samarbeten över gränser. Att våra makthavare likt Fantomen går bland vanliga människor på Visbys gator under Almedalen är en väldigt unik företeelse.

Kunskapsdelning och personliga möten är kanske vad Almedalen faktiskt handlar om.

Avslutningsvis bjuder jag på tre minnesvärda iakttagelser från mina dagar i Almedalen:

• Springtimes roliga idé om att låta kända personer berätta spökhistorier vid midnatt tillsammans med nattvickning. Perfekt gemensam avslutning på en lång dag.

• Tygpåsar verkar vara en vanlig gåva under Almedalen 2011. Den finaste stod Ung&Dum för. Kaxigt motiv och ett tydligt budskap.

• Roligaste citatet stod Håkan Jonsson, från Hallvarsson & Halvarsson för under Precis seminarium: ”Carl Bildts blogg är även viktig för internkommunikationen på UD” Dålig intern kommunikation avhjälps alltså med en extern blogg. Borde vi vara oroade?

Ha en riktigt trevligt sommar, och vi ses i Almedalen 2012.

/// Thomas