Anders W Jonsson, Annie Lööf, fd Johansson, och Anna-Karin Hatt gör upp om vem som ska leda Centerpartiet.

Till skillnad från socialdemokraterna så har valberedningen presenterat tre, jämbördiga kandidater som nu ska kampanja för sin sak. Hittills verkar det främst vara Anna-Karin Hatt som har inlett sin kampanj med hattresan, där hon i en husbil kampanjar runt om i landet. Hittills har medieintresset kring kandidaterna varit relativt stort. Hittills har rapporteringen i stor utsträckning handlat om vilken etikett ska sätta på respektive kandidat, är de landsbygdscenterpartist, bondeförbundare, stureplanscenterpartist, traditionalist, nyliberal, grön liberal etc.

Gemensamt är att deras aktivitet i de sociala medierna är flitig. Alla tre kandidater har bloggar och bygger upp en stark ”vänkrets” på Facebook. Av antalet följare och vänner på Facebook respektive Twitter står kampen mellan Annie Lööf och Anna-Karin Hatt. Lööf har en mycket större vänkrets på Facebook i jämförelse med Hatt och Jonsson. Men på Twitter är kampen mellan Hatt och Lööf jämn. Det ska bli spännande att se hur de tre kandidaterna och deras olika supportergrupper kommer att använda de sociala medierna i kampanjen. Att de kommer att använda är klart. Men hur kommer de använda dem? Megafon eller som ett forum för att föra en dialog?

Historiskt sett skulle de flesta nog betraktat denna process med tre kandidater som ett tecken på svaghet och inre splittring. Idag ser vi det som ett tecken på vitalitet. Och förnyelse. Ur ett medieperspektiv skapar det också möjlighet till en längre period av uppmärksamhet och att etablera den nya ledaren innan den har valts. Medierna och väljarna lär känna den blivande partiledaren.

Men ur ett internationellt perspektiv är det ju inte ovanligt olika kandidater inom ett parti gör upp i offentligheten kring vem som ska få förtroendet. Primärvalen i USA är kanske det bästa exemplet.

Även om kampanjandet sker öppet kommer valet ske på det traditionella sättet. De blir en liten exklusiv skara ombud som väljer partiledaren. Den representativa demokratin är fortfarande det självklara. Ännu är inte de svenska partierna mogna för att låta medlemmarna genom till exempel en medlemsomröstning välja partiets ledande företrädare.

BjM

Disclaimer: ja, jag har ett förflutet i Centerpartiet.

Redan idag brottas många med utmaningen att ses och höras, och det kommunikativa bruset är stort. Något som märks väldigt tydligt i Almedalen, både i den digitala sfären och den verkliga. Vid Donners Plats delas kilovis med informationsblad ut till förbipasserande och på Twitter används #Almedalen i parti och minut. Den digitala närvaron känns starkare och mer påtaglig än tidigare år. Och trots många mediers närvaro är det ungefär samma nyheter, som snurrar runt. Stundtals känns det väldigt internt för besökarna på Almedalen – och inte för dem utanför.

Almedalsveckan är liksom Stockholmsveckan och Medeltidsveckan big business på Gotland. I brist på hotell och vandrarhem hyr privatpersoner och företag ut lägenheter, hus och stugor till höga priser. Och Almedalsbesökarna betalar gladeligen – för det kostar att vara på plats. En gotlänning jag pratade med sa att logistiskt sett kan det inte växa mer nu. Det är fullt överallt. Huruvida han har rätt återstår att se. För vad skulle hända om man anammade en biljettlösning som  Peace&Love eller SSWC med ett begränsat antal deltagare? Skulle hela grundtanken med Almedalen försvinna då?

Det personliga mötet som Almedalen erbjuder är en av dess främsta styrkor – och som en person från en stor organisation uttryckte sig ”alla viktiga är här, vi har inte råd att stanna hemma”. Och jag förstår vad han menar, för det är kändistätt under Almedalen. Välkända politiker, idrottsstjärnor, artister och näringslivspampar promenerar som vanliga människor på Visbys gator. En ganska unik händelse att så många av landets ”viktigaste” och mäktigaste människor återfinns på samma plats.

Gemensamt för deltagarna i Almedalen är att de, på ett eller annat sätt, är opinionsbildare. Alla är där för att påverka eller påverkas. Det kan göras genom att journalister rapporterar om vad partiledarna pratar om, vad näringslivspamparna dricker eller att någon rasar över något. Oavsett vad så påverkar det läsarna på ett eller annat sätt. Politikerna är där för att påverka väljarna. Företagen och organisationerna är där för att påverka politikerna och ett kretslopp av påverkan uppstår.

Almedalen är också minglarnas högsäte – där det informella mötet har minst lika stor betydelse, om inte större, som det mer formella. Varje kväll erbjuds ett dussin mingelmöjligheter och det är också där många kontakter skapas i rosé och solsken. Det handlar om att synas med rätt personer på rätt mingel. Att bli bjuden. Och det är framförallt på många mingel som en annan nyans av Almedalen syns. Under dagtid är öppenheten stor, och det är samma regler för alla (nästan). Först till kvarn får delta i seminariet.

Kvällstid såg jag osynliga murar och regelverk. Jag ser likheter med min egen tid på högstadiet där de populäraste eleverna hade mest makt. Jag var inte en av dom – men liksom alla andra ville jag vara omkring de mest populära eleverna – och det är så det är i Almedalen. Det är tydligt vilka som tillhör den utvalda kategorin, och som är de viktigaste personerna i Almedalen. Personer som alla vill nå, synas tillsammans med och sola sig i glansen av. Det kan öppnas dörrar genom att synas med rätt statuspersoner som sitter högt upp i den beslutsfattande hierarkin.

Frågan är om de med störst ekonomiska muskler i framtida Almedalen kommer sätta agendan ännu tydligare och tränga undan mindre aktörer. Om veckan fortsätter att växa så är risken stor för det. Almedalens främsta styrka är idag den mångfacetterade representationen av aktörer från hela spektra av företag, organisationer och politiska partier. Min förhoppning är att Almedalen får fortsätta vara en plats för personliga möten, där debatt och diskussion kan föras på ett civiliserat sätt. Tillgängligheten och öppenheten är en förutsättning för att Almedalen ska fortsätta leva och vara intressant.

Det har varit väldigt givande att vara mitt i lejonets kula bland maktens människor. Almedalen är en mötesplats som möjliggör möten mellan människor som annars inte skulle kunna mötas. Veckan kan öppna dörrar som är svårforcerade, och skapa samarbeten över gränser. Att våra makthavare likt Fantomen går bland vanliga människor på Visbys gator under Almedalen är en väldigt unik företeelse.

Kunskapsdelning och personliga möten är kanske vad Almedalen faktiskt handlar om.

Avslutningsvis bjuder jag på tre minnesvärda iakttagelser från mina dagar i Almedalen:

• Springtimes roliga idé om att låta kända personer berätta spökhistorier vid midnatt tillsammans med nattvickning. Perfekt gemensam avslutning på en lång dag.

• Tygpåsar verkar vara en vanlig gåva under Almedalen 2011. Den finaste stod Ung&Dum för. Kaxigt motiv och ett tydligt budskap.

• Roligaste citatet stod Håkan Jonsson, från Hallvarsson & Halvarsson för under Precis seminarium: ”Carl Bildts blogg är även viktig för internkommunikationen på UD” Dålig intern kommunikation avhjälps alltså med en extern blogg. Borde vi vara oroade?

Ha en riktigt trevligt sommar, och vi ses i Almedalen 2012.

/// Thomas

Inför veckan skeppas och flygs politiker, opinionsbildare, näringslivsrepresentanter, PR-konsulter och andra intresserade in till Gotland. Allt för att vara på plats där maktens människor befinner sig. För att påverka och påverkas. Inspirera och inspireras. Och inte minst för att träffas på riktigt.

Kraften i det personliga mötet är något jag tänker fundera kring i Almedalen då jag besöker festivalveckan för första gången. I sällskap av block, penna och kanske tillsammans med en kameraman kommer jag ta tempen i mingelvimlets Visby. För hur avgörande är det personliga mötet som sker under seminarier, mingel och i toalettkön på Almedalen? Hur viktigt är Almedalen egentligen? Bryr sig den vanliga människan om det sker på Gotland? Är det en festival för särskilt inbjudna eller kanske en cirkus som SvD kallar det idag? Kanske haffar jag dig och ställer frågan: Vad betyder det personliga mötet under Almedalen för dig?

Jag är på plats söndag till onsdag och tanken är att maximera debuten. Min kalender börjar fyllas men jag tar gärna emot fler tips på mingel och seminarier jag borde vara med på.

Följ mig gärna på @thomashansen83 och här på JMW.se

Och missa inte God morgon Almedalen med bland annat Brit Stakston och Joakim Jardenberg.

Vi ses på Gotland.

/// Thomas

Resultatet är kanske inte oväntat. Flera faktorer spelar roll. Vi lever i tid av branschglidningar där alla vill skapa kommunikation som får fötter och talas om. Vi försöker alla skapa kommunikation som förtjänar uppmärksamhet. Allt fler traditionella reklambyråer skaffar sig den kompetensen och blir bättre och bättre på att tänka PR. Guldäggets ursprung är reklam, många traditionella reklambyråer är experter på att förpacka sina bidrag till denna tävling. För oss PR-byråer finns säkert fortfarande en ovana. Och fortfarande så är det säkert så att många PR-byråer upplever inte att Guldägget är relevant för dem.

Jag tror på Guldägget. Och jag tror framförallt på PR-Guldägget. Att reklambranschen visar ett stort och genuint intresse för PR bevisar vikten av vår disciplin i framtiden. Att skapa kommunikation sprider sig vidare till de sociala nätverken och tidningarnas redaktionella utrymmen blir allt viktigare i en tid av allt mer reklamlitterata konsumenter. Den förtjänade uppmärksamheten blir viktig för att bygga trovärdighet. Vi som PR-bransch måste inse allvaret stund. PR-byråer har inte något monopol på att skapa PR.

Genom att överlåta arenan som PR-Guldägget utgör till reklambranschen frånsäger vi oss kompetensen inom kreativ PR. Vi måste bli bättre på att tydliggöra våra kreativa idéer. Vi måste bli bättre på att ta för oss. Jag vet att det i PR-branschen finns hundratals kreatörer som varje dag löser kundernas utmaningar med spännande och nyskapande lösningar – nästa år måste de tävla. Vi som PR-bransch kan bättre. Nu måste vi komma igen och ta ledartröjan inom kreativ PR.

Vi på JMW skickade in några bidrag till Guldägget. De passerade inte genom nålsögat, visst finns det en besvikelse över att vår kreativitet inte uppmärksammas. Vi kommer bli bättre på att förpacka vår kreativitet så juryn under sitt arbete förstår idéernas storhet. Vi ger inte upp. Vi laddar om. Och slår till med full kraft 2012.

Björn Mellstrand

Valet 2010 kommer att gå till historien som det första renodlade blockvalet i Sverige. Alliansen ställdes mot de Rödgröna. Det förändrade den politiska spelplanen och mediernas rapportering ur flera perspektiv.

Genom det tydliga blockvalet skapades ett utrymme för ett tredje alternativ. Vilket parti som skulle fånga upp missnöjesrösterna från de som varken gillade Fredrik eller Mona var inte förutbestämt. Hade valet 2006 varit ett blockval så hade troligen Feministiskt Initiativ blivit ett riksdagsparti. I valet till Europaparlamentet tog Piratpartiet den rollen. Och i det senaste valet så blev Sverigedemokraterna det tydligaste alternativet till de två blocken.

Blocken förändrade också förutsättningarna för den politiska debatten och mediernas rapportering. Polariseringen var klar från början. De rödgröna stod mot Alliansen. Fredrik mot Mona. I förra valet då Alliansen formerades fanns det ett större utrymme för alla riksdagspartier. Men i detta val redovisades de olika blocken ståndpunkter. Väldigt sällan fanns det utrymme till profilering av de enskilda partierna. Ofta när ett enskilt parti redovisades sin ståndpunkt riskerades enigheten och det skulle kunna uppfattas som en spricka i blocket.

När blockpolitiken slog igenom fullt ut fanns inte utrymme för något av småpartierna, läs Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, att bli uppstickare. I alla tidigare valrörelser har det funnits utrymme för ett parti att ta rollen som uppstickare. Uppstickarna har ofta vuxit kraftigt i slutet av valrörelsen. OK, Miljöpartiet gjorde ett mycket bra val men i förhållande till hur de låg till i opinionen tidigare år rasade partiet och med tanke på det stora förtroende som Maria Wetterstrand har så måste valresultatet betraktas som en besvikelse.

Dessutom minskade intresset för ledarna för de enskilda partierna i blocken. Det intressanta var vad Fredrik och Mona sa. Jans, Mauds, Görans, Marias, Lars´ och Peters åsikter blev sekundära.

De minskade resurserna på mediernas redaktioner gjorde också att den politiska rapporteringen fokuserades på blocken och opinionsundersökningar. En effekt av de minskade resurserna på redaktionerna är ju också att analysen blir ganska grund och medierna istället för att analysera innehållet fokuserar på formen och kampen.

Personligen har jag funderat över hur den politiska rapporteringen börjar likna rapporteringen kring melodifestivalen och liknande tv-händelser. När politiken blir underhållning så är det naturligt att finna spänningen i opinionsundersökningarna.

Det är värt att fundera över vad detta kommer innebära för framtiden. Alliansen har två framgångsval bakom sig. Deras nära samarbete har skapat förutsättningar för regeringsskifte. Om de partierna lyckas regera landet i fyra år så kommer allt ifrågasättande av Alliansens som ett trovärdigt regeringsalternativ vara bortblåsta. Det kommer göra att de kommer tillåta varandra att profilera sin särart i större utsträckning. Dock kan det vara mycket möjligt att Alliansen tar ett steg till och går fram med en gemensam valbeteckning för att undvika att röster kastas bort och säkerställa att man får maximal utdelning i form av mandat.

På den rödgröna sidan är det svårt att sia om framtiden. Socialdemokraternas starka position har brutits. En sårad socialdemokrati inleder nu sin valanalys. Den rödgrönakartellens framtid kommer att avgöras av vad socialdemorkaternas valanalys visar. Stärktes socialdemokraterna kommer den att fortleva. Eller innebar samarbetet med vänstern ett sänke så tror jag att det rödgröna samarbetet är förpassat till historien. Dock måste så kommer socialdemokraterna ha svårigheter att få trovärdighet kring ett regeringsdugligt alternativ om de inte har förutsättningar att vinna majoritet i riksdagen.

Det var mina första snabba reflektioner kring valresultatet. Misstänker att det kommer flera tankar.

Björn Mellstrand

Vi pratar ofta om att hur förändringarna i medielandskapet har lett till en ökad konsumentmakt. Konsumentens möjligheter att ge uttryck för sina åsikter har förbättrats och möjligheterna att få spridning har stärkts radikalt. Från en insändare, som med största sannolikhet hamnade i papperskorgen hos lokaltidningens redaktör, till idag då idag synpunkter, kommentarer, klagomål och positiva omdömen kan bli synliga för alla genom en sökning på nätet.

Men den verkliga valutan i det nya medielandskapet är tid.  Företagen, medierna, bloggarna, etc etc för en tuff kamp om andelarna av våra tjugofyra timmar. Och aldrig tidigare har kampen om dygnets timmar varit så hård. Möjligheterna och tillgången till ett varierat och rikt utbud av information, underhållning, etc har aldrig varit större.

När vi försöker skapa dagens kommunikation handlar det om att få del av människors tid – att få dem att intressera sig, ta tid till att läsa eller titta och helst av allt prata om det med andra samt sprida det vidare. Vi betalar utbudet av underhållning, information och nytta med att företaget får en del av vår tid. Vår uppmärksamhet.

När det tidigare fanns ett begränsat utbud så besatt vi inte samma makt. Ville vi titta på tv var vi hänvisade till det utbud som de statliga kanalerna erbjöd. Vi som växte upp på sjuttiotalet minns hur tecknad film var något som var lika eftertraktat som vatten i Sahara.  Och kom inte tidningsbudet en morgon så var det bara gå till den lokala kiosken och köpa tidningen (om kiosken var öppen troligen var den lördags- eller söndagsstängt). Nyhetssändningar förekom inte nattetid på radion. Och definitivt inte på tv.

Då var utbudet och konkurrensen begränsad. Vilket ledde till att vi barn tittade på tjeckoslovakiska tecknade serier och älskade professor Balthazar. De begränsade utbudet skapade, eller tvingade oss till, lägereldarna. Vi hade inte makten över vår tid.

Idag besitter vi makten. Utbudet gör att vi har makten att stänga av, byta kanal eller klicka oss till nästa webbsida. Men ibland får jag uppfattningen att vi mentalt fortfarande tror att vi har samma begränsade utbud. Konsumenten måste inse att de sitter på makten och byta kanal, hemsida eller what ever när det inte är något som intresserar eller roar dem, då zappa eller klicka sig bort.

Och om konsumenten tar makten och inte spenderar sin tid på kanaler, hemsidor, etc som inte intresserar, roar eller tillför någon nytta så kommer de att förbättra sig. De kommer försöka hitta nya sätt att attrahera konsumenterna och få mer betalt genom att de tillbringar mer tid där.

Det är dags att ta makten och stänga av.

Björn Mellstrand

Isobel Hadley Kamptz har i ett par bloggposter drivit diskussionen om arbete och gränsförflyttningen mellan privat och offentlig. De här frågorna är verkligen några av de mest utmanande i arbetslivet idag. I sin senaste postning undrar Isobel undrar följande:

”Om allting är offentligt och inget privat, sett till relationen mellan anställd och arbetsgivare, var finns det vi banalt kan kalla frihet?”

Det här är precis den intressanta frågan. Det här är mitt inspel:

Tack vare nätet sker förändringar i vår syn på frihet, relationer, ansvar som kräver ständiga samtal och diskussioner. Varje given händelse och diskussionen runt den luckrar upp gränser, ändrar rollfördelning och ger insikt och kunskap om den maktförskjutning som pågår. Det sker bland annat när jag ger “råd till företag om twitter”. För  de där ”företagen” består faktiskt av människor. Arbetsgivare likväl som arbetstagare. Vårdpersonal likväl som marknadsförare. Lärare likväl som journalister.

Till och med under stunden av rådgivning runt twitter diskuteras precis de här frågorna. I varje samtal berörs och synliggörs hur gamla roller och strukturer i allt större grad är obsoleta. Det ger varje deltagare som inte kände till det tidigare råg i ryggen, stärkt av kunskapen om att detta gäller oss oavsett position. Frågor om sunt förnuft, makt och ansvar är saker som medvetandegörs när frågor om t.ex. en twittrande lokförare, en Bjästa-rektor som inte läser Facebook, en pornstar-mössa eller  Ibizabilder diskuteras. Alla ser ju allt.

Min uppfattning är att den maktförskjutning som i och med detta sker mellan arbetsgivare och arbetstagare är av godo. Den kommer att skapa ett samhälle byggt på transparens och förmåga att vara sann med de val man gjort med sitt liv. Vi kommer att tvingas stå för det vi säger och tycker i alla situationer. Som arbetsgivare och som arbetstagare. Som vän och som förälder. Och det här är inte en fråga för arbetsgivare och tjänstemän. Det här gäller alla. Alla har tillgång till internet. Alla googlar på alla. Alla hittar allt om alla. Och jag tror att på sikt leder det oss till ett mer förlåtande samhälle. Vi kan inte gömma, sopa under mattan vare sig våra egna eller andras Ibizabilder.

Vi har ett val, en frihet att välja vad vi vill lägga ut. Det är enligt mig en förenkling att dra resonemanget om förflyttningen av individens gränser och hur de påverkar relationen till arbetsgivare, till att säga att detta är exempel på förtryckarideologi. Då bortser man från den positiva förändring det innebär och de möjligheter till makt den enskilde får. Å ena sidan att arbetsgivaren har koll. Men å andra sidan är även arbetsgivaren exponerad, synad och granskad av sina anställda och omgivningen.

Vare sig vi använder ord som branding och varumärke, maktkonflikt och exitstrategier är människan alltid utgångspunkten. Det är ju det fantastiska. Och vi ska se varandra exakt som de vi är. Och vi kan det när allt är synligt för alla. Om jag vill. Och ja, är vi sverigedemokrater är det så vi blir synliga.  Som ”kalejdoskop av det kloka, vackra, äckliga, idiotiska”. Exakt så och det är precis det som händer tack vare nätet. Möjligheten att vara hel med alla de val som är en del av alla människors liv. Bilden av ”anpassade, passande, marknadsförande helheter” är ju exakt det vi raserar genom att vara öppna med allt. Individens frihet ökar genom den allt mer jämlika relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Öppenhet kommer att tvinga gamla strukturer till anpassning.

Vår tids viktigaste uppgift är precis det här. Att visa på vilken makt vi som enskilda individer faktiskt har tack vare nätets möjlighet att alltid visa alla perspektiv. Men med makt kommer också ansvar. Där man är beredd att vara precis så komplex som människan är. Modig, rädd, smart och korkad – allt i en härlig mix som blir livet.

/Brit Stakston

Den senaste tiden har jag fått mer och mer frågor om kvinnor vs män på nätet. En fråga som egentligen förbluffar mig lika mycket varje gång. Tänker alltid….men hallå de här verktygen finns för alla….

Det började under lanseringen av Politik 2.o där jag på scen får frågan av en av de medverkande politikerna, Eva -Lena  Jansson från socialdemokraterna om hur jag ser på problemet med att det är männen som syns mest även på nätet. Någon dag senare intervjuades jag, Farmor Gun och Stig-Björn Ljunggren av Sveriges Radio i Borås. Samma fråga.

Jag svarade både i radiosändningen och under bokminglet att det där är en av de frågor jag egentligen är helt fel person att svara på (ingen kan vara kunnig, intresserad och engagerad i allt). För mig är nätet ett verktyg för demokrati och yttrandefrihet. Oavsett kön. Jag kan inte annat än att i det lilla bidra genom att själv vägra se hinder i min vardag pga mitt kön. Vilket jag aktivt gjort i hela mitt liv. Jag är medveten om att det är enkelt för mig att säga och göra.  Men jag vill hävda att den möjligheten har de allra flesta kvinnor i Sverige idag. Och jag brinner för det som ligger före könsaspekten. Rätten för alla att påverka sina liv. Och det ansvar vi själva bär för att det ska bli såsom vi vill. Även det oerhört lätt för mig att säga. Jag  är djupt medveten om det.

Sen vill jag ändå påpeka att kvinnorna faktiskt är rejält synlig på nätet i Sverige. Inget i de undersökningar som finns säger att männen dominerar. Tvärtom, de unga kvinnorna dominerar t.ex. vad gäller bloggande. Här börjar vi resultatet av hur kvinnor alltid haft en större närhet till det skrivna språket och kommunikationsfrågor i stort.

I realiteten skulle jag nog säga att det på lång sikt snarare finns en risk för att det blir tvärtom – att killarna blir de som står utanför och missgynnas. Konsekvensen av att skolan nästan tar för givet att pojkar är sämre på att läsa och skriva kommer att märkas i relation till nätet om det inte tas krafttag här tidigt. Svenskundervisningens status vs MA och NO-undervisningens status tror jag är ett problem som är en intern pusselbit i den svenska skolan idag. Att nätet också så till stor del bygger på förmågan till sociala kontakter, socialt nätverkande i ord ställer ju också krav på att det är kommunikationsformer som är naturliga för alla oberoende av kön. Hur ser könsfördelningen ut på landets alla kommunikatörsprogram, skrivarkurser etc? I en analys av nätet vs kön tror jag konsekvensen av detta bör adderas på lång sikt.

I de IT- och tillgänglighetsprojekt jag jobbade med under 90-talet  i skolan och i organisationsvärlden var det stora problemet att killarna då ägde närvaron helt. Det var så länge det krävdes ett större tekniskt kunnande t.ex. under html-kodandets era. Nu när publiceringsverktygen är enklare har kvinnorna i Sverige fullständigt tagit över.

Magnus Höij, chefredaktör på IDG påpekade under boklanseringens scenprat om detta att jag nog såg lite väl enkelt på det och berättade hur de får kämpa i varje nummer för att få med kvinnor. Jag höll med och berättade hur jag själv efter medverkan i Aktuellt fått feedback från redaktionen om hur fantastiskt det var att jag som kvinna ställde upp. För mig är det helt vansinnigt att Aktuellt inför varje sändning har såna enorma problem att få kvinnor att ställa upp. Jag svarade Magnus Höij att jag kan inte tycka annat än att kvinnorna i det fallet själva har ansvaret. Vad får dem att tacka nej när Aktuellt eller IDG ringer? Vad är problemet? Andreas Ekström bloggar idag om samma sak och berättar om hur svårt det är att få kvinnor att ställa upp på djuplodande yrkesintervjuer. Jag ser och läser att det är ett problem. Men jag förstår det inte. Eller jo det gör jag, men känner att jag bär ett ansvar själv som kvinna här.

Jag har också varit kvinnlig chef och särskilt under svårare perioder då det krävdes att det fattades hårda beslut var jag medveten om att synen på mig som hård chef försämrades av att jag var en kvinna. För en man hade det varit mer accepterat att ha den ”hårda roll” jag var tvungen att ha. Det var svårare att acceptera det av mig som kvinna. Men det är det ju bara att strunta i och säkerställa att man har ett nätverk som backar upp.

Men självklart kan jag bidra med några saker här. Jag kan uppfostra min egen son att inte dela upp världen i två läger beroende på kön. Jag kan protestera när världen delas in i rosa eller blått. Jag kan också ta plats själv och vägra låta mig hindras av en uppdelning könen emellan. Jag tror på människan inneboende kraft. Även den att förändra detta.

Jag har valt mitt bidrag till samhällsutvecklingen. Jag vill inspirera alla, oberoende av kön, att våga uttrycka sina åsikter själva via de publiceringsverktyg som vi alla har framför oss. Jag hoppas det räcker att jag vill minska det   kunskapsglapp som återstår och den teknikrädsla som fortfarande skapar hinder.

Nätet ser inga kön. Teknikkunskapen är inte längre maktfaktorn. Förmågan att kommunicera är det.

/Brit Stakston

För några veckor sedan skrev jag en bloggpost om hur Facebook håller på att bli internet. Min tes var att Facebook håller på att utvecklas till hela internetupplevelsen för många internetanvändare eftersom det utvecklas och utvidgas. Fler medlemmar tillkommer.  Vi människor är ju social varelser. Vi vill synas och betrakta. Vi vill vara en del av ett socialt sammanhang. Nyligen passerades 450 miljonersgränsen globalt (en svindlande siffra – 450 000 000 - snart är en av tio mänsklig invånare på planeten Tellus Facebookmedlem). Och i Sverige har idag ”fejjan” drygt 3.3 miljoner registrerade användare, det betyder att över en av tre svenskar har registrerat sin profil på Facebook. Med fler medlemmar ökar interaktionen.  Nya funktioner adderas. Fler medlemmar och funktioner leder till att vi spenderar mer tid  och vi gör fler saker där. Facebook tar en större del av vår internettid.

De senaste dagarna tycker jag se tecken i denna riktning vid sidan av tillväxten i antalet medlemmar. Senast igår kom Spotify med sin Facebook-integration.

Att Facebook själva adderar funktioner som gör att nätverkets närvaro på andra sajter ökar är ytterligare exempel. För några dagar sedan blev det möjligt att addera ”gilla”-knappen på webbplatser utanför Facebook. Jag som användare kan då se om några av personerna i mitt nätverk har gillat en sajt, en bloggpost, etc när jag besöker den.

Jag är övertygad om att utvecklingen kommer att fortsätta. Fler tjänster vill vara närvarande på Facebook eftersom där finns många användare som spenderar mycket tid där. Med andra ord har jag stora möjligheter att nå mina målgrupper om jag tillhandahåller ett relevant innehåll. Och Facebook måste hela tiden fortsätta att utvecklas eftersom de vill värna sin position.

Jag tror faktiskt att det bara är en fråga om tid innan vi ser det första företaget som slutar lägga kraft på sin hemsida och fokuserar på sin sida på Facebook. Eller när vi får se det första mediehuset välja Facebook som sin enda publiceringsplattform. Och som jag frågade i min förra bloggpost på detta tema – när kommer Facebookvalutan? när kan jag göra mina bankärenden på Facebook?

Tiderna förändras och vi med dem.

Och det är fantastiskt kul!

Björn Mellstrand

Något som slagit mig är hur de sociala medierna och framförallt Facebook och Twitter spelat avgörande roller i SVT:s rapportering. Min kollega Brit Stakston skrev under inledningen av OS att Twitter blivit mainstream  vilket jag håller med om. Samtidigt har Facebook tagit ett ännu större steg rakt in i folkhemmet. 

Få har missat att SVT Sport hänvisat och uppmuntrat till interaktion på sin fanpage. Över 37 000 människor har blivit fans och många av dom har deltagit i diskussionen. Istället för att använda en blogg valde de en fanpage på Facebook – vilket för mig känns som ett naturligt val i deras fall. En stor del av tittarna finns där och enkelheten att interagera och delta är en stor fördel.

Vi bjuds in till interaktion där vi agerar som oss själva. Om jag kommenterar eller ”gillar” något gör jag det i egenskap av mig själv, som Thomas Hansen. Det gör mig glad.

I en blogg eller i ett forum kan vi gömma oss bakom ett alias. Det kan vi inte i Facebook vilket bidrar till en ökad transparens och öppenhet. Det bjuder in till interaktion och skapar en tydlighet mellan de som deltar. Vi kan känna gemenskap, dela glädje, känna frustration över utebliva medaljer (Tre Kronor!) och förenas i vår passion för sport.

Den olympiska elden har slocknat men diskussionen brinner vidare.

/ Thomas Hansen (Halvnorsk som gläds åt både svenska och norska medaljer. Det var ett bra OS )