The Times They Are a-changin´

De här bevisen för att förändring skett får vi numer dagligen och det är sannerligen mest frågan om finjustering nu. Två händelser denna vecka kan få gestalta hur långt vi kommit enligt min mening. Ibland får man unna sig lite samtidsdokumentation som faktiskt visar på den förändring som skett.

Bakgrund

Under åren som gått har jag ofta i föreläsnings- och stödsituationer hamnat i diskussioner som landat i frustrerade utrop:

- Nej, det får vi inte.
- Det är helt omöjligt.
- IT-avdelningen tillåter inte det.

Ja, många känner säkert igen sig. Ni har själva suttit på interna möten och stoppats eller hört detta i liknande sammanhang där det talats om att börja använda sociala medier. Mitt knep när de där fraserna dyker upp är att  fokusera på framtiden, i nuet. Visa vad som faktiskt hänt sedan 97 då webben blev en del av vardagen. Dragit ändlösa exempel på självklarheter idag som vi då för 13 år sen inte trodde var möjliga och att det förändrat våra beteenden och stöttat våra egna behov i en global värld med hjälp av ny teknik i våra händer.

Helt enkelt försökt visa att det är en motor som inte går att stoppa längre. Bränslet är ju våra djupt liggande mänskliga behov av kommunikation och interaktion som tack vare nätet nu kan ske oberoende av tid och plats.

Sedan för jag över diskussionen från nuet och landar i var företaget/organisationen vill vara år 2015-20. Och vad betyder det då för bland annat sådant som förhållningssätt och implementering av nya kommunikationsverktyg.  Fullständigt oberoende av hur gällande arbetsrutiner eller för den skull lagstiftning ser ut. Försökt skapa insikt om att med fokus på var vi vill vara kommer med automatik de många juridiska hinder eller säkerhetsfrågor som finns idag försvinna eller anpassas. Nuets regler kan inte stoppa våra behov och beteendeförändringar. Brukar sedan ge fler exempel på hur nya arbetssätt med automatik skapat nya rutiner och regler. Juridiken hänger ju sällan med i teknikutvecklingens rasande tempo.

I bästa fall skapar jag mod och lust att vilja förändra, att få de medverkande att förstå att  de kan påverka och att t.ex. de nya arbetsätt som sociala medier kräver kommer att leda till utformningen av nya regler.  Men att de måste våga prova. Flytta gränserna några millimetrar själv. Förändring sker alltid.  Varje vår lyckas till slut  tussilagon slå igenom i den packade leran i diket. Det kommer hända inom varje företag också. Så det var en lång bakgrund till dagens två exempel.

Exempel 1.

En artikel i tidningen Resumé med rubriken ”Det är publicistiskt befogat” där SVTs strategichef Jimmy Alstrand med det uttalandet refererar till deras val att hänvisa till bla Twitter och Facebook för vidare diskussioner under t.ex. Vinter-OS och Fotbolls-VM.  Granskningsnämnden gör nu, enligt Resumé, på eget initiativ en utredning om detta för att se om det är otillbörligt gynnande eller ej. Ett beslut som blir vägledande ska tas i slutet av månaden. Vi får se vad vilket beslutet blir min poäng är enkel och tydlig oavsett beslutet. Läs artikeln i Resumé och det jag nyss beskrev händer. Nya arbetssätt kräver helt enkelt nya regler och förhållningssätt. Och SVT vågade prova.

Exempel 2.

Ett annat exempel som visar vad som händer inom många företag hände när jag igår var inbjuden som bollplank till ett företag som inte är en av våra uppdragsgivare. De ville ha mig som sparringpartner i en ledningsgruppsdiskussion som skulle diskutera dels hur de interna processerna för att stödja personalen i deras användande av sociala medier kan se ut dels hur sociala medier kan bidra till deras affärsutveckling.

Jag är alltså på plats och går in i mötesrummet. På skärmen bakom mig syns en Google-sökning, jag ser att det är mig de googlat på. Jag presenteras, det ges en bakgrund till dagens möte, det nämns att jag ska leda samtalet ur två synvinklar sedan avslutar VD med orden:

”Men innan Brit börjar, låt oss se på hennes Googlesida….”

De tittar på den, han kommenterar att min bildsökning syns och att hans egen söksida ser märkbart tristare ut än min. Sen fortsätter han:

”Vi kan väl gå till förstaträffen….”

Och så klickar han på förstaträffen som går till mitt twitterkonto. Vad händer tror ni? En varningssida med röd triangel dyker upp och i texten står det något om att det inte är en godkänd sajt, kontakta .., vill du verkligen .., etc. Ledningsgruppen reagerade väldigt olika:

”Nej men det är ju bara att gå vidare! Jag skulle strunta i det.”

”Nej det skulle jag aldrig  våga!!”

”Man vet ju inte vad som händer. Något kan ju gå sönder.”

”Eller så är det en skum sajt.”

Sedan avslutades introduktionen med orden:

”Ja, sådär kan vi väl inte ha det! Därför är Brit här…”

Det här är en av de coolaste introduktioner jag fått*. Så rätt. Så samtidstypiskt för 2010. Så ser det ut. Att även ansvariga som en gång varit med om att fatta beslut om IT-avdelningens regler för vilka sajter man får och inte får läsa ser problemen. Det här var en insiktsfull ledningsgrupp som ser att nu är det dags att förändra saker. Och den förmågan att se att något måste göras är de inte alls ensamma om. Där är vi idag i allt större utsträckning. I allt fler verksamheter. Offentliga såväl som privata.

Det är också därför jag hoppas att diskussionerna på SSWC i helgen inte en sekund andas ett vi-och-dom perspektiv. Ni vet ”vi som har sett ljuset och de utanför ön har inte sett det” vilket jag bitvis kände förra året under vissa samtal och under de senaste månadernas branschträffar. Jag längtar efter spännande och konstruktiva samtal med utgångspunkt från att det vi brinner för också engagerar så oerhört många, många andra. Insikten om att motorn är igång sen länge finns inom de flesta verksamheter och hos oss alla i så många delar av våra liv oavsett om vi ens jobbar med webb på något sätt.

När saker blir mainstream händer det dessutom nya spännande saker som vi bara sett början av. Vad konsekvensen sedan blir av detta för våra respektive företag, branscher och våra uppdragsgivare, eller för oss själva både i nuet men också om tre-fyra år, det är några av de andra spännande frågorna jag hoppas kunna få stöta och blöta med några fler runt lägerelden.

Galet roligt! Både SSWC och det som sker i vår omvärld nu när finjusteringen av sociala medier  i vår vardag sker.

Men vi får verkligen inte glömma att lika lite som vi tidigare ville att företag skulle hindras av regler som rigida it-avdelningar bestämt får vi nu hindras av exempel där det inte fungerar ultimat. Varje given händelse lär oss något och ibland, tja de kanske bara inte är mogna för den utvecklingen just nu, det måste vi också vara beredda på. Men motorn. Den stannar ju inte för det. Vart resan sedan går. Ja det har ingen av oss koll på.  Det är ju det bästa av allt. Men en sak är klar. Tiderna. Ja de har ändrats.

/Brit Stakston

*i hård konkurrens med en moderator som uppdaterat texten till ”Fångad av en stormvind” med en text om sociala medier, och hon sjöng hela låten och avslutade med att ropa ut mitt namn….det ni….kallar jag att påa ordentligt! Men det här slog definitivt sången….

Av Brit Stakston | 12 Aug 10 | Även postad i #sswc, Blogg | Kommentarer (14)

BEFRIAD ZON: Allt handlar om att förstå. Därför #SSWC

Människor, ord och händelser har påverkat och format den jag är idag. Det är många varma och hårda ord som passerats. Fantastiska upplevelser och vanliga vardagsord. Djup sorg och högsta glädje. Ord fyllda av kärlek och svek. Ja ni vet. Allt det där är ju livet. Ord har förädlat den diamant som mitt eget liv är för mig…fått den att glimra på ett nytt sätt år efter år. Fasetterna slipas fram av kommunikation.

Min outtröttliga kommunicerande förmåga har tagit mig ur de knivigast tänkbara situationerna. Den har också styrt mina yrkesval. I vissa sammanhang har den gett inspiration och glädje för andra och handlat om ungdomar, möjligheter, teknik, internationalisering, miljö- eller energifrågor. Det är en motor i mig som aldrig stannar, som aldrig ger upp att försöka. Det är den där urkraften att försöka förklara. En vilja att nå fram. Jag får starta om. Och jag gör det om och om igen om det behövs. Den går på nästan inget bränsle alls. För jag ska nå fram.

En vilja att bryta igenom fördomar, envishet, invanda roller, tron på att saker ska vara som de alltid varit eller att allt minsann är omöjligt. Tänk att se någon komma från något av det och sedan vilja och våga tänka helt om. Det är extremt lustfyllt. Att dela med sig av tänkbara perspektiv för att åstadkomma det där. Jag vill verkligen hitta nyckeln till begripligheten.

Det finns ett superenkelt knep för att lyckas nå fram. Det är att lägga fokus på att förstå den jag vill ska förstå. Alltid. Och då menar jag inte att förstå på något översiktligt generaliserande målgruppsanalysmässigt sätt. Nej. Förstå på djupet. Dela vardagen. Varit i vardagen. Bli en del av vardagen. Inget konsultsnack med färdiga lösningar.

Om vi inte har mottagarens förförståelse i fokus kommer inget vi vill åstadkomma att bli begripligt. All vår kunskap, alla våra idéer, all vår entusiasm blir fullständigt obegriplig. Vi kör på. Vi kör över. Vi mässar på. Vi talar om saker vi brinner för som om de vore självklarheter för alla andra. Vi tror att om vi slår in det i huvudet på folk tillräckligt ofta så kommer de att fatta. Sanningen är förstås att de slutat lyssna för länge sen.

Vår förmåga att utgå från den verklighet och den kunskap som den jag vill ska förstå har, är allt det handlar om. Insikten om andras förförståelse för det jag försöker förmedla. Egentligen hur enkelt som helst.

När vi inte lyckas så beror det oftast på oförmåga från vår egen sida att se saker ur mottagarens perspektiv. Vi måste nämligen kunna och vilja släppa vår egen verklighet. De egna perspektiven. De egna svaren. Den egna övertygelsen om att man har sett ljuset. Det enda rätta. Nej man måste börja om. I den kontext mottagaren befinner sig i.

Allt som ska lösa sig med hjälp av det vi tror oss veta är helt ointressant om det inte tar sitt avstamp från hur det kan lösa några av mottagarens problem eller utmaningar, underlätta eller ge dem ny kunskap.

Den pedagogiska grundsynen måste starta i förförståelsen. I praktiken handlar det om att ha en mångfald av metoder. Och metoder som ger, den du vill nå, möjlighet att se samband. De där sambanden mellan den värld och den verklighet de lever i och det du vill berätta om är allt vad som behövs.

Men hur ska vi komma framåt om vi bara stannar i nuet i de verkligheter som vi vill förändra tänker någon nu. Sant. Därför handlar det om två parallella arbetssätt för den som vill jobba med samhällsutveckling, påverkan eller kommunikation.

Det ena är den här ständiga blicken framåt. Förmågan att se vad som kommer härnäst. Trender, tendenser, värderingsförskjutningar, nya möjligheter tack vare utveckling eller vad det nu kan vara. Men sen handlar det snabbt om att stanna upp i nuet. Se sig omkring och applicera det man just spanat in i de sammanhang man ser. Och det är det där som inte kan göras i någon slags teori eller föreställning om andras verklighet. Nej det måste göras i vardagen i de verkligheter man tror kan förändras på ett positivt sätt av den utveckling man vill förmedla. Och då växer och förändras det mesta. I mötet med de man vill ska förstå byggs något större. Något nytt.

Och nu över till kvadruppeln i en pedagogisk grundsyn som utgår från förförståelsen. Det finns ytterligare en spännande dimension nämligen. Ett faktum. Att just nu. Just här. Är inte alltid all förändring möjlig. Trots att man alldeles nyss trott den skulle bli så fantastisk och absolut den enda rätta vägen att gå. Det handlar alltså återigen om förståelse för att det faktiskt skapas något nytt och att mina sanningar kanske inte var de enda.

Det här är anledningen till att jag avsätter tid för SSWC. En chans att upptäcka och att spana framåt. Men framför allt en chans att förstå andras verkligheter mer. Se om vi kan bygga något nytt tillsammans. Eller kanske inte. Men då kommer vi haft det supertrevligt ändå. Och det ger mig oavsett vilket ännu en slipning i min livsdiamant.

Tack Kristin Heinone och Tomas Wennström för initiativet och arrangerandet av SSWC 2010 tack till Mattias Boström som trycker den här texten tillsammans med massor av andra härliga ord.

/Brit

Ovanstående text är mitt bidrag till SSWC-boken 2010 som Mattias Boström, Piratförlaget sammanställt.

Av Brit Stakston | 09 Aug 10 | Även postad i #sswc, Blogg | Kommentarer (16)

Utan intern förståelse funkar inte sociala medier. Valrörelsen 2010. Del 15.

Läser några rader ur ett inlägg i en bloggdebatt från en kandiderande politiker om hur reaktionen blir i hennes vardag när hon råkar  publicera material i förväg inför en kommande kampanj som partiet planerat :

”Jag kollade noga så att det inte stod någonting om tider eller dylikt men det som fanns nämnt var datum. Jag borde väl förstått bättre kan jag tycka nu i efterhand, givetvis borde jag inte lagt upp det så tidigt.Och så var det ju, när jag kommer till jobbet blir jag uppringd av riksorganisationen. Jag har släppt det alldeles för tidigt, man hade inte haft pressträff ännu. Med rodnande kinder bad jag om ursäkt och kände mig faktiskt jättedum. Erbjöd mig att plocka bort det jag lagt ut och fick till svar att det vore bra om jag kunde göra det. I efterhand känner jag att jag stör mig rejält på detta.”

Det är verkligen helt ointressant vilket parti det är. I det här fallet var det Kristdemokraterna och riksdagskandidaten Lilith Svensson men här kan inget parti gotta sig i det som hänt och peka finger. Liknande situationer kunde och har säkert hänt hos samtliga partier. Det kan handla om interna infekterade diskussioner om man verkligen ska eller ens får länka till motståndares bloggar eller om man som moderat tjänstemän i Almedalen får tala med journalister.

Jag läser Lilith beskrivning och kopplat det direkt till det jag skrev i mitt inlägg som reflekterade över sociala medieanvändningen i Almedalen häromdagen. Problemet är precis det här, det interna arbetet och synen på sociala medier:

”Så vad  bakbinder dem egentligen?  Vi kan söka svaret i den interna partistrukturen, sättet att organisera arbetet. Det läggs en tung våt matta över nya sätt att arbeta med en undertext av ”det vi har gjort förut fungerar bra”. Det handlar troligtvis om att man inte får ihop det gamla vanliga sättet att arbeta med nya. ”De får väl hålla på lite i de där sociala medierna”. Sociala medier blir mest en uppgift lagd på någon att styvmoderligt hålla ett öga på – ett arbete som  internt säkerligen egentligen inte ses som den mest prioriterade uppgiften. Viljan att fortsätta ha kontroll får trots allt styra.

Lusten att använda nya kommunikationsplattformar baserar sig bara på en hyfsad omvärldskoll hos några få som förstått att man bör. Men i grunden har man inte förstått varför egentligen.”

Insynen i vardagen för Lilith visar att man inte förstått sociala medielogiken hos de utvalda representanterna som kontaktade Lilith från riksorganisationen. Låt oss stanna en stund i den specifika händelsen med för tidigt publicerat material. Hon kontrollerade extra noga om en deadline fanns men såg ingen varvid hon gjorde som hon brukar. Hon beskriver det själv:

”Den 28 juni fick vi släppa det och bjuda in media. Eftersom jag arbetade gjorde jag som vanligt när jag släpper någonting, jag lade upp det på min blogg, youtube, twitter och facebook innan jag gick till jobbet.”

Fantastiskt att få sån draghjälp. Någon timme för tidigt…. Men sånt händer. Klantigt av avsändaren att inte ange publiceringstid. För visst är det så att även i det nya medielandskapet kan man komma överens om publiceringsdatum. Vill man dock hålla saker hemligt till exakt en viss tidpunkt så finns det ett enda sätt att säkerställa det. Att inte släppa det alls till någon. Även om det just i det enskilda fallet hade respekterats av Lilith kan man inte överlag avkräva eller ta för givet att alla bloggare följer gamla mediespelregler. Det gör ju inte ens medierna själva…

Att man inte förstår sociala medier visar ju också att man tycker det är en god idé att Lilith tar bort det hon publicerat. En miss av dem för det finns ju fortfarande kvar och är läsbart hos de som följer Lilith blogg via sin RSS-läsare, skulle tro att de eventuella journalister som finns i Lilith nätverk valt att prenumerera på hennes inlägg på det sättet och redan hade sett det. Det väcker ju mer intresse när man tar bort saker…

Men det som blir riktigt allvarligt är vad den här diskussionen och  att bära med sig känslan av att ha gjort något dumt inför riksorganisationen får för konsekvenser:

”När ekots reporter Bengt Hansell kontaktade mig genom Twitter för att han först ville höra vår politik om skolan kände jag att det var bäst att bara vidarebefordra hans önskan uppåt i riksorganisationen, jag hoppas att någon där kommer att ta kontakt med honom för att låta honom få veta det senaste om vår skolpolitik (ja det som ännu inte ligger ute på hemsidan, det kan man ju helt säkert skicka vidare, men vad är nyhetsvärdet i det).”

Nu fick ju händelsen med den för tidigt publicerade informationen sannerligen en helt oerhört trist bieffekt. Att Lilith  inte känner sig bekväm med att svara utan hänvisar vidare trots att Bengt Hansell så tydligt vill veta mer om Kristdemokraternas skolpolitik.

När valmanifestet väl är publicerat hoppas jag Lilith ringer själv, tydligare uppmaning kan man ju inte få:

En av journalisterna som följer Lilith undrade imorse apropå postningen där hon berättar om den interna hanteringen av sociala medier om hon tror att hon nu kommer att bli ombedd att plocka bort även det här inlägget:

Låt oss hoppas att Malin Henrikson som är nyhetschef på Hallands Nyheter i Varberg inte har rätt i att det blir ryggradsreflexen hos riksorganisationen vid en genomläsning idag. Tvärtom tycker jag de bör ta kontakt med Lilith och säkerställa att nästa gång Ekot ringer vågar hon svara om det är ett område hon känner att hon vill och har kunskap om. Inte att hon instinktivt hukar.

Sociala medier utan bred intern förankring och förståelse för mediets logik och syfte är helt meningslösa. Varje given händelse är underlag för lärdomar och nya vägar framåt. Låt oss använda Liliths mod att dela med sig till precis det. Och det oavsett parti.

/Brit Stakston

Av Brit Stakston | 22 Jul 10 | Även postad i Blogg, Valrörelsen 2010 | Kommentarer (19)

BEFRIAD ZON: Öppenhet förändrar alla maktstrukturer

För ett par veckor sedan skrev jag en bloggpost om sunt förnuft. Den resonerade kring företag som arbetar med sociala medier och berörde hur de gränser som förflyttas mellan arbetsgivare och arbetstagare påverkar dem i deras verklighet. Som anställda och som arbetsgivare. Den har väckt diskussioner. Nu sägs den vara uttryck för en viss samhällssyn, som utsätts för ideologisk kritik. Så då blir jag väl tvungen att vara tydligare med vad jag verkligen tycker.

Isobel Hadley Kamptz har i ett par bloggposter drivit diskussionen om arbete och gränsförflyttningen mellan privat och offentlig. De här frågorna är verkligen några av de mest utmanande i arbetslivet idag. I sin senaste postning undrar Isobel undrar följande:

”Om allting är offentligt och inget privat, sett till relationen mellan anställd och arbetsgivare, var finns det vi banalt kan kalla frihet?”

Det här är precis den intressanta frågan. Det här är mitt inspel:

Tack vare nätet sker förändringar i vår syn på frihet, relationer, ansvar som kräver ständiga samtal och diskussioner. Varje given händelse och diskussionen runt den luckrar upp gränser, ändrar rollfördelning och ger insikt och kunskap om den maktförskjutning som pågår. Det sker bland annat när jag ger “råd till företag om twitter”. För  de där ”företagen” består faktiskt av människor. Arbetsgivare likväl som arbetstagare. Vårdpersonal likväl som marknadsförare. Lärare likväl som journalister.

Till och med under stunden av rådgivning runt twitter diskuteras precis de här frågorna. I varje samtal berörs och synliggörs hur gamla roller och strukturer i allt större grad är obsoleta. Det ger varje deltagare som inte kände till det tidigare råg i ryggen, stärkt av kunskapen om att detta gäller oss oavsett position. Frågor om sunt förnuft, makt och ansvar är saker som medvetandegörs när frågor om t.ex. en twittrande lokförare, en Bjästa-rektor som inte läser Facebook, en pornstar-mössa eller  Ibizabilder diskuteras. Alla ser ju allt.

Min uppfattning är att den maktförskjutning som i och med detta sker mellan arbetsgivare och arbetstagare är av godo. Den kommer att skapa ett samhälle byggt på transparens och förmåga att vara sann med de val man gjort med sitt liv. Vi kommer att tvingas stå för det vi säger och tycker i alla situationer. Som arbetsgivare och som arbetstagare. Som vän och som förälder. Och det här är inte en fråga för arbetsgivare och tjänstemän. Det här gäller alla. Alla har tillgång till internet. Alla googlar på alla. Alla hittar allt om alla. Och jag tror att på sikt leder det oss till ett mer förlåtande samhälle. Vi kan inte gömma, sopa under mattan vare sig våra egna eller andras Ibizabilder.

Vi har ett val, en frihet att välja vad vi vill lägga ut. Det är enligt mig en förenkling att dra resonemanget om förflyttningen av individens gränser och hur de påverkar relationen till arbetsgivare, till att säga att detta är exempel på förtryckarideologi. Då bortser man från den positiva förändring det innebär och de möjligheter till makt den enskilde får. Å ena sidan att arbetsgivaren har koll. Men å andra sidan är även arbetsgivaren exponerad, synad och granskad av sina anställda och omgivningen.

Vare sig vi använder ord som branding och varumärke, maktkonflikt och exitstrategier är människan alltid utgångspunkten. Det är ju det fantastiska. Och vi ska se varandra exakt som de vi är. Och vi kan det när allt är synligt för alla. Om jag vill. Och ja, är vi sverigedemokrater är det så vi blir synliga.  Som ”kalejdoskop av det kloka, vackra, äckliga, idiotiska”. Exakt så och det är precis det som händer tack vare nätet. Möjligheten att vara hel med alla de val som är en del av alla människors liv. Bilden av ”anpassade, passande, marknadsförande helheter” är ju exakt det vi raserar genom att vara öppna med allt. Individens frihet ökar genom den allt mer jämlika relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Öppenhet kommer att tvinga gamla strukturer till anpassning.

Vår tids viktigaste uppgift är precis det här. Att visa på vilken makt vi som enskilda individer faktiskt har tack vare nätets möjlighet att alltid visa alla perspektiv. Men med makt kommer också ansvar. Där man är beredd att vara precis så komplex som människan är. Modig, rädd, smart och korkad – allt i en härlig mix som blir livet.

/Brit Stakston

Av Brit Stakston | 20 Jul 10 | Även postad i Blogg, Reflektioner | Kommentarer (7)

BEFRIAD ZON: En twittrande lokförare en utmaning för SJ

Tidigare har jag skrivit om vilka grundvärden SJ vill förmedla när de twittrar ”kram” till kunderna eller är småironiska när någon inte blir väckt enligt avtal på ett nattåg. Nu kommer något nytt att fundera över. En lokförare som inte twittrar på uppdrag av SJ men som privatperson väljer att läxa upp kunderna för händelser som skett under hans arbetstid.

En händelse som visar att man må uppleva sig själv som hur privat som helst – men för utomstående är man en representant för sin arbetsgivare. En konsekvens av de nya kommunikationsverktygen som nu varje verksamhet måste hantera. Vare sig det är privat eller offentlig verksamhet.

Det hela kan följas i det samtal som sker mellan en twittrande, bloggande lokförare och en av de många missnöjda resenärerna på det försenade SJ-tåget 544 häromdagen. En diskussion runt en tågresa som anlände till Stockholm från Malmö klockan 03:11 mot tänkta 20:39…en försening som förstås inte var rolig för någon att hantera.

Lokföraren på det nämnda tåget bloggar om händelsen och ger en intressant bild från andra sidan av vad som skedde under rubriken ”Det bidde en lång dag”. Detaljerade beskrivningar och bland annat Trafikverket får kritik för att bidra till att försämra bilden av järnvägen i stort:

Här fick vi och alla våra resenärer ett riktigt slag i ansiktet, när man från Trafikverket beslutade att släppa fram både ett södergående och ett norrgående posttåg medans 5-6 persontåg fick stå och vänta, bara titta på när posten swischade föbi, ett riktigt hån mot alla försenade resenärer, något som kraftigt skadar förtroendet för järnvägen i stort, skamligt gjort av Trafikverket!

Bloggposten är kryddad med många detaljer om dessa rejält kinkiga och extremt känsliga system där nyckelordet tycks vara restart med varsam hand:

Hojta igen om reset, låsa upp dörrarna, förvarna tågklareraren, göra reset, ingen tur, samma fel igen, fler fel. Ringa driftstöd om råd och tips, prova göra stora batterireseten när man dödar ganska precis ALLT för att även få maskinen att glömma att det är varmt, men nej, inte då, ”Termisk överlast uppladdningsmotstånd”, grattis!

Driftstöd lovade prata med felsökarna som kan allt i Hagalund, medans jag gav mig på att stänga av den motormodul som störde mest, och se på fan om inte tåget hoppade igång igen, nu var alla termiska överlaster som bortglömda och lilla fina lampan som säger ”Klart för körning” lyste så vackert grönt så! Woho, även om det innebär ett smått segt woho! så började vi i varje fall rulla igen, 50 minuter försenade.

Vi får också ta del av vad som faktiskt gjordes för att informera kunderna och besöket i förarhytten låter som ett briljant initiativ i det läge som var:

Tiden i Nässjö fördrevs så gott det gick, informera i högtalarna så snyggt det går att vi inte vet något, att ingen vet något, att det förhoppningsvis är reparatörer på plats, och även visa sig på plattformen med jämna mellanrum. Gjorde även en allmän inbjudan till att besöka förarhytten för de som var intresserade, ett bra sätt att fördriva tiden helt enkelt, och ganska snart var förarhytten tämligen full av såväl unga som gamla, pojkar som flickor av varierande åldrar, massa frågor om tågkörning och allt som hör till, samt även en hel del fotograferande, verkade på det stora hela ganska uppskattat!

Bloggposten avslutades sedan med en referens till de gnällande resenärer som syntes i flödet hos SJ (tipstack @hammarstrand):

Eftersom alla inte delar upplevelsen av att allt var välinformerat så ökar kritiken och så småningom reagerar lokföraren på den framförda kritiken även på twitter:

Varpå David Hall aka Moonhouse svarar:

Och här någonstans börjar det spåra ur ifråga om ton och tilltalsformer:

Sen fortsätter det på det här sättet, passagerarens upplevelse ifrågasätts och han får även gliringar över hur hans bakgrundsbild ser ut och vad den säger om hans mentalitet. Trots att lokföraren hävdar att hans arbetsgivare inte har med hans privatliv att göra och att han kan uttala sig hur han vill när han misskrediteras eftersom han ” inte är gift med sitt jobb” väcker det reaktioner hos andra som läser detta. Nu dras @sj_ab in också och får frågan om det hela är ok:

Deras svar är det förväntade i det här läget, backar undan och svarat att twitter är en öppen kanal där man som privatperson kan skriva vad som helst. Ett svar präglat av en gammal myndighetsbild av SJ:

Man förtydligar också att lokföraren agerat som privatperson ej som  SJ:

För mig är det här ett oerhört intressant exempel på de krockar som sker nu. Inte bara gällande sociala medier utan också i rollen som offentligt anställd. Där meddelarfriheten gör att man agerar som bakbunden från arbetsgivarens sida.

Jag har tidigare ofta i andra sammanhang funderat om meddelarfriheten i sin extrema tolkning bidrar till att skapa en kultur där det är ok att baktala och kritisera sin arbetsgivare. Lever en sådan kultur kvar även efter att organisationen ombolagiseras som i SJs fall. Är en sådan inställning ett defaultläge för offentligt anställda, helt enkelt den gängse kulturen och utgångspunkten snarare än en stolthet över det uppdrag man har att förvalta. Klart är att som representanter för offentlig förvaltning blir de sociala medierna en oerhörd utmaning och säkert ofta en skräckfylld upplevelse. Här pratar vi ju om kommunikationsverktyg där det är möjligt att göra mer, ta ansvar, ta konsekvens av sitt handlande etc. och detta i ett generellt arbetsklimat där det sitter i väggarna att inte ta plats eller göra bort sig.

Fundera om det inte är så att det inom offentlig förvaltning ofta sorgligt nog finns en inställning till sitt arbete som inte handlar om stolthet. Där employment branding ses som en sjukdom. Där ord som ambassadör för en arbetsgivare kan vara rena provokationen. Man värnar om meddelarfriheten och tolkar den som något som bidrar till att man står helt utanför arbetsgivaren och kan säga, tycka vad sjutton man vill.

Meddelarfriheten är oerhört viktig för att t.ex. våga ifrågasätta och kritisera saker, för att säkerställa att en lojalitet mot arbetsgivaren inte blir överordnad det som är den offentliga verksamhetens mål och syfte. Men hur blir det när detta demokrativerktyg  används mest som en ”rätt” att tycka vad man vill om sin arbetsgivare utan ansvar för konsekvensen av det egna agerandet. Hur kan vi styra om i en sådan kultur? En offentligt anställd har ju egentligen all anledning att vara stolt, tänk att få förvalta ett uppdrag man ytterst fått av oss som skattebetalare!

Ligger kanske också en del av problematiken i att det är svårt att mäta vad som är bra resultat för offentlig verksamhet? Att det i sig leder till ett mer reaktivt och passivt beteende i grunden. Men nej allt handlar om hur man tolkar sitt uppdrag. Visst borde det också inom offentlig förvaltning handla om att överleverera och inte passivt bara stanna inom de ramar uppdraget gett. Det finns alltid utrymme för tolkningar och val av handlingsvägar för att nå de uppsatta målen.

Så var landar jag när jag ser det här bemötandet av en kund hos SJ via en av deras medarbetare i en statligt bolagiserad verksamhet? Att det väl ändå även här och i all offentlig förvaltning måste råda sunt förnuft, hyfs mot kunder och vilja att ta ansvar!

Och att vi fick ännu en påminnelse om vikten av interna samtal på alla arbetsplatser om detta med att hur privat man än upplever sig själv på Twitter, i sin blogg eller på Facebook så är man det inte ur omgivningens synvinkel – och vad lär vi oss av det, hur vill vi hantera det. Vi måste våga prata om det ansvar man har för att undvika att rollerna blandas samman på ett sätt där kunden inte längre kan hålla isär de båda rollerna. Detta är samtal som inte alls sker för att kontrollera eller hindra yttrandefriheten utan för att skapa insikt om att vi alla gestaltar ett varumärke och bär ett ansvar för hur verksamheterna vi företräder gestaltas. Även inom offentlig förvaltning och i statliga bolag. De sociala medierna kommer definitivt sätta fingret på konflikten som finns här idag.

/Brit Stakston

Av Brit Stakston | 29 Jun 10 | Även postad i Blogg | Kommentarer (55)

Tack Lunarstorm!

Allt är förgängligt och teknik åldras. Det är väl känslan när vi nu får höra att Lunarstorm går i graven. Men självklart är det så att Lunarstorm i Sverige bäddat bra när det gäller de beteenden som gör att sociala medier idag är på väg att bli Internet för många.

Utvecklingen har visserligen gått fort men samtidigt varit konstant när man tittar på det senaste åren utveckling av besökare på de största nätverken i Sverige.

Lunarstorm startade som StajlPlejs 1996, en utveckling från de olika forum som poppade upp under internets barndom. Utvecklingen har sedan gått vidare och Lunarworks/LunarGroup som sedan blev Wyatt Media äger också Bilddagboken vars popularitet ökade, antagligen mycket på Lunarstorms bekostnad.

Ingen är nog speciellt chockerad över att Lunarstorm läggs ner, liksom tidigare i vår Playahead.

Lunarstorm har gjort sitt – användarbasen har till stor del gått över fr a till Facebook.

Generellt kan man se att Lunarstorm, precis som många andra communities, byggde på en tanke om att gemenskapen byggdes ”innanför murarna” – inget gick att flytta utanför och Internets grund i hyperlänkning fanns inte. Samtidigt lärde sig många av oss de sociala aspekterna online via Lunarstorm. För första gången var det den sociala relationen som stod i centrum och till skillnad mot IRC-nätverken var det möjligt för icke-nördar att delta. Bredden på tjänsten var också viktig: där fanns allt från realtidschat till en dagboksfunktion som byggde på ungefär samma idé som bloggar. Forumdelar, röstningar, tävlingar och presentationer skapade en plats för att skapa en identitet online.

På många sätt var Lunarstorm föregångare på svensk mark till den utveckling av sociala medier vi idag ser – precis som The Well, AOL och andra stora communities varit i andra delar av världen. Idag ser vi nästan fyra miljoner svenska användare på Facebook, nästan lika många på MSN, en stor och aktiv bloggosfär respektive en medvetenhet om att den sociala webben är framtidens webb. Genom Lunarstorm lärde vi oss att hantera balansen mellan privat och offentligt liksom att inte längre behöva hitta sina vänner endast i det begränsade utbud som finns i den fysiska världen: staden, byn, skolan eller på arbetsplatsen. Det skapade möjligheter att diskutera, skapa sin egen plattform för att uttrycka sin åsikt (under många år var Lunarstorms egna poll-verktyg Wzzup! oerhört viktigt för att ta pulsen på ungdomskulturen) och att för unga skapa möjligheten att omskapa sin egen självbild genom att vara mycket mer sig själv (eller den man vill vara) online och skapa sig sociala relationer med andra förutsättningar än tidigare.

Sociala medier utvecklades under början och mitten av 2000-talet. Bland annat började bloggarna växa i antal runt 2005, vilket innebar att de dagboksanteckningar som man tidigare endast delat med de personer som fanns i den stängda communityn blev synliga för många fler – via sökmotorer och mer och mer en del av ett nytt medielandskap där öppenhet och hyperlänkar blev viktigare och viktigare. Självklart innebar också det starka fokus som kom att läggas på Facebook 2007 och framåt också ett bakslag för Lunarstorm, liksom att Bilddagboken fick ett uppsving bland deras kärnmålgrupp genom en högre bandbredd, nya kameramobiler och en bättre teknisk plattform.

Den starka utvecklingen av globala fenomen som Facebook såväl som MSN som community innebar helt enkelt att Lunarstorm tappade mark. Facebook (och tidigt Myspace) skapade en bättre dynamik – och valde att mer och mer börja att öppna upp sina väggar, låta företag bli delar av nätverket men samtidigt fokusera på användarupplevelsen.

Så Lunarstorms dagar var räknade redan för ett par år sedan.

Personligen gick jag med i Lunarstorm 1998 (edit: onekligen känns det som om det borde varit tidigare än 2000 som Lunarstorm startade) även om jag hade en vilande användare på föregångaren. Vid den tidpunkten arbetade jag som ungdomspräst och Lunarstorm var både min personliga arena men blev också en arena för att bredda möjligheten för ungdomarna att möta mig – bredda mitt varumärke och på så sätt finnas där som ungdomarna finns: både i det fysiska rummet (på skolan och ute på stan på helgnätter) respektive online. Efter att jag valde att sluta att arbeta som präst och började arbeta i reklambranschen kom också Lunarstorm att vara en bra kanal för olika annonser riktad mot en ung publik vid mitten av 2000-talet.

Men Lunarstorm blev också för mig en plattform för personliga kontakter och genom Lunarstorm har jag mött människor som jag än idag räknar som mina närmaste vänner. För vår del, vi som var över 25, blev dock Lunarstorms starka fokus på tonåringar svårare och svårare att känna sig hemma i och ett stort antal av oss valde att bygga en ny community: Quicksilver aka QS.

Så personligen vill jag tacka Lunarstorm för den tid som var – precis som vi som tror och lever sociala medier måste se att Richard Ericsson och resten av Lunarcrew skapade något viktigt i slutet av nittiotalet.

Kjaam!

Av Niclas Strandh | 09 Jun 10 | Även postad i Blogg | Kommentarer (10)

Sociala medier