Min fråga är då: hur vet folk att denna katt ens har en Twitter?

Vem kan väl motstå att svara på det!? Mailet i sin helhet följt av mitt snabba svar mellan middag och gym:

Från: Frida
Skickat: den 8 februari 2012 20:41
Till: Brit Stakston
Ämne: Twitter

Hej Brit,

jag har en lite annorlunda fråga som jag hoppas att du kan svara på. Jag googlade på någon som är bra på sociala medier och hittade dig.

Jag är själv intresserad av sociala medier till ett projekt som jag håller på med men är inte så insatt, därför har jag nu en fråga till dig angående Twitter.
Här kommer ett exempel:
i måndags var det en katt som sprang in på en fotbollsplan i England. Igår hörde jag att katten hade fått 30 000 följare på Twitter.
Min fråga är då: hur vet folk att denna katt ens har en Twitter? Hur sprids det? Kan man se att någon annan har lagt till den Twittern eller hur fungerar det riktigt?

Jag skulle bli jätteglad om du har möjlighet att skriva ett svar.

Tack på förhand!

Mvh Frida Lundman

Hej Frida,
Vilken söt fråga. Skrattade högt för jag såg katten själv på TV. Din fråga är relevant. Kul att du frågar just mig.

Lite övergripande. Twitter är ju som sms till alla som valt att följa dig. Vi använder dessa korta meddelanden för att berätta det som berör oss på olika sätt.

En händelse som katten är enkel att förklara även om just frågan om vilken händelse som kan plockas upp så här och nå många skiljer sig åt. I detta fall katter (vi älskar allt med katter på nätet …) och fotboll är oslagbar kombination.

I fallet med katten var det ju en händelse som uppmärksammades på plats, många människor på plats och tv-kamerorna på plats. Händelsen i sig rapporterades från stadion bland annat via twitter. Någon av alla dessa människor som var på plats, såg om det på twitter eller såg katten via TV tyckte att det var en rolig idé att skapa ett twitterkonto för katten.  Vilket sedan alla medier talade om t.ex. i det här inslaget.  Då är det klart att det snabbt får många följare.

Men i början hur når det ut? Ja en tweet kan snabbt få spridning genom att man märker inlägget med en så kallad ”hashtag” vilket är lika med denna symbol # brädgårds- eller staketssymbolen på svenska. Om det hade varit i Sverige hade det varit smart att märka inlägget med hashtaggen #twittboll som är den svenska taggen för allt som rör fotboll. Då skulle det snabbt ha fått spridning bland de som är intresserade trots att kontot är nystartat.

Låt säga att jag skulle råka se ett sånt inlägg och väljer att skicka det vidare, dvs göra en så kallad RT (retweet) då når det potentiellt sett mina nästan 8000 följare. Och både en och två ur den skaran kommer säkert också vilja skicka vidare i sina nätverk. Och så håller det på och når snabbt många, även om några av deras twitterföljare är desamma som jag har kommer det även nå nya. Det är på detta sätt saker sprids. Nu har jag twittrat om katten här, det ser då ut så här och når alltså mina följare och ser ut så här (ifall du inte använder Twitter så mycket)

Sambandet mellan nya och gamla medier är starkt. Det som småbubblar på twitter plockas upp av traditionella medier som har världens bästa nyhetsnäsor : ) det de plockar upp blir ofta snackisar och då tar diskussionerna på nätet en ännu större vända.

Gör det här saken lite tydligare? Jag hoppas det, hör av dig annars och lycka till med ditt eget sociala medieanvändande,
Brit Stakston

Den gångna veckan har jag bland annat intervjuats om köpta Facebook Likes och kommenterat Visit Swedens twitterkonto @sweden i Nyhetsmorgon. Tänkte ge några fördjupande kommentarer om båda dessa intervjuer. Börjar med det korkade i att köpa sig gillare:

Köpa relationer

I artikeln på Rapport kommenterar jag de företag som numer erbjuder sig att ordna x antal likes för de företag som har Facebooksidor. Det är inget jag överhuvudtaget skulle rekommendera någon att använda sig av. Det ger sannerligen inte ”förtroende och auktoritet” så som det hävdas på sajten Facebooklikes att köpa sig likes på det här sättet. Synligheten ökas visserligen under en period vid sökningar när man har fler gillare men om dessa inte ens är genuint intresserade av företaget i fråga kommer inte Facebookrelationen vara länge eller fylla någon funktion. Det är bättre att fokusera på det som är kärnan i relationsbyggandet på Facebook nämligen den som handlar om interaktionen mellan individer. Vår egen roll som inspiratörer och filtratörer för våra nätverk och vice versa.

Ny forskning av 250 miljoner Facebook-användare visar att vi även lägger märke till det de av ens Facebookvänner i den yttre kretsen gillar, länkar upp och interagerar med. Visst vi kommenterar, förekommer i bilder  och interagerar mest med vår närmaste krets av vänner. Men den nya forskningen visar också att vi är öppna för ny input och rör oss online inte bara i våra vanliga kretsar. Vilket i förlängningen för företag innebär stora möjligheter eftersom vi kan koppla synlighet och nya konsumentval till detta.

Min absoluta uppfattning är att detta med mer traditionella räckviddsmått inte alltid bör vara det centrala för en Facebooknärvaro. Sociala medier och PR handlar om att gestalta den man är och säger sig vilja vara och det görs genom dialog, närvaro, relationsbyggande och förmågan att lyssna. Kunden avgör sedan om det är relevant för just mig.

Frågan om vad det egentligen betyder när vi gillar något på Facebook återkommer ständigt. I min senaste bok  ”Gilla! – dela engagemang, passion och idéer via sociala medier” säger Lina Thomsgård, grundare av Rättviseförmedlingen vars Facebooksida och medlemmar är navet i att

Varje »like« av din sida på Facebook är en relation som ska vårdas och som kan utvecklas på sätt som bara din fantasi begränsar – precis som »riktiga« möten med folk.«

Ur boken ”Gilla” sidan 142.

Köpta likes kan väl i så fall jämföras med att köpa sig riktiga möten vilket säger sig självt att ”tvångsmöten” inte kommer att lägga grunden till en varande relation. Vill du höra mer av Lina Thomsgård och hennes arbete med sociala medier finns här en intervju som gjordes strax före boklanseringen.

När en Facebookanvändare väljer att följa ett företags kommunikation ger det en unik möjlighet att finnas i dessa användares i vardag. Ett guldläge! Förvalta det väl och för en dialog.

I intervjun i veckan tryckte jag på vikten av att se de sociala medierna som något annat än bombmattekommunikation och reklamtänk präglat av att skrika i megafoner:

-Genom att betala för likes förlorar man det som är det speciella med gilla-funktionen på Facebook. Det kommer bara att bita tillbaka mot företagen själva, i stället för att få en långsiktig relation med konsumenter som själva valt att engagera sig så fastnar man i det kortsiktiga, det blir bara en ny form av annons.

Från Rapport ”Förrädisk hunger efter Facebook-likes”.

Det hela kommenterades också av Reklamombudsmannen Elisabeth Trotzig och även en svensk Facebook-representant betonar relationsbyggandet.

/Brit Stakston

I början av året skrev jag om hur det år vi hade framför oss kommer att handla om effekten av digitaliseringen. Då med ett nationellt exempel med fokus på vår arbetsvardag och de sociala medierna på arbetsplatser. Med svaret i handen vet vi att 2011 sannerligen handlat om vilken effekten blir av en samtid där vi har tillgång till nya kommunikationsverktyg oberoende av var vi befinner oss i världen. Den arabiska våren har visat vad nya kommunikationsverktyg betyder i samhällen som kämpat för förändring i många år. Här har de sociala medierna visat att de skapar en obändig kraft genom att bidra till mobilisering och organisering på plats och ger omvärlden en unik insyn. En känsla av att själv vara med i vardagen som ger en bra grund till fortsatt engagemang. I somras ställde jag frågan till Jesse Jackson om vad han trodde de sociala medierna betytt för Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen. Hans svar kom direkt ”the change would have come sooner” samtidigt som han betonade vikten av det fysiska mötet och Kings förmåga att skapa engagemang. Exakt så. Det är inte antingen eller utan både och.

I min egen bransch har jag under året ofta varit mest beklämd över hur gärna vi, som sett digitaliseringens möjligheter, krampaktigt vill stå kvar vid rodret, trots att vi inte ens lever som vi lär själva. Vi ”sociala medieexperter” ser ofta gärna världen som fortsatt svart eller vit när det gäller digitaliseringen. Själv har det lett till tankar om att logga ur dvs tona ner min publika roll och diskuterat vikten av att att vi experter kliver tillbaks lite. Under 2012 hoppas jag det där svartvita förhållningssättet  rinner ut i sanden och att vi fokuserar på det som händer i det grå fältet. När vi lämnat ringhörnorna och fokuserar på mötet mellan ny teknik och människor. Att vi alla vågar förändra våra sätt att arbeta oberoende av roller och verksamheter.

2012 då?

Några snabba tankar från mig. Inte alls visionärt. Utan här och nu. Vad händer nästa vecka på jobbet igen, jo det kommer att kretsa runt detta:

Nyttigt: Allt handlar om fortsatt integrering av sociala medier i all kommunikation, en normalisering  som för oss som användare förstås tar sitt avstamp i nyttan för mig.

Mobilt: 2012 blir året då många företag och andra slutligen (och äntligen) kommer att knäcka mobilkoden dvs på riktigt använda sig av den gyllene möjlighet det innebär att vi har med oss mobilen hela tiden….gör ni saker rätt kan vi välja att hålla oss uppdaterade om er genom direktkommunikation i våra mobiler. Det här har alldeles för få företag, förutom t.ex. ”nya” aktörer som Spotify, prioriterat rätt hittills. Insikten finns nu hos allt fler att mobilen öppnar helt nya möjligheter.

Flexibelt: 2012 är också året då det är dags att våga mer. Det betyder rent konkret att man inte bara väljer en lösning som avsändare av budskap dvs sluta lägga alla ägg i Facebookkorgen. Däremot är allt det vi gör på Facebook mekanismer som alla kommunikationsinblandade i ett företag ska lära av och säkerställa att det implementeras i större grad på de traditionella webbplatserna.De sociala dimensionerna måste adderas till de traditionella hemsidorna.

Källkritik: Frågan om källkritik kommer att vara levande. För oss medieintresserade innebär det t.ex. att diskussionen om vem som säger vad och i vilket syfte på t.ex. Twitter som i Sverige delvis utvecklats till en medieankdamm kommer fortsatt vara levande. Den nyförälskade relationen mellan journalister och sociala medier kommer ebba ut och landa i en mer sund relation där man ser både styrkor och svagheter. Här om någonstans är ställningskriget mellan analogt och digitalt helt meningslöst. Något som också måste bli ett faktum i alla andra branscher.

Filtrering: Den både nödvändiga och ofta inspirationsfyllda filtreringen och den mer icke önskvärda filtreringen av det enorma informationsflödet vi har att hantera är två fortsatt viktiga frågor som kommer att återkomma under hela året. Algoritm- och Googlediskussionen runt filterbubblor lär fortsätta.

Nischat:  Vid sidan av de breda plattformarna utvecklas nischade tjänster. Det kan röra personligt nätverk, innehåll, produkter eller funktionaliteter.

Socialt:Självklart är socialt själva nyckelordet framöver. Låt Instagram och Wordfeud visa vägen, de har under 2011 visat hur det hela tiden utformas nya tjänster som bygger på förmågan att kombinera nya och gamla beteenden. Instagrams framgång bygger på hur de (och Path som bubblar) dels självklart tagit tillvara hur vi omfamnar bildproducerandet i mobilen dels att vi just parallellt med breda plattformar som Facebook och Google + också söker mer nischade kommunikationsformer. Wordfeud är ett lysande exempel på hur ny teknik skapar nya möjligheter. Båda tjänsterna hade dock varit mycket mindre intressanta utan den sociala dimensionen. Hashtaggar, kommentarsmöjligheter mm är centrala för Instagrams framgångar. Wordfeuds digitala spelplan är bara en del av framgången den riktigt extra dimensionen som tillför mest är chatten – det sociala!

Min önskelista för kommunikation 2012: Det är samtidstypiskt att jag i rubriken för detta inlägg utelämnat ”sociala medier” eller ”digital kommunikation”. Vi behöver inte säga det längre. Det handlar om kommunikation på alla plattformar. Analoga såväl som digitala. Och allt däremellan.  Det handlar om kommunikation. Punkt.

Vi har länge pratat om att kommunikationens alla delar måste hänga samman. Fortfarande är det digitala ofta ett add on och lika ofta inkastat som helt fristående kommunikationskoncept eller kastas in sist i mediemixen. Det blir också ofta gärna kommunikationsinitiativ av kortsiktig kampanjkaraktär vilket strider mot sociala medielogiken som startar och öppnar för relationer. Det blir både bakåtsträvande och kortsiktigt att arbeta med ett kampanjtänk som präglas av inifrån-ut-tänk och under en given tidpunkt. Sen slutar man prata med de kunder man nyss startat en relation med istället för att fördjupa relationerna. Musklerna finns fortfarande alldeles för ofta kopplade till enskilda marknadsaktiviteter. Det är (små) marknadsbudgetar kopplade till specifika affärsmål i närtid som gör det svårt att arbeta integrerat och långsiktigt.

Min förhoppning för 2012 är att företag i än större grad förstår att det handlar om att förändra sina arbetssätt. Mindre marknadsbudgetar för konsulter med andra ord! Jag vill se marknadsbudgetar som inte bara tar hänsyn till produktionskostnader, konsultkostnader, tryckkostnader, utvecklingskostnader utan också interna personalkostnader som kan arbeta vidare med den relation som just startats.

Allt handlar med andra ord även 2012 om att strategiskt omfamna digitaliseringens möjligheter oberoende av verksamhet. Ständigt fråga sig hur den egna verksamheten kan förbättras och möta omgivningens behov än bättre. Svårare än så är det inte. Låt det bli typiskt för 2012. Gör inte sociala medier till en svår vetenskap eller reducera det till trams. Det är bara så glasklart affärskritiskt för att gestalta och leverera det ni säger er vara.

/Brit Stakston

P.S. Mina egna bidrag till att bjuda på kunskap och våga tänka nytt märks under året som gått vid sidan av mitt roliga arbete på JMW  i dessa fyra händelser:

1. #gillaboken

Att ha skrivit en guidebok för idéburen verksamhet är något jag är mycket glad över. Boken heter Gilla – att dela engagemang, kunskap och passion i de sociala medierna, följ gärna #gillaboken för att hålla dig uppdaterad runt bokens användning. Under 2012 ser jag framemot att få feedback på hur arbetet gått bland de organisationer och personer som läst boken. Stort tack till Erik Wagner och Gabriel Ehrling för ert arbete med förlaget Idealistas. Så stolt över att vara författare till er allra första bok!

2. #dafs

Att få vara med i regeringens Digitaliseringsråd under ledning av it-minister Anna-Karin Hatt för att arbeta fram den Digitala Agendan för Sverige har varit stort. Följ Näringsdepartementets blogg för att hålla er uppdaterade med det fortsatta arbetet. Stort tack till Anna-Karin Hatt och ditt team för förmånen att få vara med i detta mycket givande arbete.

3. #gma11

Att genomföra Godmorgon Almedalen tillsammans med Joakim Jardenberg och Björn Falkevik för andra året i rad var lika inspirerande och omvälvande som första året.Det finns något oerhört givande i detta möte med alla denna klokskap som samlas under Almedalsveckan. Viktigt att få dela den med de som inte befinner sig i Visby. Tack till alla som deltog, bidrog och framför allt tittade.

4. Möten med dig

Alla möten under året, både de formella och mer informella bidrar till att min egen kunskap och mina insikter ökas. Att ha förmånen att varje dag, digitalt eller analogt, kunna stöta och blöta företeelser, tankar och ideér betyder allt. Stort tack!

De senaste åren har varit fantastiska för oss alla oavsett verksamhetsområde. Tack vare nätet och de sociala medierna utmanas och utvecklas företag, organisationer, myndigheter och vi själva som människor. Digitaliseringen rymmer fortfarande stora möjligheter till både innovation och affärsutveckling där kund- och konsumentmakt ofta lyfts fram som prioriterade. I mediebranschen är dokumenterat läsarmedverkan nyckeln till framgång. Vi pratar om en revolution där demokratin blir än starkare.

Föreställ er nu följande scenario i Sverige 2011:

Ett projekt startas. Ett projekt inom ett område du själv brinner för. Där du själv har visioner om vad som är möjligt att åstadkomma. Du utlovas något nytt inom det här området och det drivs av kunniga personer. Projektet marknadsförs genom smart användande av alla de sociala medieverktyg som finns, en förlansering och nationellt mediegenomslag vid lansering.

Sen är det dags. Projektet lanseras. Förväntningarna infrias inte. Det visar sig vara något helt, helt annorlunda. Det mesta vi hört och läst om uteblir. Det finns till och med inslag i projektet som är mer likt några av de tidigare produkterna inom området.

Vad hade vi gjort om projektet varit i vilken annan bransch som helst? Vi sociala medieexperter hade i alla fall gjort det vi gjort under alla gemensamma år. Vi hade bloggat och gett våra synpunkter.

Föreställ er sedan att kritiken bemöts på följande sätt av en representant för projektet. De kallas för mobbare, hatiska, osakliga, gnälliga, icke konstruktiva och det hävdas att kritiken är irrelevant eftersom andra kritiserat projektet. Kritikerna sägs bete sig illa och sparka på de som ligger redan. De jämförs med stalkers och värsta sortens internettroll.

Eller för att bli ännu tydligare. Föreställ dig representanterna för låt säga ett företag som SJ eller traditionell media agera så här. Tänk dig Jan Helin, Thomas Mattson, Martin Jönsson eller vem som helst av representanterna för det vi tidigare så föraktligt kallade ”gammelmedia”. Tänk dig någon av dem utse kritiska läsare till mobbare och jämföra dem med ljusskygga människor på olika internetforum och efterfråga mer hederlighet i debatten, be dig välja läsa annat nästa gång. Tänk dig dessa män producera innehåll under en mångfaldsambition och samtidigt ha 85 procent av inläggen skrivna av män samt oftare omnämna män med fullständigt namn och kvinnor med förnamn. Och tänk dig dessa traditionella företag kalla sig själva för liggande offer,  häxjakt eller ointressant metadebatt för allmänheten när de får läsarreaktioner.

Ja, hur hade vi reagerat om projektet, produkten, företaget varit i vilken annan bransch som helst?

Det som sker framför våra ögon på twitter är att öppenhetens främsta förespråkare inte lever som de lär. Istället för att bemöta eller tacka för förbättringsmöjligheterna vilket kritik också innebär attackerar och ifrågasätter de kritiker. Det som genom åren varit ett av våra första råd under våra föreläsningar. Och de tystar därmed mycket effektivt andra som inte vågar formulera kritiska synpunkter med risk för samma behandling, verbala angrepp eller utfrysning.

Öppenheten rymmer uppenbarligen en viss slutenhet. Var det det här vi ville? Vad händer om fler och fler tystnar för att de inte orkar bära angreppen som går bortom de relevanta frågorna kring medier och makt även bland oss som lever stor del av vår tid på digitala plattformar.

Har vi sociala medieexperter haft så fullständigt fel. Inget är ju nytt. Världen ser exakt likadan ut med maktspel och elitism. Och vägran, kanske oförmågan att inse den egna makt man fått. Och att både makt och transparens innebär ansvar.

Allt är inte svart eller vitt längre. Det finns inget vi eller dom här. Rätt eller fel mediefolk som tycker i rätt eller fel tid med rätt eller fel åsikt.

Det som inträffat avslöjar att det inte finns människor och internettroll. Analogt eller digitalt. Det finns människor som när de flyttar in i det digitala tar med sig allt som är dom. Goda och mindre goda sidor. Crowd-sourcing är makten till folket. Inte en persons, eller i det här fallet projektgrundarnas uppfattning, om hur saker och ting ska tolkas. Allas tolkning är rätt.

Jag är oroad över det inträffade. Låt oss använda vår lilla mediebubbla i Sverige år 2011 som exempel på vad som kan hända om vi inte ser upp. Kritiken får inte utebli bara för att det är människor med starka nätverk i sociala medier som kritiseras. Vi som trott på nätets positiva utveckling för öppenhet och demokrati. Det här är en av vår digitala samtids viktigaste frågor just nu att hantera.

/Brit Stakston

Publicerar här ett utdrag med mina reflektioner om en av artiklarna. Den är skriven av en gästskribent, Sven Englund, som i sitt kommentarsvar ger feedback på min kritik och insyn i det redaktionella arbetet hos sajten Detta kommenteras sedan av Ajour genom Emanuel Karlsten. Här finns min ursprungliga bloggpost i sin helhet.

Uppdaterat: Tonaliteten i diskussionerna som skett runt publiceringen av min kritik har lett till en uppföljande postning om öppenhet.

ARTIKELEXEMPEL FRÅN AJOUR OCH KOMMENTAR:

Barn kördes över – därför reagerade inte omgivningen

En gästskribent skriver om videon med den kinesiska flickan som körs över. Sven Englund är Kina-kunnig är säkert typexemplet på de insatta läsare som vi kommer att kunna se på Ajour och som lyfts fram i ambitionstexterna. Jag läser texten utifrån vad jag förväntar mig på en sajt som lanserats som ”journalistisk revolution” dagarna efter lansering trots att det alltså inte är en av grundarna som skrivit den. Den ger ändå ett smakprov på det Ajour vill vara i framtiden. Jag läser texten på denna nyhetssajt och undrar hela tiden var källkritiken finns, vad är fakta och vad är egna iakttagelser. Vad är det för text, är det en objektiv journalistisk text som ska beskriva skeenden eller är det en opinionsartikel. Om det är det senare vilken tes drivs då? Rubriken har inte täckning i texten utan det är gissningar. Hur kvalificerade de är kan jag inte bedöma här. Det är också en text som visar vad som händer när man plockar upp utländska texter, tror det finns några rena översättningsgrodor. En oerhört viktig fråga lyfts och det är den ”bryr vi människor oss om varandra?”. Här kan jag se massor av medier som gjort ett bättre jobb att besvara den än Ajour**. Det de hade kunnat tillföra gör de inte. Och det absurda är att  inlägget faktiskt hade fungerat bättre på Sven Englunds egen blogg. Då hade många av frågorna blivit tydligare. Och det hade inte varit en beståndsdel i ”något journalistiskt nytt”.

För nu stirrar jag på de lockande orden i texten ” Varning för mycket starka bilder!” och funderar vad det nya är här. Och blir rasande* över att som läsare lämnas ensam med den här texten. Som inte tar mig vidare från det jag redan några dagar tidigare känt och tänkt när videon cirkulerade i alla andra nätverk.

*rasande refererar till mina egna känslor av videon dvs händelsen (den hade redan cirkulerat på YouTube mm)

**SVT Aktuellt gjorde igår ett inslag om detta där just denna diskussion togs ett steg vidare i det programmets kontext ca 8 minuter in i inslaget.

GÄSTSKRIBENTEN SVEN ENGLUNDS SVAR:

Hej Brit! Tänkte bara kommentera din kommentar om mitt gästbidrag till sajten… På sätt och vis har jag samma åsikt som du, jag var aldrig särskilt nöjd, det var nog dels mitt eget fel, eftersom det var jag som skrev, fast från ditt perspektiv nog också ”uppdraget” som jag tillfrågades om. När jag först tillfrågades av Sofia löd det:

”Vill du skriva en kort text för Ajour om det där kinesiska nyhetsinslaget med barnet som blir överkört? Förklara vad som sägs i inslaget?”

Senare fick jag också meddelande på fb av Malin (några timmar senare)
”Hej Sven! Fruktansvärd historia du postade på bloggen. Skulle du kunna förklara vad hon säger och kanske också hitta nån mer info om det där syndromet och något mer exempel så skulle vi vara väldigt glada på Ajour om du vill gästskriva hos oss om det inlägget.”

Jag var nog inte helt med på hur tanken var med Ajour, om man skulle skriva personliga betraktelser eller typ gå in för att försöka vara objektiv. Först tänkte jag börja skriva en personlig betraktelse, om hur jag själv erfarit vissa kinesers beteende när man ber om hjälp etc. Men insåg efter några raders skrivande att det inte dög, varför skulle jag skicka det till Ajour, det var inte vad de bad om, och DET skulle ha passat mycket bättre på min egen blogg. Så jag försökte hålla mig till uppdraget, försöka hålla mig kort, översätta klippet och ge några exempel på Bystandereffekten. Tanken var nog mest bara att visa upp själva klippet och anknyta det till Bystandereffekten, även på wikipediaartikeln om detta fenomen står Yueyue som exempel. http://en.wikipedia.org/wiki/Bystander_effect Hade det publicerats på tisdagen så hade ajour varit ganska tidiga jämfört med t ex svt, Metro etc. Rubriken vet jag för övrigt inte vem som har skrivit.

Jag la mest tid på översättningen som det länkas till. Och ville få det klart samma kväll. Jag skickar också iväg det samma kväll (tisdag) och tänker mig nog en feedback, med tanke på erfarenheten på ajourredaktionen, att det inte ska släppas igenom om det inte är publicerbart. Får som svar att ”det absolut funkar”. Det publiceras inte på tisdagen, och inte på onsdagen heller, och jag funderar lite, läser igenom om det och ändrar en del saker så jag tycker att den blir bättre balanserad och skickar iväg. Dagen därpå (torsdag fm) publiceras första versionen ändå.

Det värsta är nog ändå när jag senare inser att jag egentligen inte gjort någon direkt research och rent av skrivit principiella faktafel, som att flickan rapporterats död, när hon i själva verkat ”bara” rapporterats hjärndöd, och enligt vissa tidningar getts en liten chans att överleva ens om man bara försökt hålla henne vid liv i det tillståndet. Iaf, man ska inte skriva rapporterats död om det inte är sant.

Det är ju inte så att jag fick en genomgång om hur man skriver ”journalistiskt revolutionerande”, och med tanke på mina åsikter om den kinesiska regimen (och även den vinkling som jag mötts av när jag själv stötte på klippet första gången), så jag försökte hålla mig ifrån åsikter, men ville väl ändå få läsarna att tänka till att detta inte självklart är ett fenomen som bara sker i avlägsna konstiga Kina, utan i själva verket något som eventuellt kan hända i ens närhet.

Så jag är tacksam att du tagit upp det, och ett litet tips till ajour-redaktionen är nog att kanske skicka med några ”att-tänka-på-punkter till gästskribenter, och våga ge feedback, att kanske ha som mål att åtminstone ge en kommentar till gästskribenters texter, tror det skulle leda till mindre sågande från Brit i framtiden. =)
Sedan kan jag nämna att jag har fått några positiva kommentarer om inlägget, fast jag tror att dessa personer mer läser det som en text de fått länken till, kanske inte med den hypade ”journalistiska revolutionen” som utgångspunkt.

Tillslut, tack för feedback (oavsett om den var riktad till mig eller inte) och tack för inlänkarna!

AJOURS SVAR GENOM EMANUEL KARLSTEN

Hej, har inte hunnit läsa mer än Svens kommentar här, men den är viktig att svara på direkt:
1) Ajour har inga krav på att skribenter ska skriva på något revolutionerande sätt eller med ”journalistisk revolution”. Det är ett ord som jag inte hittar någonstans bland någon av Ajours texter/presentationer och som jag därför inte förstår varför det skulle innebära ett krav för Sven.

2) Malin hade kontakt med Sven eftersom att de tidigare har haft mycket kontakt. I ett Facebooksamtal kom idén upp och Malin lämnade den vidare till övriga i Ajour. Vi var flera som läste igenom texten och Sofia Mirjamsdotter var den som sedan hade kontakt med Sven via mejl ang publicering.

3) Varken jag eller någon annan såg eller ser några konstigheter i Svens text. Han skrev för att han har särskilda kunskaper om Kina och vi tycker och tyckte att hans perspektiv var intressant. Sven och jag har pratat efteråt om texten, tex på vår firar-AW, då även flera läsare talade gillande om hans text.

4) Det tog tid för texten att komma ut, inte för att vi hade problem med kvaliteten på den, utan för att vi inte fick det inbäddade klippet att fungera. Att fixa det hamnade mellan stolarna för lång tid, men så snart vi fick allt att funka så körde vi ut det.

5) Den stora läxan för oss här är att se till att ha bättre rutiner för hur vi är uppmuntrande till skribenter och ser till att inte låta uppdrag falla mellan stolarna.

Vi lär oss allteftersom.

Men viktigast: Sven, jag och hela redaktionen tycker du gjorde ett mkt bra jobb! Vi är stolta över att ha dig som gästskribent och även vi vill fortsätta publicera grejer av dig!

Emanuel Karlsten

 

Innan jag kritiserar Svenska Dagbladets vinkel i sin artikelserie om Facebook som arena för allt möjligt läskigt finns det två parallella skeenden här som vi kan ta med oss in i analysen. Artikelserien blir sedan ett levande exempel på de båda rörelser jag sett hända under våren:

ENKLARE ATT GÅ PÅ VÄLBEKANTA VÄGAR

1. Det första perspektivet är att vid sidan av det breda mainstreamanvändande av nätet som nu implementeras på nya sätt inom de flesta verksamheter i Sverige, så återvänder vissa till gamla sätt att göra saker på. Jag tror det är en naturlig tillfällig tillbakagång. Men vi kan lära av den. För här ligger också en del av framtidsutmaningarna.

Det har varit mycket tydligt att man hos många aktörer aktivt släpper eller väljer bort delar av digitaliseringen. Man står plötsligt vid ett vägskäl och många väljer att vika in tillbaks in på gamla välbekanta vägar. Säkerligen för att digitaliseringen av deras verksamhet inte gett dem det de tänkt. Även om det ofta beror på fel mål från början så är det ändå ett faktum att hantera.

Kanske var det också så att dessa verksamheter inte alls var mogna. Kanske arbetade de inte med den interna breda förankringen som är nödvändig för framgång. Det kanske till och med är så att vi människor inte klarar av den här förändringen på såpass kort tid. För det är ytterst frågan om förhållningssätt till sin omgivning som nu verkligen visar sig också kräver nya sätt att arbeta och delvis tänka. De kanske också bara valde att avstå från en naturlig utveckling just nu. Vilket är ett samtidstecken att beakta och samtidigt se allt det stora förändringsarbetet som sker på andra håll.

EXPERTER VILL VARA EXPERTER

2. Det andra intressanta perspektivet som måste lyftas in här är vad som händer hos oss internetentusiaster när det ovanstående händer. Ni vet vi som är störst, bäst och smartast för vi har minsann haft twitterkonton längst. Och varit på Facebook först och alltid ska komma med de smartaste analyserna. Först.

Men ärligt talat de riktigt spännande analyserna, diskussionerna och utvecklingsstegen sker inte längre bland oss internetentusiaster. Nej de händer där mainstreamanvändandet sker och i de verksamheter som berörs, för de kan detaljfrågorna och det är dem vi är ute efter nu.  Vi själva tenderar nu att agera precis som de traditionella strukturer vi kämpat mot. Vi vill så gärna, så gärna ha våra expertroller kvar. Och då är det enkelt att rida på den våg av svartmålning som medierna, i det här fallet Svenska Dagbladet ger. Och så blir det en fin liten ständig dans mellan journalisten och experten. En dans vi måste sluta gilla så mycket. Verkligheten ser varken ut som den icke-påläste journalisten ser den eller den över-påläste experten alltid beskriver den som.

I VERKLIGHETEN GÖRS SAKER

Svenska Dagbladet  borde med artikelserien ”Brottsplats Facebook”  också bevakat, analyserat och i detalj ifrågasatt hur implementeringen av nätstrategier ser ut. Särskilt angeläget hos offentliga aktörer.  Det finns så många aktiva och angelägna ställningstaganden att göra och som bör granskas. Inte bara välja vinkeln att nätet är som en demon utom vår kontroll där all brottslighet sker och att alla ansvariga står helt handfallna inför nätet (när man vet att så inte är fallet).

Artikelserien i Svenska Dagbladet borde om de levt som de själva i sin egen journalistik predikat de senaste åren,  följt, analyserat och  på djupet önskat förstå både internets möjligheter och hot för polisarbetet. De borde också varit intresserade av att  följa och kritisera implementeringsarbetet hos polisen när nu ett sådant faktiskt finns påbörjat och som de i sitt eget researchearbete hittat. Och ha en god koll på hur eller om polisen arbetat med nätet sedan tidigare. Hur gör polisen för att inte bara övervaka dolt utan så att människor också vet att de finns på nätet  synligt och andra angelägna frågor. Vi har ju ändå haft en webb sedan 1996. Delar av detta är knappast nya frågor men i SvDs artiklar lämnas dessa perspektiv hittills helt utanför.

SvD borde självklart nyanserat lyfta alla de viktiga frågor som finns kopplade mellan nätbeteenden och brottslighet. Och kanske också våga ifrågasätta om de intervjuade poliserna här möjligtvis också faktiskt har en alldeles egen agenda med att vilja ha mer pengar. Det kanske blev en perfekt kombo. Enstaka polisers lobbyarbetet för mer pengar till sin myndighet och SvD som virvlar upp än mer näträdsla.

Här finns det hur som helst massor av fler viktiga perspektiv att addera och bygga artiklar runt än de vinklar som hittills getts. De perspektiv som vill driva på näträdslor är särskilt angelägna att ta ansvar för efter den nätdebatt som följt på Norgehändelserna. Svartmålningen av nätet som en brottsplats gagnar ingen och när den inte ens är helt representativ för hur poliskåren ser på nätet enligt min uppfattning efter att ha mött hundratals chefer inom poliskåren.* De jag mött talar och arbetar aktivt med patrullering på nätet, att vara förebyggande och synliga även där. Finns massor av lyckade och mindre lyckade Facebooksidor som polismyndigheter har startat upp och de kliver just in på nätet med en gedigen nationell strategi som resurs.  Johan Ljunggren som samordnare för sociala medier polismyndigheten i Stockholms län är ett exempel på någon som aktivt valt att gå vidare med den nationella strategin och utformat en egen handlingsplan. Jag vet sedan tidigare att Gotlandspolisen också är mycket aktiva och gör saker som vore grymt intressant att närma sig journalistiskt.

Artikeln hos SvD med rubriken ”Polisen står handfallen inför brotten på nätet” var anmärkningsvärt  grund och hade en uppenbar tes som skulle drivas. Den om nätet som orsaken till allt ont. Uppbackat av poliser som får uttala sig om att de inte hinner bevaka nätet trots att det i samma artikel står ”Nästan all brottslighet går numera att härleda till Facebook. Men vi är inte rustade för den här utvecklingen, den digitala världen har sprungit ifrån oss.” Men kan inte den intervjuade polisen i chefsbefattning beställa dessa datorersom behövs och har han inte läst den nationella strategin och de viktiga frågorna som lyfts där. Men det är klart om artikeln bara ville visa handfallenheten inför allt det läskiga fick de med ett bra slutcitat…

Uppföljande artiklar har t.ex. varit ”Alla finns på Facebook men inte vi”. Där möter vi några av de poliser som syns på nätet och här snuddas det i och för sig vid några av de intressanta perspektiven runt ett sociala medieanvändande av poliser bland annat det faktum att det finns så olika strategier inom de olika polismyndigheterna vilket journalisten borde kunnat ställa x antal kritiskt frågor runt.

En av de intervjuade är Peter Ågren, kallad IG-chefen på Twitter, chef för ingripandesektionen på Södermalmspolisen.  Peter använder jag ofta som case bland annat för det han själv refererar till i artikeln nämligen sina förkortningar och interna polisspråkbruk. Han använder ofta en intern jargong och jag brukar resonera med honom som utgångspunkt om detta med att fundera över användandet av förkortningar som IG-chefen, bus eller PP. Gör de en verksamhet mer öppen och tillgänglig eller inte. Balansen mellan begripglighet och intern jargong är exempel på frågor som alltid är intressanta att diskutera.

En annan artikel i serien berättar om vilka de vanligaste Facebook-brotten är. Här vill man ju i detalj veta vad som görs! Och man vill veta hur sånt här har hanterats sedan nätet funnits, för sanningen är väl att hot alltid förekommit, arenorna förflyttar sig alltid. Både de digitala och de analoga.

Jag hoppas verkligen att de kommande artiklarna blir mer nyanserade  utan en så tydlig vilja att ge internet en egen levande hotfull kraft. I de flesta verksamheter finns det idag de som redan vet att nätet är en förlängning av verkligheten. Hitta dem, låt dem komma till tals, ifrågasätt om så behövs men måla inte i förväg upp en bestämd bild.

Det handlar oftast om en enda sak idag för att komma i mål med digitala strategier. Internt förankringsarbete. Vilket ska drivas på och ifrågasättas när det inte sker. Och granskas med en djup förståelse för nätets mekanismer. Men näträdslorna och handfallenhet inför nätet behöver vi inte längre automatiskt måla upp på det sätt Svenska Dagbladet gjort med sin artikelserie. Men det är typiskt för var nätdebatten befinner sig. Mitt i väldigt stora pendelsvängningar. Var tror du pendeln stannar i höst?

/Brit Stakston

*Har föreläst för Rikspolisstyrelsens i samband med den heldagskonferens de genomförde inom ramen för sitt förankringsarbete av deras nationella sociala mediestrategi under våren 2011. Är därmed i detalj inläst på den trots att den ännu inte är officiellt antagen (dvs underskriven) och har i samband med detta mött hundratalet polischefer och vet hur de ser på detta med sociala medier.

Detta har gett mig insyn i dels vilket stort internt arbete de gjort dels vet jag i detalj vilka kritiska frågeställningar som sociala medier innebär för polisarbetet och vilka vore oerhört intressanta att få en journalistisk granskning av.

Rikspolisstyrelsen är i övrigt inte kunder till JMW, då hade jag i enlighet med vår policy ej bloggat eller kommenterat detta.

Tror jag det kommer att slå? Nej. Min första reaktion var är inte det här lite försent?! Eller ska vi säga för tidigt också? Försent för att Facebook etablerat sig. Förtidigt för det inte är en angelägen fråga för de knappt 700 miljonerna användarna att byta än.

Det bubblas i medier och bland kollegor om en Facebooktrötthet som jag inte alls håller med om. Vi såg för några veckor sedan rubrikerna. Facebook tappar användare - övertolkning av siffror just då men också tillfälle för många att börja prata om att ”folk är trötta på Facebook”.

Oj vad vi beter oss traditionellt här. Vi tror att det behöver vara så. Vi tar för givet att när 13-åringen har mormor på Facebook så kommer han att dra. Varför då? För att vi applicerar gamla beteendemönster när vi faktiskt har möjligheter att tänka precis tvärtom. Min egen son har addat de av mina kollegor han mött på Facebook. Några av dem har han en djupare relation med genom gemensamma intressen. Insyn i varandras intressen som aldrig skapats annars. Så kan vi också låta det vara. Och använda inställningsfunktionerna för att hantera vem som ser vad. Och talet om att Facebook inte är cool….min åsikt är nog att Facebook aldrig upplevts som cool bland unga. Relevant och roligt men aldrig cool. Det var ju precis det som Facebook inte var medan MySpace mycket handlade om precis det. Att ha den coolaste sidan.

Ingen tjänst kommer att omfatta alla. När vi i Sverige har 4.3 miljoner Facebookanvändare så börjar vi nå taket. Det är ju inte folkräkning det handlar om!

Nej. Jag säger så här. Facebook har blivit vardag. Vardagar är också jäkligt trista ibland. Men vardagarna är de som är kittet i livet. Jag tror Facebook ligger fast där det ligger just nu. Alldeles för många har precis börjat se nyttan av det.  Vi har investerat tid och nätverkande här. ”Alla” är där. Och de kommer fortsätta vara där. Inte för evigt men definitivt nu. Jag säger alltid att inget vara för evigt. Inte Facebook heller. Men att Google+ ska få de knappt 700 miljonerna Facebook-användare att förflytta sig kommer inte att hända.

Jag är övertygad om att den nivån på gemensam anslutning som finns i Facebook kommer vi inte se en motsvarighet till. Aldrig igen. Vi kommer inte ha en tjänst som samlar 13-100 åringen i ett gemensamt möte. All utveckling kommer att gå bla. till nischad kommunikation. Google Circles vill fånga upp just den aspekten, det gör också Facebooks-grupper och den rörelsen kommer hela tiden ske utanför de stora plattformarna. Företagens omfamnande av Facebook ser jag ingen plats för i Google+ och den har faktiskt relevans för den enskilda användaren. Nej framtiden kommer bestå av många olika lösningar och inte en ny Facebook.

Så vem behöver Facebookdödaren? Ja Google förstås. Men Facebookanvändaran går inte omkring varje dag och funderar på vad som är nästa grej. De har fullt upp att använda Facebook. Gnälla lite. Älska det. Precis som med e-post och mobilen.

/Brit Stakston

Det kan vara tryggt att veta att det är så. Ibland pratar vi om realtidswebben som om det kräver att ett företag måste kasta sig ut i på en sekund. Men 48 timmar är verkligen gott om tid. Vare sig det gäller att hantera kriser eller för att rida på en uppmärksamhetsvåg. De som planerat för sociala medier och framför allt twitter i kriskommunikation är fortfarande alldeles för få. Anmärkningsvärt få. Det enkla men tydliga rådet är. Just do it. Det går inte att finnas på twitter och den dagen det händer något akut  som gör att er verksamhet diskuteras flitigt skicka hem den twitteransvarige med orden ”ta hand om twitter du”.

Alla livliga och engagerade twitterdiskussioner om det egna varumärket, produkterna eller tjänsterna kan vara början på en seriös krishanteringsprocess och bör så behandlas. Möjligheten att ta saker på volley dvs agera när de egna frågorna diskuteras av omvärlden är likaså en sådan fantastisk möjlighet. Även den har man 48 timmar på sig att förvalta. Och lika viktigt är det här att bara göra det!

Processen kan beskrivas så här:  Det är två parallella skeden. Ett i omvärlden och ett hos företagen.

Steg 1. Händelse X:

Externt: Det sker alltså en händelse som kan vara ett klumpigt citat, illa behandlad kund eller en felaktig produkt/tjänst. Det börjar sprida sig i de sociala medierna.

Samtidigt hos företaget: Antingen har ett företag själv varit i fokus här genom att vara den intervjuade eller den som gjort något som diskuteras alternativt att andra aktörer upptäcker att det som börjar diskuteras på nätet berör deras verksamhet. Här är det A och O att bevaka diskussionerna. Vart är det på väg?  Kommer det ta fart? Avvakta och se. Inte alltid måste man ge sig in direkt.

Steg 2. Traditionella medier:

Externt: Journalisterna är oerhört snabba på att plocka upp det som händer i de sociala medierna. De hårdbevakar alla sociala medieflöden och är förstås oerhört kunniga på att identifiera nyheter. De ser direkt vad som kommer att bli en snackis. Det kan då alltså plockas snabbt de i traditionella medierna och ger därmed än mer bränsle till diskussionerna i de sociala medierna.

Samtidigt hos företaget: Finns man redan då här i de sociala medierna skulle man eventuellt kunnat förhindra eller åtminstone förminska antal artiklar, dämpat hårdvinklingen eller så. Det allra vanligaste är dock fortfarande att diskussionerna nu börjar processas på företaget. I bästa fall kickar traditionell krishantering in. I värsta fall skickas enstaka handläggare hem med en klapp på axeln och ett hurtigt ”håll koll på twitterflödet du”.

Steg 3. #twitter

Externt:

Nu tar diskussionerna än större fart genom de traditionella mediernas rapportering. Diskussionerna kommer nu ofta få ett samlingsnamn under en hashtagg och tonen och diskussionsnivåerna blir allt intensivare på alla sociala medieplattformar.

Samtidigt hos företaget:

Bevakningen intensifieras, fler blir involverade. Ledning och andra verksamhetsansvariga kopplas in. Eventuellt försöker företaget ge sig in i diskussionerna eller så beslutar de på nytt att stormen kanske ändå avtar.

Steg 4. Sociala medielösningar

Externt:

Diskussionerna fortsätter till andra plattformar. Facebookgrupper bildas, roliga webblösningar kan skapas som sätter än mer fokus på det som diskuteras och twitterskämten eller diskussionerna och kritiken fortsätter och växer sig allt större.

Samtidigt hos företaget:

I det här läget är det verkligen dags att agera. Antingen klassisk krishantering, med fördel även ha nyckelpersonerna tillgängliga på plats i de sociala medierna. Men framförallt  finns det nu chans att göra något av det faktum att just era frågor diskuteras! Ta saker på volley. Sätt er kunskap i rätt sammanhang. Interagera med omvärlden. Vi kallar det att vara reaktivt proaktiva. Det här är sociala mediers största styrka. Och bär på nyckeln till att bli relevant!

Steg 5. Genomför

Hos företaget:

Nu är det dags att genomföra den aktivitet man bestäm sig för genom att hantera de fyra tidigare stegen. Bara gör det. Agera. Ta tag i diskussionerna. Var närvarande. Var uthållig. Bli en del av samtalet eller genomför något som kan bli en snackis. Som tar udden av kritiken, omfamnar kritiken, förändrar bilden eller att man möts i en ömsesidig förståelse.

Steg 6. Traditionella medier

Externt:

Idag kommer detta fångas upp av traditionella medier. Det finns något starkt i användarpåverkade händelser. Vare sig det handlar om kriskomunikation, pudlar eller marknadsaktiviteter. Konsumentpåverkan har stor nyhetsvärde. Alltså skrivs det ofta även om detta. Utförligt om hur företag hanterar sociala medieaktiviteter.

Samtidigt hos företaget:

Fortsatt bevakning och närvaro.

Steg 7. Reaktioner i omvärlden

Externt

Ett snabbt och relevant kundbemötande kommer att få stort genomslag hos era kunder och andra engagerade vilket de ger uttryck för i bloggar och andra kanaler. Det  traditionella mediegenomslaget spelar dessutom återigen stor roll för att öka medvetenheten om det företaget nyss gjort. Vilket ger förnyat fokus på vad som faktiskt hänt och skett.

Samtidigt hos företaget

Här ställs det krav på att fortsätta vara närvarande och fånga upp nya reaktioner. Lära av reaktionerna och inse att det där med att vara reaktivt proaktiv är extremt kraftfullt.

Så summa summarum. Ni har 48 timmars tidsfrist använd det nästa gång ni eller era frågor/produkter hamnar i fokus! OLW som vi arbetar med använde sig av exakt den här arbetsmodellen och insikten när chipspåsar kom att finnas över hela nätet och valde att ta den händelsen på volley.

Så här ser tidsaxeln ut för deras hanterande av situationen och möjligheten som uppstod när Torbjörn Rosdahl som landstingsråd jämförde en prishöjning på 100 kr med tre chipspåsar.

/Brit Stakston

Att internets påverkan på samhällsutveckling ur ett positivt perspektiv verkligen förtjänar att diskuteras och lyftas mer visar Amnestys årsrapport.  Den presenteras idag och där lyfter de tydligt internets påverkan för demokratiutveckling, se intervju här med generalsekreterare Lise Berg. Jocke Jardenberg kommenterar och uttrycker glädje över vad som hänt de senaste 20 åren för de mänskliga rättigheterna tack vare internet.

Jag hoppas att vi under Internetdagarna kommer  diskutera dessa perspektiv levande och konstruktivt. För demokratiutveckling och för samhällsutveckling.

Se gärna talkshowen som Måns Jonasson från .se (Stiftelsen för Infrastruktur) och Joakim Jardenberg var programledare för som presenterar mer av konferensen. Vid sidan att det avslöjades att även säkerhetsgurun Bruce Schneier kommer intervjuades i talkshowens första häft Ted Valentin och Johan Jörgensen om   24 hour business camp och Internet Discovery Day. I den andra delen var glädjande nog jag medverkande i egenskap av ledamot i Digitaliseringsrådet tillsammans med Maria Hall från Näringsdepartementet. Vi samtalade om den Digitala Agendan och jag betonade att det ännu finns chans att komma med input till det arbetet. Under Internetdagarna kommer nog Anna-Karin Hatt under sin keynote berätta ännu mer om hur arbetet gått sedan hennes uppskattade anförande förra året på Internetdagarna.

Se gärna talkshowen här!

Nu kommer Facebook den digitala varianten till papperskupongerna i brevlådan och rabattkorten. Idag har nämligen Facebook Deals äntligen rullat ut i Sverige, digitala kuponger direkt i mobilen. Vi får nu möjligheten att få erbjudanden när vi väljer att checka in på butiker, museer och hotell. De kommer finnas i lite olika former.* Lets Buy It var tidigt ute och under våren har vi också sett tjänster som både Groupon och Lokaldealen ta fart, det finns med andra ord en tydlig trend att arbeta med rabatter i digital form.

Både McDonalds och Stadium har direkt idag rullat ut sina Facebook Deals-erbjudanden, Stadium ger 20 procent på skor och McDonalds erbjuder en milkshake till en viss sorts meny. Det ser ut såhär för besökarna på deras sidor:

För mig sluts cirklarna som 1992 var informationsansvarig för utrullningen av det svenska Ungdomskortet, ett europeiskt rabatt- och förmånskort för unga under 26 år.  Jag småler när jag ser dessa två erbjudanden här ovan och minns hur plottrigt Ungdomskortet blev just för att kortet kunde ge 5 kr rabatt på en glass till 250 kr rabatt på ett par Gul & Blå-jeans. En annan aspekt som också var tydlig under hela arbetet med Ungdomskortet var den interna förankringsprocessen. Glömmer aldrig hur reklamfilmerna på bio pumpades ut, folk sprang till Posten för att köpa Ungdomskort. Inget visste något. När man väl fick tag i ett Ungdomskort och gick till butik. Samma sak. ”Vaddå rabatt?”.

Den interna förankringsprocessen är A och O i alla sociala mediesatsningar. Egentligen för all kommunikation. Men i de sociala medierna blir det än tydligare. Med Facebook Deals kommer den verkligen behöva vara gedigen för att det ska fungera. Niclas Strandh har testat och märker direkt hur den interna kommunikationen brister.

Jag önskar och hoppas att företag kommer att använda Facebook Deals till mer än bara käcka rabatter för det kommer vi lätt tröttna på. Här finns ju möjligheten att arbeta med extrem relevans i butik på plats, lojalitet, närhetskänsla och möjlighet att få dem att vilja följa företaget fortsatt i vardagen.En guldgruva för smart relevant kommunikation. Och ett sätta att påminna i butik om Facebook-närvaron. Integrerad kommunikation helt enkelt!

Det finns en oerhörd skillnad mot båda kuponger i papper hem i brevlådan och ett rabattkort jag måste komma ihåg att ta fram och det är det aktiva valet i att vilja checka in. Ett litet påskägg i butiken som det smarta företaget kan välja att fylla med annat än det billigaste skumgodiset.

När jag häromdagen frågade på Twitter efter Facebook Deals planer bland företag var den första att svara Varbergs Kurort:

Hotellet får vara en representant för den vida tolkningen av en sektor som kommer kunna göra mycket med Facebook Deals nämligen hela turist- och evenemangsbranschen. Vad tror du, vilka erbjudanden skulle du vilja dyker upp i din telefon nästa gång du checkar in? Hur ska en Kupong 2.0 se ut för att vara relevant? Har du testat, hur var det i butiken då, visste de vad du talade om?

Brit Stakston

*Facebook Deals kommer att finnas i fyra varianter:

Vän – om flera vänner checkar in får man del av ett erbjudande, ett slags kollektivköp som Groupon etc

Individ – du får ett erbjudande när du väljer att checka in

Lojalitet – klippkortsvarianten – checka in flera gånger och du får ett erbjudande

Välgörenhet – vi får se om någon gör det här i Sverige, butiken ger x antal i välgörenhet