Upploppen i Storbritannien har varit svåra att ta till sig. Människor som beter som hyenor mot varandra. Det som startade med demonstrationer mot dödsskjutningen av 29-årige Mark Duggan i Tottenham urartade med tiden till kriminella plundringståg.

Igår kallade Storbritanniens premiärminister David Cameron till ett möte för att diskutera hur man ska hantera denna och liknande situationer för att slå tillbaks mot upplopp.

Det har de senaste dagarna i Storbritannien talats om uteslutning av folk från sociala nätverkssajter, ansvar från sajtägarna om att stänga av användare som uppmanar till brott och människor arresteras för att ha uppviglat med hjälp av gruppchattsfunktioner i BlackBerry-telefoner och det diskuteras möjligheter att stänga av den och liknande tjänster.

Kontrollen av nätet har fått ta stor plats i förslagen på aktiviteter och i svenska medier blev rubrikerna efter Camerons tal ”David Cameron vill stänga Twitter” i Expressen och ”David Cameron hotar stänga av Facebook-användare”.

I Sverige har det under hela våren och särskilt i kölvattnet efter de lika tragiska och händelserna på Utöya förts spännande diskussioner om nätets roll  kopplat till terrorism och våldsbrott. SvD har kört en artikelserie på temat Brottsplats Facebook där polisen verkar helt handfallen inför nätet trots jag menar att de inte riktigt är det vilka de själva senare också bemött och det bubblar verkligen under ytan att nätet är hotfullt. Vilket det förstås lika gärna kan vara eftersom allt som finns på nätet också finns i verkligheten. Tendenserna till att internets frihet sätts på spel igen är tydliga. Det här bär vi som arbetar med nätet ett stort ansvar för att nu konkret göra något åt.

Sigurd Allern och Ester Pollack skrev i SvD apropå extremismen på nätet och anonymitet att det publicistiska ansvaret är en nyckelfråga och menar att nätmedierna undergrävt detta genom att inte ta sitt ansvar.  Några repliker på detta gavs bland annat av Pelle Snickars och Jonas Andersson som i SvD Kultur skrivit om att Nätanonymitet  är ett demokratiskt värde och Norrans chefredaktör Anette Novak replikerade på SvD Brännpunkt under rubriken  ”Anonymiteten skapar trollen”. Anders Mildner skriver i Sydsvenskan om Den goda läsarkontakten. och Anna Troberg i Aftonbladet om den livsviktiga anonymiteten. Det räcker med att se på rubrikerna på dessa artiklar för att se spännvidden i diskussionen.

I Anette Novaks inlägg jämför hon behovet av en struktur för nätet med bilens naturliga roll i våra liv idag :

En metafor ger perspektiv. Bilen när den uppfanns erbjöd en ny frihet att röra sig och revolutionerade vår livsstil. Men när olyckorna blev för många kom vägmärken, körkort och registreringsskyltar. En struktur, för att vi inte skulle skada varandra.

Det borde vara möjligt att på ett liknande sätt finna en struktur – utan att för den skulle beskära friheten.

Jag vet att Anette Novak har en massa konkreta tankar som t.ex. funderingar på om man överföra källskyddet till den digitala verkligheten och om det finns sätt att låta människor välja om de vill debattera i ansvariga eller oansvariga forum, tror hon till och med talar i termer om certifieringsformer. Sånt här behöver vi. Konkreta förslag som ska stötas och blötas.

Jag gillar bilmetaforen också för att det för tankarna till infrastruktur. För det är ju vad nätet är. Och metaforen kan användas för att visa hur fullständigt galet David Camerons tanke på att stänga Twitter och Facebook är. Det vore ju som att jämföra problemet med dödsoffer i trafiken med totalförbud för all trafik. När det egentligen handlar om att finna gemensamma lösningar för olika behov och problem. Motorvägar, landsvägar, grusvägar och cykelbanor. Alla är de delar i en infrastruktur, med olika förhållningsregler. Där vi fortsatt kommer råka ut för olyckor till och med köra ihjäl varandra på grund av t.ex. rattfylla eller oförsiktighet. Men vi tänker inte ens tanken att stänga av vägarna.

Vi kan inte börja tänka tanken att stänga av internet för att brott har organiserats via nätet. Men vi kan förstå det ibland. Jag gör det nu efter Utöya och London. Och det är i den viljan att förstå som lösningar kan skapas. För visst går det att förstå precis på samma sätt som jag skulle känna om en nära anhörig dödats av en rattfyllerist. Men lösningen är en helt annan än den enkla skapad av rädsla eller förtvivlan att förbjuda alla bilkörning, kräva att motorvägar stängs av eller alkohol slutar produceras.

Den självklara rätten att kommunicera  måste säkras men vi måste också förstå alla de människor som vaknar upp i London idag, vettskrämda efter att ha sett galna medmänniskor bränna ut deras hem, krossa deras småföretag eller se människor som försöker släcka bränder mördas. De har plötsligt inga hem och inga arbeten att gå till efter att deras lilla företag plundrats och slagits i bitar. Hur ska de någonsin kunna känna grundtillit igen till andra människor? De undrar nog hur det blev så här. Och de undrar nog vad som fick deras medmänniskor att ta sig den här rätten.

Skulle vi tala med dem om ”rätten att kommunicera” skulle nog några tänka tanken att plundringstågen blivit färre om de inte organiserats via Facebook och de undrar nog om den rätten att yttra sig är överordnad deras eget liv, deras säkerhet och deras framtid.

Vi måste när vi analyserar Camerons uttalande starta i den verkligheten just nu. Inte genast ställa oss och bua ut det som diktatoriskt. Det är  fullt naturligt och oerhört mänsklig att som premiärminister vilja säkra sina medborgares säkerhet och i ren panik tänka sig att stänga av internet löser problemet. Sen är det också ologiskt och oansvarigt i den positionen men jag tror det svarar väl mot känslan som många av de brittiska medborgarna har. Vårt ansvar som internetdebattörer är att jobba mot det. Visa på lösningar. Visa hur nätet kan användas för att också motarbeta dessa onda krafter som de just nu bara ser. Att den mobilisering som är möjlig i ont syfte tack vare nätet är lika möjlig att skapa i gott syfte. Vi måste hela tiden jobba med perspektiven och hela, hela tiden starta i den verklighet som de vi talar om befinner sig i. Inget kan förändras om vi bara ställer oss och buar ut viljan att göra människor trygga i ogripbara skeenden. Tvärtom ska vi använda den kraften till att förstå nätet. Inte ta fler kliv bakåt.

För hur ska vi hantera det här uttalandet:

Mr Speaker, everyone watching these horrific actions will be stuck by how they were organised via social media.

Free flow of information can be used for good. But it can also be used for ill.

And when people are using social media for violence we need to stop them.

So we are working with the Police, the intelligence services and industry to look at whether it would be right to stop people communicating via these websites and services when we know they are plotting violence, disorder and criminality.

Är det så enkelt som att bara lyfta ut den första delen och återcitera den ”free flow of information can be used for good. But it can also be used for ill”. Det är ju sant. Tycker vi inte att människor som använder sociala medier för brott ska stoppas? Vårt ansvar som internetdebattörer nu är att bidra till lösningen. Säkerställa att man i panik inte fattar felaktiga beslut. Säkerställa att de goda perspektiven och exemplen blir de starkaste och mest levande. Det man förknippar med sociala medier. Och inte skräcken och oron för nätet som en avskrädeshög. Det här. Det är vårt ansvar. Vi måste hjälpa till. Och då krävs det mer än att genast förpassa alla tankar om oron för nätet efter den här typen av svårgripbara händelser till ett övervakningssamhälle.

När brittiska polisen nu mitt i detta dessutom väljer att publicera namnen på brottslingar från plundringstågen via Twitter känns världen plötsligt helt upp och ner och visar att David Cameron och den brittiska regeringen har ett gigantiskt arbete framför sig. Att återskapa grundtryggheten hos sina medborgare och att förstå nätets dynamik och logik på djupet. Att förstå hur nätet blir en hjälp lika gärna och att det är lika viktigt att vara där som att var vid det brinnande huset eller den överfallna människan (vilket de inte heller var i alla situationer).

Ja nätet är en del av vår verklighet idag som lika mycket kan användas till goda saker som till onda. Vilken struktur krävs det som hjälper människor i utsatta situationer som plundringståg eller uppvigling som samtidigt inte kränker demokratins grundbult om öppenhet. Den frågan är gigantisk. Och vi måste hjälpa till med lösningen.

Det är ju inte antingen eller. En demokrati värnar om både och. Det är inte internet som är problemet. Det är vi människor som är det.

Debatten fortsätter. Hur tycker du vi ska göra? Vad har du för konkreta ideer?

Jag hoppas på en spännande session på detta tema under morgondagens Sweden Social Web Camp, #SSWC 10. Pontus Löf planerar en session imorgon om huruvida nätaktivism kan vara av godo och där detta blir en av frågeställningarna. Jag återkommer med tankar därifrån.

/Brit Stakston

TA BETALT

Lyssnade in samtidigt som jag jobbade på något annat när kunniga Björn Alberts och Johan Ronnestam hade en session med fokus på pengar. De inledde med att berätta om sina respektive bakgrunder. Fick höra historien om att Björn Alberts valt att ägna sig åt det han gör efter en inspirerande föreläsning han hörde med Rikard Gatarski i slutet av 90-talet. Det var roligt att få veta. Johan berättade också om sin bakgrund och kort om hur han jobbar. Sedan allmän diskussion, en chans att ställa frågor om hur man tar betalt och hur man kan ta vettigt betalt utan att ha globala konton. Kanske lite tidigt. Kanske första sessionen innan man kommit igång tillräckligt. Men alla entreprenörer som finns här borde ha tagit chansen att ställa frågor till de här duktiga affärsmännen om hur man blir framgångsrika, hur man får mod nog att ta betalt och tacka nej till pitcher… För det vet Björn och Johan.

CC I SKOLAN – HUR GÖR VI?

Sessionen som Joakim Jardenberg, Johan Grafström och Kristina Alexandersson sedan höll om CC finns att se här. Min kommentar är att jag tror man vinner mycket på att sätta CC-diskussionen i ett sammanhang – en del av detta blir annars lätt en diskussion som blir helt obegriplig för den vanlige läraren. Ett konkret projekt som spänner över alla ämnesområden och svarar mot fler behov än att förstå hur man kan gå runt upphovsrättens begränsningar idag och själv använda nya licensformer. Förslaget från Jocke inledningsvis med t.ex. en rewrite av en dagstidning skulle kunna, beroende på innehållet, svara mot kursplanemålen i svenska, samhällskunskap, bild, konsumentkunskap samt det generella behovet av en fördjupad kompetens om hur nätet och de tjänster som finns kan användas i undervisningen. Kompetensutvecklingsbehovet och vikten av att t.ex. addera kunskap om CC i de så kallade PIM-satsningarna diskuterades också. Skolan var överhuvudtaget med i många av de sessioner som fanns.

MAKT OCH KÖN

Makt och kön var en annan mycket intressant diskussion som leddes av Fredrik Wass. Diskussionen hölls ”under eken” vilket förstås är precis som det låter under en ek. En oerhört vacker sådan utanför receptionsbyggnaden på Tjärö. Fantastisk miljö men det var tyvärr svårt att höra alla delar av diskussionen och blev inte bättre med traktorn som körde fram och tillbaka. Men ibland räcker det med att lyssna in lite grann och fortsätta samtalen senare. Kommer säkert mer framöver från Fredrik inom ämnet. Diskussionen hann med att grotta ner i allt från identiteter på WoW till modebloggars bloggcoachande. Jag kom precis när Fredrik gled in på att vi numer så tydligt har vår egen identitet på nätet och frågan om vi där har samma könsroller som offline. Facebook blev ju banbrytande med att vi faktiskt valde att ha vår egen identitet och inte hade anonyma smeknamn. Det blev tydlig  igen under denna diskussion att allt som sker i verkligheten finns på nätet. Kvoteringsfrågan dök förstås upp nästan genast.

Personligen tycker jag nätet ger oss en möjlighet till att just bryta igenom t.ex. könsmönster som finns. Beatrice Karjalainen berättade om hur hon klassiskt tystats i skolan när hon uppfattades som för kvinnligt pratig. På nätet kan vi i samma situation fortsätta ta plats. Vi behöver inte köpa de vanliga mönstren med männens ryggdunkande och kvinnornas ”men nej inte ska jag….”.

Egentligen är jag hyfsat ointresserad av genusperspektiven i min vardag. Kinga Sandén tog under sessionen upp sina reaktioner när Sofia Mirjamsdotter en fredag puffat för att man skulle följa Kinga på Twitter som exempel på  kvinnliga twittrare (efter en uppmaning/fråga Sofia fått från sina följare). Kinga hade då reagerat för hon vill bli följd för sitt innehåll och inte för sitt kön.

Jag inser hur enkelt det är för både mig och Kinga att så enkelt avfärda varje enskild sån manlig och kvinnlig indelning som sker och kräva fokus på det vi presterar. Det finns en verklighet där makt och kön är ett faktum. Men igen, vi kan bara utgå från oss själva i vardagen. Hur vi vill ha det.  Nätet ger oss alla en bra plattform och verktyg för att motarbeta sådant. Under kvällen fortsatte de här diskussionerna med bland annat Kinna Jonsson, Ingela Hjulfors Berg,  Morris Packer och Johan Grafström som visade sig vara djupt engagerad i jämställdhetsfrågor.  Jag säger det igen, sessioner ger food for thoughts och det är fantastiskt att få se nya sidor hos människor man umgås med på nätet.

INPUT TILL SVT OCH EN NY TJÄNST

Deltog i två kortare sessioner. SVT bjöd in till dialog om hur vi såg att tv-programmen kan leva vidare på nätet.  Simon Sundén berättade om sin kommande bevakningstjänst Lissly. Något att spana in när den kommer, betatestning tillgänglig för alla på SSWC.

INTEGRITET

Det stora här för mig är nog samtalen som blir just i samband med sessioner när vi delar tankar runt de seminarier vi varit på. Ett sådant tillfälle uppstod bland annat med Kristina Alexanderson och Anna Svensson i samband med att de berättade om den integritetsdiskussionen de deltagit i. Anna ångrade att hon inte haft en session om det här med barns integritet när föräldrar bloggar. Oerhört spännande och angeläget att lyfta integritetsperspektivet bortom den egna integriteten. Vad lämnar vi för digitala fotspår om våra barn som de får att förvalta? Anna har bloggat om det tidigare men frågan aktualiserades för henne bland annat i samband med Alex Schulmans postning ”Charlie tackar  för sig”. Där Alex skriver såhär om sitt val att nu sluta blogga om sin dotter Charlie:

”Hon har gått från bebis till barn, från foster till människa med egen personlighet. Det är dags att respektera denna personlighet, att respektera hennes integritet. Det är en sak att blogga om sin bebis, den typen av bloggande handlar ju framför allt om hur jag som pappa tacklar föräldraskapet. Men vi har nu kommit till en punkt där bebisen snart är en flicka och jag tycker att hon ska få bli det ifred.”

Går den här gränsen för att bli individ vid ett år? När slutar vi dokumentera barnens alla utvecklingsfaser? Är man inte en individ sen dag ett var några perspektiv vi diskuterade. Det blev en minisession helt enkelt som gled över till att resonera om man i det breda livsstilsbloggandet tänker på att ta hänsyn till inte bara barnens integritet utan även vänner och arbetskamraters.Kanske kommer Anna fortsätta spinna på de här tankarna i något sammanhang, vi märkte under vårt samtal  när fler passerade att det var en fråga som engagerade.

POLITIK 2.0

Jag hade en egen session om Politik 2.0. Det blev en bra diskussion runt frågan om vad Politiker kan göra. Förmånligt att få ha Mattias Östmar och Ulrika Ingemarsdotter från Centerpartiet på plats tillsammans med Magnus Kolsjö från Kristdemokraterna på plats. Jag kunde spela in dem när frågor eller påståenden dök upp som berörde politikers vardag. Det som genast dök upp som en självklarhet var valstugan på nätet som metafor dvs de personliga samtalen där just de egna frågorna skull kunna ställas. Det formulerades som ”gör det ni gör i verkligheten” istället för att tänka att man på nätet ska göra nya saker.

Annika Lidne tyckte politiken är som dasspapper, strunt samma vad man väljer varvid Magnus Kolsjö sa att Annika nog inte djupdykt tillräckligt i toalettpappersutbudet och påpekade att det var stor skillnad mellan t.ex. tvåskiktat och obehandlat. Sen följde en diskussion om mellanmjölkspolitik, tydlighet och passion i politik. Resonemang om politikens möjlighet till crowdsourcing lyftes av Mattias som menade att det kommer att ta ytterligare 50 år att genomföra den här omställningen.

Efter en lång diskussion landade det i vad Lars Sjögreen kallade medborgarstugor på nätet vars utgångspunkt var att politikerna kommer till oss väljare. Man kan tänka sig att intresseorganisationer och andra kan vara de som fångar upp frågor från väljare som sedan politiker kommer till sajten och svarar på. Varje parti skulle med tiden känna sig manade att ge sina perspektiv på svaren. Så en väljare enkelt kan se vad de olika regeringsalternativen får för konsekvenser för mig som väljare. Sedan avslutade vi med en reflektion över varför de smartskallar som vi vet finns i partierna inte lyckas bättre. Då pratade vi om rädslor, om att engagemang i sociala medier inte premieras inom partierna eftersom partistrukturen inte är anpassade efter personfokus. Vi blickade lite framåt också efter valet där jag tror att partierna kommer återgå till att göra allt så som de alltid gjort. Mattias adderade den kloka kommentaren om att några kommer upptäcka att de lärt sig något som gett dem utrymme och möjlighet att ta plats genom sociala medier. Ser vi då också en förändrad personvalsandel blir de sociala medierna än mer intressanta. Stort tack för alla som kom och för ett bra samtal!

MICROSOFTHATET

Jag som pc-användare, Niclas Strandh som både-och-användare samt Mauritz Zachrisson som Apple-fan  (men som efter sin prao hos JMW ändrat lite av sin syn på Microsoft och kör nu Windows på sin Appledator) höll tillsammans en session under rubriken ”Varför hatar man Microsoft?”. Regnet kom att ösa ner så vi avbröt sessionen men det blev en ganska rolig diskussion innan dess. Den summeras bra av Micke Kazarnowicz som sa ”Problemet är inte att vi hatar Microsoft, problemet är att vi är likgiltiga. Vi älskar dem inte.” och Jockes resonemang om att Apple av tradition ses som det ”fria alternativet” vilket gynnar dem oerhört mycket.

ALLSÅNG 2.0

Efter middagen avslöjades den hemlige talaren, det var  Jerry Silfwer som i sitt avslutningstal bjöd på sina känslor och tankar runt samtalens möjligheter på nätet och några ”echo chamber moments” för honom. Talet följdes av en galen avslutande allsångs-samling á la Anders Lundin som på Tjärö ersattes av Karin Adelsköld och Kristin Heinonen med hjälp av Mattias Boström. Fantastiskt roligt även om jag ska erkänna att i såna där extremt ursvenska stunder som allsång i ett tält blir alltid känner av mitt österrikiska påbrå. Alla de somrar jag inte tillbringade i Sverige, lite som när det är dags för Hoppa grodorna runt midsommarstången. Men de var fantastiska och allsången till Super Marioljudet var sanslöst roligt och Kristin var verkligen i sitt esse då. Vi fick också höra på applikationsbandet som helt enkelt var ett dansband vars instrument var….Iphonen….med textraden ”World Wide Web” blev det verkligen väckelsemöteskänsla men  alla hade det himla kul och branschjargong blir väl alltid just….nördig…vi gillar också att få vara med likasinnade och skoja med oss själva. Det händer inom varje bransch. Men för oss som var där var detta verkligen roligt! Kvällen avslutades sedan med dans i .se-ladan.

NÄSTA ÅR

Vilka var här då? Ja fler av alla. Fler medierepresentanter, fler pr-konsulter, fler start-ups, fler frilansare, fler programmerare, fler kodare och fler medierepresentanter. Anmärkningsvärt att så få av de stora byråerna i kommunikationsbranschen var här. Och jag undrar när till och med företagen är här och redan talar om att skicka fler nästa år hur nöjda blir de då på sikt med sina byråer när de inte talar samma språk och inte är intresserade av vad som händer runt kretsen av ”webbelit” eller bland ”internetentusiaster”.

Så kom hit nästa år! Det är faktiskt inte ett elitprojekt trots mindre möten inom vissa kluster som t.ex. den lilla PPlist-träffen. Det är ett fantastiskt tillfälle för dig som vill prata med likasinnade, spåna idéer och lära dig mer om nuet och spana tillsammans om vad som sker härnäst.

Tack återigen Kristin och Tomas. Ni är fantastiska!

/Brit Stakston

Mina SSWC inlägg:

Om den eventuella elitism som finns inom vår gruppering av webbintresserade.

Efter första dagen

Redan på bussresan startar samtalen

Inför min session om Politik 2.0 – vad vill du?

Inför mitt deltagande på SSWC om att det handlar om att förstå

Nu till den interna elitdiskussionen. Den om det finns olika status bland oss som umgås. Oskrivna regler och hierarkier.

Bloggande får bli ett sätt att lösa det faktum att jag inte kan vara på två ställen samtidigt idag. Jag håller en egen session samtidigt som det hålls en om elitism i sociala medier med frågan tillhör ”alla” bubblan? Diskussionledare är Jennifer Bark och Sanna Stefansson.

Här kommer mina snabba tankar om detta. En del av vad som sker inom vad vi kan kalla socialamediesvängen eller ”bubblan” som det interna begreppet blivit handlar om rena helt normala gruppdynamiska processer där det sker ett kraftspel mellan medlemmarna i en grupp.  Där saker förändras i takt med utveckling och mognad av vår grupp.

För mig blir en session om elitism med den vinklingen naturligt kopplad till det som under våren i perioder märkts i diskussioner på branschträffar och i de sociala nätverken.  Den om de förhatliga sociala medieexperterna. De där okunniga. En sociala medieexpert har blivit ett skämt. Ett skällsord. Några man älskar att hata. Och något som vi inom den här gruppen absolut inte får kalla oss eller vill bli kallade kanske för att det upplevs förmätet. Vi tassar på tå för jantelagen nafsar oss i hasorna. Och alla kan ju öppna ett Facebook-konto. Jag använder t.ex. energi och mat dagligen inget av det gör mig själv till en energi- eller kostexpert. Det överlåter jag med glädje till andra och väljer om jag vill känna förtroende för de som profileras som detta i media på olika sätt.

Ok. Googlar man på begreppet nämns jag i första träffen. Så det är väl dags att erkänna det. Jag har kallats sociala medieexpert och jag har absolut inga problem med det. Inte alls.

Det är däremot inte den mest relevanta beteckningen på det jag gör. Och det händer framför allt mer sällan. Men det gör mig inget när den används. Och den har sitt syfte för de som använt den:

1. Media har använt det för att förklara vem den här fullständigt okända personen är som tycker och tänker om Facebook eller om mikrobloggar. Mer förr än nu måste jag påpeka vilket också visar vilken utveckling som skett. Mediestrateg eller kommunikationskonsult är mycket, mycket vanligare idag. Eller mer i såna här kombinationer ”Experten Brit Stakston, strateg för sociala medier på JMW”.

2. Arrangörer av seminarier gillar att använda den. De  vill ju ha den bästa på plats och expert verkar vara ett gångbart ord då. Det använder vi till och med själva på JMW när vi bjuder in våra uppdragsgivare.

3. För oss som byrå i relation till kunder har jag och fler med mig på byrån lyfts fram som sociala mediexperter i en tid då allt var nytt. Det har varit lika naturligt som att vi på byrån i pitcher och kundsamarbeten alltid lyft fram olika konsulters specialområden inom kommunikation.

Mina reflektioner om aversionen som väcks när någon sett termen sociala medieexpert cirklar runt resonemang om att det kanske återspeglar en omedveten gammeldags syn på experter. En expert kan bara vara de som skrivit akademiska avhandlingar eller något sådant. Eller kanske vanlig missunnsamhet baserat på en känsla ”jag är också expert jag använder också sociala medier, varför syns den där mediekåta typen överallt”. Eller en sorglig jantelagseffekt trots att vi pratar om nya medieformer som faktiskt sägs kunna spränga jantelagen. Här lever vi verkligen inte som vi lever i så fall. Låt folk avgöra själva tänker jag. Låt  medier, konferensarrangörer eller folk kalla sig vad de vill. Omvärlden ger alltid sina omdömen ändå. Ni bestämmer själva vem som är sociala medieexperten för er, om ni nu måste definiera en sådan. Den kraften att vi själva värderar finns det vet vi ju.

Så om vi kollar vad en expert är enligt wikipedia:

An expert, more generally, is a person with extensive knowledge or ability based on research, experience, or occupation and in a particular area of study. Experts are called in for advice on their respective subject, but they do not always agree on the particulars of a field of study. An expert can be, by virtue of credential, training, education, profession, publication or experience, believed to have special knowledge of a subject beyond that of the average person, sufficient that others may officially (and legally) rely upon the individual’s opinion.

Så hur ser jag på min expertroll. Det som skiljer mig från den som har en framgångsrik närvaro och kunskap om de sociala medierna för sitt privata användande är att mitt arbete går ut på att under heltid analysera och förstå hur den utveckling vi ser påverkar människors i deras vardag och deras affär. Oavsett bransch.

Ett arbete där jag fullständigt släpper min egen syn på vad som är möjligt och intressant för mig i min privata syn på nätet. Min egen mediekonsumtion hör ju inte hemma här alls, det har det aldrig gjort för en kommunikationskonsult.  Jag har skrivit en postning om hur jag arbetar som lyfter fram att det handlar om att förstå. Läs gärna den texten om du stör dig på att jag kallats sociala medieexpert. Den sätter fingret på hur jag arbetar och hur allt handlar om att förstå.

För mig finns ingen elitism inom den här kretsen som skiljer sig från andra grupperingar.

Däremot spelar det egna förhållningssättet in här. Vi har vårt eget ansvar att försöka bidra till att söndra den typen av grupperingar om vi upplever det som sker som besvärande och exkluderande. Förhållninggssättet här är i grunden byggd på ett gemensamt kunskapsbyggande, delande av erfarenheter, tankar och upplevelser.

Vi är över 400 personer här på denna konferens. Vissa av oss jobbar mycket tillsammans men ses nästan aldrig. Vissa pratar vi med online men umgås aldrig med offline. Vissa är personer jag är mer nyfiken på än andra för vi har aldrig chansen att spåna saker tillsammans. Vissa stöter jag på här och nu för vi råkar sitta bredvid varandra under frukosten och det leder till fler samtal eller inte. Vissa kommer jag inte hinna prata med. Men det betyder inte att jag inte skulle vilja prata med er alla. Det betyder inte att jag exkluderar någon. Det betyder inte att jag upplever att vissa är mer värda än andra. Däremot kan vi säkert gilla vissa mer än andra. Personkemin försvinner inte för oss som gillar nätet som kommunikationsform.

Jag tror elitismen är precis sådant där som vi alla bär ett gemensamt ansvar för hur vi vill förhålla oss till. Omfamna om den är viktig för oss. Eller ifrågasätta.

/Brit Stakston

Första dagen av SSWC 201o är över. Vi anlände vid 18-tiden och sedan skapades morgondagens sessioner. På kort tid finns det nu cirka 70 sessioner att välja emellan. De är uppsatta på det som imorse var ett tomt konferenschema. Det handlar om allt ifrån makt och kön i de sociala medierna till Iphone-konsert med den nybildade ”dansbandsorkestern”.

Det finns mycket att välja emellan. För mycket att välja emellan. Får ta ställning till vad det blir imorgon bitti. Tror jag börjar dagen antingen med ett storytellingpass eller ett om var pengarna finns i det sociala medierna. Om de finns. Resten av dagen får visa sig sig.

Själv är jag inblandad i två sessioner. Den första om Politik 2.0 som jag bloggat om och den andra har rubriken ”Varför hatar du Microsoft?” Den sistnämnda är tänkt som en öppen diskussion ledd av mig, Niclas Strandh och Mauritz Zachrisson. Jag som pc-användare, Niclas som både och samt Mauritz som Mac-älskare.

Kvällen inleddes sedan med en bejublad välkomsthälsning  från scen av Kristin Heinonen och Tomas Wennström innan det var dags för middag och mingel.

Jag har pratat med så många ikväll. Vänner, kollegor sedan förut och det som efter kvällen blivit nya bekanta. Alla lika entusiastiska. Alla lika nyfikna på framtiden. Alla förtjusta över den här konferensen och det faktum att man här kan prata om vad som gäller  t.ex. tweets eller bloggandet.

Vanligaste frågan till mig under kvällen har varit den om vad som händer i framtiden. Jag svarar så som jag skrev häromdagen att det handlar om det interna arbetet nu och att vi måste ha en förståelse från vår sida att allt inte går att förändra direkt.Vanligaste frågan från mig har handlat om vilka utmaningar de jag mött står inför. Och jag kan summera svaren som att vi måste se upp för hur vi hanterar sociala mediebacklashen. För den kommer. Hur kommer företag att agera när saker inte går som planerat. Det är ju så lätt att backa tillbaks till gamla sätt att kommunicera. Det måste vi ha i beredskap under det år som kommer.

Men det som märks allra, allra mest är hur laddade alla är inför morgondagen.

Tack så länge Kristin och Tomas, fantastisk start på SSWC 2010. Och tack alla för många skratt och spännande samtal.

/Brit Stakston

Jag blir ännu mer fylld av positiv energi och glädje av de spännande samtal som tar fart från första stund. Många samtal om samhällsutveckling och nätets roll i det. Sitter bredvid Johan Grafström från Utbildningsradion som alltid får mig att tänka ett varv till. Vi pratar om lokalpolitisk påverkan och det han själv involverat sig framgångsrikt i för skolmatsfrågan i Lidingö.

Skriver vidare och hör Johan och Magnus Kolsjö från Kristdemokraterna fortsätta samtala om den pågående valrörelsen. Bredvid mig sitter Emanuel Karlsten och skriver koncentrerat, säkert något för Expressen. Mikael Zackrisson räddar min förmiddag genom att bjuda mig på rykande hett kaffe efter att han suttit och jobbat en stund. Och lärt oss huliganramsor. Jag har också hunnit med ett kort men inspirerande snack med David Bismark. Sist jag träffade honom var på TEDxStockholm och vill verkligen under de här dagarna hinna fånga upp mer om hans tankar om framtiden vad gäller elektronisk röstning.

Inser alltså snabbt att det här kommer att bli lika galet som Almedalsveckan kompetensmässigt och socialt fast på mindre än 48 timmar. För det här är en enda bussresa och huvudet är redan fullt av tankar.

Vi har hunnit åka ett par timmar till och samtalet med Johan som ju varit projektledare för Klass 9A har glidit över till skolan. Det är tredje gången den här veckan som jag för djupa och viktiga samtal om skolan. Är det morgondagens skola som blir mitt nästa fokusområde undrar jag… Från internationalisering, miljö och kommunikationsbranschens utveckling genom sociala medier till …. *trumvirvel* morgondagens kunskapstillväxt. Vi får se, grymt inspirerande samtal i alla fall.

Nej, nu måste jag fokusera på det analoga mötet. Men fler rapporter kommer. Jo, förresten har också hunnit prata om Employer Branding med Michelle Rea och Robin Jakobsson det är ju också ett galet spännande område och fick anledning att diskutera debatten jag var involverad i somras.

Sen fick vi på buss 2 vara med vid ”unboxingen” av SSWC-boken. Så fin! Köp den : ) och krama Mattias Boström extra mycket för hans jobb!

För ett år sedan var SSWC en tung helg för mig personligen och jag minglade väldigt lite. Min syster dog några veckor senare och det skulle visa sig att hon under konferensen verkligen i slutet av sin sjukdom. Halva min tid tillbringades i telefon och delar av mig har även fysiska minnen av det som skedde då. Kroppen minns sorgen på något sätt. Men den här förmiddagen visar att kunskapsinjektionen som SSWC ger skapar nya minnen och känslor.

Nej, nu måste jag verkligen sluta skriva nu ska David Stark och Karin Adelsköld underhålla oss med musiktävling (vem vet först vilken tv-serie det handlar om när musiken spelas)  för att peppa oss inför båtfärden som kommer. Tävlingen avslöjar nya egenskaper kan jag säga….vem vet först att det är Teletubbies, Starsky & Hutch eller Dynasty?

/Brit Stakston

P.S Hjälmen kan jag berätta följande om. Det bildas kondens i en hjälm efter ett par timmars användande. Den blev då pga värmen istället använd som handväska. Man kan skopa vatten med den ifall det blir vatten i tälten pga regn, kanske också en bålskål men framför allt för att fälla män. Kommer ta av mig den och slänga den framför män jag vill ha liggandes på knä framför mig…

Bakgrund

Under åren som gått har jag ofta i föreläsnings- och stödsituationer hamnat i diskussioner som landat i frustrerade utrop:

- Nej, det får vi inte.
- Det är helt omöjligt.
- IT-avdelningen tillåter inte det.

Ja, många känner säkert igen sig. Ni har själva suttit på interna möten och stoppats eller hört detta i liknande sammanhang där det talats om att börja använda sociala medier. Mitt knep när de där fraserna dyker upp är att  fokusera på framtiden, i nuet. Visa vad som faktiskt hänt sedan 97 då webben blev en del av vardagen. Dragit ändlösa exempel på självklarheter idag som vi då för 13 år sen inte trodde var möjliga och att det förändrat våra beteenden och stöttat våra egna behov i en global värld med hjälp av ny teknik i våra händer.

Helt enkelt försökt visa att det är en motor som inte går att stoppa längre. Bränslet är ju våra djupt liggande mänskliga behov av kommunikation och interaktion som tack vare nätet nu kan ske oberoende av tid och plats.

Sedan för jag över diskussionen från nuet och landar i var företaget/organisationen vill vara år 2015-20. Och vad betyder det då för bland annat sådant som förhållningssätt och implementering av nya kommunikationsverktyg.  Fullständigt oberoende av hur gällande arbetsrutiner eller för den skull lagstiftning ser ut. Försökt skapa insikt om att med fokus på var vi vill vara kommer med automatik de många juridiska hinder eller säkerhetsfrågor som finns idag försvinna eller anpassas. Nuets regler kan inte stoppa våra behov och beteendeförändringar. Brukar sedan ge fler exempel på hur nya arbetssätt med automatik skapat nya rutiner och regler. Juridiken hänger ju sällan med i teknikutvecklingens rasande tempo.

I bästa fall skapar jag mod och lust att vilja förändra, att få de medverkande att förstå att  de kan påverka och att t.ex. de nya arbetsätt som sociala medier kräver kommer att leda till utformningen av nya regler.  Men att de måste våga prova. Flytta gränserna några millimetrar själv. Förändring sker alltid.  Varje vår lyckas till slut  tussilagon slå igenom i den packade leran i diket. Det kommer hända inom varje företag också. Så det var en lång bakgrund till dagens två exempel.

Exempel 1.

En artikel i tidningen Resumé med rubriken ”Det är publicistiskt befogat” där SVTs strategichef Jimmy Alstrand med det uttalandet refererar till deras val att hänvisa till bla Twitter och Facebook för vidare diskussioner under t.ex. Vinter-OS och Fotbolls-VM.  Granskningsnämnden gör nu, enligt Resumé, på eget initiativ en utredning om detta för att se om det är otillbörligt gynnande eller ej. Ett beslut som blir vägledande ska tas i slutet av månaden. Vi får se vad vilket beslutet blir min poäng är enkel och tydlig oavsett beslutet. Läs artikeln i Resumé och det jag nyss beskrev händer. Nya arbetssätt kräver helt enkelt nya regler och förhållningssätt. Och SVT vågade prova.

Exempel 2.

Ett annat exempel som visar vad som händer inom många företag hände när jag igår var inbjuden som bollplank till ett företag som inte är en av våra uppdragsgivare. De ville ha mig som sparringpartner i en ledningsgruppsdiskussion som skulle diskutera dels hur de interna processerna för att stödja personalen i deras användande av sociala medier kan se ut dels hur sociala medier kan bidra till deras affärsutveckling.

Jag är alltså på plats och går in i mötesrummet. På skärmen bakom mig syns en Google-sökning, jag ser att det är mig de googlat på. Jag presenteras, det ges en bakgrund till dagens möte, det nämns att jag ska leda samtalet ur två synvinklar sedan avslutar VD med orden:

”Men innan Brit börjar, låt oss se på hennes Googlesida….”

De tittar på den, han kommenterar att min bildsökning syns och att hans egen söksida ser märkbart tristare ut än min. Sen fortsätter han:

”Vi kan väl gå till förstaträffen….”

Och så klickar han på förstaträffen som går till mitt twitterkonto. Vad händer tror ni? En varningssida med röd triangel dyker upp och i texten står det något om att det inte är en godkänd sajt, kontakta .., vill du verkligen .., etc. Ledningsgruppen reagerade väldigt olika:

”Nej men det är ju bara att gå vidare! Jag skulle strunta i det.”

”Nej det skulle jag aldrig  våga!!”

”Man vet ju inte vad som händer. Något kan ju gå sönder.”

”Eller så är det en skum sajt.”

Sedan avslutades introduktionen med orden:

”Ja, sådär kan vi väl inte ha det! Därför är Brit här…”

Det här är en av de coolaste introduktioner jag fått*. Så rätt. Så samtidstypiskt för 2010. Så ser det ut. Att även ansvariga som en gång varit med om att fatta beslut om IT-avdelningens regler för vilka sajter man får och inte får läsa ser problemen. Det här var en insiktsfull ledningsgrupp som ser att nu är det dags att förändra saker. Och den förmågan att se att något måste göras är de inte alls ensamma om. Där är vi idag i allt större utsträckning. I allt fler verksamheter. Offentliga såväl som privata.

Det är också därför jag hoppas att diskussionerna på SSWC i helgen inte en sekund andas ett vi-och-dom perspektiv. Ni vet ”vi som har sett ljuset och de utanför ön har inte sett det” vilket jag bitvis kände förra året under vissa samtal och under de senaste månadernas branschträffar. Jag längtar efter spännande och konstruktiva samtal med utgångspunkt från att det vi brinner för också engagerar så oerhört många, många andra. Insikten om att motorn är igång sen länge finns inom de flesta verksamheter och hos oss alla i så många delar av våra liv oavsett om vi ens jobbar med webb på något sätt.

När saker blir mainstream händer det dessutom nya spännande saker som vi bara sett början av. Vad konsekvensen sedan blir av detta för våra respektive företag, branscher och våra uppdragsgivare, eller för oss själva både i nuet men också om tre-fyra år, det är några av de andra spännande frågorna jag hoppas kunna få stöta och blöta med några fler runt lägerelden.

Galet roligt! Både SSWC och det som sker i vår omvärld nu när finjusteringen av sociala medier  i vår vardag sker.

Men vi får verkligen inte glömma att lika lite som vi tidigare ville att företag skulle hindras av regler som rigida it-avdelningar bestämt får vi nu hindras av exempel där det inte fungerar ultimat. Varje given händelse lär oss något och ibland, tja de kanske bara inte är mogna för den utvecklingen just nu, det måste vi också vara beredda på. Men motorn. Den stannar ju inte för det. Vart resan sedan går. Ja det har ingen av oss koll på.  Det är ju det bästa av allt. Men en sak är klar. Tiderna. Ja de har ändrats.

/Brit Stakston

*i hård konkurrens med en moderator som uppdaterat texten till ”Fångad av en stormvind” med en text om sociala medier, och hon sjöng hela låten och avslutade med att ropa ut mitt namn….det ni….kallar jag att påa ordentligt! Men det här slog definitivt sången….

Är ganska övertygad om att det mesta jag vill diskutera också finns som behov att samtala om hos andra. Sen är vi ju alla där för att få en massa helt nya idéer och själv vill jag efter helgen förstå än mer så jag avvaktar vidare tills schemat är upplagt.

Men givet är ju att ett år som för mig präglats av en djupdykning i politik i relation till sociala medier gör att jag vill ta tillfället i akt att med debattsugna på SSWC diskutera vad Politik 2.0 är för alla er på plats. Ur er egen synvinkel som väljare.

Så låt mig presentera tanken runt min session så här långt och fundera på om du vill delta när du ser det bland alla punkter i programmet på fredagkvällen. Det vore himla skoj! Så är du intresserad av samhällsutveckling och politisk påverkan läs vidare : )

Skrev så här i boken Politik 2.0 i introduktionsavsnittet om politik och de sociala medierna:

”Vi förväntar oss i alla skeden av livet både som kunder, konsumenter, patienter och medborgare helt nya sätt att kunna påverka och bli medskapare. Utvecklingen sker just nu och det står oss fritt att pröva vad som passar bäst för den egna verksamheten. Vad det ställer för krav och vilka möjligheter det ger politiken är uppenbar. Vi kan se den länge önskade aktiva medborgardialogen realiseras och en revitalisering av det politiska engagemanget. Webben som bärare av nätverk till deltagande är så uppenbart enkelt att se. Om ”Web 2.0” fick siffernumreringen som tecken på uppgradering så som brukligt var med programvaror (det var helt enkelt en förbättring av den webb som fanns runt 97).  Självklart är det väl läge att även uppgradera politikens sätt att fånga upp medlemsengagemang och valkampanjande år 2010.

2.0 för politiken bygger på en vilja att få ett ökat värde genom den delaktighet man får från medborgarna. Det handlar alltså inte om att bocka av konton på YouTube eller Twitter på en sociala mediportal som sedan inte fylls med annat än färdigmanglade budskap som det ska argumenteras för. Jag tror att Politik 2.0 handlar om att ta den process som finns inom traditionella partier till nya former. Det här är ett spännande arbete för de som arbetar med politik och som har mod att förnya engagemangsformerna.”

Det är ju en lång bussresa för många så läs även gärna ytterligare n bloggpost inför sessionen dels för att  jag avslutningsvis redogör varifrån 2.0-begreppet kommer dels för att förstå hur jag ser på sociala medieutvecklingen just nu.

Efter en intervju med mig i SvD i somras om politikers agerande i Almedalen i de sociala medierna som fick rubriken ”Sociala medier spelar ingen roll” var reaktionen från partierna ”Oh nej skulle vi gjort mer hade det varit spam eller centralstyrning”. Jag skrev ett svar som Emanuel Karlsten tyckte var  ”löjligt lång men också löjligt bra”. Läs gärna den postningen inför sessionen för den kan vara en bra utgångspunkt  På väg mot flopp i valet för sociala medier. Valrörelsen 2010. Del 13. Hur tänker du blir min alltså följdfråga till dig under sessionen.

1. Vad är Politik 2.0 för dig?

Låt oss tillsammans diskutera vad som vore möjligt och relevant för politisk kommunikation. Hur hade du önskat att politiker syntes på nätet? Konkreta exempel. Konkreta erfarenheter. Du kanske har idéer för olika målgrupper som du sett möjligheter för. Låt oss ösa ur oss förslag och visa denna önskelista för samtliga partiers kommunikationsansvariga.

Och avslutningsvis när vi har den här önskelistan framöver oss. Låt oss våga ägna någon minut åt att diskutera varför det arbetsätt jag nämner i min bloggpost och de förslag vi sammanställer under sessionen inte har gjorts tidigare. Socialemedieredaktörerna som anställts är ju alla smarta, varför har de inte gjort detta då? Vilka är era erfarenheter och tankar runt de interna processerna i ett politisk parti eller organisationer generellt? Skiljer det sig från implementeringen i företag? Vad tror ni hindrar för att omfamna nya arbetssätt vilket de sociala medierna ofta kräver? Här kan vi dela med oss av egna erfarenheter från våra egna arbetsplatser, vårt eget organisationsengagemang och/eller från uppdragsgivare.

2. Vad tror ni krävs för att förnya formerna för politisk kommunikation?

Åh vad jag hoppas ni vill komma! Kommentera gärna här om ni tror ni vill komma, vore kul att redan nu veta om någon tror det här kan vara intressant att diskutera.

/Brit Stakston

P.S. Tänkte också dela ut 25 ex av boken Politik 2.0 till intresserade som är nyfikna på boken.

Min outtröttliga kommunicerande förmåga har tagit mig ur de knivigast tänkbara situationerna. Den har också styrt mina yrkesval. I vissa sammanhang har den gett inspiration och glädje för andra och handlat om ungdomar, möjligheter, teknik, internationalisering, miljö- eller energifrågor. Det är en motor i mig som aldrig stannar, som aldrig ger upp att försöka. Det är den där urkraften att försöka förklara. En vilja att nå fram. Jag får starta om. Och jag gör det om och om igen om det behövs. Den går på nästan inget bränsle alls. För jag ska nå fram.

En vilja att bryta igenom fördomar, envishet, invanda roller, tron på att saker ska vara som de alltid varit eller att allt minsann är omöjligt. Tänk att se någon komma från något av det och sedan vilja och våga tänka helt om. Det är extremt lustfyllt. Att dela med sig av tänkbara perspektiv för att åstadkomma det där. Jag vill verkligen hitta nyckeln till begripligheten.

Det finns ett superenkelt knep för att lyckas nå fram. Det är att lägga fokus på att förstå den jag vill ska förstå. Alltid. Och då menar jag inte att förstå på något översiktligt generaliserande målgruppsanalysmässigt sätt. Nej. Förstå på djupet. Dela vardagen. Varit i vardagen. Bli en del av vardagen. Inget konsultsnack med färdiga lösningar.

Om vi inte har mottagarens förförståelse i fokus kommer inget vi vill åstadkomma att bli begripligt. All vår kunskap, alla våra idéer, all vår entusiasm blir fullständigt obegriplig. Vi kör på. Vi kör över. Vi mässar på. Vi talar om saker vi brinner för som om de vore självklarheter för alla andra. Vi tror att om vi slår in det i huvudet på folk tillräckligt ofta så kommer de att fatta. Sanningen är förstås att de slutat lyssna för länge sen.

Vår förmåga att utgå från den verklighet och den kunskap som den jag vill ska förstå har, är allt det handlar om. Insikten om andras förförståelse för det jag försöker förmedla. Egentligen hur enkelt som helst.

När vi inte lyckas så beror det oftast på oförmåga från vår egen sida att se saker ur mottagarens perspektiv. Vi måste nämligen kunna och vilja släppa vår egen verklighet. De egna perspektiven. De egna svaren. Den egna övertygelsen om att man har sett ljuset. Det enda rätta. Nej man måste börja om. I den kontext mottagaren befinner sig i.

Allt som ska lösa sig med hjälp av det vi tror oss veta är helt ointressant om det inte tar sitt avstamp från hur det kan lösa några av mottagarens problem eller utmaningar, underlätta eller ge dem ny kunskap.

Den pedagogiska grundsynen måste starta i förförståelsen. I praktiken handlar det om att ha en mångfald av metoder. Och metoder som ger, den du vill nå, möjlighet att se samband. De där sambanden mellan den värld och den verklighet de lever i och det du vill berätta om är allt vad som behövs.

Men hur ska vi komma framåt om vi bara stannar i nuet i de verkligheter som vi vill förändra tänker någon nu. Sant. Därför handlar det om två parallella arbetssätt för den som vill jobba med samhällsutveckling, påverkan eller kommunikation.

Det ena är den här ständiga blicken framåt. Förmågan att se vad som kommer härnäst. Trender, tendenser, värderingsförskjutningar, nya möjligheter tack vare utveckling eller vad det nu kan vara. Men sen handlar det snabbt om att stanna upp i nuet. Se sig omkring och applicera det man just spanat in i de sammanhang man ser. Och det är det där som inte kan göras i någon slags teori eller föreställning om andras verklighet. Nej det måste göras i vardagen i de verkligheter man tror kan förändras på ett positivt sätt av den utveckling man vill förmedla. Och då växer och förändras det mesta. I mötet med de man vill ska förstå byggs något större. Något nytt.

Och nu över till kvadruppeln i en pedagogisk grundsyn som utgår från förförståelsen. Det finns ytterligare en spännande dimension nämligen. Ett faktum. Att just nu. Just här. Är inte alltid all förändring möjlig. Trots att man alldeles nyss trott den skulle bli så fantastisk och absolut den enda rätta vägen att gå. Det handlar alltså återigen om förståelse för att det faktiskt skapas något nytt och att mina sanningar kanske inte var de enda.

Det här är anledningen till att jag avsätter tid för SSWC. En chans att upptäcka och att spana framåt. Men framför allt en chans att förstå andras verkligheter mer. Se om vi kan bygga något nytt tillsammans. Eller kanske inte. Men då kommer vi haft det supertrevligt ändå. Och det ger mig oavsett vilket ännu en slipning i min livsdiamant.

Tack Kristin Heinone och Tomas Wennström för initiativet och arrangerandet av SSWC 2010 tack till Mattias Boström som trycker den här texten tillsammans med massor av andra härliga ord.

/Brit

Ovanstående text är mitt bidrag till SSWC-boken 2010 som Mattias Boström, Piratförlaget sammanställt.