Människor, ord och händelser har påverkat och format den jag är idag. Det är många varma och hårda ord som passerats. Fantastiska upplevelser och vanliga vardagsord. Djup sorg och högsta glädje. Ord fyllda av kärlek och svek. Ja ni vet. Allt det där är ju livet. Ord har förädlat den diamant som mitt eget liv är för mig…fått den att glimra på ett nytt sätt år efter år. Fasetterna slipas fram av kommunikation.

Min outtröttliga kommunicerande förmåga har tagit mig ur de knivigast tänkbara situationerna. Den har också styrt mina yrkesval. I vissa sammanhang har den gett inspiration och glädje för andra och handlat om ungdomar, möjligheter, teknik, internationalisering, miljö- eller energifrågor. Det är en motor i mig som aldrig stannar, som aldrig ger upp att försöka. Det är den där urkraften att försöka förklara. En vilja att nå fram. Jag får starta om. Och jag gör det om och om igen om det behövs. Den går på nästan inget bränsle alls. För jag ska nå fram.

En vilja att bryta igenom fördomar, envishet, invanda roller, tron på att saker ska vara som de alltid varit eller att allt minsann är omöjligt. Tänk att se någon komma från något av det och sedan vilja och våga tänka helt om. Det är extremt lustfyllt. Att dela med sig av tänkbara perspektiv för att åstadkomma det där. Jag vill verkligen hitta nyckeln till begripligheten.

Det finns ett superenkelt knep för att lyckas nå fram. Det är att lägga fokus på att förstå den jag vill ska förstå. Alltid. Och då menar jag inte att förstå på något översiktligt generaliserande målgruppsanalysmässigt sätt. Nej. Förstå på djupet. Dela vardagen. Varit i vardagen. Bli en del av vardagen. Inget konsultsnack med färdiga lösningar.

Om vi inte har mottagarens förförståelse i fokus kommer inget vi vill åstadkomma att bli begripligt. All vår kunskap, alla våra idéer, all vår entusiasm blir fullständigt obegriplig. Vi kör på. Vi kör över. Vi mässar på. Vi talar om saker vi brinner för som om de vore självklarheter för alla andra. Vi tror att om vi slår in det i huvudet på folk tillräckligt ofta så kommer de att fatta. Sanningen är förstås att de slutat lyssna för länge sen.

Vår förmåga att utgå från den verklighet och den kunskap som den jag vill ska förstå har, är allt det handlar om. Insikten om andras förförståelse för det jag försöker förmedla. Egentligen hur enkelt som helst.

När vi inte lyckas så beror det oftast på oförmåga från vår egen sida att se saker ur mottagarens perspektiv. Vi måste nämligen kunna och vilja släppa vår egen verklighet. De egna perspektiven. De egna svaren. Den egna övertygelsen om att man har sett ljuset. Det enda rätta. Nej man måste börja om. I den kontext mottagaren befinner sig i.

Allt som ska lösa sig med hjälp av det vi tror oss veta är helt ointressant om det inte tar sitt avstamp från hur det kan lösa några av mottagarens problem eller utmaningar, underlätta eller ge dem ny kunskap.

Den pedagogiska grundsynen måste starta i förförståelsen. I praktiken handlar det om att ha en mångfald av metoder. Och metoder som ger, den du vill nå, möjlighet att se samband. De där sambanden mellan den värld och den verklighet de lever i och det du vill berätta om är allt vad som behövs.

Men hur ska vi komma framåt om vi bara stannar i nuet i de verkligheter som vi vill förändra tänker någon nu. Sant. Därför handlar det om två parallella arbetssätt för den som vill jobba med samhällsutveckling, påverkan eller kommunikation.

Det ena är den här ständiga blicken framåt. Förmågan att se vad som kommer härnäst. Trender, tendenser, värderingsförskjutningar, nya möjligheter tack vare utveckling eller vad det nu kan vara. Men sen handlar det snabbt om att stanna upp i nuet. Se sig omkring och applicera det man just spanat in i de sammanhang man ser. Och det är det där som inte kan göras i någon slags teori eller föreställning om andras verklighet. Nej det måste göras i vardagen i de verkligheter man tror kan förändras på ett positivt sätt av den utveckling man vill förmedla. Och då växer och förändras det mesta. I mötet med de man vill ska förstå byggs något större. Något nytt.

Och nu över till kvadruppeln i en pedagogisk grundsyn som utgår från förförståelsen. Det finns ytterligare en spännande dimension nämligen. Ett faktum. Att just nu. Just här. Är inte alltid all förändring möjlig. Trots att man alldeles nyss trott den skulle bli så fantastisk och absolut den enda rätta vägen att gå. Det handlar alltså återigen om förståelse för att det faktiskt skapas något nytt och att mina sanningar kanske inte var de enda.

Det här är anledningen till att jag avsätter tid för SSWC. En chans att upptäcka och att spana framåt. Men framför allt en chans att förstå andras verkligheter mer. Se om vi kan bygga något nytt tillsammans. Eller kanske inte. Men då kommer vi haft det supertrevligt ändå. Och det ger mig oavsett vilket ännu en slipning i min livsdiamant.

Tack Kristin Heinone och Tomas Wennström för initiativet och arrangerandet av SSWC 2010 tack till Mattias Boström som trycker den här texten tillsammans med massor av andra härliga ord.

/Brit

Ovanstående text är mitt bidrag till SSWC-boken 2010 som Mattias Boström, Piratförlaget sammanställt.