Öppna en Valstuga 2.0 nu

I helgen har valaffischer satts upp och valstugorna finns på plats. I Expressen idag skriver jag om avsaknaden av väljardialogen på nätet motsvarande de samtal som sker i dessa valstugor såhär veckorna inför valdagen. Tänk er torgens motsvarighet till alla valstugorna på nätet. Ni vet hur enkelt det är att besöka valstuga efter valstuga med just min fråga. Ingen motsvarighet till det finns på nätet. Vilket är synd för väder, vind, tid och bemanning är svagheter hos de fysiska stugorna.

Det är den fjärde valrörelsen som nätet bär delar av den politiska kommunikationen men väldigt lite har förändrat sig i kommunikationen till väljarna och partierna har ständigt sjunkande medlemsaktivitet.

Mycket av kommunikationen till väljarna på nätet bygger på mer traditionell kommunikation, inifrån ut. Det är de frågor partierna bestämt sig vilja driva som pumpas ut i alla tillgängliga kanaler. Visst det finns en del hyfsat intressanta lösningar för att mobilisera de egna leden genom Facebookapplikationer eller filmer som man hoppas blir virala. Dagstidningarna har alla tillsammans med SR och SVT väldigt bra valsektioner. På dessa sidor finns också olika valtester och valkompasser samt det som SR och SVT gjort tillsammans i sajtenValpejl. med information om 54 000 kandidater.  Men varet på just min aktuella fråga som väljare kan vara svårt att få svar på, det tar tid att få svar på frågor om man inte besöker en valstuga.

Det som helt saknas i politisk kommunikation på nätet är att man inte alls hittat arbetssätt för att utnyttja den snabbhet som vore möjlig för att besvara frågor som dyker upp och blir viktiga hos väljarna. Det skulle kunna avgöra valet om detta vore en fråga som skulle beröra fler. Det handlar alltså om snabbhet och synlighet inte bara i de frågor man planerat att debattera. Det kan vara frågor av typen ”kan vi få fungerande tåg oberoende av årstid, vad tänker ni göra åt SJ”, ”vad gör ni åt arbetsvillkoren för bärplockarna” eller ”hur ser ni på integritetsfrågan nu när Piratpartiet ser ut att tappa förtroende?”.

I en valstuga kan jag ställa de frågor som berör mig. Nätets valstuga har förstås den fördelen att de som kan frågorna bäst kan svara – i en valstuga är det omöjligt för valarbetarna att kunna ge ordentliga svar på alla frågor. Jag genomförde en session på Sweden Sociala Web Camp om för att höra vad man som webbintresserad och väljare skulle vilja se. Diskussionen kretsade hela tiden runt att politikerna borde göra som vanligt fast på nätet – dvs samtala och ge svar precis som i valstugan. Men med den skillnaden att politikerna kommer till oss väljare – en idé om medborgarstugor dök upp.

Har tänkt vidare  efter den diskussionen och undrar om inte en möjlighet att ställa frågor som besvaras av partierna inom ett dygn vore något som skulle intressera väljare och matcha de behov vi har av att förstå konsekvensen av de olika regeringsalternativen. Föreställ er klagomålssajten Fairshopping fast istället för klagomål så hanteras frågor från väljarna. När Fairshopping startade 2007 och fick in missnöjesmail från kunder fanns det företag som inte brydde sig om att besvara dessa klagomål.

Idag är det en del av deras rutiner, t.ex. varje bredbandsbolag väljer att dagligen besvara de inkomna frågorna. Frågan publiceras och besvaras och kommenteras av användarna. Här har vi en viktig framgångsfaktor och relevans för användarna – att det blivit en del av rutinerna för företagen. Detta med flexibilitet och förmåga att hantera det som sker i omvärlden i realtid är partiernas akilleshäl vad gäller nätkommunikation under en valrörelse. Man är hyfsat bra på att brett distribuera sin närvaro till fler platser på nätet men sen tror man allt händer av sig självt. Det prioriteras inte att hålla samtal igång, att hitta arbetsprocesser som möjliggör en större flexibilitet och snabbhet.

Det här vad en partigemensam Valstuga 2.0 skulle kunna innehålla:

  • Senaste frågan
  • Senaste svaret sorterat på parti
  • Mest kommenterade frågan sorterat på politiska områden
  • Senaste kommentarerna
  • Översikt över samtliga valkompasser från dagstidningar, radio och TV. Länkar till deras valsidor.
  • Puff för twittrande politiker via Twixdagen
  • Puff för bloggande politiker via Politometern
  • Översikt och tester av partiernas Iphone-appar
  • Översikt över allt kampanjmaterial plus samtliga valfilmer – med kommentarsmöjlighet
  • Beställningsmöjlighet av kampanjmaterial
  • Information om hur man blir valarbetare
  • Information om hur man blir medlem
  • Kalendarium sorterat partivis
  • Enkelt att tipsa vidare, följa Valstuga20 på twitter, dela på Facebook, RSS-flöden etc
  • Dagens fråga som blir en enkel poll på det som är dagen snackis
  • Bemanning: En Valstuga 2.0 skulle behöva en oberoende redaktion som hanterar inkommande frågor och det måste finnas en tydlig policy publicerad på sajten om förhållningsregler såsom att t.ex. frågor med rasistiska inslag inte publiceras. När frågan skickas till partierna publiceras den också på sajten. Partierna får ett mejl med frågan och kan själva gå in och svara. Ambitionen är att inom 24 timmar ska en fråga besvarats av berörda partier.
  • Svaret betygssätts, kommenteras.
  • Frågan kopplas till en identitet, mail, Facebookprofil eller liknande.

Nikke Lindqvist hjälpte mig att sätta upp bloggen och registrera domännamn  på några timmar, vi tänkte att några andra tänkbara namn vore Medborgartorg, Valtorg eller Medborgarstuga.

Det här är alltså en oerhört snabb skiss på vad som vore möjligt att samla på en hubb för Valet 2010 som utgår ner från väljarnas behov. I dagens City i en artikel om ”Varför röstar inte ungdomar?” summerar förstagångsväljaren Rebecca Hörk väl det behov som Valstuga 2.0 skulle kunna fånga upp:

”Vi skulle behöva veta mer övergripande vad partierna vill för att få hela bilden. Alla vill samma sak men på helt olika sätt. Bättre miljö vill ju alla ha, men hur?”

Vad hade du själv önskat fanns i en digital valstuga som utgår från dig som väljare?

Avslutar med några rader ur debattartikeln:

”Vem har mandat, mod och mogenhet nog att föra breda engagerade och genuina samtal med väljarna på nätet istället för att ha koll på vilka som toppar de olika bloggtopplistorna. Det är gammal medielogik så det stänker om det. När vi talar om något helt annat. Den hett efterfrågade aktiva medborgardialogen som varje politiker eftersträvar.

Faran med det som sker nu är att det bildas en ny digital maktelit inom och utom partierna. De som förstått tekniken och länkandets kraft. När tiden egentligen är mogen att vända på kuttingen och fånga upp ett bredare samhällsengagemang även bland allmänheten.”

Uppdaterat: Socialdemokraterna via Hampus Brynolf puffar snabbt på Twitter när de ser detta för den funktion de har på sin sajt som heter just Svar direkt, så vill ni snabbt få ett svar från socialdemokraterna så finns den möjligheten där.

/Brit Stakston

Av Brit Stakston | 23 Aug 10 | Även postad i Blogg | Kommentarer (15)

Finns politiska förebilder i de sociala medierna? Valrörelsen 2010. Del 17.

SvD publicerar idag en artikel med rubriken ”Politiker sågas av nätexperter”. Jag är en av dem som under stor vånda bidragit till den här listan. Svårt eftersom jag har en generell listaversion. Tycker det ofta lägger fokus på bl.a. gammalt räckviddstänkande men hoppades att den här artikeln skulle inspirera eftersom vi ombads motivera våra nomineringar.

Min vånda handlade dock mest om att jag egentligen inte ville gradera politikerna igen. Ville inte lyfta fram samma vanliga namn. De börjar bli så uttjatade som exempel att de säkert avfärdas av övriga som säkert idag tänker när de ser artikeln ”Ja, ja den där Göran Hägglund och Fredrick Federley, låt dem hållas med de där sociala medierna”.

Ville alltså helst inte göra en lista igen över några få när det handlar om något som bär en potential till något så mycket större än en enskilds politikers twittrande. Hade också dåligt samvete för jag i ärlighetens namn faktiskt inte lusläst alla de lokala politiker som säkert är duktiga och som finns därute.

Och även bland de bästa idag så är det få som har en flitig väljardialog. Politikernas sociala medieanvändande  är inte allmänt känt bland väljarna. Det syns i kommentarsfälten och i länkandet om vi tittar på lokalpolitikers bloggande. Vi har en lång resa kvar. För en utveckling här behövs internt stöd och ibland kompetensutveckling som partiet centralt måste tillhandahålla.

Önskan är att partistrategerna ska se hur  sociala medier kan användas till en revitalisering av politiken. Och då handlar det om mer än några enstaka förebilder. Men visst är förebilder viktiga. Superviktiga. I det här fallet har de visat att det är möjligt att skapa avtryck genom ett användande av de sociala medierna och att det inte tar så mycket tid.

Men vem bär ansvar för att de sociala medierna integreras i fler arbetsprocesser och inte bara blir ett fint verktyg för några enstaka politiker som fattat grejen? Vem förstår att det handlar om en intern förståelse hos partistrukturen i stort också. De enskilda fantastiska politikerna som ser nätet lika naturligt som valstugesamtalen och debatterna kan inte ensamma åstadkomma den förnyelse av organisationsformen som är möjlig. Det här är ett arbete som strukturerat måste hanteras av en organisation. Där självklart förebilderna blir viktiga förebilder som underlättar förståelsen internt och kunskapsspridningen.

Förresten är det snart dags för listor gjorda av partierna och i nästa steg väljarna själva! Det intressanta är att fokusera på att vi kan köra nu. För det händer bland väljare och andra aktörer. Finns då viljan till förnyelse är min viktigaste frågor till alla politiska partier. Den hoppas jag ni internt ska finna tid och kraft att diskutera efter den 19 september.

Fler exempel på duktiga politiska sociala medieförebilder finns i min bok Politik 2.0 eller syns på t.ex. Politometerns topplistor. Nåväl trots vånda skickades den här listan till Tobias Brandel på SvD med följande namn och motiveringar:

1. Fredrick Federley, C: förtjänar att vara nummer 1. Han för en dialog, han har en strategi samtidigt som han faktiskt bara … är. Till stora delar köper man hela honom om man röstar på honom. Man vet vad man får. Vilket är aspekter som faktiskt ger honom trovärdighet. Han sociala medieanvändande kan balansera bilden som medier väljer att lyfta fram av honom.

2. Gun”Farmor Gun” Svensson, PP:  för den förebild hon är för sina jämnåriga kollegor. För det sätt som hennes blogg förpackar och fördjupar hennes egen kunskap inom de frågor som berör henne.

3. Göran Hägglund, Kd: för att han är, oavsett vad man tycker om hans politik är en förebild om man betänker dels den position han har inom sitt parti dels för att faktiskt företräder den politik han gör, det är inte okomplicerat att diskutera vissa av deras ställningstaganden i de sociala medierna. Han är också sig själv i de sociala medierna vilket gynnar bilden av honom oerhört mycket. Hans humor lyser igenom. Hade varit kul om han hade haft tid att blogga, kanske kommer det i ett eventuellt nästa jobb han har…

4. Peter Andersson, S: snabb, aktiv och har verkligen förstått hur man använder bloggen för att sätta sin tankar om politik i relation till verkligheten.

5. Ali Esbati, V: tillhör också generationen av politiker som ser nätet som extremt naturligt och jobbat med det länge, det är ingen stor grej för honom en bland alla plattformar. ”Att leva för att ta ställning” som han skriver på sin blogg säger väl allt. Hans kort men kärnfulla svar på mina frågor i boken Politik 2.0 är mycket intressanta ”Sociala medier skapar inte alltid politikerdialog”.

6. Maria Abrahamsson, M: en blogg att följa utvecklingen av under valrörelsen och vid valvinst för Alliansen igen, nyfiken på vad som kommer att hända med hennes bloggande framöver och hennes egen beskrivning säger allt: ”Det krassa målet med min blogg är att locka människor att tänka ett varv till, allt för att i bästa fall finna att de faktiskt tycker som jag.” Briljant bara där säger jag.

7. Amanda Brihed, Fp: tidstypisk lobbyistbloggare som under våren lyckats driva på och aktualisera frågan om tvångssterilisering av transsexuella – visar hur aktiva bloggare kan skugga och påverka politiker.

8. Anders Wallner, Mp: för att sociala medier för honom är lika naturligt som att dela ut flygblad varit för andra politiker. Morgondagens politiker där sociala medier är som luft, till och med hans nyfödda bebis twittrar.

9. Henrik Alexandersson, PP: EU-lobbyist som blev piratpartist och hela den resan har vi kunnat följa och ta del av på bloggen.

10. Inger Fredriksson, C: Har hört henne prata om sitt bloggande, hon drivs av att det är kul, delar med sig, tycker till men tyvärr känner inte läsarna till den. Visar att vi måste bli medvetna som väljare också att det finns politiker som lagt ner megafonen och för en dialog.

/Brit Stakston

Uppdatering:

Fler medverkande i artikeln har också bloggat om sina svar till SvD:

Joakim Jardenberg om sin topplista och motiveringar

Johan Ronnestam om sina uteblivna svar men fantastiska tips : )

Fler intressanta inlägg finns också.

Av Brit Stakston | 10 Aug 10 | Även postad i Blogg | Kommentarer (11)

BEFRIAD ZON: Någon intresserad av Piratpartiets väljare? Valrörelsen 2010. Del 16.

Rent kommunikativt ger Piratpartiets kraschlandning igår genom Rick Falkvinges barnporrsuttalande övriga partier en gyllene möjlighet att för Piratpartiets väljare uppdaterat visa hur de vill arbeta med det som anses vara deras kärnfrågor. De sägs särskilt driva demokrati-, integritet-, rättssäkerhet och rättighetsfrågor ur ett upphovsrättsligt perspektiv. Alldeles oavsett vad man tycker om Piratpartiet och deras förmåga är ju det här kärnfrågor som det är angeläget för alla partier att visa tydlighet runt.

När det nu upplevs att Piratpartiet faller och definitivt lider av founders syndrome så syntes under debatterna igår och i samband med valmanifestet ett stort intresse för vem som nu ska hantera de här frågorna. Piratpartiet har betytt mycket för att sätta frågorna på agendan men kan de verkligen sägas vara de enda som bryr sig och driver dessa frågor idag?

Så ”go for it” nu övriga partier.  Triggas ni inte alls av den kommunikativa möjligheten? Har ni inte lust att förflytta de vilsna potentiella väljarna som i Europaparlamentsvalet valde Piratpartiet? Passa på att ge en dagsaktuell samlad bild av var ni står och att ni förstått. Nu. Försök bli relevanta för de vilsna väljare som nu undrar var de ska lägga sin röst. Ge en uppdaterad bild av era visioner och handlingsplaner för det Piratpartiet säger sig vilja åstadkomma.Visa att Piratpartiet inte är det enda alternativet för de här samhällsviktiga frågorna.

Även om det inte planerats att kommunicera brett just denna vecka eller kanske ens alls under hela valrörelsen så vore det rätt att göra det för att omvärlden har sitt fokus på de här frågorna just nu. Det finns ca 16 500 medlemmar i Piratpartiet och det blev skrällseger i Europaparlamentsvalet. Lägg sedan till att valet 2006 avgjordes med hjälp av cirka 120 000 röster. Visa nu respekt och intresse för de 7%* som faktiskt valde att rösta på Piratpartiet i Europaparlamentsvalet. Försök visa att ni kan vara relevanta för dem.

Interagera med omvärlden helt enkelt. Sociala medier kommer som sagt inte avgöra valet 2010 men det finns alltid oförutsedda saker som dyker upp i en valrörelse  där det nya medielandskapet kan spela en stor och avgörande roll. Falkvinges barnporrsuttalande är sådan händelse eftersom det möjliggör precis detta. Att  fånga upp dagsaktuella frågor och ge de egna perspektiven. Inte bara agera utifrån de planerade debatterna och valbudskapen på affischer och i övrigt tryckt informationsmaterial. De nya medierna möjliggör att man snabbt kan fånga upp och nå ut brett med de egna perspektiven. I interaktion med en omvärld som söker information, kunskap och diskussion.

Det här med vikten av att ”interagera med omvärlden”  förklarar jag så här i boken Politik 2.0 i avsnittet om bloggar:

Mitt favoritexempel på vad det där med att interagera med omvärlden egentligen innebär är nödlandningen av US Airways Flight 1549 i Hudson-floden. Ett ofta använt exempel på medborgarjournalistik.  Den ledande bilden i nyhetsrapporteringen över hela världen var tagen av Janis Krums från en båt som skulle plocka upp passagerarna som stod på flygplansvingen. Janis kallar sig idag ” The Miracle on the Hudson Photo Guy” i sin presentation på Twitter. Minns ni bilden där passagerarna väntade på vingen.

Minns ni också hur tidningarna senare fylldes med artiklar om nödlandningen och bedriften av den store hjälten, piloten Chesley Sully Sullenberger. Finns det någonsin ett bättre tillfälle att passa på att berätta var denne hjälte är utbildad?  U.S Airforce tog chansen och gjorde det i en bloggpost med rubriken ”US Airways pilot. ”Hudson Hero” is former Air Force”.

US AirForce interagerade med en för omvärlden aktuell och intressant fråga. Ett tillfälle dök upp som inte var planerat där det var alldeles ypperligt att berätta om deras pilotutbildning.

Det händer alltså saker nästan dagligen där det är möjligt för politiker att hitta sin egen ”flygplanshändelse” till vilken man kan addera sina egna perspektiv – på lokal och rikspolitisk nivå. Piratpartiets kraschlandning de senaste dagarna är verkligen en högaktuellt sådan. Jag skulle givet ta chansen om jag tillhörde ett politiskt parti, hade sakkunskapen och brann för de här frågorna. Att bli dagsaktuellt relevant och fånga upp en rådande debatt.

Det finns idag massor av snart före detta Piratpartister och andra intresserade av informationssamhällets utveckling som skulle uppskatta tydlighet och möjlighet att veta var övriga partier egentligen står i de kärnfrågor som förknippas med Piratpartiet. Dessutom finns det inom Piratrörelsen en massa smartskallar som kan rekommenderas i en tankesmedja när sakkunskap och engagemang behövs framöver. Det här är några av vår samtids viktigaste frågor.

Så nu är det chansen för de andra partierna att visa om Piratpartiet verkligen är det enda alternativet här och om något alls hänt sedan FRA-debatten. Total tystnad kommer annars visa att Piratpartiet fortsatt behövs.

Eller så är tystnaden ett resultat av okunskap om det nya kommunikationslandskapets möjligheter för politisk kommunikation. Politik i vardagen. När det finns frågor och brinner till av nyfikenhet hos väljarna. En chans att bryta igenom. Svårare än så är det inte att bli relevant för ett politiskt parti idag.

/Brit Stakston

*Uppdatering: hade först rubriken ”Någon intresserad av Piratpartiets 7%?” det var en bra rubrik men ville ju egentligen inte diskutera siffror hit och dit.  Det var inte huvudpoängen. Men faktum är att ingen hade trott att Piratpartiet skulle få 7% i Europaparlamentsvalet, det är en bra påminnelse om att det faktiskt fanns intresserade väljare då och de traditionella partierna tog dem aldrig på allvar inför det valet. Men visst vi har sett att inga mätningar för riksdagsvalet har hamnat i närheten av sådana valresultat och jag valde nu att skriva ”väljare” istället så vi kan låta bloggpostens rätta fråga hamna i fokus: den om politikers förmåga att dagsaktuellt interagera med omvärlden.

Av Brit Stakston | 06 Aug 10 | Även postad i Blogg | Kommentarer (15)

Utan intern förståelse funkar inte sociala medier. Valrörelsen 2010. Del 15.

Läser några rader ur ett inlägg i en bloggdebatt från en kandiderande politiker om hur reaktionen blir i hennes vardag när hon råkar  publicera material i förväg inför en kommande kampanj som partiet planerat :

”Jag kollade noga så att det inte stod någonting om tider eller dylikt men det som fanns nämnt var datum. Jag borde väl förstått bättre kan jag tycka nu i efterhand, givetvis borde jag inte lagt upp det så tidigt.Och så var det ju, när jag kommer till jobbet blir jag uppringd av riksorganisationen. Jag har släppt det alldeles för tidigt, man hade inte haft pressträff ännu. Med rodnande kinder bad jag om ursäkt och kände mig faktiskt jättedum. Erbjöd mig att plocka bort det jag lagt ut och fick till svar att det vore bra om jag kunde göra det. I efterhand känner jag att jag stör mig rejält på detta.”

Det är verkligen helt ointressant vilket parti det är. I det här fallet var det Kristdemokraterna och riksdagskandidaten Lilith Svensson men här kan inget parti gotta sig i det som hänt och peka finger. Liknande situationer kunde och har säkert hänt hos samtliga partier. Det kan handla om interna infekterade diskussioner om man verkligen ska eller ens får länka till motståndares bloggar eller om man som moderat tjänstemän i Almedalen får tala med journalister.

Jag läser Lilith beskrivning och kopplat det direkt till det jag skrev i mitt inlägg som reflekterade över sociala medieanvändningen i Almedalen häromdagen. Problemet är precis det här, det interna arbetet och synen på sociala medier:

”Så vad  bakbinder dem egentligen?  Vi kan söka svaret i den interna partistrukturen, sättet att organisera arbetet. Det läggs en tung våt matta över nya sätt att arbeta med en undertext av ”det vi har gjort förut fungerar bra”. Det handlar troligtvis om att man inte får ihop det gamla vanliga sättet att arbeta med nya. ”De får väl hålla på lite i de där sociala medierna”. Sociala medier blir mest en uppgift lagd på någon att styvmoderligt hålla ett öga på – ett arbete som  internt säkerligen egentligen inte ses som den mest prioriterade uppgiften. Viljan att fortsätta ha kontroll får trots allt styra.

Lusten att använda nya kommunikationsplattformar baserar sig bara på en hyfsad omvärldskoll hos några få som förstått att man bör. Men i grunden har man inte förstått varför egentligen.”

Insynen i vardagen för Lilith visar att man inte förstått sociala medielogiken hos de utvalda representanterna som kontaktade Lilith från riksorganisationen. Låt oss stanna en stund i den specifika händelsen med för tidigt publicerat material. Hon kontrollerade extra noga om en deadline fanns men såg ingen varvid hon gjorde som hon brukar. Hon beskriver det själv:

”Den 28 juni fick vi släppa det och bjuda in media. Eftersom jag arbetade gjorde jag som vanligt när jag släpper någonting, jag lade upp det på min blogg, youtube, twitter och facebook innan jag gick till jobbet.”

Fantastiskt att få sån draghjälp. Någon timme för tidigt…. Men sånt händer. Klantigt av avsändaren att inte ange publiceringstid. För visst är det så att även i det nya medielandskapet kan man komma överens om publiceringsdatum. Vill man dock hålla saker hemligt till exakt en viss tidpunkt så finns det ett enda sätt att säkerställa det. Att inte släppa det alls till någon. Även om det just i det enskilda fallet hade respekterats av Lilith kan man inte överlag avkräva eller ta för givet att alla bloggare följer gamla mediespelregler. Det gör ju inte ens medierna själva…

Att man inte förstår sociala medier visar ju också att man tycker det är en god idé att Lilith tar bort det hon publicerat. En miss av dem för det finns ju fortfarande kvar och är läsbart hos de som följer Lilith blogg via sin RSS-läsare, skulle tro att de eventuella journalister som finns i Lilith nätverk valt att prenumerera på hennes inlägg på det sättet och redan hade sett det. Det väcker ju mer intresse när man tar bort saker…

Men det som blir riktigt allvarligt är vad den här diskussionen och  att bära med sig känslan av att ha gjort något dumt inför riksorganisationen får för konsekvenser:

”När ekots reporter Bengt Hansell kontaktade mig genom Twitter för att han först ville höra vår politik om skolan kände jag att det var bäst att bara vidarebefordra hans önskan uppåt i riksorganisationen, jag hoppas att någon där kommer att ta kontakt med honom för att låta honom få veta det senaste om vår skolpolitik (ja det som ännu inte ligger ute på hemsidan, det kan man ju helt säkert skicka vidare, men vad är nyhetsvärdet i det).”

Nu fick ju händelsen med den för tidigt publicerade informationen sannerligen en helt oerhört trist bieffekt. Att Lilith  inte känner sig bekväm med att svara utan hänvisar vidare trots att Bengt Hansell så tydligt vill veta mer om Kristdemokraternas skolpolitik.

När valmanifestet väl är publicerat hoppas jag Lilith ringer själv, tydligare uppmaning kan man ju inte få:

En av journalisterna som följer Lilith undrade imorse apropå postningen där hon berättar om den interna hanteringen av sociala medier om hon tror att hon nu kommer att bli ombedd att plocka bort även det här inlägget:

Låt oss hoppas att Malin Henrikson som är nyhetschef på Hallands Nyheter i Varberg inte har rätt i att det blir ryggradsreflexen hos riksorganisationen vid en genomläsning idag. Tvärtom tycker jag de bör ta kontakt med Lilith och säkerställa att nästa gång Ekot ringer vågar hon svara om det är ett område hon känner att hon vill och har kunskap om. Inte att hon instinktivt hukar.

Sociala medier utan bred intern förankring och förståelse för mediets logik och syfte är helt meningslösa. Varje given händelse är underlag för lärdomar och nya vägar framåt. Låt oss använda Liliths mod att dela med sig till precis det. Och det oavsett parti.

/Brit Stakston

Av Brit Stakston | 22 Jul 10 | Även postad i Blogg, Sociala medier | Kommentarer (19)

Finns viljan till förnyelse? Ja då spelar sociala medier en roll. Valrörelsen 2010. Del 14.

Ok. Trots semester ger jag mig på den vanligaste frågan vi hört under våren. Det började för mig den 4 januari 2010. Det var den dagen det blev tydligt att politiken blir det realtidscase för sociala medier som kommer att förändra mycket av synen på de nya kommunikationsverktygen.

Frågan är den om sociala medier kommer att spela någon roll i årets valrörelse. Det är faktiskt exakt den viljan att så skulle ske som ligger bakom mitt arbete med Politik 2.0 och socialamedieakuten i Almedalen.

Så denna gång är det Kent Persson som i veckans bloggdebatt ställer de här  frågorna:

  • Kommer sociala medier kunna påverka valutgången alls eller är de på väg att floppa?
  • Kan de sociala medierna var till någon nytta i de lokala valrörelserna?
  • Ämnet är helt enkelt, är politiken i de sociala medierna flipp eller flopp?

När jag i Almedalen både i Gomorron Sverige och i debatter sa att sociala medier inte kommer att spela någon roll reagerade många både av förvåning och vissa uttryckte till och med besvikelse, som om jag svek allt jag predikat. Erik Westerberg från Dagens Media summerade det skämtsamt under ett samtal i Almedalen med ”är väl som om Jesus skulle börja säga att kristendomen inte gäller längre”. En kommentar som väl summerar hur  tydligt mitt extrema webbkramande varit och hur envist jag lyft fram möjligheterna med sociala medier för politik. Men det är klart jag är lika optimistisk och evangelistisk som alltid. Jag vet vad nätet rymmer för möjligheter till revitalisering av politiken. Jag ser vad som händer överallt hos enskilda individer och med de ambitionsnivåer som finns hos andra. Så svar på fråga 1 är. Självklart kan de sociala medierna påverka valutgången. Men de ser också ut att vara på väg att floppa om vi ser på valresultatet i stort för år 2010.

Jag är nämligen inte bara en obotlig optimist jag är också realist när så krävs. Det är knappt två månader kvar. Det är inte särskilt våghalsigt att redan idag säga att de traditionella valanalyser som kommer att göras med all sannolikhet inte kommer att hitta underlag för att slå fast att ”de sociala medierna påverkade valutgången!”.

Såvida inte ett nytt FRA dyker upp! Eller kanske SJ blir den nya valfrågan? Eller vad som helst. Något som inte är planerat budskapsmässigt. Som inte finns på valaffischer eller annan planerad kommunikation. Då skulle nätet kunna bära fram och med massiv tydlighet lyfta det parti som tydligast visar på en konkret lösning. Och med lätthet kunna förflytta de hundratjugotusen röster som avgjorde förra valet.

Men efter vad som hände i Almedalen är jag skeptisk. Mina råd till vad som kunde gjorts i Almedalen visar på svagheten i det som görs idag eftersom det mesta av det jag påpekade bara gjordes i mindre skalor och väldigt lite nytänk fanns.

Men visst de skulle hinna än. En socialamedieredaktör med lite passion, en himla massa mod och en partiledning som säger ”hörrni vi missar ju en chans här, nu ger vi järnet, gör det du tror bäst”  skulle fortfarande kunna åstadkomma ett under. Det går snabbt och effektivt att bli lika relevanta på nätet som för besökarna  i valstugan.  Så svar på fråga 2 är. Ja för en och annan lokal valrörelse kan de göra nytta.

Och oavsett vilket är ett säkert. Sociala medier är här för att stanna. Om det verkligen finns en vilja till förnyelse så kommer mycket att hända och med det synsättet är de sociala medierna självklart en flipp. Sen ska vi inte glömma att för enskilda individer, såväl väljare som kandidater, har självklart de sociala medier redan år 2010 spelat stor roll och är därmed en superflipp redan.

Men om frågan gäller valresultatet i stort ställd såsom Kent  formulerade det: Kommer de att påverka valutgången så blir mitt svar:

  • I det politiska läge med de frågor som står på agendan nu…
  • med väljarnas låga kännedom och intresse för politikernas närvaro på nätet såsom det är oftast är utformat idag…
  • och med det sätt partistrategerna hanterat (rättare sagt inte hanterat) de sociala mediernas integrering i det interna arbete så leder det mig fram till ett solklart svar på Kents sista fråga. Nej. De sociala medierna kommer inte att avgörande påverka valutgången år 2010.

Men de kommer att göra det. Det kan ni ge er på.Och hade mycket väl kunnat göra i år. Om partierna hade önskat en förnyelse och revitalisering av det politiska samtalet och engagemanget. Om det funnits en genuin glädje för nya kommunikativa möjligheter.

Men Kent för dig och många fler har de sannerligen redan spelat stor roll. Det är också tillräckligt!

/Brit Stakston

Av Brit Stakston | 19 Jul 10 | Även postad i Blogg | Kommentarer (7)

Dags för finjustering! Valrörelsen 2010. Del 12.

Nu ni. Nu kör vi. Sociala medier är en del av medielandskapet på ett alldeles naturligt sätt. Allt är ju på plats. Nyfikenheten. Modet. Verktygen. Tekniken. Insikterna.

Nu kan vi ägna oss åt finjustering. Säkerställa att alla inkluderas. Stötta så man inte ger upp när interaktionen uteblir, när kritiken blir för offentlig eller när någon gör något obetänksamt på den digitala arenan. Vi ska inte glömma att det sitter i ryggmärgen för många av oss. Djupt rotade vanor av att en avsändare basunerar ut ett budskap. Det finns en trygghet och en kraft i det vi är vana vid. Vi får hjälpa till att hela tiden blicka framåt och inte hoppa ner i de invanda spåren. För ingen blir mer inkluderad för att vi återgår till gamla roller. Utan personlighet. Utan dialog. Utan relevans.

Veckan som gått har präglats av djupa insikter om hur långt vi kommit mot för tre år sedan när allt startade med en Facebookfeber. Jag har hurrat om att sociala medier är mainstream och känt att vi kommit till bergets topp efter en lång och bitvis mödosam klättring. Nu är det helt tydligt att sociala medier implementerats och är en reell del av vardagen för de allra flesta verksamheter. Från Värnamo bibliotek till vardagen för en lärare som Kristina Alexanderson som direkt kan applicera min handboksdel i Politik 2.0 in i skolans värld. Och gör det.
Vare sig det är bibliotek, hälsa, skola, politik, medborgare, offentlig förvaltning, kundtjänst, anställd, förälder så kan vi sätta begreppet 2.0* efter vart och ett av de orden. Med det perspektivet hittar vi konkreta exempel på att nätet har fördjupat, effektiviserat, förankrat och utvecklat relationer, arbetsprocesser, bemötanden, engagemang samt preferensen för avsändaren tack vare teknik vi har tillhanda och skapar tillsammans.

Gårdagen får ses som målgång för en resa som startats under våren. Sveriges Radios reporternätverk presenterade den undersökning de gjort om politiker och deras sociala medieanvändning under årets valrörelse. Reportage från hela landet som visar på många olika perspektiv. Först av allt visar undersökningen extremt positiva siffror för sociala medieanvändandet. 57% är politiskt aktiva i sociala medier och 84% säger att de vill få ut politiska budskap i valrörelsen med hjälp av sociala medier dessutom säger 70% att det är viktigt, mycket viktigt eller angeläget. De flesta i undersökningen använder Facebook för politisk kommunikation 56% , bloggen anger 35% att de använder och Twitter 12%. Det stora flertalet säger att de sociala medierna är viktiga i årets valrörelse. Gott så och min egen kommentar till Sveriges radio var att det är positivt och att jag tror att det är ett tecken på var man strävar, att det finns en vision av vad de sociala medierna kan åstadkomma även om vi inte är där än. Jag tror inte att de svarar så bara för att de känt av att vindarna blåser positivt runt ord som dialog, interaktion och samtal. Min förhoppning är att det är sagt i en vision av åt vilket håll man strävar.

Undersökningen och det grundreportage som gjorts ställdes mot tankarna hos tyckare inom området. Dessutom har lokala nedslag gjorts över hela landet med intervjuer både med politiker och väljare plus att journalisterna grävt djupare i de lokala bloggarna. Har de verkligen väljarkontakt? Vad bloggar de om eller använder Facebook till. En fantastisk samling av intervjuer.

I huvudinslagen som gick i Ekot i olika versioner under dagen presenterades undersökningen och kommenterades av bl.a. mig, Emma Marie Andersson (pp), Kent Persson (m) och statsvetaren Henrik Oscarsson. I Studio Ett-sändningen kompletterades undersökningen med bland annat samtal med Mary X Jensen som är moderaternas toppbloggare och Peter Andersson som är socialdemokraternas motsvarighet enligt Politometern och andra bloggtopplistor.  Att de fyra politikerna också medverkar i Politik 2.0 gör mig rejält stolt!

Det är i de lokala inslagen som tankar spinner loss. Jag hade själv förmånen att få lyssna på dessa i sin helhet hos Radio Västmanland och Radio Sörmland inför intervjuer med mig  i anslutning till dessa. Det är alltifrån bloggande politiker som gör allt rätt som Centerpartiets Inger Fredriksson från Flen vars perspektiv ställs mot de mer skeptiska andra politikerna. I Västmanland sattes väljarröster i relation till de tre bloggar jag fått djupdyka i samt Köping kommuns frågeforum. Förstagångsväljaren Andreas i inslaget från Västmanland visar oss vägen och möjligheterna om vi lyssnar på vad han säger – han refererar till att han visst ”pratar politiska åsikter” även på nätet men att politikerna inte varit några han varken letat upp eller sett. Han läser inga politiska bloggar men tycker politiker kan börja med att berätta vad de vill göra ”för det vet jag inte” är hans spontana svar på frågan om hur politikerna ska göra. Där ser ni – det är ju så det ser ut. Det handlar bara om att låta de politiker som är som Ingrid möta de förstagångsväljare som är som Andreas. ”A perfect match!”.

Min uppfattning är att den svenska politiska bloggosfären idag ännu inte når ut till den stora allmänheten utan att det till stor del handlar om interaktion med andra inom just den närmaste kretsen. Nätverken byggs genom länkande till varandra. Men det är inte bara av ondo även om det lätt kan leda till att det bara skapas ett nytt maktkluster så leder det också till fler och nya opinionsbildare. I samspel med traditionella medier självklart.

Det märks tydligt i reportagen som SR gjort att det finns två kulturer som möts. En analog och en digital. Det yttrar sig t.ex. i att man tror att sociala medier ska ersätta alla annan kommunikation och att de sociala medierna som begrepp är underförstådd kritik mot att annan kommunikation är asocial. Eller att politiska bloggar bara kommer vara valstrategers manipulerade ord. Eller att det inte är helt enkelt alltid att länka till motståndarens perspektiv. Visst är det av relevans för väljaren men vi ska vara medvetna om att det ofta innebär intensiva diskussioner inom lokalföreningarna. Att länka till motståndarens åsikter är å ena sidan värdefullt och rent tekniskt enkelt men å andra sidan innebär det ett helt nytt förhållningssätt och öppenhet. Precis det här är den typen av frågor vi måste våga stöta och blöta. Och det finns massor av sådana frågeställningar bland väljarrösterna kopplade till Sverige Radios undersökning eller hos journalisterna själva under arbetets gång. Visst märks det i reportagen att även journalisterna själva startat en resa mot större förståelse.
Undersökningens positiva resultat där politikerna säger att den respons de får i sociala medier till 45% är från väljarna och bara 6% från andra bloggare är nog till största del idag ett önsketänkande. Det räcker att titta på några slumpmässigt valda lokalpolitikers bloggar för att se att det inte är någon interaktion alls. Än. Man tänker traditionella kanaler och lägger gärna ut pressmeddelanden eller tal i sin helhet i en blogg, rapporterar opersonligt från möten man deltagit i. Inifrån och ut. Från en avsändare med megafon. Och även när man gör 100% rätt i varje detalj såsom Inger Fredriksson från Centerpartiet som jämställer den omsorg en blogg kräver med att gå ut med hunden går det inte alltid fram. Hon gör rätt både tekniskt och ambitionsmässigt men hon når inte fram till väljarna.

Vi som väljare måste också tänka om. Förstå att allt fler politiker på riktigt vill ha interaktion, månar om en aktiv medborgardialog och finns där. Sen måste politikern förstå att bara för att man öppnar en dörr är det inte säkert att någon vågar kliva in eller ens vet att den är öppen och att många tror att de bara vill manipulera –visar upp en fasad. Allt handlar om ett samspel – mellan mediekanaler och mellan individer. Potentiellt sett oavsett ålder, kön, bostadsort, yrke, tekniskt kunnande. Fullständigt oberoende av tid och plats. Var och en av oss bär ett ansvar som privatpersoner och i våra yrkesroller att bidra till att samspelet blir lättare och att tekniken hjälper oss åstadkomma det vi vill med våra liv.

Sveriges Radio, Värnamo Bibliotek och läraren Kristina Alexanderson gör precis det. Min lust att göra boken Politik 2.0 hade sitt ursprung i den viljan. Boken och allt som händer varje dag bevisar hur många som tänker samma sak också. Se bara på energin under Moving Images. Nu är resten är verkligen upp till oss!

/Brit Stakston

2.0-begreppet

Utdrag ur boken Politik 2.0, handboksdelen:
Platt och mer statisk kommunikation präglade nätet i början. Företagsbroschyren eller ett lexikon on-line var förstås ett fiffigt sätt att distribuera innehåll till fler men så mycket mer innebar det inte egentligen. Här fanns inga aspekter av konversation eller interaktion runt det som förmedlades. Den här tiden i webbens era kallas också ”Web 1.0” – ett slags första version av vad som var möjligt. Det efterföljande samlingsbegreppet ” ”Web 2.0” visar på en utveckling där användaren sätts i fokus och myntades i samband med en årlig internetkonferens av Tim O ´Reilly 2004. Egentligen är 2.0-begreppet ganska ointressant längre men under arbetet med denna bok stod det tydligt att det behövs sätt att visa på den utveckling som skett. Då är det relevant att använda väl inarbetade uttryck för att se hur de komponenterna som ligger till grund för 2.0 som fenomen förändrat kommunikationen och verkligheten inom en rad områden och verksamheter.


Denna kortare tillbakablick syftar till att visa att det inte är en tillfällig hype runt vissa tekniska tjänster utan att det är ett nytt samhälle som växer fram när maktstrukturerna så i grunden förändras. Politiken står inför några av de största och viktigaste förändringarna här

Dagens webb bygger till stor del på ett ömsesidigt samspel med andra – där alla bidrar till innehållet. En besökare på en nättjänst som anammat 2.0-begreppet står själv i centrum när tjänsten används – man kan bidra med sitt eget innehåll, interagerar med andra, ser de förändringar man gör, får kommentarer på det man bidrar med och kan med lätthet dela med sig av det som producerats. Länkekonomin är central och man utgår helt enkelt från att användaren adderar ett värde.

Att jämföra Britannica Online med Wikipedia sätter fingret på vad vi talar om. Britannica Online är ett lexikon i 1.0-versionen och Wikipedia där vi tillsammans bygger kunskap blir ett lexikon som bygger på 2.0-tänket. Ett annat talande exempel är skillnaden mellan en personlig hemsida och en blogg. Den ena statisk, en presentation av personen och mer sällan uppdaterad. Bloggen blir istället ett nav som gör det möjligt att samtala med besökarna och nätverka med omvärlden genom länkandet.


Ytterligare en central aspekt här är det faktum att vi använder nätet för att återbekräfta kunskap. Vi nöjer oss inte med ett svar, ett tips eller en hemsida. Vi kommer leta vidare innan vi fattar beslut om vilket alternativ vi väljer. Olika undersökningar refererar till att vi vänder oss till mellan tre och fem källor för återbekräftelse av hittad kunskap innan vi känner oss nöjda med den information vi fått.


Av Brit Stakston | 10 Jun 10 | Även postad i Blogg | Kommentarer (15)

Valrörelsen 2010