På sin plats är det ändå att summera. Det finns många perspektiv att lyfta fram. Själv summerar  jag att Alliansen förlorade sin majoritetet i de sociala medierna. Samtidigt som forskare visar att sociala medier var marginella i valrörelsen. Jag har också utsett valet 2010 till ett Facebookval.

Startskottet för min egen del skedde den 4 januari då jag skrev Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010 startar. Del 1 i något som kom att bli en lång serie av bloggposter som följde valrörelsen i de sociala medierna.  Så småningom blev det en bok under namnet Politik 2.0 – Konsten att använda sociala medier.

Min aktiva bevakning av hur de olika partierna hanterade de sociala medierna ledde också till att jag valde att inte rösta i år. Är i och för sig norsk medborgare så jag får ändå inte rösta i riksdagsvalet men valde alltså att avstå från att rösta i kommunal- och landstingsval. Jag ville på alla sätt behålla min opartiskhet.

Jag har närmat mig politiken och de sociala medierna i en genuin lust att se hur politiskt engagemang kan revitaliseras och en nyfikenhet för hur det nya medielandskapet skulle hanteras av partiorganisationerna. Som kommunikationsintresserad och väljare. Inte som konsult för att sälja våra tjänster till partierna utan för en lust att få fler att se möjligheterna som finns i den palett av kommunikationsverktyg som de sociala medierna innebär.

Däremot är självklart både politikens och journalistikens hanterande av de sociala medierna under valrörelsen till stora delar direkt överförbart till våra uppdragsgivares verklighet. Det har varit en oerhört välfylld guldkista för kompetensutveckling. Och jag har sagt det förut – vid sidan av de enskilda politiker och väljare som haft nytta av sociala medier så är faktiskt SvD, SR och SVT de stora vinnarna i min bok. De har närmat sig det nya medielandskapet med en nyfikenhet om hur det kan förbättra deras uppdrag som jag önskar varje partiorganisation och företag skulle göra.

Det har varit ett  fantastiskt roligt! Den där envisa lilla folkbildaren i mig kommer nog inte kunna släppa det här helt.

Tusen tack alla som jag arbetat med, diskuterat med, inspirerats av och fått klokskap av under resans gång. Jag är grymt stolt över vad i tillsammans lyckats åstadkomma. Vi har bidragit till att öka förståelsen för de sociala medierna och det som hände i år är bara början av vad som är möjligt. Funderade på om jag skulle dunka upp en stor länklista här men ni finns alla i mina bloggposter om valrörelsen 2010. Och vi ses väl i Almedalen 2011?

Foto: Johan Lange

/Brit Stakston

P.S. Jag kommer uppdatera den allra första bloggposten med länkar till samtliga inlägg jag gjort om sociala medier och politik.

Vi kan nog i stort konstatera att politiken som organisation år 2010 varken  vill, kan eller förmår sig att närma sig den palett av kommunikationsverktyg som finns för en aktiv medborgardialog. Nätet används av partierna för att i perioder marknadsföra sig och till viss grad mobilisera de interna leden. Kopplingen har ännu inte gjorts mellan politikens kärna och nätets förmåga att bära den vidare på nya sätt och skapa nya organisations- och beslutsformer.

Men bilden är inte så mörk som jag summerar den ovan. Sociala medier har betytt oerhört mycket för enskilda väljare och politiker. Det här kan komma att bana vägen för nya sätt att arbeta fram till nästa valrörelse. Hoppas jag. Önskar forskningen framöver också tittar på följande tre faktorer vad gäller betydelsen av eller effekterna av sociala medieanvändningen i årets valrörelse innan det avfärdas helt.

TRE FAKTORER SOM VISAR SOCIALA MEDIERS BETYDELSE I ÅRETS VAL

1. Majoriteten förlorades genom en bloggpost.

Emelie Holmqvists bloggpost ”Sveket” där hon berättade om sin sjuka mamma Annika satte sjukförsäkringsfrågan på kartan. Den kom att prägla alla slutdebatter. Jag vill hävda att här förlorades majoriteten för Alliansens del. Jag skrev redan 17 september att den här bloggposten skulle kunna bli den berömda X-faktorn. Det blev nästan så.

Detta har inte någon forskare eller andra experter tagit med i sina analyser hittills när man menar att sociala mediers påverkan i valet 2010 var marginell. Bloggposten avfärdas också som påverkansfaktor med argumentet ”ja men det var ju traditionella medier som lyfte historien”. Det har också nämnts att medierna kanske valde att göra det  på grund av den kritik som funnits om att medierna ägnat sig åt negativ rapportering av Mona Sahlin.

De sociala mediernas påverkan på ett val handlar inte om att utesluta alla andra kommunikationsformer. Det handlar om att alla medieslagen lever i en symbios.Det är inte antingen eller utan både och.

Det går inte att bortse ifrån att det var en bloggpost som var startskottet. Och historien spred sig ut i landet,  in i varje hem och togs till slut upp vid frukostbordet och fikarummen. En bloggpost skriven av en väljare, med vänstersympatier, vars egna djupt berörda berättelse blev det verktyg som de rödgröna behövde för att sätta mediernas fokus på Alliansens akilleshäl. Alliansen å sin sida missade helt att förstå vad som hade behövts göras från deras sida även i de sociala medierna. De vägrade befatta sig med den på nätet. De såg det bara som ett pr-trick från de rödgröna…

”Sveket” blev viral tack vare att den var aktuell, berörande och extremt välskriven. Den fick initialt drygt 2 200 kommentarer och har idag 3 000. Bloggposten lästes av hundratusentals de där sista dagarna för valdagen. Emelie Holmqvists egen Facebookstatus där blogglänken delades drygt 38 000 gånger. Det ger bloggposten en potentiell räckvidd på drygt 5 miljoner*. Med en vanlig interaktionsgrad på 0,5% landar det i drygt 25 000 personer som i sin tur gjorde något. Interagerade, skrev bloggposter eller skickade vidare. Detta innefattar alltså inte alla andra, sådan som t.ex. själva tog länken till ursprungsposten och delade den på Twitter eller Facebook.  Eller de drygt 500 som skrev egna bloggposter om händelsen. Adderar vi sedan tv, radio och tidningar förstår vi vilket enormt genomslag det fick.

Visst hade Emelie tydliga rödgröna sympatier men berättelsen nådde långt utanför den politiska ankdammen. Det här var inte en berättelse som bara berörde de rödgrönas väljare.

Det de Rödgröna gjorde som Alliansen kallar ett PR-trick var att de medvetet använde sig av sociala medielogiken. De utnyttjade sina bloggar och den starka politiska bloggosfärens nätverkande. Emelies Holmqvists hittills nästan olästa blogg steg  snabbt från  twinglyrank 1 till högsta värdet 10, genom att så många länkade till hennes bloggpost. Idag har totalt 505 bloggar länkat till henne.Det var logiskt och smart av de rödgröna att göra även om den även inom den rödgröna sfären ibland balanserade på gränsen till att nästan gotta sig i allt som skedde. Partistrategerna hos de rödgröna lyckades ändå i stort hantera situationen och extremt vältajmat t.ex. se till att Annika och hennes dotter intervjuades i samband med slutdebatterna. Alliansen var tysta. Och tvingades hantera frågan i direktsändning istället. Och lät de perspektiv som fanns i kommentarsfältet stå helt oemotsagda.

Verkligheten var ju att här fanns  en trovärdig väljare som gav ett fruktansvärt vittnesmål om hur vardagen är för någon som levt i konsekvensen av Alliansens vårdpolitik. Rättare sagt så blev storyn eftersom Alliansen inte tog i den med tång.

Lyssna gärna på  ett seminarium om Politik 2.0 i valrörelsen 2010 från Internetdagarna då jag presenterade detta resonemang för de före detta sociala medieredaktörerna Hampus Brynolf (S) och  Ulrika Ingemarsdotter (C). De berättade sedan om hur det var för dem under den tiden och hur de hanterade ”Sveket”. Två helt olika angreppssätt. Här finns även själva presentationen från seminariet Sociala medier i valrörelsen 2010.

2.Sverigedemokraterna kom in tack vare sina nätstrategier.

Den andra faktorn som visar nätets påverkan på valresultatet är  att Sverigedemokraterna kom in. Tack vare nätet kunde Sverigedemokraterna trots minimal kampanjbudget både mobilisera och synliggöra sin närvaro. De hade en nätstrategi som trots sin tafflighet fungerade väl för att öka sin närvaro i alla de sammanhang där deras frågor diskuterades. Nätet bidrog  utan tvekan till stor fördel för Sverigedemokraterna och deras anhängare och den valframgång de fick.

I det scenariot är det bekymmersamt att de övriga partierna inte verkar finna det angeläget att arbeta med nätet för annat än ren marknadsföring. Att de sociala medieredaktörer nu slutat är en av många signaler på att de tydliga strategierna för hur man ska arbeta med nätet inte finns.  Nätstrategier behövs för att  bland annat hantera Sverigedemokraterna som med mer resurser och än tydligare strategier bara kommer att växa. Novus Opinions mätning den 21 oktober visar redan att deras närvaro ger dem ökad legitimitet från 5.7% som valresultat till 6.4% en månad senare.

3. Valhemligheten 2.0

Aldrig tidigare har politik diskuterats så livligt och levande både på nätet och i offentliga rum.  Här har sakfrågorna diskuterats. Lusten att diskutera politik var stor och den ökade viljan att på nätet berätta om sin politiska hållning överfördes säkerligen också till ett ökat antal samtal om politik oavsett kommunikationsarena. Samtalen om politik var fler och skedde offline såväl som online. Det i sig självt gör att jag verkligen tycker vi kan prata om ett Facebookval där de sociala medierna betydde mycket för enskilda väljare och politiker.

VÄLJARFÖRAKT ATT NEGLIGERA SOCIALA MEDIER

Så vad händer nu? Partiföreträdarna och deras närmaste kommunikationsstrateger ser trots allt  det mesta med nätet smått tramsigt, onödigt och har en oförmåga att förstå hur sociala medier skiljer sig från andra kommunikationsverktyg. Det är inte relevant att jämföra sociala medier med tv och dagstidningar. Det visade Almedalen och det visade hur Alliansen hanterade ”Sveket” i de sociala medierna. Förutom marknadsföring runt valtider ses  inte nätet som något som betyder något för deras framtid. Men det har det. Även om Obama och användandet av sociala medier bitvis har återgetts felaktigt är det intressant att notera hur sociala medier enligt CNN fortsatt vara en central del i mellanårsvalen. Samtidigt resonerar Marja Åkerström om hur det medborgardialogen mest är en kosmetisk demokrati.

Visst vi lever i en starkt individualiserad samtid, men det är också en tid då vi använder vår sociala förmåga att vara extremt socialiserande och nätverkande individer. Nätet stödjer  oss i detta och utvecklas ständigt för att fördjupa dessa möjligheter bland annat genom att det möjliggör engagemang och deltagande fullständigt oberoende av tid och plats.

Den viktigaste hårdvalutan har alltid varit relationer och förtroenden för alla verksamheter och det gäller självklart även politiken. Att missa hur relationer och förtroenden kan byggas effektivt även via nätet är allvarligt.

Ett allvarligt perspektiv är också om politiken på nätet bara drivs av en priviligierad elitgrupp. Demokratin utvecklas självklart inte av om det bara är en liten grupp som förstått nätets dynamik och som lyckas blogga sig till höga positioner inom partierna. Det leder bara till framväxten av en digital politisk maktelit. Och även om politik i sig kanske är ett elitprojekt så skulle jag som politiker vilja finna nya vägar att rasera delar av detta. Ett större beslutsunderlag borde ligga i varje politikers intresse. Sociala medier för en lokalpolitiker för just detta borde vara uppenbart.

Samtliga partier missar också den gyllene och viktiga chansen att faktiskt synliggöra de processer som garanterar demokratin. Nätet och dess kommunikationsmöjligheter matchar ju politikens kärna. Är inte politik demokratiskt fattade beslut om hur vi vill ha samhället? Vägen dit bygger på förmågan att kunna uttrycka sina åsikter och argumentera för sin sak. I slutändan handlar det om att bli relevant och trovärdig för så många som möjligt. Att inte vilja närma sig nätet för detta är obegripligt.

Jag hoppas att partierna de kommande fyra åren säkerställer att det finns tydliga organisatoriska strukturer som kan arbeta med ett bredare beslutsunderlag via nätet och aktivt arbetar med att fånga upp  det engagemang som finns runt sakfrågor. Det behövs också fortsatt finnas stöd för att utveckla känslan för hantverket som nätet kräver. Telefonerna ringer och ingen svarar. Insikten måste  finnas att om man inte är strategiskt närvarande på nätet är det samma sak som att under fyra års tid inte svara i telefon eller i bästa fall låta den som ringer mötas av en telefonsvarare. När det finns så mycket mer att göra.

Är det inte ren väljarförakt att förringa de sociala medierna och nätets möjlighet för politiken att nå ut och engagera bredare? Om nätet inte används till annat än marknadsföring kommer det bidra till att urholka det viktigaste kapitalet en politiker har. Förtroendet. Jag ser sättet att närma sig nätet i politisk kommunikation  under årets valrörelse bäras av en undertext av  ”gammal vet bäst” och det sätter fingret på en öm punkt. Oviljan att släppa ifrån sig makten. När perspektivet skulle kunna vara  – vad kan vi lära genom det väljarna säger och ger uttryck för. På riktigt.

/Brit Stakston

*genomsnittligt antal FB-vänner är globalt sett 130 stycken. 130 x 38 503 = 5 005 390

Peter Andersson funderar över Sociala medier inget för partiernas eftervalsdebatter?

”Hängivna gräsrotsrörelser är en av demokratins mest respekterade beståndsdelar. Det är politiker, lobbyister, reklammakare och PR-byråer väl medvetna om. Så medvetna att de i tysthet försöker konstruera gräsrotskampanjer. Det handlar om det ljusskygga fenomenet astroturfing där läsarkommentarer, insändare och sociala medier används som verktyg för att skapa fejkade folkstormar.”

Så dags nu. Prata astoturfing nu?! Efter valet….

Sverigedemokraterna sitter nu i riksdagen för att de behärskat nätets möjligheter att följa de diskussioner där deras frågor diskuteras. Det har haft en tydligare nätstrategi än något annat parti trots små resurser. En strategi som fokuserat på att arbeta med nätets absolut starkaste framgångsfaktor, den att interagera med omvärlden.  De har inte bara sett nätet som en plattform för marknadsföring. De har gett sig in i samtalen.

Att de sedan ofta har en debatteknik som snart går över till personangrepp och hot samt egentligen är urusla på nätet spelar ingen roll eftersom de andra partierna inte alls hanterar just det här perspektivet. De övriga partierna är bara intresserade av att deras perspektiv ska synas när de vill kommunicera dem, enligt känt inifrån och ut manér. Sverigedemokraterna blir fullständigt ensamma herrar på täppan vad gäller närvaron i kommentarsfältet.

Att denna oförmåga att hantera realtidskonversationen kan få konsekvenser fick vi det ultimata beviset för under valrörelsens sista dagar i samband med den bloggpost  som blev viral Emelies ”Sveket” om sin mammas utförsäkring. Mer om detta kommer i min valanalys men det kan vi för länge sedan konstatera, vi har en minoritetsregering på grund av de traditionella partiernas urusla förmåga att förstå när vilka frågor engagerar väljarna. Sveket och debatten runt detta fick opinionen till att nästan tippa över….och en minoritetsregering är ett faktum.

I Expressen-artikeln får vi också veta vilka som använder sig av astroturfing:

”Bland politiker, lobbyister och alldeles särskilt inom PR-branschen är alltså astroturfing en välbekant arbetsmetod.”

JMW är en av landets mest välkända pr-byråer knutna till  begreppet sociala medier så det är väl angeläget att berätta två saker:

1. Astroturfing är ett begrepp vi använder som skämt – för astroturfing är nämligen synonymt med fejk. De sociala medierna och nätet som kommunikationsplattform bygger på en logik där just transparens och äkthet är två grundpelare. Utan en vilja till äkthet föreslår vi alla uppdragsgivare att man skippar de sociala medierna som kommunikationsplattform.
2. Nej, vi har aldrig och kommer inte att ge rådet att använda sig av fejkade kommentarer vare sig för politisk kommunikation eller marknadsföring av produkter eller tjänster. Vi förmedlar däremot till våra uppdragsgivare och alla vi möter under föreläsningar och kurser vikten av att att ge sig in i debatter och möta sina målgrupper. Företag och organisationer bör vara närvarande även när det gäller motsatta åsikter eller negativa kommenterar om ett företags produkter och tjänster. All riktig framgång på nätet handlar om att ha förmågan att kunna interagera med omvärlden. Vi säger också att så ska ske under äkta namn. Det egna agerandet är en av de viktigaste frågorna att lyfta. Ja det finns mycket skit och det finns fejk på nätet. Det finns det i verkligheten också. För att motarbeta detta finns det en enda sak att göra. Börja med sig själv och det egna agerandet. Det här är en av de viktigaste uppgifterna som finns parallellt med den ökade digitala kompetens som måste finnas inom varje organisation idag.

Jag undrar hoppas reportaget om astroturfing inte landar hos läsaren i ett:

”Jaha, vad var det jag sa det är är bara fejk allt på nätet. Man kan inte lita på någon och allt är ändå regisserat av pr-byråer.”

Att öka medvetenheten om begreppet astroturfing är inte det centrala eller ens det viktiga. Det vi behöver är konstanta och konsekventa samtal om hur vi förhåller oss till nätet. Det visar valresultatet för Sverigedemokraterna och det visar debatten runt förra veckans offentliga självmord på Flashback. Och vi behöver  förstå nätets mekanismer och den logik som finns bakom att behöva synas även i sammanhang där debattklimatet är hårt. Den logik som handlar om precis samma saker som i ett samtal mellan människor i samma rum. Närvaro.

Vi behöver framför allt som parti, organisation och individ förstå att folkstormar på nätet lika ofta också är äkta och måste hanteras på nätet också. Vi behöver inte politiker som avfärdar allt på nätet som iscensatta PR-folkstormar. Sånt slutade för övrigt seriösa pr-byråer med för tre år sedan.

/Brit Stakston

Valet 2010 kommer att gå till historien som det första renodlade blockvalet i Sverige. Alliansen ställdes mot de Rödgröna. Det förändrade den politiska spelplanen och mediernas rapportering ur flera perspektiv.

Genom det tydliga blockvalet skapades ett utrymme för ett tredje alternativ. Vilket parti som skulle fånga upp missnöjesrösterna från de som varken gillade Fredrik eller Mona var inte förutbestämt. Hade valet 2006 varit ett blockval så hade troligen Feministiskt Initiativ blivit ett riksdagsparti. I valet till Europaparlamentet tog Piratpartiet den rollen. Och i det senaste valet så blev Sverigedemokraterna det tydligaste alternativet till de två blocken.

Blocken förändrade också förutsättningarna för den politiska debatten och mediernas rapportering. Polariseringen var klar från början. De rödgröna stod mot Alliansen. Fredrik mot Mona. I förra valet då Alliansen formerades fanns det ett större utrymme för alla riksdagspartier. Men i detta val redovisades de olika blocken ståndpunkter. Väldigt sällan fanns det utrymme till profilering av de enskilda partierna. Ofta när ett enskilt parti redovisades sin ståndpunkt riskerades enigheten och det skulle kunna uppfattas som en spricka i blocket.

När blockpolitiken slog igenom fullt ut fanns inte utrymme för något av småpartierna, läs Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, att bli uppstickare. I alla tidigare valrörelser har det funnits utrymme för ett parti att ta rollen som uppstickare. Uppstickarna har ofta vuxit kraftigt i slutet av valrörelsen. OK, Miljöpartiet gjorde ett mycket bra val men i förhållande till hur de låg till i opinionen tidigare år rasade partiet och med tanke på det stora förtroende som Maria Wetterstrand har så måste valresultatet betraktas som en besvikelse.

Dessutom minskade intresset för ledarna för de enskilda partierna i blocken. Det intressanta var vad Fredrik och Mona sa. Jans, Mauds, Görans, Marias, Lars´ och Peters åsikter blev sekundära.

De minskade resurserna på mediernas redaktioner gjorde också att den politiska rapporteringen fokuserades på blocken och opinionsundersökningar. En effekt av de minskade resurserna på redaktionerna är ju också att analysen blir ganska grund och medierna istället för att analysera innehållet fokuserar på formen och kampen.

Personligen har jag funderat över hur den politiska rapporteringen börjar likna rapporteringen kring melodifestivalen och liknande tv-händelser. När politiken blir underhållning så är det naturligt att finna spänningen i opinionsundersökningarna.

Det är värt att fundera över vad detta kommer innebära för framtiden. Alliansen har två framgångsval bakom sig. Deras nära samarbete har skapat förutsättningar för regeringsskifte. Om de partierna lyckas regera landet i fyra år så kommer allt ifrågasättande av Alliansens som ett trovärdigt regeringsalternativ vara bortblåsta. Det kommer göra att de kommer tillåta varandra att profilera sin särart i större utsträckning. Dock kan det vara mycket möjligt att Alliansen tar ett steg till och går fram med en gemensam valbeteckning för att undvika att röster kastas bort och säkerställa att man får maximal utdelning i form av mandat.

På den rödgröna sidan är det svårt att sia om framtiden. Socialdemokraternas starka position har brutits. En sårad socialdemokrati inleder nu sin valanalys. Den rödgrönakartellens framtid kommer att avgöras av vad socialdemorkaternas valanalys visar. Stärktes socialdemokraterna kommer den att fortleva. Eller innebar samarbetet med vänstern ett sänke så tror jag att det rödgröna samarbetet är förpassat till historien. Dock måste så kommer socialdemokraterna ha svårigheter att få trovärdighet kring ett regeringsdugligt alternativ om de inte har förutsättningar att vinna majoritet i riksdagen.

Det var mina första snabba reflektioner kring valresultatet. Misstänker att det kommer flera tankar.

Björn Mellstrand

”- Vi är ett parti som inte bara bedriver valrörelse i en månad var fjärde år, säger partisekreteraren Björn Söder.
- Det är andra partier som misslyckats i sociala medier. Vi har varit mycket nöjda med hur vi har lyckats där och jag tror att förklaringen är att våra sympatisörer söker alternativ information på internet eftersom de inte litar på mainstream-media, säger SD:s presschef, riksdagsmannen Mattias Karlsson.”

Citat ur Expressen, artikel skriven av Niklas Svensson och Fredrik Sjöshult, 22 september 2010.

Martin Aagård i Aftonbladets kulturredaktionsblogg anar konsekvensen av detta och kräver att tidskriften Expo vinner priset som ”Årets tidskrift” under bokmässan för att få ytterligare uppmärksamhet och erkännande. Det behövs  fortsatt motbilder bland annat till den verklighetsbeskrivning som finns i den sverigedomokratiska sajten Polititiskt inkorrekt.

Jag håller med. Formulerade det i måndags om vikten av tydliga fortsatta strategier för nätet och främlingsfientlighet när det stod klart att Sverigedemokraterna kom in. De etablerade partierna kan säga vad de vill om hur väl de förstått nätet och arbetar med ”korrekt” sociala medielogik och uttrycker det i termer som ”lyssna mer än tala”. I deras vardag är det för partierna som helhet bara att konstatera. Det är långt, långt kvar till den verklighetskoll Sverigedemokraterna har vad gäller att både veta och agera när deras frågor diskuteras. Timmarna går innan saker kommenteras och det är ganska mycket ett tassande på tårna, utreds vem som ska svara på vilka frågor och ryggradskänslan är mer ”måste vi svara?” än ”åh, det här måste vi bemöta”. Hantverket saknas. Finns ingen fingertoppskänsla förutom hos enskilda individer. Det handlar om målmedvetenhet och lusten att finnas närvarande på nätet. Svara. Prata. Länka. Ge information. Debattera. Lika intresserade som när telefonen ringer eller nyfikna väljare klev in i valstugan.

Det är högt tid att partierna förstår och lär sig att hantera att Sverigedemokraterna är ”duktiga på nätet”. Duktiga på ett bakvänt sätt genom att vara grymt närvande i realtid eller som Nikke Lindqvist skrev i en lång bra kommentar (läs den!) till min bloggpost häromdagen:

”…det som sverigedemokraterna gör är inte snyggt eller bra eller bör efterliknas, men det finns en utarbetad strategi, även om den har formats ad-hoc under resans gång, och alla övriga partier bör ta sig en ordentlig jämförelse med denna och sin egen nätkommunikation.

Vill ni se hur Sverigedemokraterna agerar inom  några minuter efter att något skrivits se gärna den första kommentaren från Erik i den där postningen häromdagen. Det är med andra ord inte alltid personangrepp, obehagliga uppmaningar eller svordomar. Styrkan är att det sker snabbt. Tänk er närvaron av den sortens kommentar i varje postning, artikel som berör integrationsfrågor, kriminalitet och andra hjärtefrågor  för Sverigedemokraterna. Tänk er det samtidigt som de övriga partierna är totalt frånvarande. Osynliga. Vilket gör att för den tysta läsaren, vilket är det stora flertalet läsare, bara matas av Sverigedemokraternas perspektiv. Vad ger det oss som läsare för intryck, vilka värderingar blir de rådande då?

Nikke Lindqvist konstaterade dessutom:

”För övrigt tycker jag att det är patetiskt att ingen av partisajterna var uppdaterade med någon som helst eftervalsinformation i morse kl 10.30. Detta trots att alla partiledare hade levererat den ena eftervalsanalysen efter den andra i media.”

Alldeles korrekt. Här ger Nikke Lindqvist ett klockrent exempel på hur dåliga de etablerade partierna är på realtidskommunikation. Det är helt enkelt inte en del i det vardagliga arbetet. Vare sig det gäller under Almedalsveckan, under valrörelsens slutskede eller på valnatten. Nätet är fortfarande ett extra arbete för partierna. Inte en integrerad del i sitt sätt att kommunicera med omvärlden.

Detta ger SDs partisekreterare Björn Söder helt rätt när han säger i citatet ovan från Expressen ” Vi är ett parti som inte bara bedriver valrörelse i en månad var fjärde år, säger partisekreteraren Björn Söder.” med det menar han att det är aktiva på nätet alltid. Inte bara när det är val. Det är en styrka för dem. För vi väljare och samhällsintresserade är oavsett partisympatisörer aktiva när som helst på dygnet och året om. Vi har under valrörelsen sett vad nätet möjliggör.

Partisajternas avsaknad av uppdaterad information i måndags och delar av det som hände förra veckan verifierar detta. Lägg dessutom till alla samtal jag haft med politiker, tjänstemän och/eller sociala medieredaktörer hos samtliga partier som vittnar om hur svår den interna processen är. Det är inget att skämmas för. Det är så för de allra flesta verksamheter. Det krävs nya arbetssätt. Förra veckans händelse med bloggposten ”Sveket” prövade detta verkligen och det visade sig ganska tydligt att det  finns dålig kunskap om hur man bemöter den här typen av nätaktiviteter och engagemang bland väljare och politikerkollegor. Panik är nog det minst laddade ordet jag kan använda. Att använda sociala medier handlar om en mix av fingertoppskänsla, grundtrygghet och lust att kommunicera med sin omvärld.

Vi kan skämta om hur det varit om Hitler haft Facebook eller Twitter men vi vet att det hade verkligen hade gynnat honom i sitt påverkansarbete. Att gestalta den människosyn han företrädde via nätet genom ett stort antal sympatisörer oberoende av tid och plats hade varit förödande.

300 miljoner kronor och en ansenlig summa av dessa miljoner inpumpade i digitala strategier för Sverigedemokraterna kan mycket väl gynna deras egna fortsatta etablering och legitimera främlingsfientliga värderingar*. Det handlar inte om att jag ifrågasätter deras rätt att uttrycka sina åsikter. Utan att ingen av partierna har en strategi för att bemöta dem på den digitala arenan.

/Brit Stakston

*deras största svaghet kommer säkerligen ligga i förmågan och uthålligheten att arbeta analogt dvs delta i det politiska arbetet, det dagliga hårda hantverket som politiken innebär.

Är det inte så att det strategiska valet för att inte ta debatten i grunden har handlat om insikten och rädslan om att det brett bland svenska befolkningen finns fler än de som röstat på Sverigedemokraterna som tycker att integrationspolitiken fallerat. Den frågan måste partierna våga hantera och ta debatten runt nu. Erkänna att delar av integrationspolitiken inte fungerat alls. Erkänn fel och visa på lösningar. Lägg upp nya strategier med en tydlighet om vilken människosyn som finns i grunden gemensamt hos Alliansen och de Rödgröna runt integrationsfrågor. Visa hur fel Sverigedemokraterna har trots de fakta de stöttar sig mot. Annars finns det risk för att Sverigedemokraterna nu får en legitimitet som ger dem än fler sympatisörer. Integrationspolitiken är till delar en katastrof. Det vet vi alla. De som är missnöjda med det måste se att de blir lyssnade på.

Vi kan också konstatera att Sverigedemokraterna lyckats mobilisera sina väljare genom klassiskt valarbete på plats runt om i landet matchat med ett aktivt nätarbete. Ett faktum är att ett ganska litet antal människor med förmåga att använda nätet har totalt dominerat t.ex. tidningarnas kommentarsfält under årets valrörelse. De etablerade partierna har varit fullständigt osynliga vilket är ett problem i relation till alla de tysta läsarna som finns. De som inte kommenterar, men läser och noterar. Sverigedemokraterna har förstått att kommunikationen med sina väljare kan följas upp på nätet.

Igår morse i SVTs ”Sverige Röstar” nämner även Peter Wolodarski att vinnarna på nätet är Sverigedemokraterna. Jag håller med och flatheten inför deras tydliga strategier för sin nätnärvaro har länge varit bekymmersamt på många nivåer.  Som jag skrev igår. Sociala medier har varit en framgång för valet 2010. Inte nödvändigtvis för att partierna lyckats utan för att de gett väljarna verktyg att veta mer, mobilisera och engagera sig. Och ja, även de sverigedemokratiska väljarna det ser vi i det valresultat vi har att hantera.

Summerat tre faktum att hantera:

1. En politisk vardag som är hård. Snabbt kommer Sverigedemokraterna  inse att det vanliga politiska arbetet är långt från det arbete de föreställer sig att det är. Hårt arbete med förmåga att sätta sig in långt många fler frågor än integrationspolitiken. Utan att vara för fördomsfull tror jag det kommer bli ett faktum som kommer pressa dem till att avslöja sig. De kommer dessutom initialt att bemötas av bittra förlorare och ständigt hårdbevakas av medier. De närmaste dagarna kommer varje kandidat att granskas från topp till tå. Här kommer nog både en och annan kandidat valsa fram genom riksmedia.

2. Nätet som sammanhållande plattform för mobilisering. Trots att det är troligt att enskilda sverigedemokratiska politiker snabbt kommer att göra bort sig med hänvisning till ovanstående kommer de ha en plattform att fortsatt centralt hålla ihop partiet och det är självklart nätet. Lär och förstå hur de arbetar. Hantera det. Avskeda inte eller tryck undan socialamedieredaktörerna. Tvärtom ta omtag på sättet att arbeta med nätet och inse att fler av politikerna själva måste bli lika vassa på att ta debatten på nätet som de varit den senaste veckan i valstugorna. Nätet måste prioriteras. Inte som reklamstuga utan för strategiskt partiarbete.

3. Blocköverskridande strategier för integrationsfrågor. Det går inte att sopa den här frågan under mattan längre. Erkänn gemensamt att en hel del runt integrationspolitiken inte varit helt lyckad. Det förändrar dock inte våra värderingar och människosyn. Det här måste man blocköverskridande slå fast och jobba tillsammans med att visa. Visa att Sverige inte är ett rasistiskt land.

/Brit Stakston

Valdag och det är utan tvivel så att vi kommer att minnas de digitala inslagen i den politiska kommunikationen från årets valrörelse även om några år. Detta var den fjärde valrörelsen där nätet varit en del av den kommunikativa plattformen men det är först i år som det togs helt nya steg rent kommunikativt. Bästa sättet att summera detta valår kommer säkerligen att göras under epitetet Facebookvalet. Det hade lika gärna kunna kallas sociala mediervalet men med några år på nacken kommer ingen minnas samlingsbegreppet sociala medier. Facebook med sina 4.1 miljoner aktiva medlemmar i valårets slutskede får symbolisera de nya kommunikationsformerna och närheten till väljarna utanför valstugan. Så visst har vi ett Facebookval bakom oss. Och det sätt som de traditionella medierna arbetat med nätet har en viktig folkbildande aspekt av hur vi som bred allmänhet kan ta del i politiska samtal.

Däremot är det inte politikerna som gjort det till ett Facebookval. Det är väljarna som visat att de finns på nätet och vill prata politik. Och de som bäst fångat upp det är de traditionella mediesajterna som mer än politikerna aktivt funderar på vad de sociala medierna betytt. Trycket från de traditionella medierna har nog drivit på politiker att förstå värdet av sociala medier också.

Låt oss titta lite på den här valrörelsen ur väljarens ögon och ur mina som kommunikationsnörd. Inte som partistrateg. Inte som politiker som är bakbunden av sin verklighet. Inte som väljare som är skeptisk till politiker som ”addar mig” på Facebook. Utan som läsare av politisk kommunikation på nätet. Och som sociala medieanvändare med lust att använda nya kommunikationsverktyg och med regelbunden tillgång till nätet vilket 82 procent av Sveriges vuxna befolkning har.

Valåret 2010 rivstartade för oss kommunikatörer måndagen den 4:e januari 2010 när SvD under rubriken skrev om ”Sociala medier ny PR-kanal” vilket av Martin Jönsson samma dag summerades i redaktionsbloggen ”Sociala medie-granskningen blev en snackis”. Själv startade jag den dagen en bloggserie som så småningom inspirerade till boken Politik 2.0.

Alla aspekter av sociala medier har det vridits och vänts på under detta valår. Symbiosen mellan de nya och de traditionella medierna är ett faktum. Medielandskapets tre delar överlappar varandra och det finns ett levande flöde mellan de redaktionella, de nätbaserade kanalerna genom de sociala medierna och de köpta kanalerna dvs reklam.

Politiken blev det efterlängtade realtidscaset för sociala medier. Här har allt testats. Och vi har alla lärt oss massor.

Kvar kommer det finnas levande politiska samtal och nya krav på kommunikation på nätet. I partisajterna och framförallt de traditionella mediernas valsajter finns en guldgruva till inspiration. Den politiska bevakningen i radio, TV och tidningar har varit inspirerande att följa som samhällsintresserad. Se gärna i länklistan nedan hur de jobbat med extremt informationsrika sajter med en härlig mix av möjligheter till olika kommunikationsformer.

För mig personligen är de valsajter som SVT, SR och SvD haft vinnarna vad gäller att visa vad som är möjligt att göra idag med hjälp av nätet. De har även låtit oss som läsare vara delaktiga i den egna processen som det inneburit för dem att närma sig nya kommunikationsformer. Journalistikens nya villkor som följer med nätet är lika utmanande för dem som för politikern. Och i båda fallen följer nya arbetssätt och kulturer som krockar. Mediegranskningen som parallellt bör finnas är en helt egen viktig diskussion men värt att nämna är styrkan i vad Makthavare.se kan åstadkomma med små resurser och stort engagemang för politik. Också det typiskt för Valet 2010.

Resultatet av mediernas rika valbevakning på nätet är att  det skapar vanor och beteenden som vi kommer att förvänta oss av all kommunikation på nätet. Valkompasser, valpejl,  och valtester visar vägen. Så en uppenbar konsekvens är att det kommer finnas fog för omtag på den egna webbsajten för organisationer, företag och myndigheter. Det är konsekvensen av det vi sett är möjligt och fått prova på under det senaste halvåret. Den närhet som distribuerats till fler genom att använda nya medieformer är betydelsefull. Tänker t.ex. på Expressens livesända ”Raka svar”-debatter – en valstuga fysiskt på Sergels Torg som tar den närheten till politikerna i Stockholm till nätet där den når fler. Det är klart att det är betydelsefullt. Alla trösklar som sänks betyder mycket för revitaliseringen av det politiska samtalet.

Resultatet ja det är säkerligen väljare som väldigt väl vet varför de lägger sin röst där de lägger den idag. Det kanske också  blir ett extremt högt valdeltagande, det rekordstora antal förtidsröstande visar en förändring som vi efteråt får analysera. Jag ser detta med förtidsröstandet som tidigt märktes på twitter ”som en lust att rösta” efter de intensiva politiska samtal som skett online. Det politiska samtalet är levande och intresset för politik stort – självklart har detta påverkats av det stora informationsflödet. Ingen kan ha missat möjligheten att hitta information om precis det man själv vill fördjupa sig i. Andra företeelser som att tv-tittandet är så mycket roligare i realtid nu eftersom vi då samtidigt kan diskutera det som sägs med våra vänner och bidra till vilka frågor som tas upp i sändning har väckt lägereldstittandet till liv igen. Och detta med att samlas i tv-sofforna och diskutera politik – ja det har faktiskt skett utanför de gängse kretsarna av politiska nördar. Här betydde initialt SvDs sätt att arbeta med twitter mycket och har säkert inspirerat övriga medieaktörer.

Låt mig så här på valdagen bjuda på några inslag i årets valrörelse med kopplingar till sociala medier:

Valårets förebild för politiker – en person som betytt extra mycket för att visa vad som är möjligt är självklart Göran Hägglund som hittat sätt att använda dessa verktyg trots arbetet som socialminister och partiledare.  ”Man hinner det som är roligt” som Göran Hägglund i skrivande stund säger i SVTs valsändning ”Sverige röstar” apropå sitt twittrande. Klart det är förebildligt.

Helt klart har hans twittrande och Facebookande dessutom bidragit till en perceptionsförflyttning av Kristdemokraterna som kan vara betydelsefull idag. Talande för detta med att låta sin egen humor och personlighet att lysa igenom är att Hägglunds Iphone-app snarare är underhållning än politisk argumentation och av de flesta upplevdes som en av de bästa apparna. Vore förresten intressant att se hur stort medieutrymme Göran Hägglund och en annan sociala mediestjärna, Gudrun Schyman, fått tack vare deras sociala medienärvaro. De båda är lysande kommunikatörer som fått nya  redskap till sin kommunikationspalett. Och därmed fler arenor att berätta om sig själva och den politik de företräder.

Valårets starkaste bevis för vad sociala medier kan åstadkomma kom under valårets sista skälvande dagar. Bloggposten ”Sveket” om Emelie och henne mamma Annica Holmquist satte utförsäkringarna i fokus via de sociala medierna och utmanade sannerligen politikernas förmåga att hantera realtidskommunikationen. Här har jag skrivit utförligt om varför den fick ett sådant genomslag och vilken potential denna händelse har att bli detta vals x-faktor. Det talas om cirka 500 bloggar, tusentals tweets, 2 000 personer har kommenterar ursprungsinlägget och 33 000 har delat Emelies länk  till bloggposten på Facebook*.

Låt oss stanna lite vid den senaste siffran. Det genomsnittliga antal vänner en Facebookanvänadare har är 130 stycken. Det innebär att  Emelies bloggpost bara via den länken i Facebook potentiellt sett nått drygt 4.2 miljoner (33 000 x 130). Räknar vi då med att  0,5 % av dessa 4.2 miljoner människor gör något (det är vanliga siffror man räknar på interaktionsmässigt). Det är i så fall 21 450 personer som gjort detta. Det är lågt räknat men då ska vi också tänka ett steg vidare, det här är 21 450 interaktioner som sedan i sin tur lever vidare genom att dessa personer har gjort något aktivt.  Det vill säga de har delat länken vidare, kommenterat, skrivit en bloggpost själva, pratat om det med sina vänner etc. Adderar vi sedan till detta några fler av de ursprungliga 4.2 miljonerna som varit ”tysta läsare” dvs läst och noterat och kanse idag på valdagen agerar på det de läst så börjar det bli stort. Dessutom kan vi lägga till de 100 000 som sägs ha läst bloggposten, twittrat om det, kommenterat bloggposten, sett tv-inslagen eller läst alla artiklarna om Annicas öde. Nu förstår vi styrkan i en enskild individs publicistiska plattform. Annica och hennes situation diskuteras även idag. På självaste valdagen. Enligt SVTs undersökning ”Vad fick dig att rösta” är utförsäkringarna en av de tre frågor som nämns. Vi behöver inte säga något mer. Här finns beviset oavsett valutgång vad de sociala medierna kan åstadkomma.

Valårets flopp för sociala medier blev Almedalsveckan. Än mer kan vi konstatera det idag när vi ser vad som händer i de politiska samtalen på Facebook. Det finns så mycket mer man kunde ha gjort under den sommarveckan. Se Rapport, SvD om sociala medier som flopp och min analys av hur partierna misslyckades i de sociala medierna under Almedalsveckan.

Valårets hjältar är givet de så kallade sociala medieredaktörerna. De har utsetts inom både partier och medier. Det här är personer som i det dagliga ofta haft det lika delar galet roligt som galet svårt tror jag. Kämpat mot rädslor och nya sätt att  göra saker. Det finns säkerligen dagar då de här personerna slitit sina hår och blivit osams med de flesta av sina arbetskamrater. Uppfattats som besvärliga. Det handlar hos partierna framför allt om  Ulrika Ingemarsdotter (C),  Hampus Brynolf (S),  Martin Gelin (de rödgröna) som synts mest i dessa roller men även Tommy Gabrielsson (V), Niki Westerberg (Fp) och Dan Jormvik (Kd) känner säkerligen igen sig i min beskrivning.

Sociala medieredaktörer finns numer även hos tidningar, radio och tv. Under Almedalsveckan var det verkligen tydligt vilka som vågade prova gränserna för vad man kan göra mer än partierna och det var de traditionella medierna. Sveriges Radios valsajt har varit en av mina största inspirationskällor och möjligheten att ta del av politisk bevakning från hela landet. De har flitigt bevakat lokalpolitikernas sociala medienärvaro och gjorde en viktig undersökning i våras. Det har varit en guldskatt för den samhällsintresserade. En som får representera detta nya sätt att arbeta är Malin Crona från Sveriges Radio som internt kallades twitter-Malin som i bloggen #almedalen-Om sociala medier i valrörelsen 2010. dokumenterade även Sveriges Radios egna tankar om hur den politiska bevakningen av sociala medier skulle se ut. Mikael Pettersson från SVT och gänget runt honom prövade också nya sätt att arbeta. När Mikael Pettersson landade i Almedalen sent i veckan berättade han om hur det varit att tidigare i veckan följa det hela via de sociala medierna och Malin Crona berättade om sitt arbete i Rapport.

När Mikael Pettersson den 19 augusti började med ”Vilka är veckans snackisar i sociala medier” i Gomorron Sverige tillsammans med K-G Bergström var det för mig ett av denna valrörelses mest symboliska möten och inslag som visar vad som hänt med medielandskapet.

Valårets lobbyist är den starka politiska bloggosfären som helhet. Bloggosfären har blivit utvecklats en fjärde statsmakt och påverkar. Självklart sker det i bloggosfären en skuggning av de politiska beslut som tas och under valåret har vi sett exempel på vilken kraft bloggosfären rymmer. Frågan om tvångssteriliseringen av de som genomgår könsbyten är ett av de mest tydliga exempel på detta som vi kommer minnas från valåret 2010. Amanda Brihed satte frågan på kartan genom sin blogg och togs även upp av traditionella medier. Ett av denna valrörelses bästa redskap för en politisk bloggare och för den samhällsintresserade är Politometern, här ges en översikt över politiska bloggare som skrev om just tvångssterilisering.

Valårets bloggförebilder är många och som sagt kolla gärna in Politometern och alla de som finns på topplistorna där finns förebilder inom varje parti. Jag vill här puffa för min postning med valets 10 mest intressanta bloggare och där jag ger min egen förklaring till varför de är med på listan. Fredrick Federley toppar listan. De 16 politiker som är med i Politik 2.0 förtjänar också att vara på den listan.

Valårets mest udda exempel på vad politiker kan göra i de sociala medierna. Ja denna punkt skulle kunna bli hur lång som helst och ofta har jag förtvivlats över liknande perspektiv som Emanuel Karlsten lyfte igår i Expressen under rubriken ”Den svenska digitala valväckelsen blev bara plågsam”. Så låt mig ta några av dessa sorglustiga floppguldkorn:

BLOGG: Filippa och jag skriven av Cherine Khalil som är pressekreterare för Moderaterna i Stockholms läns landsting och för sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt. Förebilden för bloggen är barnboken ”Vad gör folk hela dagarna”. Läs själva om hur pressekreteraren Cherine Khalil som beundrar Filippa och är så lycklig över sitt jobb så hon har svårt att hålla sig från att inte ringa Filippa en ledig dag,  berättar om hur hon inte förstår tekniken med bloggen, tänker på Filippa en ledig dag, hittar Filippa pratandes med Fredrik i telefon,  vill titta på ett gammalt tv-program  om Filippa och beundrande konstaterar att Filippa jobbar mer än vad hon själv gör. Vem i hela friden är målgruppen för denna hyllningsblogg.

TWITTER: Marita Ulvskogs twittrande är ett fantastiskt exempel på …. ja vad ska jag säga. Dagbokstwittrande i megafonformat. Sorgligt nog ofta intressanta tweets som man blir sugen på att prata vidare med henne om. Det märks att hon är före detta journalist, 140 tecken passar henne, hon får ner spänstiga korta reflektioner. När Marita trycker på ”sänd”, vem tror hon läser detta då? Vad vill hon uppnå med dessa tweets…..obegripligt. En hel valrörelse och inte en enda tweet där hon talat med en enda väljare.

RÖRLIGT: Användandet av det rörliga i årets politiska valbevakning har exploderat. Tyvärr generellt sätt ett av de svagare korten när vi lämnar de stora mediehusens produktioner. Här finns mycket att göra. Men klart är att detta är medieformer där det är enkelt att skapa saker som inte känns relevant. Personalvalskampanjfilmen från Mikael Prinsen Trolin får gestalta hur det dessutom oftast blir smått pinsamt.

Valårets väljarguldkorn -  Gina Dirawis bloggande som exempel på vad väljare med hjälp av den egna publiceringsplattformen kan åstadkomma och hur de når ut än bredare. Aktiva bloggande profiler i det politiska arbetet har också Nyheter 24 strukturerat  jobbat med genom valbloggarna som finns i undersajten Maktkamp 24.

Valåret på nätet bidrar till demokratiutveckling – all nätkommunikation bidrar till att underlätta det politiska samtalet vilket borde vara en glädjekälla för alla politiker. Trösklar sänks och den aktiva medborgardialogen är absolut möjlig. Det som specifikt skett i Facebook blir spännande att följa utvecklingen av, här pratade jag om det i Brunchrapporten. Det sätt vi i våra Facebookstatusar och i samtalen online aktivt tar ställning kommer att påverka det fortsatta politiska samtalet. Det här blir spännande för statsvetare att grotta ner sig lite mer i och för partistrateger att tänka nytt runt.  För ett faktum kvarstår den breda allmänheten finns på Facebook och 4.1 miljoner svenskar talar sitt tydliga språk. Och det är inte en arena bara för de unga. Det är kvinnor +55 som tagit klivit in på Facebook de senaste månaderna. Användandet exploderar också i takt med mobilanvändandet. Facebookgrupperna för partierna ska jag skriva mer om. Men klart är att de som har en personlig koppling är mer framgångsrika, Mona Sahlin och Göran Hägglunds officiella sidor är mer levande än de motsvarande hos Nya Moderaterna, Centerpartiet eller Kristdemokraterna.

Summa summarum: Vi kommer säkerligen presenteras en och annan undersökning som visar att sociala medier inte hade någon betydelse i årets valrörelse. Det handlar dels om just begreppet sociala mediers luddighet och hur frågan kommer att ställas dels det faktum att det alltid är svårt att säga vad som leder till vad när man väl väljer. Att det däremot för enskilda individer och politiker betytt oerhört mycket finns det redan många vittnesmål om. Ett eventuellt ökat valdeltagande skulle definitivt behöva analyseras och kopplas samman med hur nätet så tydligt underlättat för politisk kommunikation och information. Dygnet runt oboroende av tid och plats.

Vad händer nu då? Ja eftersom valrörelsen egentligen är det sämsta läget att prata om dialog eftersom politiken då kommit in i en fas då det ska argumenteras för den föreslagna politiken blir det spännande nu. Vi kliver ju in i den fas av det politiska arbetet där samtal kan föras och sociala medier än mer kommer till sin rätt. Bredare beslutsunderlag är ju viktiga.

Jag hoppas att det fortsatta arbetet för partierna ska handla om en genuin lust att faktiskt på nya sätt fånga upp det intresse som finns för politik. För det har den här valrörelsen bevisat. Logga in på era Facebook-konton och tänk nytt. Lämna era invanda arbetssätt och låt sociala medieredaktörerna bidra i det framtida utvecklingsarbetet. Politiker måste sluta  hävda att den vanliga människan inte är intresserad av partipolitik. Det är ett exkluderande och förminskande sätt att se på sina väljare. Jo, vi är intresserade av politik. För politik är vår vardag. Vår verklighet.

Kunskapsglappet och rädslorna runt Internet måste försvinna internt hos partierna och vi väljare måste våga tro på att politiker vill detta också. Annars sitter några få med megafonerna och mediemakten igen. Det har vi absolut sett är på väg att hända under årets valrörelse. Därför är det de traditionella medierna vad gäller den politiska bevakningen under denna valrörelse så betydelsefullt. Det har inneburit folkbildande aspekter av nätanvändandet.

Tack alla som bidragit till detta under denna valrörelse. Tack till alla som visat uppskattning för min bloggserie. Och ett alldeles särskilt tack till alla politiker. Ni är värda mycket respekt och beundran för ert hårda arbete för demokrati.

Det har varit sanslöst roliga månader och det väljarperspektiv jag  försökt ha i min analys av vad som gjordes på nätet behövdes till slut inte längre. För den här motorn som startat. Den behöver inte mitt bränsle längre. Den rullar på ändå. Väljarnas behov av att möta politiken på fler och nya arenor visar sig hela tiden. Det bryter igenom gamla sätt att arbeta på.

Nätet innebär möjligheter. Ansvar. Och ett gemensamt samhälls- och kunskapsbyggande. Det handlar om att stötta människans vilja och makt att förändra sin egen situation. Och det. Det är inget som ska vara förunnat en digital maktelit.

/Brit Stakston

*Uppdatering 1: det är nu 37 000 som delat Emelies bloggpostning i Facebook.

Uppdatering 2: Staffan Dopping ger också beröm åt valbevakningen.

Relaterat: titta gärna på detta klipp med Ulf Bjereld om sociala medier och politik.

Olika aspekter av den ultimata Valstuga 2.0 har funnits i dessa inspirationskällor under Valet 2010:

Aftonbladet Valet 2010

Aftonbladet Valkompass

Expressen Val 2010

Fokus Tema Val 2010

Makthavare

Nyheter 24 – Maktkamp 24

Politikerbloggen

Politometern – bloggande politiker

SR Valet 2010

SvD Valet 2010

SvD Valkompassen

Twixdagen – twittrande politiker

UR Valet är ditt

SVT Valet 2010

Detta  vittnesmål bär på möjligheten att i valrörelsens sista dagar bli en sådan fråga som kan dra till sig ett stort antal röster. Förmågan att hantera det som sker i sociala mediesfären blir betydelsefull även för Alliansen. Historien har fått fötter och den springer snabbt, når fram och berör.

Det twittras, skrivs om i Facebook och bloggas om Emelies berättelse. I hennes ursprungspost finns det just nu 1 153 kommenterar, 111 bloggar länkar i skrivande stund till inlägget på Knuff,  216 via Twingly och det har fått stor uppmärksamhet i traditionella medier. TV4 nyheterna igår ”F-kassan struntar i egna experter” och idag Aftonbladet på första sidan under rubriken ”Svårt sjuka Annica Holmquist, 55, är Reinfeldts mardröm”.

Emelies berättelse är nu viral. Väljarna kommer att kräva svar.

Självklart följs detta av intresse från de rödgröna som kommenterar bloggposten och Johan Ulvenlöv följer reaktionerna runt Annica Holmquist och berättar om det kontinuerligt bland annat på twitter och i den egna bloggen:

Emelie har skapat en stor storm

Fler som bloggar om Emelie och hennes mamma

Som sagt Emelies mamma får betala för Reinfeldts skattesänkningar

Hennes mamma har finansierat skattesänkningarna

Att den sprids som en löpeld beror på tre faktorer.

1. Aktualiteten förstås – valrörelsens sista dagar. Här ligger den absolut största sprängkraften som bär historien framåt.

2. Historien är äkta. Det råder det inga som helst tvivel om. Ingen kan låta bli att beröras av verkligheten för Emelie och hennes mamma.

3. Utförandet. Den goda stilistiska förmåga som även märks i Emelies tidigare bloggposter bär historien och får den att stanna kvar i våra hjärtan. Och även om hon inte tidigare (vad jag sett) skrivit om mamman så finns det i hennes bloggposter en underliggande svärta som vi nu förstår.

Visst är timingen lite väl perfekt i det skede valrörelsen befinner sig i och nyhetens spridning är hyfsat välregisserat, t.ex. att  TV4 nyheterna kör det under tiden som gårdagens debatt sker och bloggnätverket Netroots hos de rödgröna vet mycket väl vilken maktfaktor bloggarna är. Många av de riktigt tunga bloggarna länkar självklart till Emelies bloggpost.

Skulle det visa sig att den här historia är har fått fötter tack vare att den plockats upp  av de rödgröna i samband med t.ex. interna efterlysningar av historier av detta slag kan det bli ett mindre bakslag som skarpt skulle kritiseras av högerbloggarna. Men det inte förtar inte kraften i den här historien. Ett sådant scenario skulle behövas hanteras oerhört strategiskt av högerbloggarna om det visar sig vara så.

Så som historien nu utvecklat sig kan den påverka osäkra väljare.  Nu är frågan hur partierna strategiskt kommer att hantera detta.

På frågan om sociala medier kommer att avgöra valet har jag under hela våren sagt nej, såvida inte…..

”Däremot skulle det kunna påverka valutgången om det händer något som kräver en liknande tydlighet som FRA-debatten kretsade runt. Alltså en fråga som dyker upp lite från oväntat håll och får enormt stort fokus trots att det inom partierna inte finns med i valbudskap och övrig planerad kommunikation. Då skulle de parti som snabbast och tydligast använder de nya kommunikationsverktygen bli vinnaren.”

Att den här frågan är än allvarligare än i mitt scenario ovan är att detta är en fråga som faktiskt finns i den politiska kommunikationen från de rödgröna redan. Men den har blivit mer undanskymd än vad man kanske trott i förväg. Frågan om utförsäkringarna är ett av Alliansens svagaste kort. Nu är den i fokus via enskilda individers berättelser som valt använda sin egen publicistiska plattform som Emelies bloggpost är.

Det här är en väljare som dagligen lever i konsekvensen av en vårdpolitik som inte fungerat på det sätt den presenteras i valmanifest. Drivkraften hos Emelie till att skriva ner historien tror jag är precis detta, hur det är att leva i konsekvensen av en föreslagen vårdpolitik. Kanske framprovocerad av det man sett och hört om vårdpolitiken i de senaste veckornas debatter. Det är klart att detta är sprängstoff som måste hanteras av båda sidor. Alldeles oavsett om Emelies historia ”hittats” eller initialt spreds med hjälp av partistrategerna och bloggnätverken.

Ur de rödgrönas perspektiv bör den nu få leva sitt eget liv och färdas vidare bland människors nätverk. De rödgröna bör vara försiktiga i hur mycket de göder på den här historien. Den har passerat en gräns där det inte alls behövs längre. De kan självklart däremot använda den som avstamp för frågan om utförsäkringarna.

Så som historien ser ut att utveckla sig i skrivande stund måste även Allianspolitiker kommentera historien. För  frågan är nu långt utanför de som har sina sympatier klara för sig. Väljare vill veta hur detta är möjligt. Det här kan man inte backa undan från. Klassisk krishantering, erkänna att något gått fel, fokuserat på det som orsakat detta dvs de fyrkantiga tolkningarna av reglerna och kommit med konstruktiva förslag på hur det skulle lösas. Både för Emelies mamma och för kommande drabbade.

Emelie och hennes mamma Annica prövar sannerligen partiernas förmåga till realtidskommunikation. Och skulle kunna bli den där avgörande x-faktorn. Det här är denna valrörelses mest spännande exempel på kraften i de sociala medierna.

Vid sidan av att det är en text jag önskar inte varit verklighet.

/Brit Stakston

Det är den fjärde valrörelsen som nätet bär delar av den politiska kommunikationen men väldigt lite har förändrat sig i kommunikationen till väljarna och partierna har ständigt sjunkande medlemsaktivitet.

Mycket av kommunikationen till väljarna på nätet bygger på mer traditionell kommunikation, inifrån ut. Det är de frågor partierna bestämt sig vilja driva som pumpas ut i alla tillgängliga kanaler. Visst det finns en del hyfsat intressanta lösningar för att mobilisera de egna leden genom Facebookapplikationer eller filmer som man hoppas blir virala. Dagstidningarna har alla tillsammans med SR och SVT väldigt bra valsektioner. På dessa sidor finns också olika valtester och valkompasser samt det som SR och SVT gjort tillsammans i sajtenValpejl. med information om 54 000 kandidater.  Men varet på just min aktuella fråga som väljare kan vara svårt att få svar på, det tar tid att få svar på frågor om man inte besöker en valstuga.

Det som helt saknas i politisk kommunikation på nätet är att man inte alls hittat arbetssätt för att utnyttja den snabbhet som vore möjlig för att besvara frågor som dyker upp och blir viktiga hos väljarna. Det skulle kunna avgöra valet om detta vore en fråga som skulle beröra fler. Det handlar alltså om snabbhet och synlighet inte bara i de frågor man planerat att debattera. Det kan vara frågor av typen ”kan vi få fungerande tåg oberoende av årstid, vad tänker ni göra åt SJ”, ”vad gör ni åt arbetsvillkoren för bärplockarna” eller ”hur ser ni på integritetsfrågan nu när Piratpartiet ser ut att tappa förtroende?”.

I en valstuga kan jag ställa de frågor som berör mig. Nätets valstuga har förstås den fördelen att de som kan frågorna bäst kan svara – i en valstuga är det omöjligt för valarbetarna att kunna ge ordentliga svar på alla frågor. Jag genomförde en session på Sweden Sociala Web Camp om för att höra vad man som webbintresserad och väljare skulle vilja se. Diskussionen kretsade hela tiden runt att politikerna borde göra som vanligt fast på nätet – dvs samtala och ge svar precis som i valstugan. Men med den skillnaden att politikerna kommer till oss väljare – en idé om medborgarstugor dök upp.

Har tänkt vidare  efter den diskussionen och undrar om inte en möjlighet att ställa frågor som besvaras av partierna inom ett dygn vore något som skulle intressera väljare och matcha de behov vi har av att förstå konsekvensen av de olika regeringsalternativen. Föreställ er klagomålssajten Fairshopping fast istället för klagomål så hanteras frågor från väljarna. När Fairshopping startade 2007 och fick in missnöjesmail från kunder fanns det företag som inte brydde sig om att besvara dessa klagomål.

Idag är det en del av deras rutiner, t.ex. varje bredbandsbolag väljer att dagligen besvara de inkomna frågorna. Frågan publiceras och besvaras och kommenteras av användarna. Här har vi en viktig framgångsfaktor och relevans för användarna – att det blivit en del av rutinerna för företagen. Detta med flexibilitet och förmåga att hantera det som sker i omvärlden i realtid är partiernas akilleshäl vad gäller nätkommunikation under en valrörelse. Man är hyfsat bra på att brett distribuera sin närvaro till fler platser på nätet men sen tror man allt händer av sig självt. Det prioriteras inte att hålla samtal igång, att hitta arbetsprocesser som möjliggör en större flexibilitet och snabbhet.

Det här vad en partigemensam Valstuga 2.0 skulle kunna innehålla:

• Senaste frågan
• Senaste svaret sorterat på parti
• Mest kommenterade frågan sorterat på politiska områden
• Senaste kommentarerna
• Översikt över samtliga valkompasser från dagstidningar, radio och TV. Länkar till deras valsidor.
• Puff för twittrande politiker via Twixdagen
• Puff för bloggande politiker via Politometern
• Översikt och tester av partiernas Iphone-appar
• Översikt över allt kampanjmaterial plus samtliga valfilmer – med kommentarsmöjlighet
• Beställningsmöjlighet av kampanjmaterial
• Information om hur man blir valarbetare
• Information om hur man blir medlem
• Kalendarium sorterat partivis
• Enkelt att tipsa vidare, följa Valstuga20 på twitter, dela på Facebook, RSS-flöden etc
• Dagens fråga som blir en enkel poll på det som är dagen snackis
• Bemanning: En Valstuga 2.0 skulle behöva en oberoende redaktion som hanterar inkommande frågor och det måste finnas en tydlig policy publicerad på sajten om förhållningsregler såsom att t.ex. frågor med rasistiska inslag inte publiceras. När frågan skickas till partierna publiceras den också på sajten. Partierna får ett mejl med frågan och kan själva gå in och svara. Ambitionen är att inom 24 timmar ska en fråga besvarats av berörda partier.
• Svaret betygssätts, kommenteras.
• Frågan kopplas till en identitet, mail, Facebookprofil eller liknande.

Nikke Lindqvist hjälpte mig att sätta upp bloggen och registrera domännamn  på några timmar, vi tänkte att några andra tänkbara namn vore Medborgartorg, Valtorg eller Medborgarstuga.

Det här är alltså en oerhört snabb skiss på vad som vore möjligt att samla på en hubb för Valet 2010 som utgår ner från väljarnas behov. I dagens City i en artikel om ”Varför röstar inte ungdomar?” summerar förstagångsväljaren Rebecca Hörk väl det behov som Valstuga 2.0 skulle kunna fånga upp:

”Vi skulle behöva veta mer övergripande vad partierna vill för att få hela bilden. Alla vill samma sak men på helt olika sätt. Bättre miljö vill ju alla ha, men hur?”

Vad hade du själv önskat fanns i en digital valstuga som utgår från dig som väljare?

Avslutar med några rader ur debattartikeln:

”Vem har mandat, mod och mogenhet nog att föra breda engagerade och genuina samtal med väljarna på nätet istället för att ha koll på vilka som toppar de olika bloggtopplistorna. Det är gammal medielogik så det stänker om det. När vi talar om något helt annat. Den hett efterfrågade aktiva medborgardialogen som varje politiker eftersträvar.

Faran med det som sker nu är att det bildas en ny digital maktelit inom och utom partierna. De som förstått tekniken och länkandets kraft. När tiden egentligen är mogen att vända på kuttingen och fånga upp ett bredare samhällsengagemang även bland allmänheten.”

Uppdaterat: Socialdemokraterna via Hampus Brynolf puffar snabbt på Twitter när de ser detta för den funktion de har på sin sajt som heter just Svar direkt, så vill ni snabbt få ett svar från socialdemokraterna så finns den möjligheten där.

/Brit Stakston

Min vånda handlade dock mest om att jag egentligen inte ville gradera politikerna igen. Ville inte lyfta fram samma vanliga namn. De börjar bli så uttjatade som exempel att de säkert avfärdas av övriga som säkert idag tänker när de ser artikeln ”Ja, ja den där Göran Hägglund och Fredrick Federley, låt dem hållas med de där sociala medierna”.

Ville alltså helst inte göra en lista igen över några få när det handlar om något som bär en potential till något så mycket större än en enskilds politikers twittrande. Hade också dåligt samvete för jag i ärlighetens namn faktiskt inte lusläst alla de lokala politiker som säkert är duktiga och som finns därute.

Och även bland de bästa idag så är det få som har en flitig väljardialog. Politikernas sociala medieanvändande  är inte allmänt känt bland väljarna. Det syns i kommentarsfälten och i länkandet om vi tittar på lokalpolitikers bloggande. Vi har en lång resa kvar. För en utveckling här behövs internt stöd och ibland kompetensutveckling som partiet centralt måste tillhandahålla.

Önskan är att partistrategerna ska se hur  sociala medier kan användas till en revitalisering av politiken. Och då handlar det om mer än några enstaka förebilder. Men visst är förebilder viktiga. Superviktiga. I det här fallet har de visat att det är möjligt att skapa avtryck genom ett användande av de sociala medierna och att det inte tar så mycket tid.

Men vem bär ansvar för att de sociala medierna integreras i fler arbetsprocesser och inte bara blir ett fint verktyg för några enstaka politiker som fattat grejen? Vem förstår att det handlar om en intern förståelse hos partistrukturen i stort också. De enskilda fantastiska politikerna som ser nätet lika naturligt som valstugesamtalen och debatterna kan inte ensamma åstadkomma den förnyelse av organisationsformen som är möjlig. Det här är ett arbete som strukturerat måste hanteras av en organisation. Där självklart förebilderna blir viktiga förebilder som underlättar förståelsen internt och kunskapsspridningen.

Förresten är det snart dags för listor gjorda av partierna och i nästa steg väljarna själva! Det intressanta är att fokusera på att vi kan köra nu. För det händer bland väljare och andra aktörer. Finns då viljan till förnyelse är min viktigaste frågor till alla politiska partier. Den hoppas jag ni internt ska finna tid och kraft att diskutera efter den 19 september.

Fler exempel på duktiga politiska sociala medieförebilder finns i min bok Politik 2.0 eller syns på t.ex. Politometerns topplistor. Nåväl trots vånda skickades den här listan till Tobias Brandel på SvD med följande namn och motiveringar:

1. Fredrick Federley, C: förtjänar att vara nummer 1. Han för en dialog, han har en strategi samtidigt som han faktiskt bara … är. Till stora delar köper man hela honom om man röstar på honom. Man vet vad man får. Vilket är aspekter som faktiskt ger honom trovärdighet. Han sociala medieanvändande kan balansera bilden som medier väljer att lyfta fram av honom.

2. Gun”Farmor Gun” Svensson, PP:  för den förebild hon är för sina jämnåriga kollegor. För det sätt som hennes blogg förpackar och fördjupar hennes egen kunskap inom de frågor som berör henne.

3. Göran Hägglund, Kd: för att han är, oavsett vad man tycker om hans politik är en förebild om man betänker dels den position han har inom sitt parti dels för att faktiskt företräder den politik han gör, det är inte okomplicerat att diskutera vissa av deras ställningstaganden i de sociala medierna. Han är också sig själv i de sociala medierna vilket gynnar bilden av honom oerhört mycket. Hans humor lyser igenom. Hade varit kul om han hade haft tid att blogga, kanske kommer det i ett eventuellt nästa jobb han har…

4. Peter Andersson, S: snabb, aktiv och har verkligen förstått hur man använder bloggen för att sätta sin tankar om politik i relation till verkligheten.

5. Ali Esbati, V: tillhör också generationen av politiker som ser nätet som extremt naturligt och jobbat med det länge, det är ingen stor grej för honom en bland alla plattformar. ”Att leva för att ta ställning” som han skriver på sin blogg säger väl allt. Hans kort men kärnfulla svar på mina frågor i boken Politik 2.0 är mycket intressanta ”Sociala medier skapar inte alltid politikerdialog”.

6. Maria Abrahamsson, M: en blogg att följa utvecklingen av under valrörelsen och vid valvinst för Alliansen igen, nyfiken på vad som kommer att hända med hennes bloggande framöver och hennes egen beskrivning säger allt: ”Det krassa målet med min blogg är att locka människor att tänka ett varv till, allt för att i bästa fall finna att de faktiskt tycker som jag.” Briljant bara där säger jag.

7. Amanda Brihed, Fp: tidstypisk lobbyistbloggare som under våren lyckats driva på och aktualisera frågan om tvångssterilisering av transsexuella – visar hur aktiva bloggare kan skugga och påverka politiker.

8. Anders Wallner, Mp: för att sociala medier för honom är lika naturligt som att dela ut flygblad varit för andra politiker. Morgondagens politiker där sociala medier är som luft, till och med hans nyfödda bebis twittrar.

9. Henrik Alexandersson, PP: EU-lobbyist som blev piratpartist och hela den resan har vi kunnat följa och ta del av på bloggen.

10. Inger Fredriksson, C: Har hört henne prata om sitt bloggande, hon drivs av att det är kul, delar med sig, tycker till men tyvärr känner inte läsarna till den. Visar att vi måste bli medvetna som väljare också att det finns politiker som lagt ner megafonen och för en dialog.

/Brit Stakston

Uppdatering:

Fler medverkande i artikeln har också bloggat om sina svar till SvD:

Joakim Jardenberg om sin topplista och motiveringar

Johan Ronnestam om sina uteblivna svar men fantastiska tips : )

Fler intressanta inlägg finns också.