Vem är Vem?

Läs med webReader

Tillsammans med vår uppdragsgivare Microsoft har vi tagit fram Facebookspelet Vem är Vem. Spelet slumpar fram profilbilderna på tio av dina Facebookvänner. Du ska fylla i rätt förnamn till rätt profilbild. Men det gäller att skynda sig för det går på tid. Varje rätt namn ger en poäng. Låter enkelt men det är faktiskt svårare än man tror! Testa själv här.

Vi har skapat spelet i samband med att man nu kan chatta med sina Facebookvänner direkt från Messenger. Chatten fungerar oavsett om dina vänner har Messenger installerat eller inte. Det enda som krävs är att de är online på Facebook. Du kan läsa mer om de nya funktionerna på Microsofts egen konsumentblogg Med Vänlig Hälsning.

Spelet har legat ute på Facebook i ett par dagar nu och det är kul att många redan börjat spela. Extra intressant är det att se reaktionerna i kommentarerna där många reflekterar över det faktum att de har så många vänner att de inte känner igen vissa.

Gräsrötterna skapar – partierna sprider?

Läs med webReader

Även om det fortfarande kan flyttas några röster hit eller dit i det svenska valet, så har vi i stort facit i hand, och för mig ligger det en mörk skugga över resultatet. Det känns tungt helt enkelt. Men, jag hoppas att det kan komma något positivt av det – kanske, som Brit också skriver, ett blocköverskridande samarbete för att lösa en misslyckad integrationspolitik? På så sätt skulle man förhoppningsvis kunna åtgärda den kanske enskilt största anledningen till att SD kommit in i riksdagen.

Men, det är egentligen inte det jag tänkte skriva om här. Det är första gången vi har ett val i Sverige då så många människor befinner sig på en plattform som Facebook och ganska mycket har utspelat sig där. I ett land där man traditionellt talat väldigt tyst om vad man röstar på har jag fascinerats över hur många som öppet tagit ställning – inte för vilket parti de röstat på, men i alla fall om de varit för röd-grönt eller för Alliansen.

Det har också cirkulerat en del filmer, bloggposter och liknande med tydliga politiska budskap – kanske främst som kritiserar motståndarsidan och deras politik istället för att föra fram den egna politiken. Dessa verkar oftast inte ha kommit från något politiskt parti, utan ser ut att ha skapats av engagerade medborgare på gräsrotsnivå, även om det finns undantag. Frågan är hur aktivt de politiska partierna har bidragit till att sprida dessa vidare? Har de uppmanat sina organisationer att sprida dessa användargenererade budskap i sina nätverk, och har det varit en medveten strategi att göra detta redan innan de dök upp?

När man vill uppnå viral spridning för företags kommunikation är det viktigt att balansera själva innehållet med hur mycket ”branding” man tror det klarar av. Blir det för kommersiellt så avstår många från att skicka det vidare. De flesta av de filmer och bloggposter som cirkulerat inför valet har inte haft någon officiell partipolitisk avsändare. De har kommit från ”verkligheten” och inte från mer eller mindre avskärmade politiker. De har på det sättet känts ”äkta”, vilket ofta gör att de är lätta att ta till sig.

Samtidigt tror jag att partier ofta har en annan situation än företag när det gäller att skapa spridning. Här har man både anhängare och motståndare som brinner för eller emot. Det finns en naturlig kontrovers i politiska budskap vilket gör att folk som är för vill skicka det vidare och folk som är emot vill motsätta sig innehållet, och därmed skapas konversationer som kan ge extra fart.

Företag har något att lära sig här. Att som företag inse vilka som är målgruppen och inte försöka vara alla till lags kan ha stora fördelar. Att ta ställning för eller emot något ger ofta en mer hängiven skara fans, även om man också får motståndare.

Ohly skickar sms

Läs med webReader

Nu i valtider kämpar alla partier för att vinna röster med nya kreativa lösningar. Integritetsfrågan har varit högt på agendan senaste åren och Vänsterpartiet gör ett försök att vinna röster med en kampanj som nog är tänkt att bli viral. Och den har en viss potential. Efter att ha arbetat med virala kampanjer i ett antal år och med erfarenhet av hundratals kampanjer känns den intressant och den har några kvaliteter som gör att den faktiskt skulle kunna lyckas. Den viktigaste i detta fall är nog personifieringen – Lars Ohly skriver ett meddelande på mobilen, till mig, och jag får sedan ett meddelande från Lars på mobilen. Märkligt! ;-)

Självklart är det en bekant till mig som skrivit in mitt namn, min emailadress och mitt mobilnummer på sajten, för att generera min egen personifierade film. Flödet i kampanjen liknar ganska mycket den man gjorde för tv-serien Dexter, som jag skrivit om tidigare. I den gjordes, som en del i kampanjen, också en personifierad film. Den var ännu bättre för att man fångade dessutom in en hel del spännande information om vilka som fått ta emot kampanjmaterialet, helt under radarn. Detta hade dock inte fungerat i det här fallet.

I det avslutande sms-meddelandet jag får från Lars efter att filmen är slut uppmanas jag att stödja Vänsterpartiet i kampen mot övervakningssamhället och att rösta den 19 september. Nu kommer i och för sig Vänstern inte att få min röst, men det hindrar inte att jag tycker att kampanjen som sådan är helt ok, och har viss viral potential. Det som talar emot den är troligtvis att många har ganska starka åsikter om Vänsterpartiet, positiva eller negativa. De som har en negativ åsikt kommer troligtvis inte vilja stödja partiet genom att skicka filmen vidare, och då är det rimligt att anta att kampanjen mest kommer att få spridning i de egna leden.

Kristofer

Därför är Donken bättre än Die Antwoord

Läs med webReader

Nio av de tio mest omtwittrade personerna förra året är populärkulturella ikoner, samtidigt som de mest omtwittrade filmerna har en slagsida åt populärkultur. Därför är det smart att göra reklam som inte upplevs riktigt som reklam, utan – du gissade det – populärkultur. Kanske kan man sammanfatta detta som att ju närmre man kommer, desto större sannolikhet.

Med en estetik inspirerad av Terry Richardson, kontextuellt laddad med apartheidkonflikten och förpackat som ett musikaliskt oetiketterbart projekt kan Die Antwoord ha kommit närmast av alla.

Die Antwoord

Men någonting stämmer inte. Hemsidan är lite för slick. Videorna lite för välproducerade. Och helheten är … lite för konceptuell.

Självklart är visar det sig vara FAKE. Allt är en del av Pumas globala VM-kampanj – vilket avslöjas både här och där. Om det sedan spelar någon roll att det är Puma som i hemlighet agerat Frank Farian och skapat ett eget Milli Vanilli à la 2010 är en annan diskussion*. Problemet är att folk blir besvikna – så även om man lyckats sprida kampanjen på ett imponerande sätt är det inte troligt att köppreferensen ökat. Vilket ju borde varit huvudsyftet.

I ljuset av detta blir McDonald’s Dreaming in Mono intressant som jämförelse. Även här verkar ansatsen vara att skapa populärkultur. Med skillnaden att man är tydlig med att det är McDonalds som ligger bakom.

Första gången jag ser filmen gillar jag den. Men trots att innehållet är välproducerat (filmerna är regisserade av etablerade Jens Jonsson som bland annat gjorde Ping-Pongkingen) är det något som gör att jag inte skickar filmen vidare. Nämligen min egen uppfattning av McDonalds. I alla fall just då. Och till min förvåning är det något så gammaldags som köpt media som vänder på detta.

Istället för att köpa traditionella ”mattor” har man valt att premiärvisa filmerna på fredagar. Och endast på fredagar, där man köper hela reklamblock, så avsnitten visas i sin helhet. Det här gör mig glad på två sätt. Dels får jag upplevelsen av att se en kortfilm, vilket jag gör avbrottet i mitt ordinarie program mer tolererbar. Och dessutom blir jag glad att jag slipper se en bra film tjatas sönder. Så nu är jag hookad. Den tvångsmässige, genetiskt betingade samlaren i mig är vaken.

Plötsligt börjar jag aktivt leta efter reklam, vilket gör det ganska tydligt att något har hänt. Jag tittar ikapp de avsnitt jag missat och utan att jag tänker på det så har jag blivit en ambassadör för filmerna. Och först nu är jag benägen att tipsa mina vänner. Jag har alltså gått från en ganska misstänksam och avig, passiv konsument till aktiv ambassadör. En ganska OK kommunikationseffekt om du frågar mig.

Att prata om och dela med sig av populärkultur är idag ett etablerat beteende, som troligen kommer växa ytterligare. Därför tror jag att de här kampanjerna bara är början på en trend där kommunikationen blir populärkultur. Problemet är att kampanjerna ofta mäts i hur många som skickar dem vidare. Och inte på vad som händer sen.

Disclaimer: Vi jobbar varken med Puma eller McDonalds
* Är det bra så är det bra. Och dessutom har konsten varit sponsrad sedan romarriket.

Alla älskar ett leende

Läs med webReader

Finns det något som smittar oss människor så är det ett leende. Finns det något man som företag kan göra, helt gratis, för att få gladare kunder så är det själv bjuda på ett (äkta) leende. Och finns det något som Coca Cola har lyckats med i denna film så är det att få både de som var med i filmen och de som ser den på nätet att le. De har lyckats skapa något som både får alla på detta amerikanska campus att prata om Coca Cola och den fantastiska colamaskinen, och som också gett miljoner tittare på nätet något att prata om och skicka vidare.

I klassisk ”dolda kameran”-stil bjuder man på något oväntat och spelar in det. Kring 1.45 in i filmen händer också något som ger filmen en liten extra viral twist – man undrar hur har de lyckats med det där? Exakt hur maskinen är riggad säger jag inte, och vad som levereras 1.45 in i filmen får du inte heller veta – en klassisk cliffhanger. Missa inte denna om du vill ha ett leende!

Filmen har blivit en riktig viral succé, och har setts över 1300 000 gånger över hela världen och fått över 5000 rankningar med ett snitt på 4,75 av 5.

Middag med Pol Pot

Läs med webReader

Vi på JMW har under sommaren jobbat tillsammans med Forum för levande historia inför deras utställning ”Middag med Pol Pot”. Det är en film som ifrågasätter hur vi uppfattar omvärlden och de röda ”maoglasögonen” får illustrera hur den svenska delegation som åkte till Kambodja 1978 inte såg något av det pågående massmordet.

Med på resan var bland annat Gunnar Bergström och Jan Myrdal. De besökte arbetskollektiv, sjukhus, fabriker och tömda städer. De åt middag med röda khmerernas ledare Pol Pot. När Gunnar, i utställningen, ser tillbaka på sitt besök är den stora frågan: Varför såg de inget av de massmord som pågick?

Joakim Karlsson på JMW Kommunikation har skrivit manus, produktionsbolaget Palladium har gjort filmen och Robin Robinovitch och Filip Hammarström har regisserat.

Virala kampanjer