Jag funderar över varför man väljer att ändra grundfärgen i ett av världens mest kända varumärken? När samma färgbyte gjordes i Tyskland för ett par år sedan var en av de officiella förklaringarna

-          Formgivarna bedömde att de traditionella röda och gula färgerna var för skrikiga. Vi är ju redan ett så etablerat varumärke så vi kan kosta på oss att ha en mer nedtonad färgsättning säger Claes Eliasson, presschef på McDonald’s Sverige.

När färgbytet nu sker i Sverige pratar man om en omprofilering där både inredning och grafiskt manér ska passa bättre ihop med den nya hälsosamma menyn. En fullt förståelig anledning. Men stora förändringar innebär nya utmaningar.

För mig är McDonald´s logotyp tillsammans med Coca-Cola kanske de två logotyper jag skulle kunna känna igen även om min hjärna helt slutade att fungera. Inpräntade sedan barnsben och som bär med sig många bra minnen. Bara skymten av en McDonald’s skylt längs vägen skapade hungerskri i bilen på väg till sommarstugan. Och detta oavsett tid på dygnet.

På sin svenska hemsida förklarar McDonald’s färgvalet gult mot rött med att ”Gult och rött är glada färger – och McDonald’s är ett kul ställe, speciellt för barn.” Men nu byter man alltså den röda bakgrundsfärgen mot grönt. Vilken betydelse kan det komma att ha för varumärkeskännedomen i Sverige?

Författaren Martin Lidstrom tar i sin bok Brandsense upp teorin om Smash your brand. Den går ut på att testa styrkan i ett varumärke. Då vi lever i en värld där vi ständigt matas med tusentals budskap gäller det för varumärken att tilltala samtliga fem sinnen för att överleva i vårt medvetande. Desto fler sinnen som kontinuerligt tilltalas desto starkare varumärkeskännedom och bättre möjlighet att ta betalt.

Första steget i att testa om det egna varumärket klarar av att ”krossas” är att plocka bort logotypen. Testa att göra det på en vanlig printannons eller hemsida. Kommer betraktaren fortfarande kunna säga vem som står som avsändare? Är färger, typsnitt och tonalitet tillräckligt förknippade med det specifika varumärket?

Föreställ dig att du tar bort den gyllene bågen från en ny printannons för en Cheeseburgare från McDonald’s. Även med den nya gröna bakgrundsfärgen så skulle de flesta av oss nog fortfarande uppfatta att det är McDonald’s som ligger bakom. Fortsätt med att ta bort texten med det karaktäristiska typsnittet. Och plocka sen bort bilden på hamburgaren. Vad får du kvar? En grön bakrundsfärg. Hur många tror du nu skulle säga att det där är McDonald’s?  Det blir lite svårare. Den gamla röda färgen skulle fler kunna sätta (även om Coca-Cola, Vodafone och Ferrari nog skulle komma på tal).

Smash you brand säger inte att företag aldrig får förändra sig. Förändring kan vara bra. Men forskningsresultaten i Martin Lindstroms bok visar att företag som är konsekventa över alla sinnen i sin branding har högre varumärkeskännedom och kan ta bättre betalt för sina produkter och tjänster.

Ur den synpunkten blir citatet från McDonald’s presschef ” Vi är ju redan ett så etablerat varumärke så vi kan kosta på oss att ha en mer nedtonad färgsättning.” lite vanskligt om färgen nu varierar mellan olika länder.

I boken kritiserar Lindstrom flera företag för att de allt för ofta tänker 2-dimensionellt i sin branding av varumärket. Oftast utelämnas strategi kring ljud, smak, känsel och doft. Fullt fokus ligger på det visuella. Med hjälp av Smash your brand-teorin kan företag testa styrkan i det egna varumärket. Det hela bygger på 12 steg: Krossa bilden, färgen, formen, namnet, språket, ikonerna, ljudet, navigeringen, beteenden, service, traditioner och ritualerna. Jag ska inte gå igenom samtliga 12 steg, det gör Martin Lindstrom mycket bättre i boken. Men några favoriter jag fastnade för är:

Krossa bilden

Varumärken som inte har ett eget bildspråk (som t.ex. bara använder bilder från en vanlig bildbank) blir svåra att känna igen om du låter bilden stå för sig själv utan varken logo eller text. Martin Lindstrom lyfter fram klädföretaget Benetton som ett bra exempel på ett varumärke med ett helt eget bildspråk.

Krossa formen

Plocka av etiketten på en klassisk 33 centiliters Coca-Cola flaska och släng den i marken. Fråga sen en förbipasserande om hen kan se vilket läskmärke flaskan tillhör. Gör sedan samma sak med en vanlig Fruktsoda. Då Coca-Cola-flaskan har en unik form kommer den garanterat vara lättare att känna igen. Även krossad. Samma sak gäller för en flaska ABSOLUT VODKA som med sin egen form står ut bland andra flaskor i hyllan.

Krossa ikonerna

Telia plockade bort Teliapappan för några år sedan. Vad har det betytt för varumärkeskännedomen och vad skulle hände om ICA skrotade Stig och de andra i butiken?

Jag tror inte att vi kommer glömma bort McDonald’s i Sverige bara för att de byter färg från rött till grönt. McDonald’s är faktiskt ett av de varumärken som lyfts fram som ett bra exempel i Lindstroms bok då brandingen är stark i tonalitet (användningen ordet ”Mc”), smak och ljud (I’m loving it…) Trots detta tycker jag det är intressant att fortsätta göra övningen ur ett varumärkesperspektiv. Vad händer om McDonald’s börjar ändra på fler saker som vi tidigare förknippat starkt med kedjan? I Sverige görs nu ett stort jobb med ny inredning på restaurangerna. Att gå in på McDonald’s här i Sverige skiljer sig idag i jämförelse med ett McDonald’s på Manhattan.  Kommer en amerikan hitta till McDonald’s om han går längs Nybrogatan i Stockholm?

För att det ska gå bra behöver du ha i princip oändligt med energi, tycka lika mycket om det kreativa som det operativa, som det administrativa. Du ska kunna ta en aktivitet från idé och införsäljning till utförande och uppföljning.

JMWx producerar upplevelser med hög kreativ höjd, detaljer man minns och händelser man vill dela med sig av.

Vi är ett systerbolag till JMW.

Skicka ansökan till ida.torkkeli@jmw.se

Artikeln redogör för hur ett par eldsjälar samt en duktig kommunikatör (och författare) i Ann Patchett satsade allt och öppnade en egen bokaffär i Nashville. Anledningen var att den sista bokhandlaren i Nashville tvingats stänga på grund av för dålig ekonomi och att eldsjälarna inte kunde tänka sig bo i en stad utan en riktig bokaffär. Men det skulle inte vara vilken bokaffär som helst. Det skulle vara deras barndoms bokaffär. En lokal fylld av böcker, drömmar, kunskap, entusiastisk personal som känner igen dig när du kommer in och som vet vad du gillar att läsa. Deras konkurrent, Amazon.com.

Så hur tar man sig an ett av världens mest framgångsrika e-handelsföretag i en tid då alla säger att bokaffären är död? Jo, man satsar allt, följer sina drömmar och öppnar den bokaffär man själv vill ha, för att den behövs. Och det funkade. Parnassus Books i Nashville är en succé. Omskriven i hela USA. Och världen.  Av artikeln att döma så fick den en hel del draghjälp av Ann Patchetts skickliga PR-arbete inför själva öppningen. Journalisterna gillade såklart storyn om en författare som fått för sig att öppna en bokaffär och ta sig an stora Amazon.com. Men invånarna i Nashville kommer tillbaka för att handla. Gång på gång. Jag hoppas det beror på att Parnassus Books ser ut som, och erbjuder det, en bokaffär ska göra. Det vill säga kunnig personal och spännande utbud. Ann säger själv att det inte ska vara varenda bok i hela världen utan det ska vara böcker som personalen själva läst och kan prata om. Förhoppningsvis blir deras framgång en inspiration för andra eldsjälar runt om i USA. Ett land som under de senaste åren drabbats av stora ”bokaffärsdöden”. Till och med en av de största drakarna, Borders, tvingades stänga under 2011.

Bild: City Lights i San Francisco är en personlig favorit. 

Så vad ligger egentligen bakom bokaffärsdöden och varför är jag inte nöjd med bokaffärerna här i Stockholm? Från mitt eget perspektiv så ser jag två saker. Utbudet i de bokaffärer som finns är nästintill identiskt. Akademibokhandeln dominerar marknaden med samma titlar överallt. Överlag en oinspirerande och allt för kontorsliknande inredning.  Undantaget är lokalen på Regeringsgatan som både erbjuder kaffe, tidningar och författarsnack. De få guldkorn som finns i Stockholm, Röhnells, Hedengrens och Söderbokhandeln Hansson & Bruce, är antingen på väg att stänga (Röhnells) eller har anpassat sitt utbud till att bli som alla andra.

Förra söndagen var jag sugen på att köpa hem lite nya böcker. Promenerade ner till min närmsta bokaffär. När jag väl stod där slogs jag av hur trist allt kändes. Trångt och stökigt. Lysrörsljus, grått klinkergolv och ingen att prata med. Det gjorde mig väldigt osugen på att handla. Så ska det inte vara när man går in i en butik. Upplevelsen är väldigt viktig. Så jag plockade istället upp min telefon och gick in på Adlibris-appen. Samma böcker som jag höll i min hand kunde jag köpa via appen med 20 % reducerat pris nästan rakt över. Det slutade med att jag inte köpte någonting alls. För varför ska jag betala 20 % mer för stickande lysrör och trist klinkergolv? Nej, in med fina bokhyllor, sköna mattor, stora bokbord, spännande utbud, mysbelysning och kunnig personal. Då betalar jag med nöje 20 % extra.

Bild: McNally Jackson Books i New York. 

Att höja själva shoppingupplevelsen är självklart inte något nytt för bokbranschen. Barnes & Noble är kända för sitt samarbete med Starbucks.  Inbjudande fik med sköna fåtöljer får folk att stanna länge i butikerna. Även Akademibokhandeln har anammat detta i och med sitt samarbete med Wayne’s. Jag tycker det är bra. Men det räcker inte för mig om bokutbudet är detsamma överallt.

Jag önskar att det fanns en marknad för fler nischade bokaffärer. Hur underbart vore det inte med en renodlad kokboksaffär med titlar från världens alla hörn. Det borde fungera med tanke på den växande ”gör det själv-laga mat hemma och sylta allt-trend” som råder i dag. Tänk Papercut fast med bara kokböcker (och lite drinkböcker). Installera ett litet café/bar vägg i vägg så att du enkelt kan slå dig ner och bläddra i dina senaste köp med en kopp kaffe eller en cocktail i handen. Tänk den där bokaffären som Ellen DeGeneres drev i TV-serien Ellen. Jag skulle komma dit efter jobbet flera gånger i veckan. Garanterat.

Kanske är det bara jag som saknar detta men om vi är fler så kan vi väl dra igång en Kickstarter, samla in lite pengar och hitta de där eldsjälarna som kan driva våra drömmars bokaffär.

Det var nämligen under mitt besök på SXSW i Austin tidigare i år som jag hade förmånen att lyssna till Whole Foods grundare John Mackey. Han var där för att prata om sin nya bok Concious Capitalism. Tillsammans med Dr. Raj Sisodia presenterar han i boken en teori eller kanske snarare en filosofi över hur vi måste driva företag i framtiden. De båda menar att företagen måste drivas av en högre nytta än att bara tjäna pengar.  För Whole Foods handlar det om att erbjuda bra mat till sina kunder, god ersättning till sina leverantörer och bra förutsättningar för sina anställda. Då dessa tre klaffar kommer man tjäna pengar. Vilket man också gör. Det är också det jag gillar med Whole Foods. De hymlar inte med att man tar bra betalt och tjänar pengar. Det är bara att sättet det gör det på skiljer sig från många av deras konkurrenter.

Bild: John Mackey talar på SXSW 2013 samt lite souvenirer. 

Idag har Whole Foods 350 butiker runt om i USA. Leverantörerna till de olika butikerna är lokala så långt det bara går.  Kedjan testar nu att odla grönsaker på sina egna tak. Varför gör man så här? Jo för att man vet att det gynnar lokalsamhället, de egna anställda, konsumenten och i längden också försäljningen. Boken lyfter fram flera andra intressanta exempel som Panera Bread och Southwest Airlines. Ett svenskt exempel som skulle platsa i boken är cykelföretaget Porteur vars idé är att skänka en cykel för varje cykel man säljer. Detta då Porteur insett att en cykel i ett utvecklingsland kan se till att ett barn kommer till skolan eller att någon kan starta egen företagsverksamhet och ta sig ur fattigdomen. Det är inte en verksamhet där man lagt på ett CSR-projekt. ”CSR-delen” är en del av själva affärsidén vars syfte är högre än att bara tjäna pengar.

John Mackey kallar dessa personer för concious capitalists. Jag gillar det. Min egna svenska översättning blir ansvarsfulla kapitalister. Långt från kortsiktigt Wall Street-tänk och mygel. Så borde fler tänka.

Igår gick jag längs Storgatan som jag gör ganska ofta. Mellan Grevgatan och Styrmansgatan hade något skett. I urminnestider har det legat ett antal butiker på denna gatsnutt. Ett Konsum, ett bageri eller snarare ett konditori, en mäklare, några klädesbutiker, några restauranger mm. Och så videobutiken. Jag har ofta funderat över vem som hyr filmer i videobutiken nu för tiden. När filmerna finns tillgängliga i min dator, på Xbox, min mobil eller i min tv-operatörs nät så måste marknaden minskat. Igår hade videobutiken slagit igen. Jag tar det som det slutliga beviset på den totala omdaning som vårt tittande av tv befinner sig i. Nu har skiftet skett. Videobutiken på Storgatan är, som så många andra, historia.

Under en lång tid så har vi pratat om hur tv-tittandet förändras. Det synkrona tv-tittandet ersätts av ett asynkront. Att hyra en film på videobutiken var början till det asynkrona tittandet. Videobutiken var pionjären. Det lärde oss att vi själva kunde ta kontroll över tablån. Den lärde oss att vi inte behövde låta tablån diktera vårt tittande. Vi insåg att du och jag hade makten över vår tv-tid.

Idag så har playtjänsterna påskyndat utvecklingen. Och playtjänsterna har uppmärksammat oss på besväret det är att gå till videobutiken och hyra filmen. Och sedan behöva gå tillbaka och lämna den. Pionjären har spelar ut sin roll och blivit omkörd.

Häromdagen så rapporterade media om att Netflix nu når 645 000 svenskar. På mindre än ett år har tjänster som Netflix, Filmnet, etc tagit en allt större andel av vår tv-tid. Vem skulle komma på tanken att idag starta en videobutik, dit vi var tvungna att besöka för att få tag i den filmen vi vill se, när Video OnDemand blivit en del av vardagen.

Samtidigt ska vi inte underskatta tvns potential som lägereld. Eurovision Song Contest i Malmö lockade över tre miljoner personer att slå sig ned framför tvn. Hockey-finalen i söndags fick många att bänka sig i tv-soffan. Traditionell, synkron tv kommer att bli allt mer fokuserad på direktsändningar. Därför kommer kampen om sändningsrättigheterna att hårdna. Att MTG nu sänder OS är ett bevis på att de kommersiella kanalerna inte givit upp kampen om tittarna.

/Björn Mellstrand

DIY-trenden, do it yourself, eller gör det själv är ju inget nytt. Vi har snickrat och stylat våra hem ivrigt påhejade av TV-kanalernas hemma-program. Köken har fått en ansiktslyftning. Vi installerar köksöar och stekhällar. Mosaik och marockanskt kakel.

Vi lagar mat inspirerade av matprogrammen, bloggar och kokböcker. Långkok. Pulled pork. Surdegsbak. Korvstoppning. Syrar kål. Styckar en gris. Eller ett får. Kanske en älg. Gör egen müsli och yoghurt. Resultaten delar vi i form av bilder i de sociala medierna. Det blir matporr på Instagram. Uppläggningshysteri på Facebook.

Vissa stör sig på detta. Men faktum är att DIY-beteendet faktiskt kan komma att bli vår räddning. Förra numret av matmagasinet Lucky Peach har temat ”Apocalypse”. Det handlar om hur vi håller på att utarma jordens resurser och äta oss ner i fördärvet. Räddningen är att vi gör mer själva . Använder bättre råvaror. Efterfrågar kvalitet. Så guerillaodlingar, syrad kål och långkok är kanske inte så dumt ändå.

Vi blandar våra egna drinkar och mixar våra cocktails. Och nu brygger vi vårt eget öl.

Vi odlar tomater, bönor, sallad, blommor och smultron. Kolonilotten är på högsta mode. City gardening. Och guerilla gardening.

Kanske passar också vårt resande in här. Charterresan har ersatts av att vi organiserar våra egna resor. Vi sprider bilder från exotiska resmål bortom charterns allfartsväg på våra sociala medieplattformar.

DIY-trenden expanderar med de sociala medierna som en av drivkrafterna. Genom att visa upp lyckade resultat av vårt hantverk så förbättras vår status och omvärldens perception. Vi bygger bilden av oss själva som driftiga, kreativa och kompetenta.

Det är lätt att konstatera att nya områden adderas. Vad kommer efter smörkärnandet och ölbryggandet?

Att sy sina egna kläder har inte blivit någon större succé. Kanske beror det på att beteendet inte har synliggjorts i tv. Eller var det Lena Philipsson som tog dö på alla möjligheter genom sitt klassiska uttalande på åttiotalet ”jag syr mina egna kläder”.

Eller är det hushållsekonomin som står på tur? Jag sanerar mina skulder. Jag sänker mina boendekostnader. Utmaningen är att vi har svårt att dela med oss bilder som bevisar vår driftighet. Kommer vi vara transparenta och sprida vår hushållsbudget?

Vad blir nästa grej vi kan själva?  Att sociala medierna kommer ha betydelse är klart. Och bilden är viktig tvivlar jag inte på.

/Björn Mellstrand

PS. Fotot är från min egen odling av smultron och gula hallon på min terrass. DS

Kommenterar i båda artiklarna twitters roll ikväll och bekräftar förstås att debatten självklart kommer att fångas upp på twitter. Både för att kunna hantera det som händer och för att förstärka de budskap man har under kvällen. Säkerligen kommer debatten på twitter dock mest bestå av ganska tydliga lägerdiskussioner och väldigt lite politiska samtal och debatter bortom de vanliga debattlägren som finns.

Moderaternas partisekreterare Kent Persson efterfrågar besked vad gäller jobben och ekonomin.

Socialdemokraterna säger de är taggade:

SVT bygger förväntan genom att ge en bakom-kulisserna-känsla av Anna Hedenmo och Mats Knutsson:

Kul vore det om twitterdiskussionen på #pldebatt inte bara skulle vara de vanliga bu- och hejaropen från de båda lägren utan just intressanta samtal om politik bland samhällsintresserade. Helt klart är att många ser lika mycket framemot en partiledardebatt som vilken annan form av kvällsunderhållning som helst. Politikernördarna är många och det är kul!

/Brit Stakston

Var tredje tugga vi tar är beroende av binas pollinering och Albert Einstein lär ha sagt Albert Einstein lär ha sagt att om alla bin i världen komme dö ut så är mänskligheten utplånad inom fyra år. Inte bara honung får bli ett filmtips för att med det lilla påminna oss om de stora sakerna i livet.

/Brit Stakston

Det här är inlägg 100 av 100 i bloggutmaningen #blogg100, här kan du läsa vilka andra som deltar. 

Vi börjar med en monogrammaker, det får pryda både min Facebooksida och Twitterkonto ett tag.

Såhär ser NK ut just nu, skyltfönstret inramat med art deco-mönstret vi känner igen från trailers, sonen och jag har kikat in….

Gatsbytrailers

Trailer 1

Trailer 2

Trailer 3

Den längre tv-reklamen

Gatsbysamarbeten

Här kommer vi till intressanta samarbeten, t.ex. med klädfirman Brooks Brothers som F Scott Fitzgerald själv var kund hos, de har gjort en egen The Great Gatsby-kollektion och även Prada. Här kan du få veta mer om samarbetet med Brooks Brothers:

Ett annat samarbete är det med Fogal strumpor, kolla in den här kollektionen av art deco-strumpor! Här får vi veta mer om det samarbetet också, även detta har handlat om att kunna berätta historien bättre.

Smycken kommer från Tiffany & Co och även där var F Scott Fitzgerald kund och man har skapat replikas av smycken som fanns på den tiden. Här berättar de mer om detta och den Jazz Age kollektion de satt samman, efter samma intro som på klippen ovan (ca 28 in kommer den specifika referensen till smyckessamarbetet).

Sen spelar The Plaza Hotel förstås en stor roll och de har en helt ny The Great Gatsby-svit och festandet i boken har inspirerat till champagnedränkta soareér från kust till kust i USA. Länge sen jag sett en film som arbetat så extremt genomgående på det här sättet.

Gatsbysoundtrack

Soundtracket – det gamla kopplas samman med det nya i en briljant mix. Crazy in Love med Beyoncé i 20-talsversion, är faktiskt bara så galet bra som det kan vara!

Gatsbyfest?

Nu vill jag också bli bjuden på många av alla de Gatsbyfester som kommer hit för att riktigt kunna repeat the past! ”Can’t repeat the past?… Why of course you can!”

/Brit Stakston

Det här är inlägg 99 av 100 i bloggutmaningen #blogg100, här kan du läsa vilka andra som deltar. 

Från marknadsföring till personifiering

Ola Rollén är den enda svenska börs-vd som twittrar och berättar hur det först var något som gjordes hos Hexagon av marknadsföringsorganisationen men sedan fick han frågan om inte han ville börja twittra. Och idag twittrar han dels lite privata saker dels om saker som Hexagon gjort som de vill uppmärksamma både kunder och personal på och tillägger att twitter är en kommunikationskanal som är mer effektiv, än vad t.ex. personaltidningen eller e-mail är. Han delar med sig av sin strategi om hur man lyckas vara både intressant och samtidigt inte för utlämnande. Gränsdragningsresonemangen om privat, personlig eller professionellt är mycket intressant.

Omvärldskoll och nyfikenhet

Claes Hemberg berättar sedan om hur han använder twitter för iakttagelser, hur räntan går, ger aktietips och samtalar med folk. För honom är twitter rent professionellt och han delar inte med sig av sitt privatliv. Han menar att en vd kanske inte är samhällsintresserad nog för att vilja diskutera och resonera utan mest intresserade att berätta om vad de håller på med, man vill inte/vågar inte sticka ut och tycka något. Han menar också att det kan vara VD-staben som  är rädda eller ovana för vad en twittrande VD kan göra, vilket leder till att man som vd inte tar  steget ut: ”gamla vd-hundar har svårt att sitta snyggt på en twitterkvist.”

Farligt att twittra?

Ola Rollén får frågan om det är farligt att twittra och svarar att ”det farliga är att inte vara med och inte vilja lära sig, inte anamma det och inte vara med i utvecklingen är farligare”. Istället för att fördjupa sig i farligheter så lyfter han hur sociala medier är viktigt för internkommunikation och ger närhet till alla anställda. Han menar att det interna perspektivet av twitter är jätteviktigt och lyfter fram att t.ex. deras 1 000 utvecklare i Indien är jätteaktiva och samtalen online bidrar till att en global organisation kan bli mer platt. Vem som helst kan ställa en fråga säger Ola Rollén. Även aktieägarna flikar Claes Hemberg in och lyfter fram att twitter är så mycket mindre aggressivt än t.ex. kommentarsfälten i tidningar.

Det är den absolut snabbaste nyhetskanalen svarar Ola Rollén på frågan om vad man missar genom att inte använda twitter och återigen lyfter han fram att det finns ingen återvändo.

Kurspåverkande information i sociala medier?

Brita-Lena Ekström gör sedan även en intervju med Annika Poutiainen övervakningschef på Stockholsmbörsen om kurspåverkande information och sociala medier. Annika Poutiainen menar att det är viktigt att företagen har ett förhållningssätt till sociala medier men berättar också att det fortfarande är så att kurspåverkande information ska förmedlas via pressmeddelande så att marknaden kan få ta del av informationen på lika villkor. Hon berättar om hur de arbetar och följer kursrörelser på nätet, det blir tydligt att det är mer hon själv som följer än att det finns en systematik i det. Det finns ju stöd för att bevaka det enklare än att bara göra det manuellt. Vilket Claes Hemberg sedan klokt också påpekar.

Annika Poutiainen menar att regelverket inte behöver förändras. Personligen tycker jag ju att formuleringen ”bolagen ska publicera informationen på ett snabbt och icke-diskriminerande sätt” borde innebära tydliga hänvisningar till att kombinera pressmeddelandet med nya kommunikationskanaler som sociala medier.  Den amerikanska motsvarigheten till Finansinspektionen, SEC har ju tagit ett sådant steg för att komma närmare sociala medier, genom att göra det möjligt för noterade bolag att använda twitter, om de anmält det på förhand. SEC ser det alltså som positivt att ha ytterligare en kanal, men de europeiska börsreglerna tillåter det ännu inte. En motsvarande förändring såg Annika Poutiainen inte vara nödvändigt i Sverige ännu. Claes Hemberg såg det dock som mycket möjligt att det kommer en tid då Twitter bara räcker och berättar att om han fick välja kommunikationsvägar så väljer han twitter först. Aktieägarna borde trycka på för omreglering menar han och det är dags för varje vd att inse att vägra twitter är som att vägra flyga för att det går bra att gå eller köra bil. ”Det är en ny kommunikationskanal, bara att vänja sig.”

Som sagt, mycket inspirerande och så här okomplicerat kan relationen till nya kommunikationsverktyg vara. Sätt nu det här programmet i händerna på den du tycker behöver det för att förstå hur man måste närma sig sociala medier, fullständigt okomplicerat. Ekonomiekot som avsändare kommer göra under för den mest skeptiske är jag övertygad om.

/Brit Stakston

Det här är inlägg 98 av 100 i bloggutmaningen #blogg100, här kan du läsa vilka andra som deltar.