1. Vilket eller vilka av dina inlägg har påverkat debatten runt de frågor du är engagerad i?
2. Hur och vad upplever du att det inlägget påverkat? (privat, yrkesmässigt, politiskt, opinionsmässigt, påverkat beslut, lyft ett samhälleligt övergripande perspektiv etc).

Berätta gärna om detta i en egen postning (pinga sedan detta inlägg) eller svara genom en kommentar med länk till ditt inlägg här.

Det är fyra år sedan jag och Niclas Strandh skrev en debattartikel om ”Bloggosfären som fjärde statsmakt”.* Kan vi nu idag som vanliga samhällsmedborgare tack vare te.x bloggen som hjälpmedel påverka den offentliga debatten eller vår vardag? Kan vi se att de sociala medierna nu är verktyg för oss som medborgare att skugga, utvärdera och driva på politikiska beslut och inte bara låta en sådan granskning endast ske av media och press?

För två år sedan skrev jag boken Politik 2.0 som handlade om just sociala mediers möjligheter för politiskt engagemang och medborgardialog. Valrörelsen 2010 och sociala medier var något jag följde med stort intresse och vi kunde efteråt konstatera att alliansen förlorade majoriteten i de sociala medierna på grund av en enskild bloggpost som katalysator. Boken skrevs i syfte att ge intresserade politiker verktyg att förstå den digitaliserade samtid. Vi kunde också konstatera att det blev ett Facebookval samtidigt som forskare senare menade att sociala medier påverkade marginellt.

Inför och under valet 2014 kommer allt detta utvecklas än mer. Politiskt engagemang kan och kommer ta nya former genom den ständigt ökade kunskapen om digitaliseringen. De partier som förstår digitaliseringens potential till nya former av ”medägande” för de frågor som drivs, kraften i mobiliseringsmöjligheter (oberoende av tid och plats) och tillåter verksamheter att börja arbeta på nya sätt. De som förstår det kommer att vinna kommande val. Det handlar inte om att strunta i allt man gjort tidigare utan om att addera nya sätt, allt i syfte att slutföra det uppdrag och den vision man har för det egna arbetet. För politiken borde det självklart innebära att vilja arbeta med medborgardialog och möjligheter till påverkan och insyn samt delaktighet. Det kan också handla om  att se över hur det politiska interna arbetet sker, till exempel vad gäller nomineringsprocesser. Ytterst ger den digitaliserade samtiden en möjlighet att engagera fler i politiskt arbete. Öka medlemsantal och medborgares engagemang. Dialogiserande politiker kommer att efterfrågas allt mer i takt med att de sociala mediernas användning växer.

Jag hoppas med denna bloggpost få en mängd ytterligare exempel på hur de nya publikationsplattformarna som finns till buds ökat påverkansmöjligheterna för oss som enskilda samhällsmedborgare. Inte bara som verktyg för digitala etablerade politiker som är en del av den politiska makten utan även hos de som tillhör ett civilsamhället som skuggar, ifrågasätter och lyfter fram frågor andra än de politiker väljer att ägna sig åt.

Så berätta gärna eget eller andras goda exempel som du menar varit betydelsefullt i ditt liv  eller för samhällsutvecklingen i stort (lokalt, regionalt, nationellt, globalt – välj perspektiv själv). Tack på förhand! Jag kommer  att sammanställa resultatet och bla ta upp det i sommarens sändningar i Almedalen, Godmorgon Almedalen 12 #gma12.

/Brit Stakston

*tack Anders Mildner för att du påminde mig att nya begrepp bara förvirrar saker, ur min bloggpostlänk på Facebook.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning. Bli Världsförälder du också!”

Texten är en del i den bloggkampanj som UNICEF just nu genomför. För varje bloggpost som publiceras  inom kampanjen skänker Apotek Hjärtat 95 vaccin mot stelkramp. Vill du också med en enda bloggpost vaccinera ytterligare 95 barn kan du göra det här.

Jag har varit Världsförälder i många år och har nu sedan ett knappt år förmånen att få jobba med UNICEF som en av JMWs uppdragsgivare. Jag är förstås stolt över alla våra uppdragsgivare men det UNICEF gör varje dag för barn runtom i världen – det är något alldeles extra. Bli Världsförälder idag och bli en del av arbetet för barns rättigheter – världen om, året runt.

/Brit Stakston

P.S. Missa inte Humorgalan på tisdag 1 maj, TV4 kl 20.00.

/Björn Mellstrand

Vi får inte tappa bort historien, vårt ansvar är att bygga broar till den.

Debatten om huruvida digitaliseringen betyder något för samhällspåverkan kantrar lätt åt än det ena än det andra hållet. Utopiska visioner av framtiden från oss nätentusiaster ställs mot nästan dystopiska perspektiv från de mer skeptiska och särskilt de etablerade makthavarna Och medborgarna som står helt utanför debatten upplever nog ofta att de är precis lika maktlösa som de var tidigare. Dagligdags finns lika mycket traditionellt maktspel kvar på arbetsplatser eller i kontakten med företag och organisationer. Människor som försökt engagera sig i det som berör dem i sin närmiljö möter ofta ett lika traditionellt organisationsarbete som förr. De upplever säkerligen att det inte finns ett givet intresse eller utrymme för den lust som finns hos dem för att engagera sig för en verksamhets frågor.

Detta samtidigt som den arabiska våren och delvis även Occupyrörelsen som globala sammanlänkade företeelser verkligen pekar på möjliga nya vägar för samhällsförändring. Sociala medietjänster som skapar kontaktytor över hela världen i ett vackert spunnet nät fångar oss inte alls utan gör tvärtom att vi gemensamt kan ta ansvar genom att vi förstår varandra bättre. Med större kunskap om orättvisor och ojämlikhet vill vi förändra. I spänningsfältet runt våra starka identiteter och ny teknik, känner vi som individer en stor samhörighet med globala skeenden och vi ser oss och våra handlingar i ett större sammanhang.

Gillar vi nätet för mycket?

Självkritiskt undrar jag ändå om vi nätentusiaster ibland inte bidrar mer till att utvecklingsmöjligheterna avfärdas istället för att de leder till förnyelse. Journalisten Paul Frigyes sätter fingret på min känsla när han beskriver konferensen Webbdagarna DN kultur ”som en toxisk blandning av idealistiska visioner, övertänd teknikentusiasm och krass kommersialism. Allt som klassats som sociala medier är positivt och demokratiskt”.

I mina mörkare stunder undrar jag om vi vars affärsidéer utgår från en okunskap börjar bli de som allra mest håller fast vid att det är svårt. Nu är det vi som ofta talar om nätet och dess företeelser som om de lever sina egna liv gärna med en undertext av att det är bättre om det sker genom nätet där det ”minsann” händer saker. Det är vi som är dåliga på att se sambanden med tidigare skeenden. Vi beskriver gärna en värld med en alldeles egen logik där allas röster är lika mycket värda, samtidigt som det läggs stor vikt vid nya sätt att mäta influens. Det skapas system  för hierarkier och påstådda nya demokratimönster ses överallt utan att verkligen ta in den fulla betydelsen av vad faktisk demokrati betyder och kräver.

Insikten finns överallt

Med ett faktum att det finns en allt bredare användning av nätet står vi på tröskeln till reell förnyelse av alla verksamheter. Det är så lite som behövs för att det ska ske innovation fullt ut. Internet som mobiliseringsstruktur har blivit allt tydligare dvs  och hjälper oss att mobilisera och engagera oss.  Kollektiv handlingar sker oberoende av tid och plats på samma sätt som medier och tv bidrog till den sortens engagemang tidigare.

Lusten att förstå finns alltså nu. Insikten om ett kunskapsbehov likaså. Det handlar om att tillfredsställa det. Inte med färdiga svar om teknik- och plattformsval utan genom att svara på frågor av mer allmän karaktär, ge trygghet och visa på nyttan vilket i sin tur leder till verksamhetsutveckling. Det är i den här kontexten det är ledsamt att se hur lätt gamla former av maktmönster uppstår. En ”nätelit” som var först om att se möjligheterna slutar värna allra mest om att bidra till att bygga broar mellan ”gammalt” och ”nytt” för att skapa de nödvändiga synteserna, vare sig det handlar om journalistikens roll eller demokratiutveckling.

Historielösheten får mig att skämmas

Det senaste året har det funnits många tillfällen där jag märkt att vår syn på nätets möjligheter ibland tenderar att bli fullständigt historielös när vi talar om digitalt engagemang som så samhällsomdanande. Medierna fortsätter prisa experterna som dock bara kan nätet och inte sakfrågorna. När det idag finns både nätkunnande och innehållskunnande hos aktörer verksamma inom många av alla de områden som berörs av digitala fenomen. På senaste tiden har det varit tydligt i diskussionen runt #kony2012 som i nyhetsinslag eller i premiäravsnittet av ett nytt program om internet hos Sveriges Radio.

De miljontals delningarna av ett YouTube-klipp borde fungera somt konkreta exempel på nya former av engagemang som kan integreras med rådande arbete i regionen. Det angelägna är att se hur det engagemanget kan tas från nätet till verklig handling. Och då talar jag inte om den eventuella möjligheten av att det sker massdemonstrationer över hela världen som tapetserar städer med affischer på Kony, från demonstrationskitet, den 20 april. Jag menar frågan om vad de idéburna organisationerna som redan arbetar med barns rättigheter och barnsoldater kan  lära sig av det engagemang som #kony2012 skapat. Och vad kan de 87 miljoner som valt att dela videon bidra med på lång sikt för att verkligen förändra situationen för världens barn? Vi som förstår nätmekanismerna måste ta ett ansvar för att stärka relationen däremellan. Inte beskriva de många delningarna som något som för första gången i modern historia ger oss hopp.

Demokrati fanns innan nätet

Det är angeläget att förstå hur demokratiska processer och samhällsengagemang kan utvecklas tack vare ny teknik men det gäller samtidigt att ha ödmjukhet, respekt och förståelse för århundraden av samhällsengagemang som fört oss dit där vi är idag. Revolutioner, lusten att förändra och engagera sig föddes inte med nätet. Nya verktyg hjälper oss att mobilisera och organisera men demokrati kom inte med tekniken och slutar inte med den heller. Det nutida samhället har utvecklats allt sedan grekerna och vi har sedan 1700-talet skapat den moderna demokrati vi har idag där allt fler länder har ett statsskick där makten i allt fler länder utgår från medborgarna via allmänna och fria val.

Det civila samhällets roll i samhällspåverkan har alltid varit stort och betydelsefullt för samhällsutvecklingen och gett redskap till dem  utan formell makt för att lyfta frågor i samhällsdebatten som inte stått på den politiska agendan. Kunskapens roll i demokratisering av ett samhälle är lika viktig då som nu. De traditionella folkrörelserna var med och införde bibliotek i Sverige och idag är självklart wikipedia, bloggosfären och andra sociala medier viktiga kompletterande redskap i den moderna folkbildningen.

Aktivism och engagemang har alltid burits via olika former av civilt engagemang. I Sverige är begreppet folkrörelse centralt och folkrörelseforskarna Åsa Wettergren och Andrew Jamison som skrivit boken Sociala rörelser- politik och kultur. beskriver vad de kallar sociala rörelser såhär:

”en social rörelse är ett slags organiserat (i lösa nätverk, grupper eller organisationer) kollektivt handlande, vars aktörer delar vissa grundläggande föreställningar om omvärlden, känner solidaritet med varandra och befinner sig i konflikt med det etablerade systemet inom det område där de verkar och framför sina protester. För att räknas som en social rörelse krävs också att protesthandlingarna och den kollektiva identitet som rörelsen etablerar uppvisar en viss varaktighet över tid…”

ur texten Rörelseforskningens historia och perspektiv. 

De båda forskarna talar om den ”kollektiva identiteten” som finns när man har gemensamma föreställningar om omvärlden och hur de ”rörelseaktiva” känner en gruppsolidaritet med varandra. Exakt det vi nätälskare upplever efter en helg på en skärgårdsö på webbcampet SSWC eller efter vilket umgänge som helst med valfri organisation eller gruppering. Men när vi nätaktiva talar om upplevelsen runt SSWC, med både lägersång och lägertröjor, är beskrivningen av det som om även det sker för första gången i modern historia. Vi talar till och med om det i termer som ”riktig demokrati”.

Digitalt engagemang som social rörelse?

Jag vill se dessa båda rörelser smälta samman. De ”gamla folkrörelserna” och de nya digitala globala rörelserna som ofta har rättvisa i fokus.

Det är spännande att se på hur olika former av digitalt engagemang kan appliceras till folkrörelseforskarnas resonemang om kollektiv identitet och hur de ”sociala rörelserna” skiljer sig från så kallat ”aggregerat socialt handlande”. Det sistnämnda är alltså ”situationer där många människor utför samma handlingar, till exempel runt fenomen som rusningstid och modeflugor”. Man gör helt enkelt det alla andra gör.

Det är exakt där vi, på en nivå, kan placera in ett videoklipp som #kony2012. För många är det endast en sådan social handling, att göra det alla andra gör, men det kan med rätt strategi omvandlas till en social rörelse. Forskarna beskriver att det i det sociala handlandet inte finns delade gemensamma föreställningar om vad som ska förändras och att handlandet inte utmanar etablissemanget. Handlandet bygger alltså inte på konflikten med makthavare vilket däremot finns inbyggt i de sociala rörelserna som bygger på kritik mot det etablerade systemet och utgör därmed ett viktigt fotarbete för demokrati och folkbildning. Ett arbete som idag ofta glöms bort som betydelsefullt av den elit som behärskar nätet men som inte agerar på samma långsiktiga sätt och då blir demokrati och delaktighet lätt (och folkbildning) bara vackra ord.

Jag ser hur det digitala engagemanget verkligen balanserar på gränsen mellan en social rörelse och ett socialt handlande. Det finns också studier som visar att de som är engagerade digitalt i ideellt arbete tar med sig det engagemanget utanför nätet.   Det är här de etablerade organisationerna blir viktiga verktyg både för att de i sitt arbete har långsiktigheten och uthållighet i sina gener och djup kunskap om de frågor som plötsligt blir till många sociala handlingar. Och de behöver ta ansvar för vilken vågskål som kommer att väga tyngst när digitala fenomen fladdrar förbi. Den mer ytliga sociala handlingen eller den långsiktiga sociala rörelsen som vill och kan förändra.

Nätet förändrar alla verksamheter

Idéburna verksamheter har också utvecklats av nätet. Sociala medier synliggör det spontana engagemanget som sker utanför etablerade organisationer men också allt det engagemang som finns i traditionella organisationer blir synligt för fler. Engagemang smittar när det synliggörs. Fler kan komma närmare organisationsarbetet och om en medlem skriver en statusuppdatering om att de är på möten så kan andra medlemmar om de vill kommentera detta och komma med inspel – om de organisationsaktiva bjuder in till detta. Den typen av synlighet fanns inte tidigare. Transparensen smittar och bjuder in både nya och potentiella medlemmar. Deras ansvar handlar också om att bygga broar.

Den aktör i Sverige idag som kommer närmast detta med att agera i gränslandet mellan dessa båda rörelser som de ”gamla folkrörelserna” och de globala nätaktiva rättviserörelserna präglas av är Miljöpartiet. Vilket är exakt varför de blir mycket farliga för sina politiska motståndare inför valet 2014. De har bestämt sig för att arbeta långsiktigt med nätet som infrastruktur  i sitt medlemsarbete och framför allt för att lyssna på de som valt att engagera sig för dem.

Fler problem än digitaliseringen måste lösas

I en värld som inte löst en mängd problem som skapar ett jämlikt samhället finns det ett behov av att öka engagemanget och delaktigheten i samhällsutvecklingen. Vår samtid bjuder verkligen på den möjligheten. Den visar vad engagemang, passion och människors nätverk kan åstadkomma. I kombination med ny teknik blir det de nya digitala folkrörelserna. Som förändrar.

Men det är inte antingen eller utan både och. I Almedalen 2011 frågade jag människorättsaktivisten Jesse Jackson om vad han trodde de sociala medierna hade kunnat betyda  för Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen. Hans svar kom direkt ”the change would have come sooner” samtidigt som han genast betonade vikten av det fysiska mötet och Kings förmåga att skapa engagemang. Exakt så.

Nätet som infrastruktur skapar möten som åstadkommer förändring. Stort men inte större än människans lust att förändra sedan urminnes tider. Och inte större än tidigare generationers demokratisträvanden. Tekniken bjuder in men kan lika lätt stänga ute precis som varje ordenshus eller parti gjort från tid och annan. Bara för att tekniken finns och det går fortare är det inte viktigare och mer på riktigt. Vi som gillar nätet har ett ansvar för att säkerställa att vi inte stänger ute någon utan bjuder in de som inte vill, kan eller hunnit. Jag jämför det konsekvent med läskunnighet. Vi behöver vara bron emellan och inte kraften som söndrar ytterligare. Och när alla har lärt sig läsa får VI nätentusiaster börja lyssna och lära. Och inte bara tala om hur världen ska se ut. För det vet vi inte bättre än någon annan bara för att vi startade twitterkonton före de flesta andra.

/Brit Stakston

Instagram har vuxit rasande snabbt med 30 miljoner användare, för någon vecka sedan kom appen för Android och på ett dygn laddades den ner 1 miljon gånger. Användare som i sig säkert bidrar till värdeökningen av Facebook.

Själv har jag älskat Instagram dels för möjligheten att lära känna vänner och andra genom deras bildspråk dels för att det är just ett mer nischat nätverk där jag inte alls följer samma personer som i alla andra sammanhang. Ett renodlat socialt bildnätverk med bilden i centrum och konversationerna med andra runt en bild har varit ljuvligt. Med hjälp av hashtaggar får det nischade mer tajta nätverket också globala inspirations- och vänmöjligheter. Genom en märkning av min bild kan jag möta andra instagrammare som har samma intresse vare sig det gäller bullterriers, folkabussar eller favoritresmål.

Vad händer nu? Facebook ligger inte lågt inför den kommande börsnoteringen skriver SvD och DN ”Nä Facebook gör en Google” skrev jag spontant igår på Twitter, dvs köper upp konkurrenter. Det troliga är att uppköpet över tid stryper utvecklingen och användartillväxten för Instagram. Precis som de tidigare köpt incheckningstjänsten Gowalla och länkdelningstjänsten Friendfeed vilket var början till slutet för båda de tjänsterna.

Igår var dock Mark Zuckerberg tydlig med att uppköpet inte ska påverka tjänsten på det sättet:

”We think the fact that Instagram is connected to other services beyond Facebook is an important part of the experience. We plan on keeping features like the ability to post to other social networks, the ability to not share your Instagrams on Facebook if you want, and the ability to have followers and follow people separately from your friends on Facebook.”

Men redan det här stycket andas på sikt kvävning av Instagram för mig:

”These and many other features are important parts of the Instagram experience and we understand that. We will try to learn from Instagram’s experience to build similar features into our other products. At the same time, we will try to help Instagram continue to grow by using Facebook’s strong engineering team and infrastructure.”

Instagrams tillväxt har för mig inte varit signaler på att den tjänsten skulle kunna vara ”the next thing” istället för Facebook. Instagram har aldrig varit ett hot på det sättet för mig som användare av Facebook. Det är två tjänster som kompletterar varandra och fyller helt olika behov. Det betydde inte heller att bildhanterandet på Facebook hotades av att den tjänsten finns och lättheten att dela bilder via sin mobil utan Instagram fanns ju som alternativ. Många valde ju också att dela sina bilder på bla Facebook och där fortsätter konversationerna runt en bild.

Jag säger precis som med Google + att ingen tjänst kommer ha alla användare. Det vi ser i Facebooks ”folkräkningsprojekt” är unikt och kommer med ett lika stort antal användare i så fall bara ersättas av just rena statliga folkräkningsprojekt så som redan sker i Sverige genom våra personnummer. Skatteverket eller SCB som adderar sociala dimensioner i sina tjänster är den enda kontext jag ser framför mig just nu för ett lika stort folkräkningsprojekt igen som skulle kunna få 4.6 miljoner svenskar att registrera sig på samma tjänst och det hör för mig mer hemma i ett överstatlig scenario som mer  liknar Hungergames eller Kina än de sociala nätverk som vi ser idag ; )

Det utesluter  inte att Facebook (eller möjligtvis över en tid ett uppköpt Facebook) kommer på ett relevant sätt vara infrastrukturen för vår logistik i vardagen hyfsat länge till. Att de köper Instagram är däremot för mig verkligen ytterligare ett tecken på att Facebook inte kommer vara för evigt, viljan att kontrollera konkurrensen från ett nischat nätverk är en osund utveckling även om det här helt tydligt hur både Facebook och Instagram tjänar på uppköpet just nu.

Jag är faktiskt lite sur. Eller egentligen mest ledsen. Vad är det för utveckling vi ser? För mig personligen blev Instagram lite mindre intressant även om jag inte tänker gå så långt som till att radera mitt konto. Men för mig är det enkelt, utvecklingen med alla ägg i en korg är inte vad jag som användare vill ha och det är säkerligen osunt i det stora hela.

/Brit Stakston

Uppdaterat:

Några som berör varför-frågan runt uppköpet:

Fredrik Wass har skrivit om varför Facebook köper Instagram.

Welcome to Wallstreet: The Instagram buy is all bout Facebook´s investors, Read Write  Web

Here is why Facebook bought Instagram, Gigaom

Min medverkan består av att resonera om hur vi ska förhålla oss till  att var och en av oss via nätet kan få en tydlig bild av en individ.  Hur värderar vi det vi ser beroende på en analog vs digital värderingsgrund. Minns hur jag efter att ha talat med journalisten Johan Ripås första gången googlade honom. I hans sökresultat då fanns ingen egen närvaro dvs Johan hade inte en blogg, ett twitterkonto eller ens ett Facebookkonto som tog plats. Det som framför allt fångade ögat var en negativ bloggpost skriven av en person som tidigare intervjuats som var missnöjd med i vilket sammanhang hans intervju hamnat.

Den personen var en känd person med stark medieplattform och med en stark blogg dvs en blogg som tack vare de många läsarna och de många inlänkarna får en styrka som konkurrerar ut det mesta som dyker upp som talar om Johan efter det. Det var nämligen en bloggpost av  Alex Schulman och i inlägget beskrev Alex  sin avsky för det han påstod Johan gjort honom i samband med en dokumentär om knarket runt Stureplan. Hur han en dag hoppades kunna ge Johan sparken av just den anledningen. Av en av Sveriges mest medievana personer. Ord som för den oinvigde kan bli sanningar. En man med nätmakt.

Detta inlägg syntes så tydligt i Johans sökbild dels självklart pga den nätmakt Alex har men också ett resultat av att  Johan av personliga privata skäl inte haft tid att försvara sig eller ta tag i sin digitala identitet. SVT hade inte heller som arbetsgivare kommenterat påståendena om hur intervjuer klippts samman. Det enda perspektiv som fanns i sökresultaten var just Alex.

När jag hade min första kontakt med Johan kretsade inte ”Du är Googlad” om Johan. Det skulle handla om vad den digitala identiteten betyder och vad man kan göra åt det. Under de inledande intervjuerna dök sedan tankarna upp hos Johan om att använda sig själv som case. Att visa hur man hands-on kan göra via sin egen historia. Jag tror det säkert orsakade många diskussioner hos SVT, är det rimligt att de kliver in och hjälper en anställd med hjälp av sin egen mediemakt mfl liknande perspektiv. Nätdoktorn Nikke Lindqvist, Sveriges absolut mest välmeriterade sökmotoroptimerare var redan inkopplad för att kommentera de medverkandes sökprofiler men nu fick han en ny uppgift. Nackdelen med att göra strategin för att ordna upp sina sökresultat synlig är ju att man råkar ut för de som vill förhindra den processen. Det kan vara konkurrerande sökmotorkonsulter som vill misskreditera Nikke dvs bevisa att det han säger sig kunna göra inte sker. Det handlar också om att de som en gång orsakat de negativa träffarna vaknar och agerar. Men också de som går in och försvarar för att stärka upp med fler positiva inlägg. Allt detta har hänt i fallet runt Johan Ripås sökresultat. Nikke Lindqvist har haft ett drömrealtidscase om reputation management som varit spännande att följa. Allt är förstås i sann Nikke-anda briljant dokumenterat. Och en lärobok i ”så här gör du om du är misskrediterad på nätet”.

Jag minns den första intervjun och när vi mot slutet gled in på Johans egna nätnärvaro. Det här var fortfarande på idéstadiet om Johans egen historia kanske skulle vara med själv. Hans fråga till mig om ”vad ska jag göra då?” var enkel att svara på. Han fick förstås samma råd som de han fått av  Nikke och som de sedan arbetet med, dvs att säkra hans egen närvaro och att ”du måste ta plats själv”. Allt det vi kommer att få följa i morgondagens program.

 ”Men spelar det någon roll då, att jag har den här träffen?” undrade Johan och det svaret krävde längre resonemang. För det är klart det spelat roll. Det är här våra analoga vs digitala värdegrund spelar stor roll. Jag minns min egen reflektion vid genomläsningen av det Alex påstod om Johans journalistiska metoder (vilket var helt ogrundade anklagelser). En mindre medievan person  hade definitivt dragit öronen åt sig. Även för mig trots medievana väckte det en varningsklocka som ledde till att när jag mötte Johan var oerhört tydlig med att fråga exakt vad han ville prata om och tydliggöra vad vi enats om att mitt bidrag skulle vara. Vi hade nämligen vid vårt första samtal resonerat om andra tänkbara perspektiv eftersom jag precis som de andra involverade i programmet också har personliga erfarenheter av området. Johans digitala fotspår påverkade mig definitivt under vårt första möte och det finns säkert intervjupersoner som backat ur.

Den bild vi får av oss som individer via sökmotorerna påverkar. Men vi ska inte bli helt förtvivlade. Vi återbekräftar kunskap genom att gå till fler källor. Man lyssnar inte bara på en röst. Jag letade självklart vidare, hittade att Johan låg bakom den utmärkta dokumentären ”Säljsekten”, självklart stärker hans arbetsgivare hans trovärdighet, hans kontakter med Nikke som stärker trovärdighet i relation till mig (ringde Nikke och riskbedömde) men framför allt handlade det om Johan själv. Våra samtal och den han visade sig vara i mötet med mig. Här och nu. Och efter det spelar sökresultaten mindre roll. Men vi får se i programmet att det beslutet kan vara svårare att ta för en arbetsgivare, titta på trailern här så förstår ni vad jag menar.

Efter det undrade Johan ”Och hur gör jag med Alex Schulman då?” Det svaret var enkelt ”Ring honom!” Vi ska inte bli passiva – ta plats berätta den egna historien, visa vem man är som vapen mot förtal – låta andra berätta sin historia men någon gång, längre fram på resan….så våga ring, ta personlig kontakt – sträck ut handen.

Det är nu dagen före programmet och hos Nikke får vi veta hur sökresultaten ser ut idag. Vad har bevisats? Ja solklart att det går att förändra sina sökresultat. Men också insikten om att nutiden alltid vinner över dåtiden och att det i slutändan handlar om oss som människor. Ytterst ger det djup förståelse för att hela våra liv snart finns i våra sökresultat och en påminnelse om att vara mindre dömande och mer utforskande. Vi gör alla smarta och mindre smarta val under våra liv. Kloka och mindre kloka bloggposter kommer att skrivas. Vi möter alla hat och kärlek under vår livsresa. Och när stora delar av det återspeglas digitalt måste det hanteras. Annars kommer det digitala jaget ta över och förhindra t.ex. karriärsteg eller vänskapsrelationer.

Tack till de två modiga medverkande som kommer att hjälpa andra genom sina historier och tack till ”Nikke Nätdoktor” som så pedagogiskt delar med sig av hela sin yrkeskunskap samt förstås extra stort tack till Johan för ditt gedigna arbete och dina kloka funderingar om vår digitala samtid. Jag hoppas också att diskussionen efteråt skickar en signal till oss som har nätmakten eller förstått tekniken för att få våra röster hörda att vara lite mer varsamma med hur vi beter oss. Och framför allt hoppas jag att programmet ger landets alla rekryterare, arbetsgivare, arbetskamrater, kollegor och grannar mod att inte bara gå den enkla vägen. Den via våra sökresultat.

/Brit Stakston

Uppdaterat: Anders Thoresson, DN har skrivit om ”Är du sökoptimerad

Nikke och jag har skrivit en debattartikel hos SvD, Ta kontroll över din nätidentitet

Jag reagerar ofta mot den här typen av rangordningar som tramsiga och debatterade till exempel mot blogglistor i Almedalen 2011 så det är inte svårt att ställa sig i mot-hörnet här. Det finns ju till och med en lista uppkallad efter mig…för att skoja om just detta med listor.

Varför denna aversion mot något så harmlöst som listor kan man undra för visst kan de vara jättekul såhär argumenterade jag:

”Vi har sen urminnes tider grupperat oss, kategoriserat oss och är snabba på att identifiera hierarkier i grupper. Vi vill ju förstå vår omvärld. Vi vill att den ska vara begriplig. Och det blir den genom att vi sorterar.

Men jag ser två allvarliga grundproblem för interaktionen och dialogen som listor bidrar till:

1. Själva värdet av att finnas på med på listorna blir drivkraften till interaktion dvs ”I tweet therefore I am on a list”
2. Värderingen av min omgivning görs i relation till deras status dvs den med högst kloutscore blir mest intressant.

Vi säger ju att alla röster är lika värda. Att vem som helst kan göra sig hörd. Vi ville att det här skulle vara nytt. Vi ville bryta mot alla gamla strukturer. Varför vill vi så lätt formera hierarkier då? Toppbloggare. Toppwittrare. Serverar maktlistor. Som lätt blir sanningar över som har inflytande och vem som inte har. Vi ger marknadschefer de snuttefiltar vi tror de vill ha. Jag tycker vi ska våga vägra räckviddstänket så långt det är möjligt i arbetet med sociala medier. För spridning ja, göra jobbet lätt via influencers som då mer är att betrakta som medieplattformar. Men inte för att värdera och i förlängningen lyssna på mig som kund, patient eller konsument.

Att låta retweets-ekonomin styra våra interaktioner värjer jag mig mot. Högt kloutscore eller synlighet bland de flitigaste twittrarna enligt twitterbarometern kan dessutom enkelt uppnås genom att man bara medvetet eller omedvetet utnyttjat tekniken bakom. Automatiserat. Koketterar och RT:ar varandra för att få högt kloutscore. Öser ur oss tweets om varenda liten sak vi gör, ”packar ner en tjock tröja #sswc”. Pratar oavbrutet för att säkerställa att mitt kloutscore blir fortsatt högt. För tänk om man inte är med på listan. Finns man då ens? Vi fortsätter länka varandra. Av kärlek? Nej för att få en länk tillbaks.

Men det harmlösa digitala länkandet må så vara hänt men ur det växer något annat fram.

Att sociala medier blir guldkanal. Den som gapar högst har alltid hörts mest. Nu är det den som twittrar flitigast eller länkar mest som hörs mest. Mina nätstatus påverkar mina relationer i analoga sammanhang. En rasande Brit Stakston med 8000 följare blir viktigare än Anna Andersson med 200 följare. Visst inte det heller spelar så stor roll. Det är kanske både mänskligt och naturligt. Men vet ni….

Vi bär ett ansvar för att inte välja den enkla vägen. Att hemfalla till gamla sätt att räkna och tänka. Att tänka räckvidd när det handlar om mänsklighet och respekt. Våra uppdragsgivare måste bry sig om alla. Inte om Kloutscore, twitterföljare eller bloggranking.

Vi får inte sätta oss på höga hästar och tro att vi är mer viktiga för att vi twittrar.

En bloggande patient får inte blir mer värd än en icke-bloggande patient.

För då. Då har vi inte uppnått ett enda dugg.

Då är vi bara tillbaks till ruta 1. Och jag vill mer än så.”

/Brit Stakston

Veckans ifrågasatta Facebookundersökningen togs idag upp i radioprogrammet Medierna. De diskuterade i huvudsak PR-upplägget (lanseringsstrategin) vilket jag egentligen inte är intresserad av att kommentera. Jag förekom i inslaget men intervjun kretsade i övrigt runt saker som inte berördes – detta om varför trivialiseringen och den ensidiga vinklingen är intressant att reflektera över som i förlängningen allvarlig för samhällsutvecklingen (om vi lägger alla sådana artiklar samman). PR-mässigt för inblandade parter har ju undersökningen fungerat fantastiskt bra! Både för spridningen av studien och de båda medverkandes personliga varumärken.

För de medier som valt att ta upp undersökningen finns dock två frågor att reflektera över:

1. Vilken världsbild bidrog vi till att sprida om de sociala medierna? (nej det handlar inte om konsekvensneutralitet det handlar om valet att ej använda raka rubriker och ställa kritiska frågor relaterade till ämnet och vara källkritiska)
2. Hur förhåller vi oss till undersökningar framöver? (I rapporteringen gavs inte fullständig beskrivning av studiens metod till läsarna eller tittarna. Vaga referenser till Göteborgs universitet angav en tyngd i rapporten och dess resultat som inte stämmer helt. Rapport valde till och med att dagen efter sitt egna inslag om studien förtydliga för tittarna att undersökningen inte hade ett slumpmässigt urval. )

Det andades verkligen klassisk larmjournalistik över rapporteringen kopplat till undersökningen. Jag tror ju psociala mediers pusselbit i samhällsutvecklingen och är därför sedan länge genuint intresserad av att följa mediebilden runt dem. Det är relevant att reflektera över vilken världsbild den här typen av medierapportering bidrar till och hur den eller andra liknande artiklar bidrar till förståelsen av digitaliseringen. För mig är digitaliseringen synonym med läskunnighetens roll i samhällsutvecklingen. Kommenterade undersökningen både i Nyhetsmorgon på temat sociala medier skildras negativt och i två inlägg i veckan: ”Undersöknings-PR och skrämseltaktik om Facebook” och senare apropå nyhetsbevakningen ”Medier om sociala medier gör larmjournalistik”. Det har alltså inget att göra med studiens resultat egentligen. Hade Facebook rent vetenskapligt visa sig vara farligt hade det ju varit viktig information att förhålla sig till.

Ida Nilsson (som ligger bakom undersökningen tillsammans med Leif Denti) menade i programmet att det är medierna som valt den ensidiga rapporteringen och inte något de själva valt.

Klart det inte är så enkelt som att skylla på medierna. Visst det har verkligen inte varit en allsidig nyhetsrapportering. Men det egna ansvaret måste man ändå själv också ta när man väljer att låta sig intervjuas och bestämma sig för ”Vad vill jag berätta?”. Avsändarna har ju lika mycket själva bidragit till bristen på nyansering genom sitt sätt att presentera undersökningen. Det har självklart att göra med vilka frågor som ställs men också vilka svar man ger och framför allt den information man inte passar på att ge trots att tillfälle finns under en intervju. Det har att göra med vilka rubriker man söker och sätter själv när man berättar om undersökningen och vilken data man kopplar till vilka samhällsfenomen.

Delar av medierapporteringen och hur undersökningens resultat presenterades:

Intervjun i Nyhetsmorgon ”Den som använder Facebook mycket är mer olycklig” kretsar runt lösa resonemang om illusionen av lycka vs olycka och landar i beroendeperspektivet utan att vare sig Denti eller Nilsson på ett seriöst sätt själva ger fler perspektiv på tolkningen av studiens resultat och detta med beroende. Här går man själv i larmjournalistikfällan genom att inte sätta ett sådant beroende i relation till människors kommunikationsberoende generellt. Stressen över att inte ha batteri i mobilen eller tillgång till mail. Och på frågan om Facebook är farligt så ges svaret ”Inte jättefarligt men vi har sett ett samband så det finns där…”. Vill man inte att nyhetsrapporteringen ska landa i beroende och farligt så måste man fundera över de svar och de perspektiv man själv lyfter in i resonemangen. Spelar ingen roll vilka frågorna är, särskilt inte i sändning där man har möjligheten att nyansera och ta udden av ordval som ”farligt” eller ge fler nyanser på ”beroendet”.

I Rapports sändning säger Ida Nilsson att det  finns några saker att tänka på vad gäller Facebook ”Att det kan utvecklas ett beroende och man kan må dåligt” och Leif Denti slår fast att Facebook är ”otroligt vanebildande” han talar om ”en omedveten vana” genom att Facebook öppnas varje gång vi startar datorn.

DN skrev om undersökningen under rubriken Facebook sprider olycka och Ida Nilsson lyfter just beroendet och hur det resultatet överraskat dem. Det blir ju att förstärka beroendet när vi har en verklighet där människor generellt är beroende av kommunikationsverktyg. Facebook tagen ur sin kontext är intressant att man vill bidra till. Och i artikeln citeras Denti ”Det är farligt att vistas på Facebook om man inte förhåller sig skeptisk till den information som man utsätts för”. För mig finns inga ursäkter, citat har man alltid rätt att kontrollera och här bär man själv ansvar för den fortsatta rubrikvinklingen och för att larmjournalistiken fortsätter florera.

SVT Gomorron gjorde en intervju dagen efter det stora undersökningssläppet ”Facebookångest”. Här lyfter SVTs programledare in perspektivet av att vad skiljer sig egentligen här från annan kommunikation. Leif Denti är lite mer försiktig och nyanserad men lindar ändå in sig i resonemang om olyckan vs den skenbara bilden av lycka som ges på Facebook, hur ”inträngande det blivit i våra verkliga liv” och att vi mår dåligt av att missa saker. Utan att tänka på vad slutsumman blir av det som förmedlas.

Jag menar att det inte har funnits en konsekvensanalys hos Nilsson och Denti i något läge av hur den egna rapporteringen kommer att landa. Förståelsen för hur ordval som skryt, beroende och farligt bidrar till att rapporteringen lägger fokus på det triviala och skrämmande runt vårt Facebookanvändande har glömts bort. Det har förvånande nog funnits väldigt lite förförståelse för medias lust att  finna fel med vårt interagerande i digitala medier.

Om vi leker med tanken på att Facebook gör oss olyckliga, vilka företag ska då egentligen finnas på Facebook. Med resultat som visar att Facebook gör oss olyckliga borde ju den inblandande kommunikationsbyrån överväga hur deras råd om Facebook nu ska se ut. Rubrikvänliga tolkningar är enkla att göra men vad är då konsekvensen av det man just valt att förmedla? Sen förstår jag att uppmärksamheten faktiskt kan ha varit målet mer än att sprida kunskap om Facebook. Och det är faktiskt ett mål så gott som något för Nilsson och Denti personligen.

Men det viktiga är att fundera över varför ens genomslaget var möjligt och varför medier fortfarande så gärna vinklar teknikutvecklingen och digitaliseringen som farlig och beroendeframkallande år 2012. Varför är ryggradsreaktionen att lyfta fram det farliga och mer sällan ta ansvaret att även lyfta fram fördelarna?

För mig är det den angelägna frågan. Inte huruvida det är bra PR eller ej.

/Brit Stakston

Fler som skrivit efteråt är:

Sydsvenskan: Facebookforskare kritiseras – frågade vänner

Second Opinion Facebook-undersökningen lämnar oss med tre problemställningar

Julia Skott Facebok gör oss inte olyckliga och Logga in?

Deeped Niclas Strandh Facebookundersökningen gör oss olyckliga

Sydsvenskan Facebookundersökningen sågas

SvD Många mår dåligt på Facebook

Nyhetsmorgon Sociala medier skildras negativt

Maktministeriet: Så farlig är du på Facebook.

Simon Sundén, Joinsimon: Facebook-panik

Mikael Zackrisson: Svenska forskare hittar på om  Facebookanvändande

För att repetera, undersökningen är en enkätundersökning gjord av doktoranden Leif Denti via ett Facebookevent. Enligt egen utsago om undersökningen säger han om urvalet:

”Den största bristen i undersökningen är att det är ett ”bekvämlighetsurval” och inte ett slumpmässigt urval, citat av Leif Denti i en artikel hos Sveriges Universitetslärarförbund. Vi får också veta i samma artikel som citatet finns att det är ett ”oavlönat sidoprojekt” vilket gör Göteborgs universitet medverkan lite oklar när Leif fortsätter ”Jag och mina kollegor gör undersökningen av ren nyfikenhet och för att vi vet hur man gör denna typ av forskning”.

Jag kommenterade undersökningen i  Nyhetsmorgon i ett  självreflekterande samtal i morse.om mediernas roll. Det är klart att jag tycker att Facebook ska undersökas. Det  finns massor av spännande forskning att göra i digitaliseringens kölvatten. Undersöknings-PR har sin funktion och är ofta ett briljant underlag för de resonemang man vill föra eller för att positionera sin kunskap.

Men mediernas roll då. Jag förbluffas över att vi fortfarande, så lång tid sedan webbens olika tjänster blivit en del i vår vardag, så ofta möts av de negativa vinklarna i rapporteringen eller slutsatser av undersökningar om sociala medier i medier.

Vad triggar medierna att kasta sig över detta med ansatsen som kretsar runt det farliga? Googlar inte journalister för att ta reda på vad som ligger bakom undersökningen och analyserar frågeställningarnas syfte. Faktakollar, gör egen research och vågar ifrågasätta resultaten, vara kritiska mot källan eller åtminstone påpeka bristerna i undersökningen. Istället ges undersökningen tyngd genom vaga referenser till Göteborgs universitet vilket gör det svårt för både läsare och tittare att se igenom bristerna i underlaget och doktorandens egna beskrivning ”av den största Facebookundersökningen” köps rakt av. Borde inte alla undersökningar som man refererar till på ett seriöst sätt vara statistiskt säkerställda, ha ett representativt urval osv. och så verkar ju inte fallet vara åtminstone inte enligt undersökaren själv enligt citatet ovan och andra initierade undersökningsexperter igår.

Det får mig att fundera över varför det så sällan sker en så kallad ”allsidig nyhetsförmedling” runt nätets fenomen och olika tjänster? Hur kommer det sig att ryggradsreaktionen blir att medier oftast och gärna hellre lyfter fram det farliga och alldeles för sällan ser ett ansvar att även lyfta fram fördelarna. Vilken världsbild sprider man och i vilket syfte kan man verkligen fundera över. Var finns viljan till att ge fler perspektiv på ett uttalande som detta av Leif Denti i DN idag:

-Det är farligt att vistas på Facebook om man inte förhåller sig skeptisk till den information som man utsätts för.

Självklart kan även de negativa aspekterna diskuteras vid överkonsumtion av Facebook precis som för det mesta i våra liv. Oavsett om det handlar om idrott, alkohol, socker, sex, dataspel, mobilanvändande eller mat så är överkonsumtion inte positivt. Men kraften i vad digitaliseringen möjliggjort får sällan samma utrymme. Den positiva samhällsutvecklingen av nätet är uppenbar inte bara i situationer som Egypten under den arabiska våren utan synlig i vår vardag även i Sverige. Facebook har idag utvecklats till en  plattform där vi väljer att hantera en stor del av logistiken i vår vardag.

”Vi mår dåligt av att inte kunna logga in  på Facebook” enligt undersökningen kan vi läsa i DN. Ja så har det ju blivit för den vane användaren precis på samma sätt som vi blir stressade eller mår dåligt av att inte t.ex. kunna läsa mailen, ha telefonen påslagen eller kunna prata med våra närmaste om de befinner sig i samma rum. Vi är ju kommunicerande varelser vi människor.

”Fler mindre lyckliga personer söker sig till nätverket”. Här blir ju urvalet av respondenter intressant samt vår kunskap om vad vi vet om respondenternas lycka innan Facebook fanns. Vad är orsak och verkan här och vilket ansvar bär egentligen Facebook som plattform för denna olycka.

När jag tittat igenom frågorna i undersökningen såsom de var presenterade på Facebookeventet är det tydligt att det verkar finns en liten förståelse eller vilja hos frågeställarna att närma sig förståelsen för vårt sätt att använda Facebook ur ett holistiskt perspektiv. Det är som om frågorna ställts för att besanna de värsta fördomarna. Man kan fundera över vilken hypotesen är när respondenter efterlyses med följande inledning:

”Vi har alla funderingar kring hur vi använder Facebook. Hur mycket snokar man egentligen på Facebook?”

Jag välkomnar att Facebook granskas och vill gärna se en djuplodande undersökning som inte har en så tydlig hypotes och blundar för de positiva aspekterna av digital kommunikation. Tänker till exempel på de aspekter som rör demokratiutveckling eller påverkansarbete via Facebook.

Detaljer som för mig visar att det saknas perspektiv på hur vi använder Facebook. Undersökningen verkar inte vara gjord med en förståelse för fler sätt att använda Facebook.  Statusrader görs till exempel inte av alla hela tiden. I undersökningen är statusraderna mycket centrala och Leif Denti talar om hur ”Väggen av skryt dominerar”. Chattandet eller det frekventa användandet av meddelanden en till en, eller till flera vänner i en sluten grupp adresseras därmed inte på ett relevant sätt i frågeställningarna.

Eller hur ska detta med att dela länkar och kategoriseras i svarsalternativen. Frågorna löd till exempel så här: ”I vilken utsträckning skriver du om följande saker i dina statusuppdateringar” eller ”Vad brukar syftet med dina statusuppdateringar vara” kategoriseras. För artikellänkar eller videoklipp är det att hänföra till kategorin ”att sprida information/kunskap” eller är det att ”uttrycka mina tankar” eller ”uttrycka mina känslor”. De skulle kunna placeras i minst de tre kategorierna beroende på respondenten vilket visar hur svårtolkade svaren är. Överhuvudtaget ser jag framemot att läsa analysen av vilka som svarar först på den här typen av enkät via ett Facebookevent. Är det ett representativt urval för Sveriges befolkning?

Vi vill förstå vår samtid och vårt användande av nya kommunikationsverktyg. Men digitaliseringen är lika viktig för samhällsutvecklingen som läskunnigheten en gång var. Det är exakt i den kontexten en ensidig rapportering om en undersökning med ett ”bekvämlighetsurval” måste kunna kritiseras.

Andra viktiga perspektiv på undersökningen (ska fylla på under dagen):

Maktministeriet: Så farlig är du på Facebook.

Second Opinion och Digital PR: Deeped Niclas Strandh, Facebookundersökningen gör oss olyckliga

Simon Sundén, Joinsimon: Facebook-panik

Mikael Zackrisson: Svenska forskare hittar på om  Facebookanvändande

Brit Stakston

Framgångsrik undersöknings-PR för avsändarna men negativt på så många andra sätt. Vem vinner på den här trivialiseringen och förminskande av digital kommunikation? Jag filar på ett inlägg men låt mig bjuda på några intressanta bakgrundsperspektiv som får mig att undra hur denna nyhet ens platsar i media.

Undersökningen är startad som ett event på Facebook. Jag minns hur intresserad jag blev i somras av det som presenterades som ”Sveriges största Facebook-studie” vilket ju lät fantastiskt intressant. Jag gick till eventsidan på Facebook och läste:

”Vi har alla våra funderingar över Facebook. Hur mycket snokar man egentligen på Facebook? Finns det skillnade mellan män och kvinnor i hur många vänner och bilder man har? Finns det skillnader mellan olika åldrar?

Nu ska vi lansera Sveriges hittills största studie på Facebook-användande som ska ta reda på detta! En anonym enkät är planerad att skickas ut i början av juni, 2011, och vi behöver Din input för att formulera bra och intressanta frågor! Det är enkelt. Du postar dina funderingar och teorier på gruppens vägg. Vi väljer ut de est intressanta, skickar ut enkäten och sammanställer resultaten.”

DÄR slutade jag läsa och bestämde att det här var trams. Inte bara för att man säger sig lansera  ”Sveriges största Facebook-undersökning” utan dels för att första frågan är ”hur mycket man snokar egentligen” dels för den högst ovetenskapliga metoden för urval ”vi väljer ut de mest intressanta”.

Tror Leif Denti säger det allra bäst själv i artikeln med rubriken ”Väggen av skryt påverkar” där det också visar sig att undersökningen är gjord som ett oavlönat sidoprojekt där Leif Denti är projektledare och att sex av hans kollegor deltar.

”Den största bristen i undersökningen är att det är ett ”bekvämlighetsurval” och inte ett slumpmässigt urval, kommenterar Leif Denti” i en artikel hos Sveriges Universitetslärarförbund..

Jag tror den kommentaren av Leif Denti själv räcker för att vi ska lägga undan den undersökningen som representativ för svenska folkets Facebook-användande. Däremot är medieutrymmet bekymmersamt.

Jag återkommer i det allvarliga i den här onyanserade skrämseltaktiken men den stora frågan som detta väcker är också mediers förhållande till undersöknings-PR. Och i förlängningen traditionella mediers inställning till digitaliseringen när det om och om igen blir så att grunda undersökningar som trivialiserar människors nya former av kommunikation får så stort utrymme eller få stå helt oemotsagda eller faktagranskande.

/Brit Stakston