Igår kunde vi läsa att Facebook har gått om Google i USA och är numera den största webbplatsen. 7,07 procent av den amerikanska internettrafiken gick till Facebook i jämförelse med Google vars motsvarande siffra var 7,03 procent.

Det var en milstolpe som passerades med dessa siffror. Till och med en historisk händelse. De sociala nätverken blir en allt större del av vår internetvardag och vi spenderar allt mer tid där. Vi har sett en liknande utveckling i Sverige där Facebook slåss om de svenska internetanvändarnas gunst i hård konkurrens med till google och aftonbladet.se.

Idag är knappt 3 300 000 svenskar facebookmedlemmar och i hela världen har Facebook mer än 400 000 000 registrerade medlemmar. På mindre än tre år har vi gått från några tusental medlemmar till att 35 procent av Sveriges befolkning är registrerade på facebook. Sedan halvårskiftet 2007 har det svenska medlemstalet vuxit med 7 333 % (från 45 000 till 3 300 000). Och potentialen för fortsatt tillväxt finns. Det visar utvecklingen i vårt västra grannland som har en högre facebookpenetration än vad vi har.

Vi ser alltså tre tydliga trender:
1. Fler blir facebookmedlemmar vilket genererar ytterligare medlemmar.
2. Vi spenderar mer tid på Facebook .
3. När medlemmarna och tiden finns ökar intresset för att investera i utveckling av innehåll.

Många har försökt förklara varför Facebook blivit så framgångsrikt. Och egentligen är det så enkelt som JMWs sociala mediestrateg Brit Stakston brukar uttrycka det ”de sociala medierna stödjer djupt mänskliga beteenden”. Vi är sociala varelser och vi vill vara sociala även på nätet. De flesta av oss vill vara en del av en större gemenskap. Men vi kan också söka förklaringarna i att Facebook ständigt utvecklas och blir en väsentlig del av våra vardagar.

Förr ringde man för att träffas, sedan kom mail och sms. Nu spelar Facebook en allt större roll för att för att få till stånd mänskliga möten AFK. Idag lägger vi upp bilder på Facebook och delar med oss av våra reseäventyr i realtid, det är inte så länge sedan vi skickade vi vykort när vi var ute och reste. Det fanns en tid då diskussionerna stannade vid köksbordet eller fikabordet. Idag tar vi dem vidare till hela vårt nätverk. Diskussionstrådarna på Facebook upplever jag att de blir allt längre. Spel och förströelse flyttar i allt större utsträckning in på Facebook. Fler  investerar mer och mer resurser i att få en del av vår facebooktid. Våra vänner blir mänskliga filter som hjälper mig att navigera på nätet, välja nyheter och hålla koll. Och utvecklingen kommer att fortsätta. När kommer det vara möjligt att göra mina bankaffärer på Facebook? När kommer facebookvalutan? Håller Facebook på att bli hela internet?

/Björn Mellstrand

Med en estetik inspirerad av Terry Richardson, kontextuellt laddad med apartheidkonflikten och förpackat som ett musikaliskt oetiketterbart projekt kan Die Antwoord ha kommit närmast av alla.

Men någonting stämmer inte. Hemsidan är lite för slick. Videorna lite för välproducerade. Och helheten är … lite för konceptuell.

Självklart är visar det sig vara FAKE. Allt är en del av Pumas globala VM-kampanj – vilket avslöjas både här och där. Om det sedan spelar någon roll att det är Puma som i hemlighet agerat Frank Farian och skapat ett eget Milli Vanilli à la 2010 är en annan diskussion*. Problemet är att folk blir besvikna – så även om man lyckats sprida kampanjen på ett imponerande sätt är det inte troligt att köppreferensen ökat. Vilket ju borde varit huvudsyftet.

I ljuset av detta blir McDonald’s Dreaming in Mono intressant som jämförelse. Även här verkar ansatsen vara att skapa populärkultur. Med skillnaden att man är tydlig med att det är McDonalds som ligger bakom.

Första gången jag ser filmen gillar jag den. Men trots att innehållet är välproducerat (filmerna är regisserade av etablerade Jens Jonsson som bland annat gjorde Ping-Pongkingen) är det något som gör att jag inte skickar filmen vidare. Nämligen min egen uppfattning av McDonalds. I alla fall just då. Och till min förvåning är det något så gammaldags som köpt media som vänder på detta.

Istället för att köpa traditionella ”mattor” har man valt att premiärvisa filmerna på fredagar. Och endast på fredagar, där man köper hela reklamblock, så avsnitten visas i sin helhet. Det här gör mig glad på två sätt. Dels får jag upplevelsen av att se en kortfilm, vilket jag gör avbrottet i mitt ordinarie program mer tolererbar. Och dessutom blir jag glad att jag slipper se en bra film tjatas sönder. Så nu är jag hookad. Den tvångsmässige, genetiskt betingade samlaren i mig är vaken.

Plötsligt börjar jag aktivt leta efter reklam, vilket gör det ganska tydligt att något har hänt. Jag tittar ikapp de avsnitt jag missat och utan att jag tänker på det så har jag blivit en ambassadör för filmerna. Och först nu är jag benägen att tipsa mina vänner. Jag har alltså gått från en ganska misstänksam och avig, passiv konsument till aktiv ambassadör. En ganska OK kommunikationseffekt om du frågar mig.

Att prata om och dela med sig av populärkultur är idag ett etablerat beteende, som troligen kommer växa ytterligare. Därför tror jag att de här kampanjerna bara är början på en trend där kommunikationen blir populärkultur. Problemet är att kampanjerna ofta mäts i hur många som skickar dem vidare. Och inte på vad som händer sen.

Disclaimer: Vi jobbar varken med Puma eller McDonalds
* Är det bra så är det bra. Och dessutom har konsten varit sponsrad sedan romarriket.

Dagens medielandskap består också av konversationer off line och on line. Det människor talar om färdas vidare i de sociala medierna. Och får stor räckvidd. Snabbt. För att sedan hamna i de traditionella medierna.

På kort tid har Mona Sahlins väska blivit en del av Monas digitala fotspår. Googla på Mona Sahlin och de ”suggested searches” man får kommer inte bara föreslå ”Mona Sahlin  fifflar” och ”Mona Sahlin toblerone” utan numer förstås också ”Mona Sahlin väska”. Ytterligare ett ordentligt digitalt fotspår har skapats  för Mona och visar hur vanlig den sökningen varit. Ett annat aktuellt exempel är arbetslinjen och kopplingen till bajs som Unsgaaard effektfullt bidrog till att para samman i ett digitalt fotavtryck.

SVD har idag  en artikel om risken för en smutsig valrörelse och där bland annat valforskaren Peter Esaiasson från Göteborgs Universitet citeras:

”Däremot, konstaterar han, har den snabba utvecklingen på internet skapat nya möjligheter för det som brukar kallas dirty campaigning, smutskastningskampanjer.”

I artikeln tillfrågas också Torbjörn Nilsson från tidningen Fokus som fortsätter:

”Jag tror att vi i år kommer att se en kakofoni av budskap i de sociala medierna. Där kan det då bli ganska lätt att bedriva en genomtänkt negativ kampanj, säger Torbjörn Nilsson.”

Trots att  journalister idogt kommer att bevaka politikers närvaro i de sociala medierna tror jag att partimotorerna till största del kommer att dunka på som vanligt. De flesta har inte förstått hur oerhört strategiskt och relevant sociala medier skulle kunna användas för intern mobilisering och snabb positionering runt nyckelfrågor. Visst vi kommer få se politiker behöva försvara det som sagts i twitterflöden etc för traditionella medier kommer självklart bevaka Facebookstatusar, kommentarsflöden och twitterpåståenden. Och här kan transparensen användas till politikernas fördel. Snabbheten i mediet kan användas och transparensen blir ett skydd om man förstår mekanismerna här. Det hoppas jag att man på partikanslierna säkerställt. Jag är övertygad om att det kommer att behövas både en och två gånger.

Jag hoppas verkligen att de rykten som finns om partier, som skickar ut massuppmaningar om att alla ska börja twittra eller att man uppmanas publicera Facebookstatusar med vissa nyckelord nämnda, inte är sanna. Sådant eller en smutskastningskampanj bloggnätverk emellan kommer avslöjas och bli än mer pinsam än nätskandalerna förra valet. Skillnaden är bara att pinsamma nyheter med kort livslängd under förra valrörelsen kan få ett helt eget långt liv i de sociala medierna den här gången.

Sociala medier är en av de tre delar som medielandskapet består av idag och måste hanteras strategiskt i relation till de köpta och traditionella medierna. Och då talar jag om något annat än att anställa enstaka sociala medieredaktör. I 2010 års valrörelse kommer ett parti att upplevas som ignorant om man bara håller sig till den planerade valkommunikationen. Det kan finnas frågor som blir väl så mycket hetare än de önskade hos partierna och i den här valrörelsen kommer det ge fördelar att leverera snabba svar på dem.

Närhet och ständigt kunskapsflöde mellan de nya sociala medieredaktörerna som alla partikanslier anställt och pressekreterarna borde vara självklar. Det parti som kommer att lyckas bäst är de som i sin kommunikationsstrategi i den här valrörelsen också lämnar stort utrymme för realtidsaspekten. Det kommer att kosta väljare i år om man inte förstår att använda de nya kommunikationsverktygen på det sättet – att lägga fokus på att lyssna och agera – inte bara argumentera för det som står på valaffischerna.

/Brit Stakston

• Del 1 en grundläggande genomgång om varför sociala medier är så viktiga i den kommande valrörelsen. Vad politiker ofta missar i sin syn på sociala medier.
• Del 2 om att sociala medier är att betrakta som en tredjedel av medielandskapet idag. En summering av diskussionen runt publiceringen av del 1 samt ett aktuellt exempel med den finske statsministern och sitt användande av bloggen.
• Del 3 med fokus på tonen i de sociala medierna och att det inte är ålder eller teknikintresse som är grunden för framgångsrik kommunikation i sociala medier. Dessutom en reflektion runt Unsgaard´s Facebookstatus.
• Del 4 med fokus på detta med äktheten att vi tänker fel om allt hänger på en enskild närvaro som ska exponera sin vardag. Sociala medier handlar om mycket mer och för politiker ligger styrkan i att se varje medarbetares pusselbit för att bära fram partiets politik.
• Del 5 en reflektion om två artiklar som berör sociala medier i valrörelsen samt resonemang runt det svar jag fick från partiledare och socialminister Göran Hägglund om vem som skriver vad i hans stab.
• Del 6. Om hur Twitter används under partiledardebatterna.
• Del 7. Om hur traditionella medier väljer att lyfta det triviala i on-line samtalen om politik samt hur fejkade frågor till twittrande politiker kanske inte är riktigt rätt sätt att utvärdera deras twittrande.
• Del 8. Om medborgardialog och maktförskjutning samt vems ansvar det är att politiker förstår vad nätet betyder för politisk kommunikation.
• Del 9. Ger kommentar om en undersökning som visar att unga tycker sociala medier är meninglösa för politiker att använda. Jag reflekterar över att det finns många roller och mönster att bryta.
• Del 10. Om hur olika det där med distribuerad närvaro kan se ut – resonerar runt Carl Bildts monologbloggande och hur det inte kommer att revitalisera politiken.

Något som slagit mig är hur de sociala medierna och framförallt Facebook och Twitter spelat avgörande roller i SVT:s rapportering. Min kollega Brit Stakston skrev under inledningen av OS att Twitter blivit mainstream  vilket jag håller med om. Samtidigt har Facebook tagit ett ännu större steg rakt in i folkhemmet. 

Få har missat att SVT Sport hänvisat och uppmuntrat till interaktion på sin fanpage. Över 37 000 människor har blivit fans och många av dom har deltagit i diskussionen. Istället för att använda en blogg valde de en fanpage på Facebook – vilket för mig känns som ett naturligt val i deras fall. En stor del av tittarna finns där och enkelheten att interagera och delta är en stor fördel.

Vi bjuds in till interaktion där vi agerar som oss själva. Om jag kommenterar eller ”gillar” något gör jag det i egenskap av mig själv, som Thomas Hansen. Det gör mig glad.

I en blogg eller i ett forum kan vi gömma oss bakom ett alias. Det kan vi inte i Facebook vilket bidrar till en ökad transparens och öppenhet. Det bjuder in till interaktion och skapar en tydlighet mellan de som deltar. Vi kan känna gemenskap, dela glädje, känna frustration över utebliva medaljer (Tre Kronor!) och förenas i vår passion för sport.

Den olympiska elden har slocknat men diskussionen brinner vidare.

/ Thomas Hansen (Halvnorsk som gläds åt både svenska och norska medaljer. Det var ett bra OS )

SJs twitterkonto är för mig ett exempel på ett twitterkonto som nu behöver ta en diskussion om vilka kärnbudskap man vill förmedla och den ton som twittrarna bör ha. Påminner mig en del om mina tankar runt Jan Helins twittrande för ett drygt år sedan, den posten avslutade jag med följande fråga:

”….och finns det kanske tillfällen där man måste skilja mellan person och sin roll?”

Visst det är bra att SJ finns på Twitter. Men ett företagskonto som så tydligt inte är kopplat till personer bör vara tydliga med hur man som anställd twittrar. Det behövs en gemensam syn på SJs kärnvärden och jag funderar om dessa har kommunicerats och blivit en levande del av de sju twittrarnas vardag.  Låt mig börja med två ganska talande exempel:

Kram?? Av SJ. Nej tack säger jag.  I första fallet handlade det om en kund som frågade om en avgångstid, fick svar och tackade sen genom att skriva till SJ och säga ”tack snälla informant” och fick alltså det första kramet till svar. I andra fallet var det som svar på att någon uttryckte sin glädje för den support de kände av SJ_ab och fick ”kram, kram” till svar.

Visst det är bra att prova på, det är bra att möta kunden med en ton som matchar den ton de kommunicerar på men här dras man in i ett kompisliknande språkbruk. Mer relevant blir det om SJ i all annan kommunikation har samma ”kompisliknande” tonalitet.  Men så är det ju inte idag. Eller som Björn Mellstrand sa under JMW Talkshow när vi diskuterade detta:

”Tänk er tanken att de skulle ha denna ton i annan kommunikation – på tåget, under samtalet vid biljettköpet i kassan eller under telefonsamtalet till kundtjänst”.

SJ avsluta med att kramas eller säga kram. Jag tycker inte att ett ej personknutet konto, där tweetsen inte ens är kopplade till en person utan till det företagsmässigt fyrkantiga SJ_ab ska twittra ”kram”. Inte ens om det skulle öppnas konton mer kopplade till personer. Inte så länge det inte matchar övriga kommunikationsbudskap.

Kort om utvecklingen av twitterkontot för SJ. Under namnet @sj_ab startades kontot i oktober 09 och i TweetStats ser vi också hur antalet tweets ökat i januari och februari:

Twitterkontot används mellan klockan 9-16 och har ökats till sju twittrare från de fyra som fanns i början. I biotexten kan vi läsa följande:

”Hej! Vi är SJ. Vi är online på Twitter vardagar 9-16. Tweeta oss så svarar vi! /Marcus, Marie, Margareta, Katarina, Susanne, Annika & LB”

Idag följer SJ_ab 2 845, de har 2 592 följare och kontot finns på 88 listor. Ingen av tweetsen har någon koppling till de enskilda twittrarna. Vanliga frågor vid sidan av försenade tåg har enligt SJ handlat om de personliga biljetterna och det vegetariska matutbudet. På SJs hemsida puffar man tydligt för Twitter, förklarar hur Twitter fungerar och hänvisar till bilder som twitter-användare publicerar.

Det finns mycket som SJ_ab gör bra i sitt twittrande men det finns också mycket som SJ skulle kunna göra för att utveckla närvaron på Twitter vid sidan av det jag berört om ett enhetligt sätt att kommunicera.

De kommer snart till exempel behöva berätta om de överhuvudtaget gör något med de synpunkter som kommer in. Anmärkningsvärt är också att SJ valt att utöka antalet twittrare men inte den tid som kontot hanteras. Det är  förståeligt att man först provar sig fram lite småskaligt för att se om twitternärvaron har någon som helst relevans. När slutsatsen sedan är att det är ett relevant sätt att möta kunder och beslut tas om att utöka servicen vore det väl bra att utöka kontots öppettider. Tågen går de facto andra tider än vardagar och kontorstid.

Fler konton hade också varit relevant för olika frågor såsom t.ex. ett twitterflöde med automatgenererad information om tågstörningar. Intressant hur någon gjort precis det här med SL under twitterkontot @sl_fail där någon programmerat en robot som hämtar störningsinformation från SL. Västtrafik har råkat ut för samma sak, en användare som valt att flöda in trafikstörningar till twitterkontot @Vasttrafik eftersom Västtrafik själva inte gjort det. Ett automatgenerat konto för SJ hade med rätt kommunikation kunnat minska trycket både på webben och till kundtjänsten under det senaste krisläget för SJ.

Jag har sen länge använt SJ som exempel på företag som väljer att distribuera delar av sin kundtjänst till Twitter och  betonar då att det är bra att de finns på Twitter. Brukar också använda dem som ett exempel på ett företag som kommer att fungera som inkörsport till Twitter för många eftersom de så tydligt puffar för Twitter. Men jag brukar också diskutera det här med deras ton, för jag har noterat det sen länge. En av de första fyra twittrarna verkade nästan bli smått irriterad vid ett antal tillfällen. Nu är de sju twittare och det har alltså börjat kramas och bjudas på luncher till missnöjda twittrare…

Det ovanstående skickar underliga signaler och kan en dag  upplevas som en invit som de måste leva upp till, vilket de kanske inte alls är beredda på. Nu ska jag tillägga att  @hrHellman enligt TweetStats är en av de flitigaste twittrarna som Sj_ab skickat flest svar till:

Detta bidrar nog till en känsla av kontakt mellan de båda parterna, kanske känner de varandra men i så fall bör kanske hellre sköta lunchkontakten privat och inte via SJs twitterflöde. Det är småpratande på en nivå som inte passar sig och särskilt inte i ett akut krisläge. De behöver ha en diskussion om värdet i att svara varje tweet som ger uttryck för förseningar på ett par minuter. De kanske inte alltid behöver besvaras med glada hurrarop om att de kommer att bli bättre och hålla nollan framöver:

I så fall skapar SJ sig ett ett monster, tåg har alltid varit försenade någon minut hit eller dit. En SJ-resenär  med mobil lockas just nu att skicka iväg en tweet med klagomål via Twitter. Ibland räcker det med att få uttrycka sin irritation över detta på det här sättet. Kundpåverkan, en signal om missnöje. Det är inte alltid nödvändigt att sen få en klapp på axeln av SJ för att det blir bättre nästa gång. För vi räknar stenhårt med det som kunder. Att SJ försöker hålla tider nästa gång.

SJ bör sätta sig ner och skapa en tydlig strategi om vilka budskap man vill förmedla och vilken ton som Twitterkontot ska andas. Kanske låta sig inspireras av en sådan identitetsmanual som Lantmännen gjort. Det är precis det här som saknas hos SJ: – en viss språklig stringens samlad runt ett antal nyckelord som gör ordvalet i enskilda situationer lättare.  Bara för att vi pratar om en ny digital kommunikationskanal behöver det inte vara tramsigt eller bli personligt på ett sätt SJ inte agerar efter i andra sammanhang. Närvaron i sociala medier handlar om att vara sig själv – i det här fallet mer som varumärke än som enskilda individer. Det går också att förena språklig stringens med individuella uttryck.

Det gäller också att inte bli förblindad av den egna stoltheten över den mediala uppmärksamheten och den positiva feedback man fått. Att inte dras med i hurraropen från sociala mediekretsar utan mer fokusera på den allmänna breda målgruppens behov och förväntan av SJs kommunikation:

Ett företags Twitter-närvaro handlar om två perspektiv dels vara relevant för kunderna dels matcha den kommunikation som utgår från SJs kärnvärden och som man vill förmedla och agera efter oavsett kommunikativ plattform. Visst ger olika plattformar olika utrymme för nyanser men grunduppdraget är detsamma. Framför allt gäller det att inte försöka matcha det språkbruk som varje twittrare har. Här gäller det att kundtjänst gör en manual eller för en diskussion som fångar upp vad man säger, vad man inte säger, varför inte, generellt om ordval och språkbruk samt framförallt huvudbudskap runt vilka man försöker bemöta kunderna. Det är ju toppen att göra det med utgångspunkt från det arbete som gjorts!

I nyhetens behag just nu upplever många att de blir sedda när de får svar på sin allmänna frustration som kan förmedlas så fort tåget är någon minut försenad. Låt det inte bara bli digitalt smörjmedel där inget av det kunderna ger uttryck för når ledningsnivå och påverkar t.ex. utformning av webbplats, kundtjänst, bokningssystem. Kommer vi få läsa om annat än nya maträtter som påstås tagits fram på grund av Twitter?

Kanske finns svaret till pratigheten jag sett i SJs twittrande i denna tweet:

Så Twitterkontot anser SJ själva inte är en del av kundtjänst. Ett företag som finns på Twitter för att prata med folk för pratandets skull missar mediets fulla potential. Jag har respekt för de enskilda resenärer som just känt sig sedda av en peppande tweet från SJ_ab men det är på sikt ingen hållbar strategi för SJ. Twitternärvaron ska vara en strategisk del i det arbete som sker för att förbättra kundservicen.

Det handlar inte bara om att prata genom att kramas eller ironisera. Hade jag försovit mig hade jag inte uppskattat att få detta svar. Ironi är nog en oerhört dålig idé att ägna sig åt för @SJ_ab:

Det handlar om att leverera en fungerande tågservice och kommunicera vad som inte fungerar vid eventuella förseningar eller andra leveransproblem.  Det handlar om att i dialogen runt kundernas behov också fånga upp återkommande klagomål och kommunicera det internt. Kommunicera de eventuellt förändrade arbetsrutinerna detta leder till, fånga upp t.ex. synpunkter på webbfunktionalitet och åtgärda vissa av dem, berätta om åtgärderna, förbättrade öppettider  etc och sammantaget kommunicera allt på ett relevant sätt.  Här finns det i Twitter så fantastiskt mycket att göra för SJ. Ska bli kul att följa utvecklingen vidare. Det finns en så stor potential till en riktigt relevant tjänst för realtidsinformation för SJ och deras kunder.

Uppdatering: Det här fallet med Nestlé och tonalitet är ett skolexempel på vad jag menar kan hända om man inte internt haft ordentliga diskussioner om ton, tilltal och sociala mediers roll i en krissituation.

/Brit Stakston

P.S 14 000 medlemmar i gruppen ”OM SJ hade skött tågtrafiken i NaziTyskland hade förintelsen aldrig ägt rum” är ytterligare en av de grupper som bildats av missnöjda kunder. Det är kanske dags för SJ att också fundera över sin Facebook-närvaro och inte låta den typen av grupper dominera i ensamt majestät, eller jag kanske har missat SJs egen Facebook-grupp?

När vi startade JMWs blogg för knappt fem och ett halvt år sedan var dela kunskap en av de bärande tankarna. När vi gjorde en av de första opinionsundersökningarna om de sociala mediernas betydelse så bjöd vi in våra konkurrenter för att dela resultaten med. Ett rundabordssamtal med medverkande från flera PR-byråer. Våra frukostseminarium och JMW Talkshow bygger också grundläggande tanke.

Vi vet att för att vi ska få en större förståelse och kunna lägga fler bitar av det stora, ständigt föränderliga pusslet måste vi dela kunskap med andra. Genom att dela med oss av vår kunskap tror vi att vi får del av andras kunskap och andras pusselbitar. Allas totala kunskapsmassa växer. Det är in utbytet mellan människor som kunskapen tas till nya nivåer. Det är i nätverken som de olika erfarenheterna bidrar till nya insikter. Det är där pusslet läggs.

Kunskap är konsultföretagens viktigaste konkurrensmedel. Men bara för att man delar med sig av kunskap så försvinner inte kunskapen. Utan snarare blir den starkare och större. Det handlar också om att ha självförtroende och mod att dela med sig. 

Björn Mellstrand

”Policy är en avsiktsförklaring och riktlinjer för att styra beslut och uppnå önskade mål”.

Visst blir det övertydligt att  fler företag verkligen borde lägga mycket kraft på att planera sin kommunikation. Även den som gäller de sociala medierna. När kopplingen blir så tydlig mellan kommunikationen och företagets resultat så blir det uppenbart varför strategisk kommunikationsplanering för många företag är oerhört relevant och bör eftersträvas.

En specifik policy för sociala medier blir dels ett ramverk för kommunikationsvalen dels ett pedagogiskt redskap för hur implementeringen och inlärningsprocessen ska se ut.

Det är den där sista delen som är så viktig. Att en social mediepolicy också blir ett oerhört viktigt pedagogiskt verktyg för de interna processerna runt de sociala medierna. Idag behöver definitivt allt fler arbetsgivare:

• fånga upp hur stor närvaro medarbetarna har i de sociala medierna
• vad de använder dem till
• hur kunskapsnivån ser ut
• hur de förhåller sig till de kommunikationsverktygen för det uppdrag man har i arbetet
• resonera om hur man som anställd t.ex. pratar om jobbet i statusrader på Facebook eller twittrar om jobbet
• resonera om hur medarbetarna bloggar om jobbet, många är de exempel som finns då man som anställd är missnöjd med sin arbetssituation på ett eller annat sätt.

De ovanstående diskussionerna och författandet av ett policydokument ska inte ha som utgångspunkt att vilja kontrollera. Utan för att påminna om hur vi pratar om jobbet utanför arbetsplatsen även på den digitala arenan. För att påminna oss om att det inte finns en kollektiv norm till hur vi förhåller oss till nätet. Vi kommer att tolka och bete oss olika. Precis som vi gör när i svarar i telefon eller håller en presentation. Vi vet också oftast intuitivt vad vi säger på middagar, i hissen eller till grannen om jobbet. Gränserna mellan privat, personligt, offentlig information och affärshemligheter har vi koll på. Men i informella samtal mellan vänner on line har vi sett exempel på att det glöms bort. Det är lätt hänt att bli obetänksam, glömma sitt uppdrag och att det egna nätverket kanske inte längre bara består av de närmaste vännerna.

I undersökningen som Manpower har gjort bland 34 000 arbetsgivare kan man, apropå det faktum att så få har en formell policy för sociala medier, läsa:

”Företagen väljer alltså att avvakta utvecklingen inom området innan de tar formella beslut om hur sociala medier får användas i verksamheten.”

Jag tror inte att det är ett aktivt beslut att avvakta en utveckling eller att strunta i sociala medier. Det är nog mer ett resultat av att man allmänt famlar och behöver hjälp. Det finns inte alltid en förståelse för hur t.ex. en Facebook-status påverkar företagets egna affär. Fortfarande upplevs en del runt sociala medier som tramsigt och svårapplicerbart för företag och myndigheter.

Det är inte så konstigt. Utvecklingen har gått snabbt. Tänk JMWs första kompletta sociala mediestrategi för ett företag skrevs i januari 2009 det är bara ett drygt år sedan. Innan dess var sociala medier oftast enskilda aktiviteter.

Idag rekommenderar vi företag att göra  en sociala mediestrategi som innehåller strategi, taktik, operationell vägledning, mätbara mål samt utvärderingssätt för de olika sociala medietjänster som kan vara relevanta i det enskilda fallet. Det finns ingen standardlösning utan vilka tjänster man väljer, vilken tonalitet och vilka som arbetar med det internt beror helt på verksamhet och kommunikationsmål.

Det är också viktigt att betona att en social mediepolicy ska koordineras med övrig kommunikationsplanering och nästa gång kommer den vara en integrerad del av kommunikationsarbetet. Vi ser också att det är viktigt att inspirera marknads- och informationsavdelningar till att våga se sin roller som  interna pedagoger vad gäller sociala medier. Inte som den avdelning som ”äger” kommunikationen i de här verktygen. Men som den avdelning som internt är den störst kunskapskällan och som säkerställer att övriga delar såsom t.ex. olika affärsområden, jurister, it och ledningsgrupp är involverade.

Marknadsföraren/informatören kan väcka intresset för och stödja inlärningsprocessen runt sociala medier. En sociala mediepolicy  blir den handbok som behövs för att få ner den processen i pränt.

Uppdaterat: Regeringen ger e-delegationen i uppdrag att ta fram en sociala mediepolicy för myndigheter vilket också SVD skriver om

– Vi vill att de belyser och kommer med vägledning och riktlinjer hur myndigheter ska uppträda på sociala medier, säger Odell.

/Brit Stakston

Ikväll blev JMW Årets Byrå i kategorin Medelstora PR-byråer. Jag är mållös och otroligt stolt. Att få det betyget från våra uppdragsgivare är stort. Väldigt stort.

Två stora tack vill jag framföra.

Tack till JMWs uppdragsgivare. Det är otroligt stort att få så fin feedback. Jag vill dock uppmana er att fortsätta ställa krav och utmana oss att bli bättre. För jag vet att vi kan mer.

Tack till alla medarbetare. Det är ni som gör JMW. Det är ni som levererar det våra uppdragsgivare uppskattar. Det är ni som gör JMW lite bättre. Vi kan bli ännu bättre. Det är nu den verkliga resan början.

Tack,

Björn Mellstrand

Vet ni den där känslan av att slutligen ta sig upp för en lång slingrande serpentiväg. Där det bitvis varit förrädiska lutningar som på håll sett helt hanterbara ut. Men som ibland visat sig så starka så man tvingats vila lite extra på vägen upp innan man klarat av att gå vidare. Och sen den där känslan av glädje när man kommer upp till toppen, där det planar ut. Kunna vila lite.  Se sig omkring. Välja ny riktning. Gå vidare. Med styrkan av de tidigare backarna i benen.

Så. Där har vi sociala medier idag. Jag skrev häromveckan blir mainstream men jag ändrar mig. Sociala medier är mainstream nu.

”en kulturyttring som är integrerad i den allmänna kulturen genom att den både riktar sig till och konsumeras av en relativ majoritet av befolkningen” ur Wikipedia.

Det där kan vi ju ändå enas om – en ”relativ majoritet.” Att det sen kommer nya uppförsbackar och massor av nya saker att lära och förhålla sig till är en annan sak. Att företag vågar låta varje anställd bära och gestalta företagets visioner och värderingar är på gång. Att vi vågar se hur vi förändrats. Från kollektivister till individer i nätverk.

Intervjun med Micael Dahlén i dagens Computer Sweden och Henrik Berggrens ledare i DN idag är det som får mig att ta fram den där bilden på serpentinvägen och skriva det här. För vi ser såna där artiklar varje dag. Helsidesuppslag om sociala medier.

Berggren klämmer in ordet ”pseudogemenskap” när han skriver om Facebook i DN, en ledarartikel som är sann samtidsdokumentation på så många sätt och vis:

• För ambivalensens skull hos skribenten. Nyfikenhet. Okunskap. Förståelse. Rädsla. Funderingar.
• För influensens skull, det är ju gud bevars Charles Petersen i New York Review of Books som skrivit om Facebook. Denna långa artikel är vad Berggren resonerar utifrån, slänger in referenser till MySpace och Friendster som jag undrar om Berggren någonsin använt sig av eller har en aning om : ) Skriver lite slarvigt att ”Petersen påpekar” när det är referenser till annan forskning som man mycket väl skulle kunna länka till. Blandat med egna, tämligen grunda, erfarenheter av Facebook. Samt framför allt saknas kunskap om hur en hel del av de referenser som görs i artikeln hos Charles Petersin är resonemang som för länge sen passerat bäst före datum i den svenska kontexten.
• För att det är en ledare. I DN. Det är en pedagogisk knuff för några fler.

En mening att stanna en stund vid i ledaren är:

”Men Facebook – liksom den amerikanska ytligheten – är en social smörjolja som kan underlätta djupare kontakter men inte ersätta dem.”

Låt oss skippa den sista delen ”men inte ersätta dem” för en stund och fokusera på ”underlättar djupare kontakter”. För de flesta snabba morgonläsarna försvinner detta nog i texten men här snuddar Berggren själv vid lösningen av det fenomen han försöker beskriva. Men detta är exakt vad det handlar om. Hur sociala medier förstärker, bär och gör kommunikation möjlig, oberoende av tid och plats. Det lyfts allt för sällan fram hur sociala medier de facto lett till en fullständig blomstring av nätverkande - i fysiska möten. Tekniken har förfinats av oss för att stötta våra djupt liggande behov av att vilja kommunicera. Vilket dessutom passar så väl i en värld med globala kontakter och med miljömässiga utmaningar.

Men den där sista delen av meningen då…. ”men inte ersätta dem.” *suck* Jag undrar vem har någonsin hävdat att de ska ersätta ”djupare kontakter” och att allt de facto nu måste ske publikt enligt textens vidare resonemang….det är ju ett fullständigt missförstånd.

Låt oss bara se oss omkring. Utan att  för den skull ses som galna webbkramare och utan att ens behöva fylla den här postningen med exakt statistik över internetanvändandet i Sverige.

Överallt kommunicerar människor. Det är samtal om allt ifrån Melodifestivalen, partiledardebatter, OS och krisen runt snön och vår infrastruktur. Samtalen sker idag på nätet lika mycket som i andra kommunikationsformer. Beslut tas beroende på den kunskap som fås i dessa samtal. Tidningar och radio bidrar numer dagligen till resonemang om de sociala medierna ur alla möjliga perspektiv. De samtal vi har med uppdragsgivare samt åhörare om ”hur gör man nu då?” eller ”hur göra bättre?” är också små bevis för oss i vår verklighet att vi kommit fram – ”vad är det?” finns i mycket mindre utsträckning.

Vi är där. På den där platån. Efter en bitvis mödosam klättring. Men låt oss nu andas in. Se oss omkring och vila en stund. För det kommer att hända nya spännande saker.

Uppdaterat: bra aktuellt exempel på ovanstående resonemang av Martin Jönsson,  SVD som precis skrivit om hur sociala medier gör journalistiken bättre….

/Brit Stakston