”Bloggandet har förstört skrivandet. Allt det personliga väller över oss hela tiden och allt blir urvattnat och ofokuserat.”

Citatet kommer från en god vän som slukar medier och var svaret på en fråga om han kände till några bra sportbloggar. Detta inför min uppgift att nominera fem bloggar i bland annat kategorin ”Sport och fritid”.

Jag har funderat mycket över det han sa efteråt. Jag kom direkt från en bloggkurs och hade precis coachat ännu en vd till att bli precis det, mer personlig. Pratat i timmar om hur den mer personliga ansatsen skulle addera värde till det företaget ville förmedla…

Min gode vän exemplifierade det med sportkrönikor som han menade hade blivit helt ointressanta för att det blandas in meningslöst pladder utan relevans till det krönikan ska berätta. Ett fenomen som han också menade nu syntes allt mer  från ledar- till kultursidorna. En ny dimension av personifiering som lagts till skrivandet. Skribenterna och journalisterna slår knut på sig själva för att försöka bli personliga ”á la klassiskt bloggmanér”. Det pladdras på om knäppa kollegor eller en sur äkta hälft istället för att behålla stringensen kring det sportevenemang eller det kulturfenomen som skall skildras.

Min gode väns ord fick mig att återigen bli påmind om:

1.Bloggens enorma genomslag 2008 år. Att det blivit ett fenomen som det refereras till. Smaka på formuleringen ”klassiskt bloggmanér”  men vi är faktiskt där idag. Bloggosfären är en etablerad påverkans- och skrivform. En referensram både för ett fenomen som för tankarna till engagemang, påverkan och demokrati samt ett rikt myller av berikande perspektiv på stort och smått mixat med en del ytligt navelskåderi  dock menat att läsas av en liten snäv krets. Dessutom har bloggandet utvecklat en skrivform där begrepp som personlig, transparens och nätverkande (länkandet till andra) är centrala vilket påverkar hur vi läser och tar till oss texter. Hur vi hittar och delar kunskap.

2. Att vara personlig handlar om att vara genuin och att ha mod att delge sina reflektioner. Inte nödvändigtvis om att säga exakt vad man tänker dygnet runt. Och framför allt handlar inte det personliga om att slänga in vardagliga ofta banala företeelser som vad man gör på toaletten, att frun är sur, att man klippt tånaglarna eller att kaffet smakar illa i ett sammanhang där det inte hör hemma. Att vara personlig handlar om att visa något mer av sig själv som människa. Något oerhört relevant för ett företag som bärs upp av sina enskilda medarbetare. Men det ska alltid ha relevans för texten.

Det personliga handlar faktiskt om att vid sidan av ens eget behov av självuttryck, våga se mer till mottagarens synvinkel.  Jag kallar det gärna för förförståelse. Att möta läsaren där läsaren är. Inte ösa ut mina privata innersta tankar  fullständigt oredigerade som någon slags form av Tourettes syndrom eller att alla affärshemligheter alltid ska stötas och blötas i något utslag av Radical Transparency utan det handlar om att våga bli mer personlig men ändå också generell. Den personliga ansatsen handlar om att byta perspektiv. Från mina personliga reflektioner till det som mottagaren kan tänkas vara intresserad av. Också. Jag skulle säga att där ligger nyckeln till framgång för en företagsblogg. Det gäller ju att hitta en balans mellan en mer personlig tonalitet och det jag har som ”ansvar” att förmedla som företagsbloggare.

3. Att det personliga inte alltid är relevant. Förskjutningen från privat till personlig gör att de som har mer ”analoga värderingar” tenderar att se allt som finns på nätet som extremt privat. En företagsbloggare bör ha insikt om de olika ingångsvärden som finns bland digitala immigranter och digitalt infödda helt beroende på hur analoga eller digitala deras värderingar är. Sanningen är att det mesta av det som kan upplevas som privat av den med mer analoga värderingar är  i de flesta fall  välregisserat av den med mer digitala värderingar. Det finns alltid saker att ta hänsyn till, bilder man vill förmedla av sig själv i självuttryckens era. Men det är inte privat. Det är bara personligt. Och de allra flesta har sina tydliga gränser för vad man väljer att skriva eller inte skriva om. Vad som fortfarande är privat.

- – - -

Trots min gode väns kommentar om det personliga som urvattande och intetsägande vill jag hävda att det självklart är önskvärt att vi vågar vara lite mer personliga. Att gestalta företagets visioner och värderingar med hjälp av sina egna reflektioner som anställd oavsett position ger helt nya dimensioner av ett företags tjänster och produkter. Det är som att lägga ett pussel av sammanhang och helhet för den intresserade – tillsammans byggs ny kunskap dessutom. Att bjuda på kunskap, idéer och reflektioner och fråga efter nya idéer och synpunkter utvecklar och bygger morgondagens företagande. Att våga att inte vara så perfekt och ”corporate” hela tiden – utan öppen för ömsesidig dialog. Men det är en konst detta med att vara personlig men för den skull inte privat…och nyckelordet är förstås relevans. Om det personliga kan addera något värde handlar det precis om det. Relevansen.

Att bloggosfärens ”skrivform” fått så stort genomslag att  det påverkar det generella skrivandet även i de traditionella medierna såsom min gode vän gav uttryck för är en intressant reflektion. Jag tror han har helt rätt. Både vad gäller att det personliga kastas över oss ibland i ett klumpigt, förtvivlat försök att fånga den autencitet som man ändå uppfattar finns i bloggandet och att detta numer syns i de mest oväntade sammanhang även långt utanför bloggosfären.

/Brit Stakston

P.S Metros försök till kartläggning av ”modebloggspråket” känns relevant att nämna här : )

Sommaren har bjudit på många och intressanta sammanhang där bloggosfären spelat en avgörande roll. Där rollfördelningen mellan bloggarna och mer traditionella medier varit intressant att se. Hur bevakningen av olika företeelser och utvecklingen av dem skett inom de båda arenorna.

Själv är jag av princip extrem motståndare till ett tänkande där man hamnar i varsin ringhörna. Jag gillar inte att man tar för givet att roller och beteenden finns cementerade. Ett för starkt underdogtänkande gör att man fastnar i sina roller istället för att lära av varandra. Jag har under våren ibland varit rejält trött på termer som old media vs new media. Tryckt gammelmedia ställs mot digitala arenor såsom de sociala medierna med bloggosfären i första rummet. Den stora skillnaden ligger ligger ju att det i de sociala medierna handlar mer om en dialog och olika former för läsarinflytande jämfört med den äldre formen av tidningskonsumtion dvs läsandet av en tryckt tidning som man efter läsning lägger ifrån sig och i bästa fall diskuterar runt fikabordet.

Det paradigmskifte vi befinner oss i här är oerhört spännande. Jag tjatar jämt om förförståelse åt alla håll och kanter. Jag tror att en del i motståndet från ”gammelmedia” inte bara handlar om att vilja ha greppet om sina läsare/tittare och rädsla för förlorade intäktskällor. På individnivå handlar det ibland om ren okunskap och den rädsla som alltid infinner sig inför något nytt. Det leder också till att man känner sig väldigt hotad i sin traditionella yrkesroll.

Det här finns bland oss alla som jobbar med kommunikation idag. Det är fler roller än journalistens som påverkas av de sociala medierna. Alla vi som på ett eller annat sätt är några slags gatekeepers utmanas ju och får nya roller. Kommunikation är ju något de flesta människor vill och många kan. Sociala medier ger alla människor en palett av möjligheter, såväl individer som organisationer/företag för att kommunicera. Och paletten kan användas av alla, inte bara av oss som får betalt för att kommunicera.

Martin Jönsson skrev briljant i söndags om hur medier måste lyssna mer och skrev även en intressant krönika  igår där det finns fler exempel på företeelser där bloggosfären spelat en roll under sommaren.

Men idag när jag läser DN och Lisa Bjurwalds ledare Blondinbella i bloggsörjan så kapitulerar jag. Det är bara att sätta på sig boxhandskarna : )

Vi ser här ett av de mer tröttsamma exempel på när just det nya möter det gamla. Rejält kryddat med en extremt fördomsfull och ignorant inställning till bloggandet som idag är en företeelse som berör, engagerar, påverkar skeenden och används av ett stort antal människor i Sverige. Lisa Bjurwald skriver om bloggosfären:

Det är inte ofta jag traskar runt i den särskrivande specialklass som är den svenska bloggsörjan, men när jag gör det blir jag alltid lika negativt överraskad.

Det sorgligaste, förutom okunskapen om något hon borde kunna mer om, är kanske också att hon i inlägget upprörs över fördomsfullheten mot Blondinbella när hon själv skriver en ledare präglad av just fördomar. Lisa Bjurwald skriver om Blondinbellas berättelse om de övergrepp hon råkat ut för under ett besök på en italiensk nattklubb. Lisa Bjurwald reagerar över de fördomar hon upplever att Blondinbella mötts av i bloggosfären men är samtidigt själv så fylld av fördomar mot hela bloggosfären. Hon kallar oss, som känner att vi tillhör bloggosfären, för:

Men mot all rim och reson sitter nu ett högljutt gäng flåsmoraliska gubbar av alla kön och åldrar och hetsar upp sig över ”bimbons” fräckhet.

Att sitta på en av landets största dagstidningar och efter sommaren 2008 välja att raljera istället för att erkänna bloggosfärens styrka, briljans och förmåga att snabbt agera på samhälleliga förändringar, företeelser och värderingsförflyttningar är ett utslag av gammalt tänkande.

Så jag ger mig, boxhandskarna sitter på och jag blir underdog. Fast en glad sådan. För det här blir en enkel match att vinna. För den har redan vunnits för länge sedan. Bloggosfären är en maktfaktor redan.

Att den sedan också består av hundratusentals olika människor som alla väljer att uttrycka sina åsikter på olika sätt och för olika stor publik, från två läsare till tusentals, är ju också något att beakta. En skattkista att ösa ur för den som är nyfiken på vad människorna runt dig, dina kunder eller dina läsare om du jobbar på ”gammelmedia”, tycker och tänker.

Lisa ge dig ut i den svenska (!) bloggsörjan lite oftare. Du kommer att lära dig massor och det finns mer på paletten än ”flåsmoraliska gubbar”.

/ Brit Stakston

UPPDATERING: Det blev en debattartikel några dagar senare på Aftonbladet Debatt Bloggosfären som fjärde statsmakt som jag skrev tillsammans med Niclas Strandh.