De sker dagligen och blir allt tydligare. Krockarna mellan de digitala och analoga värderingarna*. Och mer kommer vi att se av det under året som kommer. I Aftonbladet idag skriver Staffan Heimersson om den narcissism som vräks ut på Facebook och Aftonbladet puffar för hans krönika på första sidan med  ”En miljon messar harmlös skit”. Förra veckan skrev Elisabeth Höglund i samma tidning om att ”Snart kan vi inte prata med varandra”.

Det allvarliga är inte att Heimersson tycker Facebook är trams. Det allvarliga är att de som är rädda för nätet faktiskt kommer att bli förlorarna. Få mindre makt och påverkansmöjligheter. Redan idag får politiker, patienter och kunder som förstår nätet större medieutrymme än de som inte gör det. Och lika mycket som Heimerssons inställning skrämmer mig skräms jag vid tanken på att de som ska bygga framtiden är de som först startade bloggar eller öppnade twitterkonton.

Ska jag vara självkritisk bubblar det perspektivet under ytan. Tänker på  Håkan Lindgrens replik på en recension av The Shallows där han menade att den största nutida myten är att människor före internet bara var passiva mottagare som om inget funnits före internet. Är det vi som gillar nätet som pratar om den digitala utvecklingen på ett sådant sätt som provocerar fram sådana tankar? Är det vad som triggat Höglund och Heimersson?

Det är sunt att reflektera över utvecklingen. För visst har vi i vår omgivning dels de som gillar nätet och kliver sömlöst mellan det digitala och det analoga dels de som likt Staffan Heimersson avskyr nätet och ser det som tidsslöseri och grov narcissism. Detta ligger ju i botten när företag reagerar med panik över en Facebookstatus. Problem och missförstånd runt nätet har ofta sitt ursprung i att vi inte utgår eller har förståelse för att det finns en olikhet. Och den kommer att finnas över tid. Det finns ingen kollektiv norm till hur vi förhåller oss till nätet. Vi måste trots detta kunna mötas. För mig är det ytterst en fråga om demokrati.

Låt oss börja med att konstatera att varken Elisabeth Höglund eller Staffan Heimersson är unika med sin syn på nätet. Det finns en sådan person på de flesta arbetsplatser och som nickar instämmande när de läser t.ex. detta av Heimersson idag:

”Facebooks drivmedel är människors längtan efter en celebritetsroll, strävan efter att bli Paris Hiltons och Osama bin-Ladens likar. Därför messar en miljon människor varje timme harmlös skit: ”Nu snöar det igen i Stockholm.” ”Nu ska jag ta ett järn och titta på teve.” ”Jag tror att Lotta har fått ihop det med Lars.” Och ”nu sitter jag på Arlanda Express, Phuket nästa!”

Det är en ohälsa med namnet narcissism.

Skiten på Facebook är inget att bara rycka på axlarna åt. Den finns där. For ever.”

Citat ur Staffan Heimerssons krönika i Aftonbladet

Kan vi ens förstå varandra på en arbetsplats när vi har så olika utgångspunkt? Hur kommer en personaldirektör med Heimerssons synsätt att agera i jämförelse med en person på samma befattning med mer digitala värderingar. Eller en politiker, VD, marknadschef, lärare eller kundtjänstansvarig. De sociala medierna på arbetsplatsen är mer än Facebookstatusrader. Det sätter fingret på värderingsskillnader som vi måste prata om på både arbetsplatser och med våra vänner.

Det ena perspektivet är den digitala värderingen.  Där utgångspunkten är att det fysiska rummet bara är en del av vår omvärld.  Vilket skapar en större och ofta oändlig mångfald av möjliga tolkningar och perspektiv för att hitta svaren man söker eftersom man går till nätet. De inkommande influenserna är obegränsade om man så vill och det innebär att de formella experterna, de tidigare medierna som sa sanningar inte längre styr den bild vi får av omvärlden.  Man utvecklar sina åsikter och värderingar genom att möta en mångfald av människor, oberoende av tid och plats, som kan utmana och utveckla den egna tolkningen av omvärlden med. Om  den taktila upplevelsen som en tryckt tidning ger är mer på ”riktigt” för den med analoga värderingar så tycker någon med mer digitala värderingar ofta att papperstidningen präglas av att vara inaktuell och saknar de möjligheter till interaktion som tidningen har via nätet. Detta återförs också till möjligheten att kommunicera. Skillnaden mellan att låta ett samtal stanna i ett fysiskt rum eller på kort tid färdas över hela världen.

Den med mer digitala värderingar tycker alltså att kommunikation på nätet på precis samma sätt som det fysiska mötet tar till vara människans djupt rotade behov av att vilja dela erfarenheter, upplevelser och åsikter med varandra. Det är möjligt att bygga kunskap tillsammans on line. Eller snacka skit. Eller vad vi nu behöver för stunden i vår vardag  och för att lyckas med våra arbeten. På exakt samma sätt som dessa behov uttrycks via telefon, skrift eller i muntliga samtal ansikte mot ansikte för den som föredrar analoga möten.

Och det omvända behövs också. Att vi som gillar nätet har respekt och förståelse för att det finns fler synsätt och tolkningsmodeller av det vi sänder ut. Det andra perspektivet styrs av mer analoga värderingar och bygger mer på det fysiska rummet. Värderingarna här styrs till största del av det liv som finns i den fysiska omgivningen. Det innebär att med en analog värdering utgår man oftare från ett begränsat antal personer som man väljer att skapa en relation med.

Att värdera det analoga högt innebär därmed också en osäkerhet eller upplevd irrelevans inför att skapa relationer med människor man inte träffat fysiskt och erbjuda digital kommunikation för sina målgrupper. Man är här och nu i mötet med den eller de personer man valt att föra en dialog med. Sanningar ska helst bevisas från etablerade traditionella sändare i form av journalister, experter och organisationer. Den som har en mer analog värdering litar hellre på det som står i tidningar, böcker och etermedier. Eftersom man själv behöver kunna filtrera information på internet upplevs det som mer osäkert, mindre trovärdigt och väljs därför hellre bort.

Beroende på var vi befinner oss värderingsmässigt till det digitala kommer vi alltså att reagera olika på te.x. insynen i människors liv, det visar ju Heimerssons reaktion tydligt. Det som är personligt och inte alls privat för någon kan lika gärna ses som extremt privat och upplevs som en inblick i en persons innersta tankar. En känsla av att ha bläddrat igenom någons hemliga dagbok. För mycket privat information helt enkelt. Vilket för den med mer analoga värderingar kommer att upplevas som besvärande, fullständigt gränslös och gör att de med mer digitala värderingar anses som oseriösa (till och med frånstötande i sin vulgära nakenhet). På arbetsplatsen leder det till intressanta och utmanande diskussioner om förhållningssätt och gränsdragningar.

Det är är just gränslösheten som ofta upplevs som skrämmande, pinsam och oseriös. För den med mer digitala värderingar kan det vara värdefullt att fundera över den bild man ger av sig själv och analysera konsekvensen av detta. För den med analoga värderingar är det angeläget att förstå att alla har sin gränser.

Frågan är om vi till vardags är medvetna om att någon med mer analoga värderingar kan se de mer personliga tankarna som  vardagsporr och som förminskande – istället för en rak, modig öppenhet som bjuder in till dialog som vi menade. Och vad händer när det finns ett maktförhållande emellan dessa personer.

På många sätt och vis rullar utvecklingen på och vi skulle kunna avfärda både Höglund och Heimersson som just äldre personer som inte förstår den digitala samtiden. Det är att göra det för lätt för sig. Den tveksamhet, de rädslor, de missförstånd och de fördomar som finns för den digitala utvecklingen måste behandlas varsamt. Sanningen är den att den digitala skepsisen  fortfarande finns i alla åldersgrupper, de  är inte ensamma utdöende dinosaurier. Jag möter dem varje vecka. Skepsisen är inte åldersbunden, snarare ser jag att de fördomarna mycket väl också kan finnas bland de yngre medarbetarna, t.ex. vad gäller förståelse för företagens eller partiernas kommunikation på en arena de mest använt för privat konversation.

Vi som bejakar den digitala utvecklingen måste självkritiskt fundera över hur mycket vi förmår, vill och förstår andra perspektiv än våra egna också. Det är aspekter av den digitala klyftan som är mycket mer angelägna att fokusera på nu än själva bredbandstillgången. Tillämpningen och konsekvensen av digitaliseringen berör nämligen frågor av demokratisk karaktär och ytterst handlar det om makt. Att vara inkluderande i sitt arbetssätt blir därför viktigt för varje arbetsplats och för varje person som förstår digitaliseringen.

Inom en organisation får idag utvecklingen ännu styras lite slumpmässigt utifrån en analog eller digital värdegrund, beroende på vem som tar initiativet och hur mycket makt den personen i grunden har. Det här är en olycklig utveckling. För digitaliseringen finns här. Den kan går det inte att backa undan ifrån.Vi måste ta tag i den. Ta ansvar.

Låt oss se på exemplet Carl Bildt, en bloggande utrikesminister som länge utmanat (och inspirerat) och som nu med sitt twittrande satte press på hela regeringskansliet vad gäller rutiner för ”officiella uttalanden” i ett nytt medielandskap (på tiden…). Det är självklart inte ett problem att Bildt bloggar och twittrar. Problemet demokratiskt sett är att nästan inga andra ministrar hängt med i att de sociala medierna inte enbart är det trams som Heimersson ger uttryck för i sin skräckvision ”Medborgarna visar timme för timme upp sig i sitt överflöd av banaliteter”. Det som då händer är att via Bildts olika publiceringsplattformer får han än större makt eftersom de andra ministrarna inte bara missat att sociala medierna innehåller annat än trams de har också missat hur journalister i så stor utsträckning söker uppslag i de sociala medierna.

Det här är ett konkret exempel som visar det jag inledde med att säga, det allvarliga är inte att Heimersson är rädd för nätet. Det allvarliga är att de som är rädda för nätet kommer få allt mindre makt och påverkansmöjligheter. Och lika mycket som en rädsla för nätet bekymrar mig är det ett lika stort bekymmer om vi låter all samhällsutveckling ske av de som först förstod digitaliseringen. Det är ju att låta tekniken ta över. Före innehållet.

Alla måste förstå de verktyg för kommunikation som finns idag. Grundkunskap ska finnas hos alla. Det gäller politiker, sjuksköterskor, domare, arbetssökande, journalister såväl som lärare. När alla dessa yrkesgrupper mfl har svar på den viktiga frågan om vad den digitaliserade samtiden betyder för dem OCH agerar utifrån det. Då kan vi bygga vidare.

Så kära Elisabeth Höglund och Staffan Heimersson mfl. Låt mig lyfta av er den ryggsäck som ni upplever som så tung. Nätet av sig självt gör oss inte dummare, ensammare eller mer kontrollerade. Lika väl som det inte med automatik gör oss smartare, mer sociala eller friare. I grunden är det bara kommunikationsverktyg. Precis lika briljanta som språket, stenen, pennan, tryckpressen, telegrafen, telefonen, tv:n, skrivmaskinen, stenografen, TV:n, datorn och mobiltelefonen alla  varit på sitt speciella sätt. Och de bygger på vårt gemensamma användande. Vi är fortfarande människor i grunden. Vi bestämmer utvecklingen.

Uppdatering: läs gärna vad Fredrik Wass skriver om Höglund och Heimersson också både i sin egen blogg och DN. Gert Frost skriver om varför han tycker att mitt inlägg är viktigt – ord som värmer och glädjer och gissa om jag älskar bilden av att jag ”sätter saker i sammanhang, resonerar, knökar till pappret och vecklar ut det igen för oss alla att läsa”. Åh precis vad jag vill göra. Och för övrigt är ni fantastiska som tagit er igenom denna svada och läst ända hit. Tack : ) Tyck till gärna till! Berätta vad du tänker om det Heimersson och Höglund säger!

Uppdatering 2: Som replik på en recension av Martin Gelin i DN den 22 januari 2011 skrev jag ytterligare ett inlägg om det allvarliga med bristande digital kompetens.

Brit Stakston

*Har skrivit ett helt kapitel i min bok Politik 2.0 – konsten att använda sociala medier om detta med de analoga och digitala värderingarna och förklarat det ytterligare. Denna fyrfältsmatris har utvecklats av mig och Niclas Strandh för att förklara detta ytterligare: