Låt mig först säga att jag gillar Fredrick Federley. Han är en av få tydliga politiker och han vågar sticka ut. Men visar inte Federleys fejkbloggande mest av allt att traditionella medier bygger på sin egen beprövade medielogik mest av allt? Nyhetsvärderingen. Fullständigt oberoende av medieval. Vad han säger är det som bär sprängkraften och inte var.

Dessutom vad hade hänt om Federley fejkat en traditionell release? Och tidningarna hunnit i tryck? Tja reaktionerna hade blivit mångdubbelt starka, det var väl därför han så pass snart gick ut och berättade att det var på låtsas. Så Federley har tyvärr nog mest bekräftat föreställningen att bloggosfären är trams. Och det var väl ändå inte vad han ville?

Fredrick Federley gjorde alltså en fejkpostning på den egna bloggen i veckan där han menar det behövs regeringsombildning. En postning som han sedan tog tillbaks några timmar senare. Han  berättade då att postningen gjorts som en reaktion mot bl.a. DNs pinsamma  felanalys  om att politikernas bloggande är ett fiasko:

Jag har funderat på hur jag ska kunna bevisa att de som sågar sociala medier och riksdagsledamöters bloggande har fel. Det handlar inte om antalet kommentarer, antalet besökare osv utan bloggar, twitter, facebook osv fyller en mycket större funktion än så.

Och fortsätter längre ner apropå hur snabbt de traditionella medierna hakade på:

Jag har inte ringt en enda mediakälla. Inte sms:at någon. Det har inte gått något pressmeddelande. Ingen spindoktor har jobbat. Inte en pressekreterare är aktiverad. Jag har endast använt mig av sociala medier. Precis så som jag oftast gör men denna gång på ett mer renodlat sätt för bevisa vad som skulle bevisas.

Det Federley försökte bevisa med sin stunt är viktig. I Studio ett i P1 i fredags kommenterade Federley bloggbuffen: ”Det behövdes bevisas  att det har effekt”.
Visst är sociala medier en kraft att räkna med och politikers dialog via de nya medierna är självklart viktig. Och det är ett samspel mellan sociala medier och traditionella medier.
Vad har egentligen åstadkommits?:

• Vad hade hänt om han skickat en release? Samma sak. För Federley har den plattformen idag. Hela tiden handlar det om innehållet. Men sen insåg jag dessutom att är det inte så att OM han skickat en traditionell release….hade inte stormen mot det hela fejktilltaget varit större? Jo det hade det garanterat. Så vad har Federley då egentligen bevisat. Att traditionella mediers mekanismer och nyhetsvärdering fortfarande har ännu större tyngd om man följer deras gängse strukturer. Det var säkert mer ok för dem att blogginlägget var fejk. Är inte det en skrämmande sidoeffekt av Federleys stunt. Som då ytterst motbevisar det han ville bevisa.

• Vem skapar han då ny insikt om att sociala medier är bra och har effekt för? Aftonbladets läsare? De som ser rubriken Federleys blogginlägg var en bluff, som inte läst DN-artikeln, som inte läser bloggar just för att de upplever dem som icke trovärdiga och ytligt tjafs? De som verkligen borde se möjligheten till nya perspektiv, dialog och kunskap i bloggosfären? Tja, de såg nog ärlig talat bara rubriken och fick sin världsbild konfirmerad. Ledarskribenter och journalister av den mer traditonella kåren? Tja fick nog sin syn på bloggosfären återbekräftad. Och ett faktum kvarstår. Ingen. Ingen vill bli lurad. Inte ens av en riksdagsledamot. 1 april är en gång om året. Det här gynnar varken synen på politiken eller den på sociala medier att få en hel hop av journalister att känna sig fåniga som gick igång på en falsk bloggpostning.

• Vad betyder det för hans personliga varumärke när både SVD och DN skriver artiklar med den identiska rubriken (!) Kan man lita på Federley? Förutom att kallas opålitlig så förekom det också snabbt spekuleringar om att fejkbloggen är en fejk…och att det egentligen handlar om ytterligare en pudel han fått göra efter att ha tagits i örat av partiledningen. Det gynnar varken Federleys varumärke eller synen på partipolitiska strukturer.

Jag gillar som sagt Federley. Politiken mår bra av personifiering och företrädare som är tydliga med vilka visioner och värderingar som driver dem inom ramen för det uppdrag man har vare sig det gäller för ett företag, en organisation eller ett politiskt parti. Han visar att alla inte är stöpta i samma form och det bygger trovärdighet. Jag gillar modiga människor. Federley är det. Jag tycker också han är en varm och djupt engagerad person som vill något med sitt politiska engagemang  vilket också bidrar till att jag tycker det är synd att han inte använder den plattform han byggt upp genom sin digitala närvaro med bl.a 2 900 poster  till något bättre än att förstärka tron på att bloggosfären är en arena för trams. Och han borde definitivt lägga upp en solid strategi för sitt personliga varumärke. Vara medveten om hur FRA-hanteringen präglat synen på honom. Och att utspel som detta bara sänker hans trovärdighet ytterligare.

Tilläggas ska att det dessutom samma dag som hans stunt skedde förekom intensiva diskussioner om en fejkbloggande kristdemokrat. Lite för många fejkbloggande politiker samma dag och som Niclas Strandh på Deepedition skriver hamnade Federley  i samma jolle  som den galna kristdemokraten. Den fejkbloggen börjar för övrigt bli precis bli till det gigantiska trovärdighetsproblem Niclas förutspådde för kd. De bör verkligen adressera det istället för att undersöka möjligheterna att lägga ner den. Vad betyder det att människor till viss del samlas i denna blogg och känner sig hemma och tycker detta kan stå för kristdemokratiska värderingar…vore jag Hägglund skulle detta bekymra mig stort.

Sociala medier kan och ska användas av politiska partier. Inte för att enbart föra ut sina budskap utan för  att utveckla partistrukturen internt och extern. Användas för att ta tillvara människors engagemang. För intresset för omvärlden finns hos de flesta, men partiprogrammen upplevs ofta som ointressanta och medlemskapet i ett parti som än mer ointressant. Partipolitikens problem handlar om att de mindre och mindre ses som den naturliga arenan för engagemang. Politiska partier ska självklart utnyttja dynamiken i sociala medier och visa poängen med ett arbete i ett politiskt parti på ett nytt sätt.
Johannes Forssberg, ledarskribent Expressen  sa i samma radioprogram som det Federley medverkade i  att det verkar som svenska politiker inte vet vad man vill när man twittrar och bloggar. Svaret är ju enkelt: dialog och interaktion. Det är allt politikerna behöver veta när de tar klivet ut på den där digitala kullerstenen.

De digitala folkrörelsekrafter som rör sig ständigt kan mycket väl matchas med innehållet i de partipolitiska programmen. Om partierna är duktiga på att lyssna, prata och involvera. Fejkbloggar bidrar förstås inte till något av det.

/Brit Stakston

Denna bloggpost finns också publicerad på Newsmill, hittade dock lite slarv- och länkfel så den fick läggas även här där det är möjligt att redigera.

Länkar:
1.    Några av de tidningar som plockade upp nyheten från fejpostningen:

M måste lämna ifrån sig ministerposter, Svenska Dagbladet.

Mixtra inte med ministrarna, Kristianstadsbladet.

När statsråden inte räcker till, ledarbloggen, HD.

2.    Artiklar efteråt
Kan man lita på Federley? DN

Kan man lita på Federley? SVD

Federleys blogginlägg var en bluff,  Aftonbladet.

Fejkade Federley, Helsingborgs Dagblad.

Bluffmakaren, Lokaltidningen Nyheterna

Att lura sig själv och andra, ledarbloggen HD.

Finurlige Fredrick, Örnsköldsviks Allenhanda.

Ganska roligt att skriva en postning med den rubriken samma dag som jag just pratat bloggar, skrivit om varför företag ska ha bloggar och blivit intervjuad om bloggar.

Det gäller ju att hänga med….tipstack till Jeremiah Owyang via Twitter om Wireds artikel där man kan läsa att mikrobloggar, bilddelningssajter och Facebook är sååååååå 2004 dvs väldigt ute….

Rolig läsning även om jag inte håller med om allt. Det ger en bild av hur bloggandet kan och inte bör utvecklas i Sverige, vi ligger ju minst två år efter så vi kan ju själva bidra till hur framtiden ser ut…och det finns också en del guldkorn i texten som är väl värda att beakta som kommunikationsfenomen och fundera hur man förhåller sig till själv:

”Writing a weblog today isn´t the bright idea it was four years ago. The blogosphere, once a freswhater oasis of folksy self-expression and clever thoughth, has been flooded by a tsunami of paid bilge. Cut-rate journalists and underground marketing campaigns now drown the out the authentic voices of amateur wordsmiths.”

Hmmm härligt beskrivet om varför det är så angeläget att bloggen drivs av företagets egen vilja att föra dialog och helst med en passion i grunden för det man vill kommunicera.

When blogging was young, enthusiasts rode high, with posts quickly skyrocketing to the top of Google’s search results for any given topic, fueled by generous links from fellow bloggers. In 2002, a search for ”Mark” ranked Web developer Mark Pilgrim above author Mark Twain. That phenomenon was part of what made blogging so exciting. No more. Today, a search for, say, Barack Obama’s latest speech will deliver a Wikipedia page, a Fox News article, and a few entries from professionally run sites like Politico.com. The odds of your clever entry appearing high on the list? Basically zero.

Hmmm precis, men som sagt något år kvar dit och det går fortfarande att köra om företagen som inte har bloggar….och det går blixtsnabbt – bloggens grundstruktur är sant SEO-smörjmedel så är det…än så länge.

Sen nämns mailinglistorna och deras fördel eftersom man slipper ”trollens” bloggkommentarer….och visst direktinformation till den som frågat efter den fine enough ….men vad händer med mailinglistor när de som idag inte ens använder mail vill ha samma information…men det kanske blir en retrotrend bland dagens unga. Back to the e-mail…vi får se.

Sen kommer vi till det avsnitt som Henrik Ahlén och Björn Falkevik kommer att spinna loss till  : ) för att inte tala om Björn Mellstrand när han pratar om den rörliga framtiden …

Further, text-based Web sites aren’t where the buzz is anymore. The reason blogs took off is that they made publishing easy for non-techies. Part of that simplicity was a lack of support for pictures, audio, and videoclips. At the time, multimedia content was too hard to upload, too unlikely to play back, and too hungry for bandwidth.

Social multimedia sites like YouTube, Flickr, and Facebook have since made publishing pics and video as easy as typing text. Easier, if you consider the time most bloggers spend fretting over their words. Take a clue from Robert Scoble, who made his name as Microsoft’s ”technical evangelist” blogger from 2003 to 2006. Today, he focuses on posting videos and Twitter updates. ”I keep my blog mostly for long-form writing,” he says.

Visst har vi bara sett början av t.ex. videobloggandet, det kommer bli stort bland t.ex. unga killar som inte alltid har det skrivna ordet som sin starkaste uttrycksform (jo det är därför fler tjejer bloggar…) men även en talför och talvan VD kommer att tycka att det är bra mycket mer effektivt att säga några snabba reflektioner i videoformatet än att skriva ner samma sak (då skulle skrivkrampen sättas in och någon dessutom vilja redigera texten). Men jag tror som med allt annat att det är kompletterande kommunikationstjänster…allt utifrån behov. Inget ersätter allt annat.

Sen utnämns förstås mikrobloggandet som det senaste svarta  – fast det visste vi ju redan ; ) Mikrobloggandet är helt enkelt vad bloggandet var 2008 menar artikelförfattaren och framhäver styrkan i att tvingas vara kortfattad (ja, ja jag vet att jag är långrandig…ofta).

Owyangs uppföljande tweet får summera:

What’s interesting is that the Wired opinion doesn’t have a single piece of data in it’s article –go read Sifry’s state of blogosphere.

Själv är jag på väg till London för att ge input till en kunds sociala mediestrategier ….fem år framåt i tiden….det enda man kan säga är väl att vi vet är att det kommer finnas många nya spännande kommunikationstjänster…och att idag år 2008 i Sverige så är vi långt från den bild som ges i Wired vad gäller både bloggandet och användandet av mikrobloggar. Men artikeln ger oss en fingervisning och den ger oss konsulter ett ansvar som det är bra att bli påmind om…

Brit Stakston

Det finns några personer i Sverige som för mig är viktiga pådrivare av den sociala medieutvecklingen och som bidrar till att pusslet läggs för företag. En av dem som jag tror att vi i retropespektivet kommer se haft stor betydelse för företag och deras öppenhet för sociala medier är Martin Jönsson på Svenska Dagbladet. I ”rätt kanal och rätt sammanhang” driver hans krönikor vecka för vecka sociala medietänket framåt och ger pusselbit efter pusselbit. Man ska till exempel inte underskatta betydelsen av hans egna ofta självkritiska reflektioner om traditionella medier vs nya medier. Om hur han på ett enkelt sätt sätter fingret på vad till exempel bloggandet betyder genom att ur sitt eget perspektiv reflektera över det. Hur han tidigt plockat upp aktuella företeelser i bloggosfären och för ihop de båda världarna.

Idag refererar han till  ”The state of the Blogosphere” Technoratis rapport och skriver:

”att bloggandet rör sig över gränserna mellan det professionella och det privata. Av bloggarna i Technoratis undersökning var 79 % personliga bloggare, 46 % ämnesinriktade bloggare och 12 % företagsbloggare.”

för att sedan fortsätta:

”Det visar att den gamla schablonen om bloggen som ett renodlat ”dagboksfenomen” är på väg att försvagas. Nästan hälften av alla som bloggar i dag gör det med ett specialintresse/fackämne eller i sitt jobb – och av dessa säger mer än hälften att bloggandet gett dem högre status och erkännande. Fördjupningen är bloggens nya ansikte. ”

Självklart är det så och jag kommer med en egen postning om rapporten i sig.

Men här vill jag betona att vi är så väldigt, väldigt långt borta från att det här är en allmän syn på bloggandet. Den brytpunkt vi befinner oss i nu kräver att vi kommunikationsproffs är pedagogiska, vågar precis som Martin Jönsson gör, ifrågasätta våra egna roller och tidigare agerande. Dessutom måste vi inse och förstå att vi för en lång tid framöver kommer verka i sammanhang där förförståelsen för det digitala ser så himla olika ut. Jag har skrivit förr om den pedagogiska guidning som behövs och kommer fortsätta att göra det. Ser det nästan som vår viktigaste uppgift, att fungera som brygga mellan dessa båda perspektiv för att på så sätt nå hela vägen fram.

Det gäller att balansera känslan ”att ha sett ljuset” och förmedla insikten om det fantastiska, enkla med sociala medier i marknadskommunikationen på ett sätt som inte är exkluderande för dem som ännu inte sett samma storhet. Till stor del handlar det absolut inte om att alla andra är mindre kloka (det blir ofta nästan elitistiskt) utan dels en fråga om prioriteringar dels en fråga om hur vi som nu ”sett ljuset” exemplifierar det. Att vi är genunint villiga att dela med oss, månar om att vara pedagogiska och verkligen vill inkludera även dem som inte hängt på tåget från första början. Framförallt att vi betonar nyttan mer än tekniken!

Vi kommer ju över en lång tid framöver verka i miljöer där det finns två synsätt. Ett med mer analoga och ett med mer digitala värderingsraster som jag och Niclas Strandh alltid ägnar en stor del av våra kurser åt att resonera om. Morgan Olofsson, chef för Rapport uttryckte vikten av att visa den nya medievärlden även för ”de som lever i den gamla medievärlden” när han skulle förklara varför Rapport visat YouTubebilderna på den finske skolmördaren.

Det här är perspektiv som absolut inte enbart handlar om ålder och tekniktillvänjning. Det handlar ytterst om ett förhållningssätt och vi ska inte ens tro att alla i vår egen bransch förstått alla perspektiv och möjligheter med de sociala medierna.

Så sent som förra veckan mötte jag en branschkollega som på fullaste allvar menade att ”bloggar är ointressenta”. Det handlar naturligtvis om att man känner sig ifrågasatt i sin egen yrkesroll och ytterst om att vi alla är rädda för den kontroll vi förlorat. Faran är förstås när kommunikationsexperter har en sådan syn eftersom det landar väldigt väl hos ”vilsna” företag, de kommer då nicka instämmande och få det de befarat bekräftat, att bloggandet är spretigt, ytligt och något som mest självcentrerade, navelskådande unga modeintresserade flickor ägnar sig åt. Det gör de företag som den kommunikationskonsulten möter till förlorare över tid.

Tack alltså Martin Jönsson och alla ni andra som bidrar till att utvecklingen sakta men säkert går framåt! Vilka de andra är? Spana in vår blogroll många av dem finns där 

/Brit Stakston

Uppdatering: Apropå att företag är rädda för sociala medier.