Befriad zon: Har politiken misslyckats?

Läs med webReader

Frågan är till en början felställd. Den borde vara ”har partipolitiken misslyckats?”.

De senaste månadernas ekonomiska och finansiella kris har blottat en stor svaghet i de västerländska demokratierna. Dagens partipolitiska strukturer har visat sig ha svårt att hantera de stora utmaningar som de ställs inför. Partierna har svårt att fatta beslut som innebär att deras maktinnehav eller kommande möjligheter till maktinnehav begränsas. Vi har sett hur demokrater och republikaner i USA har haft svårt att enas om hur landet ska ta sig ur den ekonomiska stagnationen och få bukt på det snabbt växande budgetunderskottet. Det verkar nästan som de lurpassar på varandra för att ha den bästa positionen inför det stundande presidentvalet. I Grekland var det svårt att få stöd för de ekonomiska reformer som krävdes i spåren av Eurokrisen.

Min personliga reflektion är att politiska partier har bytt idé om varför de finns till. När ett politiska parti grundats har man ofta enats kring ett politiskt manifest eller en ideologi. Att förverkliga idéerna har varit målet. Makten har varit redskapet. Men tyvärr tycker jag mig se att målet och redskapet har bytt plats. Ofta ter det sig som om makten är målet och redskapet är idéerna.

I dagarna har Grekland fått en ny, bred koalitionsregering. En regering som leds av förre biträdande chefen för ECB (Europeiska Centralbanken) Lucas Papademos. En tjänsteman tar posten som premiärminister. En person som bedöms stå över partipolitiken. Ett likande scenario ser vi i Italien där Berlusconi nu lämnar ifrån sig makten till Mario Monti. På Montis meritlista står att han kommissionär för EU:s inre marknad. Han har enligt DN rykte att stå över partipolitiken.

Kan det vara så att när partipolitikerna misslyckas att fatta de avgörande besluten för att rädda ekonomin så kallar de in ”tjänstemän” som får leda under ett besvärligt läge. Ska man vara cynisk så kanske det handlar om att man inte vill att de svåra beslut som ska fattas ska svärta ned partierna och därmed förhindra att de utestängs från makten efter väljarnas dom. En tjänsteman som inte ställer upp i val är svår att avsätta.  Och partierna kan alltid ställa sig i skuggan av de partipolitiskt obundna premiärministern.

Men väljarna är smarta. De vill ha ledare som tar ansvar för framtiden även i svåra tider. Men de vill ha ledare som tar ansvar för landet och inte bara sitt egna partis maktinnehav.

/Björn Mellstrand

 

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Valet i backspegeln

Läs med webReader

Att valet innebar en rejäl skräll råder det ingen tvekan om. Trots att det fanns en stor medvetenhet och oro kring att den situation som nu uppkommit skulle kunna uppkomma så var det nog få som var förberedda.

Valet 2010 kommer att gå till historien som det första renodlade blockvalet i Sverige. Alliansen ställdes mot de Rödgröna. Det förändrade den politiska spelplanen och mediernas rapportering ur flera perspektiv.

Genom det tydliga blockvalet skapades ett utrymme för ett tredje alternativ. Vilket parti som skulle fånga upp missnöjesrösterna från de som varken gillade Fredrik eller Mona var inte förutbestämt. Hade valet 2006 varit ett blockval så hade troligen Feministiskt Initiativ blivit ett riksdagsparti. I valet till Europaparlamentet tog Piratpartiet den rollen. Och i det senaste valet så blev Sverigedemokraterna det tydligaste alternativet till de två blocken.

Blocken förändrade också förutsättningarna för den politiska debatten och mediernas rapportering. Polariseringen var klar från början. De rödgröna stod mot Alliansen. Fredrik mot Mona. I förra valet då Alliansen formerades fanns det ett större utrymme för alla riksdagspartier. Men i detta val redovisades de olika blocken ståndpunkter. Väldigt sällan fanns det utrymme till profilering av de enskilda partierna. Ofta när ett enskilt parti redovisades sin ståndpunkt riskerades enigheten och det skulle kunna uppfattas som en spricka i blocket.

När blockpolitiken slog igenom fullt ut fanns inte utrymme för något av småpartierna, läs Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, att bli uppstickare. I alla tidigare valrörelser har det funnits utrymme för ett parti att ta rollen som uppstickare. Uppstickarna har ofta vuxit kraftigt i slutet av valrörelsen. OK, Miljöpartiet gjorde ett mycket bra val men i förhållande till hur de låg till i opinionen tidigare år rasade partiet och med tanke på det stora förtroende som Maria Wetterstrand har så måste valresultatet betraktas som en besvikelse.

Dessutom minskade intresset för ledarna för de enskilda partierna i blocken. Det intressanta var vad Fredrik och Mona sa. Jans, Mauds, Görans, Marias, Lars´ och Peters åsikter blev sekundära.

De minskade resurserna på mediernas redaktioner gjorde också att den politiska rapporteringen fokuserades på blocken och opinionsundersökningar. En effekt av de minskade resurserna på redaktionerna är ju också att analysen blir ganska grund och medierna istället för att analysera innehållet fokuserar på formen och kampen.

Personligen har jag funderat över hur den politiska rapporteringen börjar likna rapporteringen kring melodifestivalen och liknande tv-händelser. När politiken blir underhållning så är det naturligt att finna spänningen i opinionsundersökningarna.

Det är värt att fundera över vad detta kommer innebära för framtiden. Alliansen har två framgångsval bakom sig. Deras nära samarbete har skapat förutsättningar för regeringsskifte. Om de partierna lyckas regera landet i fyra år så kommer allt ifrågasättande av Alliansens som ett trovärdigt regeringsalternativ vara bortblåsta. Det kommer göra att de kommer tillåta varandra att profilera sin särart i större utsträckning. Dock kan det vara mycket möjligt att Alliansen tar ett steg till och går fram med en gemensam valbeteckning för att undvika att röster kastas bort och säkerställa att man får maximal utdelning i form av mandat.

På den rödgröna sidan är det svårt att sia om framtiden. Socialdemokraternas starka position har brutits. En sårad socialdemokrati inleder nu sin valanalys. Den rödgrönakartellens framtid kommer att avgöras av vad socialdemorkaternas valanalys visar. Stärktes socialdemokraterna kommer den att fortleva. Eller innebar samarbetet med vänstern ett sänke så tror jag att det rödgröna samarbetet är förpassat till historien. Dock måste så kommer socialdemokraterna ha svårigheter att få trovärdighet kring ett regeringsdugligt alternativ om de inte har förutsättningar att vinna majoritet i riksdagen.

Det var mina första snabba reflektioner kring valresultatet. Misstänker att det kommer flera tankar.

Björn Mellstrand

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Öppna en Valstuga 2.0 nu

Läs med webReader

I helgen har valaffischer satts upp och valstugorna finns på plats. I Expressen idag skriver jag om avsaknaden av väljardialogen på nätet motsvarande de samtal som sker i dessa valstugor såhär veckorna inför valdagen. Tänk er torgens motsvarighet till alla valstugorna på nätet. Ni vet hur enkelt det är att besöka valstuga efter valstuga med just min fråga. Ingen motsvarighet till det finns på nätet. Vilket är synd för väder, vind, tid och bemanning är svagheter hos de fysiska stugorna.

Det är den fjärde valrörelsen som nätet bär delar av den politiska kommunikationen men väldigt lite har förändrat sig i kommunikationen till väljarna och partierna har ständigt sjunkande medlemsaktivitet.

Mycket av kommunikationen till väljarna på nätet bygger på mer traditionell kommunikation, inifrån ut. Det är de frågor partierna bestämt sig vilja driva som pumpas ut i alla tillgängliga kanaler. Visst det finns en del hyfsat intressanta lösningar för att mobilisera de egna leden genom Facebookapplikationer eller filmer som man hoppas blir virala. Dagstidningarna har alla tillsammans med SR och SVT väldigt bra valsektioner. På dessa sidor finns också olika valtester och valkompasser samt det som SR och SVT gjort tillsammans i sajtenValpejl. med information om 54 000 kandidater.  Men varet på just min aktuella fråga som väljare kan vara svårt att få svar på, det tar tid att få svar på frågor om man inte besöker en valstuga.

Det som helt saknas i politisk kommunikation på nätet är att man inte alls hittat arbetssätt för att utnyttja den snabbhet som vore möjlig för att besvara frågor som dyker upp och blir viktiga hos väljarna. Det skulle kunna avgöra valet om detta vore en fråga som skulle beröra fler. Det handlar alltså om snabbhet och synlighet inte bara i de frågor man planerat att debattera. Det kan vara frågor av typen ”kan vi få fungerande tåg oberoende av årstid, vad tänker ni göra åt SJ”, ”vad gör ni åt arbetsvillkoren för bärplockarna” eller ”hur ser ni på integritetsfrågan nu när Piratpartiet ser ut att tappa förtroende?”.

I en valstuga kan jag ställa de frågor som berör mig. Nätets valstuga har förstås den fördelen att de som kan frågorna bäst kan svara – i en valstuga är det omöjligt för valarbetarna att kunna ge ordentliga svar på alla frågor. Jag genomförde en session på Sweden Sociala Web Camp om för att höra vad man som webbintresserad och väljare skulle vilja se. Diskussionen kretsade hela tiden runt att politikerna borde göra som vanligt fast på nätet – dvs samtala och ge svar precis som i valstugan. Men med den skillnaden att politikerna kommer till oss väljare – en idé om medborgarstugor dök upp.

Har tänkt vidare  efter den diskussionen och undrar om inte en möjlighet att ställa frågor som besvaras av partierna inom ett dygn vore något som skulle intressera väljare och matcha de behov vi har av att förstå konsekvensen av de olika regeringsalternativen. Föreställ er klagomålssajten Fairshopping fast istället för klagomål så hanteras frågor från väljarna. När Fairshopping startade 2007 och fick in missnöjesmail från kunder fanns det företag som inte brydde sig om att besvara dessa klagomål.

Idag är det en del av deras rutiner, t.ex. varje bredbandsbolag väljer att dagligen besvara de inkomna frågorna. Frågan publiceras och besvaras och kommenteras av användarna. Här har vi en viktig framgångsfaktor och relevans för användarna – att det blivit en del av rutinerna för företagen. Detta med flexibilitet och förmåga att hantera det som sker i omvärlden i realtid är partiernas akilleshäl vad gäller nätkommunikation under en valrörelse. Man är hyfsat bra på att brett distribuera sin närvaro till fler platser på nätet men sen tror man allt händer av sig självt. Det prioriteras inte att hålla samtal igång, att hitta arbetsprocesser som möjliggör en större flexibilitet och snabbhet.

Det här vad en partigemensam Valstuga 2.0 skulle kunna innehålla:

  • Senaste frågan
  • Senaste svaret sorterat på parti
  • Mest kommenterade frågan sorterat på politiska områden
  • Senaste kommentarerna
  • Översikt över samtliga valkompasser från dagstidningar, radio och TV. Länkar till deras valsidor.
  • Puff för twittrande politiker via Twixdagen
  • Puff för bloggande politiker via Politometern
  • Översikt och tester av partiernas Iphone-appar
  • Översikt över allt kampanjmaterial plus samtliga valfilmer – med kommentarsmöjlighet
  • Beställningsmöjlighet av kampanjmaterial
  • Information om hur man blir valarbetare
  • Information om hur man blir medlem
  • Kalendarium sorterat partivis
  • Enkelt att tipsa vidare, följa Valstuga20 på twitter, dela på Facebook, RSS-flöden etc
  • Dagens fråga som blir en enkel poll på det som är dagen snackis
  • Bemanning: En Valstuga 2.0 skulle behöva en oberoende redaktion som hanterar inkommande frågor och det måste finnas en tydlig policy publicerad på sajten om förhållningsregler såsom att t.ex. frågor med rasistiska inslag inte publiceras. När frågan skickas till partierna publiceras den också på sajten. Partierna får ett mejl med frågan och kan själva gå in och svara. Ambitionen är att inom 24 timmar ska en fråga besvarats av berörda partier.
  • Svaret betygssätts, kommenteras.
  • Frågan kopplas till en identitet, mail, Facebookprofil eller liknande.

Nikke Lindqvist hjälpte mig att sätta upp bloggen och registrera domännamn  på några timmar, vi tänkte att några andra tänkbara namn vore Medborgartorg, Valtorg eller Medborgarstuga.

Det här är alltså en oerhört snabb skiss på vad som vore möjligt att samla på en hubb för Valet 2010 som utgår ner från väljarnas behov. I dagens City i en artikel om ”Varför röstar inte ungdomar?” summerar förstagångsväljaren Rebecca Hörk väl det behov som Valstuga 2.0 skulle kunna fånga upp:

”Vi skulle behöva veta mer övergripande vad partierna vill för att få hela bilden. Alla vill samma sak men på helt olika sätt. Bättre miljö vill ju alla ha, men hur?”

Vad hade du själv önskat fanns i en digital valstuga som utgår från dig som väljare?

Avslutar med några rader ur debattartikeln:

”Vem har mandat, mod och mogenhet nog att föra breda engagerade och genuina samtal med väljarna på nätet istället för att ha koll på vilka som toppar de olika bloggtopplistorna. Det är gammal medielogik så det stänker om det. När vi talar om något helt annat. Den hett efterfrågade aktiva medborgardialogen som varje politiker eftersträvar.

Faran med det som sker nu är att det bildas en ny digital maktelit inom och utom partierna. De som förstått tekniken och länkandets kraft. När tiden egentligen är mogen att vända på kuttingen och fånga upp ett bredare samhällsengagemang även bland allmänheten.”

Uppdaterat: Socialdemokraterna via Hampus Brynolf puffar snabbt på Twitter när de ser detta för den funktion de har på sin sajt som heter just Svar direkt, så vill ni snabbt få ett svar från socialdemokraterna så finns den möjligheten där.

/Brit Stakston

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Sociala medier – Gossen Ruda i svensk politik?

Läs med webReader

På Bloggplats H12 i Almedalen (som av någon outgrundlig anledning fått för sig att stänga redan på fredagen) har vi sett USAs ambassadör Matthew Barzun ett flertal tillfällen. Självklart är det Almega som drar men ambassadören har stannat upp och pratat med bloggare flera gånger. Jag, @opassande, som med sin Opassande-blogg och @nikkelin fick tillfälle att prata med honom efter ett seminarium om politiska bloggare vilket var trevligt. Han frågade om hur vi jobbade med bloggandet mm.

Samtidigt har det pågått cirka 83 stycken seminarier som varit inriktade runt frågor om ”ska vi använda sociala medier?” ”hur ska vi göra?” och med TV4s ”Sociala medier – hot eller möjlighet” som mest spetsiga rubrik. Som Brit påpekar i en Sociala medieakutsändning: det är som att hålla seminarier i hur vi använder en mobiltelefon.

På Makthavare-seminariet ”Sociala medier i valrörelsen – gäspning eller turbo?” menade de flesta panelmedlemmarna att det nog mest är en gäspning om inte partierna börjar komma igång snart, i sociala medieakuten har vi konstaterat att partiernas officiella sociala medieredaktörer inte är så oerhört aktiva på partiernas officiella platser (slutställning kommer på söndag).

Helt enkelt har ett större antal timmar spenderats med att fundera över sociala medier som verktyg istället för att använda det fullt ut. Svenska politiker och media ser fortfarande sociala medier som ett problem som måste lösas mer än som en möjlighet att utnyttja. Jag gissar att detta är oerhört främmande för Matthew Barzun. För i USA är politiska bloggare en självklarhet, en del av strategin för politiker och det finns knappast någon politiker som skulle kunna säga ”nej, jag vågar vägra facebook och twitter” som flera av de svenska ledande politikerna gör.

Varför är det så? Jag ser att det finns två förklaringsmöjligheter:

  • Sociala medier inom politiken i Sverige är fortfarande i ett tidigt stadium. Förra valet var det ett yrvaket etablissemang som insåg att det fanns något som heter bloggar. Under EP-valet vaknade etablissemanget upp igen och insåg att Piratpartiet höll på att bulldozra sig in i Europaparlamentet med hjälp av sociala medier. Så nu sitter man i en sorts beta-läge och de diskussioner som förs på ett metaplan: ska vi? varför ska vi? hur ska vi? är därför naturliga och viktiga. Det vi hittills sett är att sociala medier utnyttjas enligt gammal masskommunikationslogik vilket innebär att man inte alls får samma effekt som om man fullt ut förstod att utnyttja dem enligt länkekonomi och långa svansen-logik.
  • Svensk politik lider av beröringsskräck, kontrollbehov och organisationsgalenskap. Sociala medier är något som i längden är icke-kontrollerbart, det bygger varumärkesbilder, skapar opinioner helt utanför de normala kanalernas kontroll. Partiernas försök att bygga silos fungerar inte längre och individer struntar i vad ”sitt” parti vill säga om det inte är något som grundar sig i den egna åsikten. I det här läget blir metadiskussionerna en funktion att förhindra utvecklingen, försöka kontrollera den och på så sätt styra tillbaka opinionsbildandet in i den normala fållan.

Om den verkliga förklaringsmodellen är 1) så är det ok. Problemet är att man i betastadie inte kan försiktigt prova något utan borde se till att köra fullt ös, laga det som blir trasigt och på så sätt lära sig hur man ska göra. Om det är förklaringsmodell 2) så har partierna ett problem.

För precis som @britstakston, @gudschy och flera andra var överens om på Makthavare.se-seminariet så öppnar sociala medier upp för nya partier, nya partigrupperingar och helt nya sätt att arbeta med politik i framtiden. Så även om flera tycker sig se att sociala medier misslyckats i Almedalen skulle jag påstå att det snarare är så att man missat att utnyttja beta-möjligheten.

Mer om de här frågorna ser du i våra sändningar från Almedalen och Sociala Medieakuten. Sista sändningen sker söndag (sammanfattande maratonsändning) kl 10. Allt på JMW.se/Live.

Tidigare sändningar hittar du här:

Lördag 10 juli

Fredag 9 juli

Torsdag 8 juli
Onsdag 7 juli
Tisdag 6 juli
Måndag 5 juli
Söndag 4 juli

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Almedalen overload

Läs med webReader

I år, igen, följer jag Almedalen från fastlandet. Det är med stor stolthet jag följer hur min idé om JMWs närvaro i Almedalen utvecklas till något mycket bra. Det är skönt att se hur mina medarbetare gör en fantastisk insats.

Jag kan inte låta bli att reflektera över den bild av evenemanget som sprids, via de traditionella och sociala medierna.

När man är på plats i Almedalen så är det alla möten mellan människor som är det viktiga. Byggandet av kontaktnät. Diskussionen, engagemanget, debatten och utbytet som gör Almedalen till något helt unikt. Trots mängden av möten. Tack vare all inspiration som ges så klarar man av alla intryck och all ny information. Det är delvis en bild som går igen i de sociala medierna. Där finns glädjen, entusiasmen. Och nyfikenheten.

Men mediebilden som förmedlas till oss som inte är på plats tenderar till att bli ett slagfält. Engagemanget och mötena människor mellan lyser med sin frånvaro. Det förenklas till en kamp om medieutrymmet. Där kortsiktiga PR-stunts och spektakulära utspel avlöser varandra. Det kanske beror på att det är valår i år, men till slut drabbas jag av Almedalen overload. Det börjar räcka. Jag orkar inte ta till mig mer när jag befinner mig på fastlandet långt från alla inspirerande personliga möten.

Från min horisont är nästan så att Almedalen omvandlas till ett jippo där de politiska partierna spelar ut varandra för att maximera den egna uppmärksamheten och minimera konkurrenternas. Rykten får fart och undergräver partiledares trovärdighet och tar fokus från andra frågor. Presskonferenser planläggs så att de minimerar deltagandet på konkurrentens. Spektakulära grillfester drar till sig uppmärksamheten. Partierna omvandlar politik till en kamp om medieutrymmet. Inte om idéerna.

Almedalen är början på den valrörelse som kommer att ta fart om några veckor. Positionerna låses fast här i Almedalen. Vinnare träder fram. Förlorarna blir tydliga. Om tendensen från Almedalen fortsätter så är jag rädd för att den valrörelse vi går till mötes kommer att ha mer fokus på form än innehåll.

Björn Mellstrand
Från ett soligt Kungsgatan som känns oändligt långt borta från politikens och PR-branschens epicentrum.

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Min första dag i Almedalen – opinionsundersökningar och valet

Läs med webReader

Då sitter jag här äntligen på mitt första besök i Almedalen. Bakom mig här på Joda Bar debatterar Sverige Demokraterna, Svenska Kyrkan kör banderoller med motbudskap på tältväggen intill, Lennart Koskinen blir bortmotad och vid bordet bredvid mig sitter fyra stycken civilpoliser och tar en lunchpaus i värmen. Det kan bara vara i Almedalen.

 Taxin väntade utanför min dörr klockan 02.40 igår imorse och båten kastade loss från Nynäshamn prick 04.50. När jag kom fram vid åtta tiden på måndag morgonen blev det en kort orientering och briefing med kollegorna på Stor Torget 18 och Café Milagro, där vi sänder JMW Talkshow varje morgon hela veckan, innan jag kastade mig ut i folkvimlet med ett späckat schema i bakfickan. Nu har jag besökt och funderat över PJ Anders Linder och Arne Modigs samtal om opinionsundersökningar i valet. Opinionsundersökningar, statistik och väljarbeteende är ett av mina intresseområden som följt med mig sedan studietiden i USA och jag hade sett fram emot ett samtal kring användandet av opinionsundersökningar och väljarbarometrar i Sverige.  Jag undrade om medierna idag fokuserar mer på vilka som leder och vilka som halkar efter, s.k. horse race journalism, eller dominerar de politiska sakfrågorna fortfarande?  På dagens seminarium fick jag dock inte riktigt svaren på mina frågor men Arne Modig och P.J Anders Linder presenterade ändå ett antal intressanta analyser.

 Arne Modig menade att den svenska väljarkåren aldrig varit så rörlig som idag. Under den gångna mandatperioden visade han på historiskt unika svängningar mellan blocken, svängningar som förklaras av Schenmanövrar, EU-ordförandeskap och att Regeringen Reinfeldt klarat av att navigera den svenska skutan genom en utlandsgenererad finansstorm.  Regeringen tappade förtroende till en början men sakta och säkert har man knappat in på de RödGröna och de senaste siffrorna från Novus Opinion visar att vi idag har samma situation som vid valet för fyra år sedan, Alliansen leder med 2,1 %. PJ Anders Linder jämförde Regeringens första halva av mandatperioden med tv-programmet Idol där statsråden med sång fick göra sig kända för den svenska publiken med blandat resultat för att sedan gå över i något som i vad som idag liknar Parlamentet där politiska sakfrågor debatteras med motståndarsidan. Betryggande att höra från Linder att sakfrågorna nu kommit upp på agendan, men är det verkligen så? Är det inte siffran 2,1 % och ledning för Alliansen som kommer dominera rapporteringen och vad säger då dagens siffror mig som väljare? Påverkar de mig och mitt väljarbeteende? Finns det faror med rapporteringen av alla dessa siffror?

 I USA pratar man ofta om opinionsundersökningarnas påverkan under själva valdagen då man där röstar i olika tidzoner.  I denna situation kan ett undersökningsresultat från en vallokal eller delstat på östkusten påverka väljarnas bettenden på västkusten. Visar siffrorna från tidiga undersökningar att det går dåligt för det egna partiet så kanske man stannar hemma eller tvärtom. Ett av de mer kända exemplen är mediernas rapportering av siffrorna från Florida i presidentvalet år 2000 där George W Bush väldigt tidigt utsågs till vinnare. Efterspelet är välkänt och det har idag fått många länder att se över sina egna system och debattera användningen av opinions – och vallokalsundersökningar. Ta Frankrike som exempel, där har man förbud för publicering av undersökningsresultaten strax före allmänna val. Det vore här intressant och titta på om detta lett till att de politiska sakfrågorna då får träda fram istället men det får bli i ett annat inlägg. Under våren har vi i Sverige sett flertalet mätningar där resultaten varierat kraftigt beroende på vilket företag som legat bakom undersökningen trots detta är resultaten allt som oftast förstasidennyheter. Här har medierna ett ansvar för hur de väljer att rapportera och tolka resultaten. En överdriven rapportering av detta tror jag kan ha negativ effekt på väljaren i den mening att de verkliga sakfrågorna kommer i andra hand.

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Taggat: "politik"